Publicerat
Kategori: Novell

Den av Kråkor Hemsökta Trädgården


”Det är ett riktigt kråkår i år,” sade Leonard Zander och lade handen mot körsbärsträdets solvarma, skrovliga stam. ”Gudarna skall veta att jag har försökt bli av med dem, men inget tycks hjälpa. Snart har de ätit upp vartenda körsbär för mig.”
Journalisten nickade, kisade upp mot solen och sade: ”Jag har hört någonstans ifrån att vanliga hederliga fågelskrämmor skall vara effektivt.”
Leonard Zander gav journalisten en kall blick över kanten på sina glasögon och sade torrt: ”Så ni är alltså inte bara journalist, utan dessutom fågelkännare?”
”Nej, inte alls,” svarade journalisten och lät sarkasmen rinna av sig. Han var luttrad efter femton år i yrket.
”Jag kan avslöja för dig,” sade Zander, ”att det står en gammal fågelskrämma bakom hörnet där borta. När jag kom ut i morse satt två kråkor uppflugna på den och tittade på mig med sina nålvassa, svarta ögon. Jag är helt säker på att de skrattade åt mig.”
Journalisten nickade. ”Hur kommer det sig att en världsberömd forskare och genetiker alls har tid att ägna sig åt trädgårdsarbete?”
”Det är en form av vila, eller meditation om ni så vill. Jag har ingen annan syssla vid sidan av forskningen.”
De båda männen strosade långsamt fram mellan trädstammarna. Solen stod lågt i väster, det blåste en lätt bris från havet.
”Ser ni några paralleller mellan er hobby och ert arbete?” undrade journalisten och höll upp sin lilla intervjubandspelare.
”Nu ställer ni ledande frågor,” sade Zander och drog på munnen i ett stelt leende. ”Det finns självfallet likheter. Jag försöker tämja livet i båda fallen och få det att växa, utvecklas efter min vilja.”
Han kisade upp mot skyn. ”Jag önskar bara att jag kunde tämja de förbannade kråkorna lika lätt.”
”Är det viktigt för er att ha fullständig kontroll?”
”Ah, jag förstår,” sade Zander. ”Jag kan se rubriken framför mig: ’Genforskaren som vill vara Gud’. Är det inte något sådant ni är ute efter?”
Journalisten log och ryckte på axlarna. ”Skulle den rubriken kunna stämma in på er, professor Zander?”
Zander nickade. ”Jag kan inte förneka att det finns en sällsam lockelse i att skapa liv, och att forma detta liv efter sin vilja. Men jag kan försäkra er att jag är en mycket seriös och målinriktad forskare, inte någon… galen vetenskapsman.”
Journalisten skrattade. ”Jag passerade en bevakad grind på väg till huset, och jag har även noterat att ni har området under kamera-bevakning.”
”Där finns alltid en viss hotbild kring en person i min position,” sade Zander. ”Särskilt allvarligt tar jag på de hot jag erhållit från vissa reaktionära grupperingar.”
”Ni menar grupper som Free-Gen, som är emot alla former av genetisk manipulation.”
”Fanatiker!” fräste Zander. ”De varken kan eller vill inse den stora betydelsen av vårt arbete, och deras främsta argument mot den genetiska forskningen baseras på ren okunnighet. De är ett hot mot demokratin, mot oss alla. De är mycket farligare än någon kan tro.”
De kom fram till kanten av en liten damm med grönt vatten där guldfiskar lojt simmade omkring. ”Har ni några moraliska eller etiska riktlinjer som ni följer i ert arbete, professor Zander?”
”Ni måste förstå att jag först och främst är forskare, och som de flesta forskare har jag en strikt pragmatisk inställning till mitt arbete. Moral och etik överlåter jag åt politiker och andra att diskutera, själv är jag intresserad av att uppnå resultat.”
”Jag förstår, men om jag formulerar frågan så här - anser ni att livet är något heligt?”
”Heligt? Det är ett värdeladdat ord som jag, i egenskap av forskare och vetenskapsman, inte gärna tar i min mun,” svarade Zander. ”Jag är av den fasta övertygelsen att allt liv är en produkt av sin omgivning och förutsättningar, och jag ser ingen mystisk kraft i arbete bakom det hela. Vi människor har kunskapen och förmågan att skapa och forma livet efter vår vilja, och jag kan inte se någon anledning till varför vi inte skulle använda oss av denna kunskap. Jag anser det vara hyckleri när man med vaga andliga och moraliska principer som argument förkastar just den forskning som skulle kunna leda till ett bättre liv för jordens alla människor.”
”Men vem skall avgöra vad som är det bästa för människorna, professor Zander?”
Zander log förbindligt. ”Återigen så överlåter jag det till dem som är bäst lämpade att fatta den typen av beslut.”
Zander sade inget, men journalisten såg i hans blick och på kroppsspråket att han ansåg intervjun avslutad. Männen tog i hand, utbytte några artighetsfraser och skildes sedan åt.
Journalisten återvände till sin bil med en känsla av att ha misslyckats. Genetikern hade alltför enkelt glidit undan de viktiga frågorna, och retfullt enkelt hade han lyckats ta udden av hans tänkta infallsvinkel.
Just när han skulle sätta sig i bilen fick han syn på en kråka som satt i ett träd och tittade ned på honom med nålvassa ögon. Han kunde nästan ha svurit på att den skrattade åt honom.


Zander stod på balkongen och såg den eldrivna bilen tyst rulla bort från huset, genom den långa trädallén. När den inte syntes till längre gick han in i huset. Han stannade till ett ögonblick när hans blick föll på ett fotografi, som hängde på väggen vid foten av trappan upp till övervåningen. En kvinna med vackra, rena drag satt på en stol, med benen i kors och med den korta kavajen uppknäppt precis så mycket att man kunde ana hennes mjölkvita barm. Vid hennes sida stod en pojke, ännu inte tio år fyllda, med lockigt blont hår och bruna ögon. Han såg in i kameran med likgiltig, uttråkad blick.
Zander hade inte känt någon förvåning när hans fru lämnade honom, snarare hade han väntat sig att det skulle ske tidigare. Han hade tagit livslusten från henne, kvävt hennes eld. Hon hade varit känslig, impulsiv och spontan. Han var hennes raka motsats – en pedant som delade in sitt liv i tidblock och höll sina känslor under hård kontroll, även om han ibland kunde låta vrede, löje och förakt sippra ut när han ansåg det befogat.
När han tänkte på henne kände han ingenting; han var oförmögen till kärlek, oförmögen att känna empati med någon annan människa. Vissa kallade det en psykisk defekt, eller ett handikapp. Han kallade det en gåva och en styrka. Han var fri att utan samvetskval och utan hämningar sträva efter sina mål, obunden av moraliska abstraktioner. Men han var tvungen att dölja sin styrka och överlägsenhet, att upprätthålla en respektabel fasad. Han kallade det att spela spelet.
Hans blick vandrade från hustrun till sonen. Han kände ingen värme när han såg på pojken, däremot en känsla av förlust, som om han förlorat en del av sig själv. Men det var en känsla som inte fyllde något syfte, så han försköt den, lät föraktet fylla tomheten.
Han vände ryggen åt tavlan och gick mot köket. Just som han svängde runt ett hörn fick han se att dörren till källaren stod på glänt. Irriterad över detta uppenbara brott mot ordningen gick han för att stänga till den.
Men han nådde aldrig fram till dörren. Han kände en intensiv smärta i bakhuvudet, därefter ingenting.


Barmhärtig svart tomhet, plötsligt infekterad av smärtsamma blixtar av ljus. En känsla av kyla mot hjässan fortplantade sig vidare ned över ansiktet. Vatten…
Han kämpade mot ytan, bröt genom den med ett stön av smärta. Hans ögon försökte fokusera. fästes till slut på ett ansikte som svävade framför honom. Skärpan ökade, till dess han kunde se att ansiktet tillhörde en man strax över fyrtio, med mörkt skägg och runda glasögon. Han sade något, men Zander förmådde inte sammanfoga stavelserna till begripliga ord.
”…tala… borta… inte än… vara stilla…”
Zander satt orörlig några sekunder och försökte få tankarna att klarna. Hans huvud bultade smärtsamt. Han noterade att han satt i en av länsstolarna i sitt eget bibliotek. Han försökte röra sina armar, men märkte att han inte kunde.
”Det tjänar ingenting till, jag har bundit er ordentligt.”
Zander begrep plötsligt vad mannen sade. Hans hjärna hade klarnat tillräckligt för att kunna tolka informationen den mottog. Zander synade främlingen. Han var klädd i mörka, enkla kläder, bar en liten ryggsäck på ryggen och hade en pistol i höger hand som han höll riktad mot Zanders bröst.
”Vad vill ni?” sade Zander med ostadig röst. ”Pengar?”
”Nej.” Främlingen skakade på huvudet. ”Ingenting sådant.”
”Då måste ni vara en aktivist,” spottade Zander ur sig med en röst som dröp av förakt. ”Har ni kommit för att döda mig?”
Mannen svarade inte. Handen med pistolen skälvde lätt.
”Hur kom ni in?” frågade Zander. ”Ni måste ha tagit er in med den där fördömda journalisten.”
”Han visste ingenting.”
”Nej, givetvis inte.”
De satt tigande några sekunder, innan Zander sade: ”Nå, vad väntar ni på? Tänker ni döda mig eller inte?”
Främlingen såg osäker ut. Han hade svettpärlor i pannan och blicken flackade hit och dit.
”Jag tror jag förstår,” sade Zander. ”Jag tror inte att ni har kommit för att döda mig, för i så fall skulle ni inte ha bundit mig i den här länsstolen.”
Främlingen drog ett djupt andetag. ”Jag har en dotter,” sade han dröjande. ”Hon har nyss fyllt nio år. Hon är döende. Det är hjärtat.”
”Vad har det med mig att göra?”
”Vet ni vad det kostar att snabbodla en organklon, professor Zander?”
”Nej, men jag har en stark känsla av att ni kommer att tala om det för mig.”
”Det kostar mycket mer än någon som jag kan hoppas tjäna på tio år.”
Zander ryckte på axlarna. ”Då skall ni klandra er själv, antingen för att ni är för lat eller för dum för att skaffa er ett bättre betalt jobb, eller så kan ni klandra dem som sitter i ledningen för de företag som utför kloning. Ni måste förstå att jag inte är någon företagsledare eller ekonom. Mitt arbete består enbart i forskning.”
”Det borde vara förbjudet att forska på det sätt som ni gör,” sade främlingen. ”Er vetenskap är sjuk, perverterad!”
”Så, ni är en aktivist, trots allt,” fnyste Zander.
”Jag är bara en helt vanlig människa. Men jag är inte blind. Ni håller på att skapa en sjuk värld. Menar ni verkligen att bara förmögna människor skall ha rätt till ett liv?”
”Ah, den eviga frågan,” sade Zander sarkastiskt, och tillade med skarp röst. ”Men återigen, klandra systemet, inte mig. Kläm fram med vad det är ni vill, jag börjar faktiskt tröttna på den här leken.”
”Det kanske är en lek för er, men inte för mig,” sade främlingen med dämpad röst. ”Det gäller min dotters liv.”
Zander teg. Väntade.
”Jag kräver att ni odlar fram ett nytt hjärta åt min dotter. Det är er förbannade skyldighet att göra det. Jag vet att ni har ett labb i huset och all nödvändig utrustning. Mitt barn skall inte behöva dö bara för att hon inte har en pappa som är förmögen.”
Han skrek ut den sista meningen med sprucken röst.
Zander nickade och sade med neutral röst: ”Får jag be om ert namn?”
”Edward,” svarade främlingen efter ett ögonblicks tvekan. ”Edward Kellin.”
Zander nickade och såg in i mannens ögon. Det var dags att spela spelet. ”Ni är en far som kämpar för ert barns liv, och jag kan till viss del respektera det. Jag har nämligen en son själv, och jag förstår vilken svår tid ni måste gå genom – och även om jag inte helt håller med om att det är ”min förbannade skyldighet” att hjälpa er, så tänker jag ändå göra det.”
Edward Kellin såg osäkert på honom. Han tycktes vackla mellan vantro och hopp.
”Ni kan lita på mig, Edward, ni behöver inte oroa er för er lilla flicka mer.” Zander log, men leendet nådde inte ögonen. ”Det händer att forskning missriktas, att resultat missbrukas. Men att vetenskapliga landvinningar används för onda syften är inte forskarnas fel, Edward. Jag har vigt mitt liv åt att forska för mänsklighetens bästa, och jag har alltid stått i livets tjänst. Ni skulle bara se de underbara ting jag har skapat.”
Zander böjde sig fram på stolen. ”Om ni vill kan jag visa er.”
Edward Kellin sänkte pistolen sakta. ”Jag är inte säker på att jag kan lita på er.”
”Det kan ni, det försäkrar jag er,” svarade Zander. ”Men för all del, jag kan ha armarna bakbundna om ni vill. Följ mig, bara.”
Han ledde vägen, ut ur biblioteket och till höger i hallen, sedan rakt genom huset tills de kom fram till en reglad dörr.
”Låskoden till dörren är sju-tre-nio-tre-ett.”
Edward Kellin tryckte in koden. Låset klickade till och regeln som spärrat dörren sköts in i väggen.
”Var så god och öppna,” sade Zander, ”så får ni se med egna ögon vilka underbara ting genforskningen kan frambringa.”
Edward Kellin öppnade dörren och skrek till när någonting kastade sig över honom. Han såg ett par ondskefullt stirrande ögon och en käft full av glimmande tänder, kände en frän doft av urin i näsborrarna. Starka nävar slöt sig om hans hals, klor grävde sig djupt in i köttet. Hans blod rann varmt över varelsens håriga fingrar.
”Möt Esmeralda, min vaktschimpans,” hörde han Zander säga. ”Hon är den enda i sitt slag, en riktig skönhet. En dag kommer hon och hennes likar att göra vakthundar fullständigt omoderna.”
Hans röst tonade bort, förvandlades till förvirrande, viskande ekon, medan Edward föll ned i en avgrund av mörker och smärta.


Han svävade uppåt, mot sin vilja, lämnade mörkret och glömskan. Skarpt solljus träffade hans ögon. Han kunde känna sin kropp och vinden mot ansiktet, doften av gräset, den klibbiga saliven som rann ur ena mungipan och nedför hakan. Men han kunde inte röra en muskel, kunde bara blinka.
Han noterade att armarna sprattlade till ungefär var femtonde sekund, förmodligen genom att en svag elektrisk spänning inducerades i musklerna. I ena ögonvrån såg han en droppslang, som förmodligen var ansluten till någon del av hans kropp, men han visste inte vilken.
”Jag ser att ni är vaken,” hörde han Zander säga.
Han tyckte rösten kom från vänster och försökte vrida huvudet ditåt, men fann att det var omöjligt.
”Ni skulle se er själv, ni är sannerligen något alldeles enastående. Jag är faktiskt riktigt stolt över mitt arbete. Jag har fått er hud att förändras och anta en hård, vedartad struktur, och vore det inte för ögonen så skulle man kunna svära på att ni var gjord av trä.”
Zander rörde sig runt honom, nu kom hans röst från höger. ”Apropå era ögon, tyvärr kan ni inte få behålla dem. Det skulle ju kunna avslöja vår lilla maskerad.”
Han skrattade kallt. ”Men jag ville i alla fall att ni skulle få ta er en titt på det som kommer att vara er arbetsplats de närmaste åren. Ni förstår, jag har haft en del problem med kråkor…”
Hans röst var ohyggligt lugn och kall, men orden klingade ohörda. Förnuftet hade redan lämnat Edward Kellin. Kvar fanns bara en kusligt människolik fågelskrämma som hängde orörlig och tigande i den, av kråkor hemsökta, trädgården.



Peter Fisk - 2002

Skriven av: Peter Fisk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren