Flickan i fönstret

På sjunde våningen har någon slagit upp ett fönster på vid gavel.
Om någon mot all förmodan skulle titta upp mot det där fönstret skulle denne knappast få syn på något intressant. Kanske skulle han eller hon få se en vit spetsgardin som fladdrar i vinden, en fjäderprydd drömfångare hängandes på en spik i fönsterkarmen.
Ingenting särskilt, inget av värde.

Bakom hustaken kan man skymta månen.
En nätt flicka, liten för sin ålder, klättrar upp i fönstret och slänger benen över fönsterbrädan.
Månljuset faller på hennes gräddvita hy, får det att se ut som om den faktiskt skimrar.
Hon är dryga sjutton år, flickan, men ser inte ut att vara en dag över femton.
Endast på nätterna vågar hon sig fram, vågar hon sätta sig i sitt fönster.
Tystnaden runt henne är befriande, och trots att den kalla nattluften får hennes hud att knottra sig så finns det ingen annan tid på dygnet som får henne att känna sig så levande.
Långt där nere, rättare bestämt sju våningar ner, där är det tomt och tyst.
Inte en själ syns till, och flickan börjar känna sig lite orolig inombords.
Vid den här tiden brukar det ske.
Hon vrider lite på huvudet, ser på klockan som hänger på väggen.
Varför är det så tyst?
Varje tickande ekar i rummet, ekar i hennes huvud.
Det har pågått i flera nätter nu, hon har blivit van.
Inget får ändra på det nu.
Varför är det så tyst?
Men så hörs ett hundskall i natten och flickan rycker till, nästan lite för ivrigt, hon får ta tag i fönsterkarmen för att inte tappa balansen, för att inte falla.
Hon väntar spänt, snart borde de höras, stegen.
Och mycket riktigt, från den tomma gågatan under fönstret hörs snart dova dunsar från skosulor som slår i nattsvart asfalt.
I bröstkorgen börjar flickans hjärta fladdra likt en fågelunges första tveksamma vingslag.
Hon kommer på sig själv med att hålla andan, men kan inte förmå sig själv att fylla lungorna med syre.
I gatlyktans sken får hon syn på det hon väntat på i nästan exakt tjugofyra timmar, och som vanligt gör det henne helt knäsvag.

Emilia tar ett fastare tag om kopplet hon har i vänsterhanden.
Milian, en vacker honhund av rasen Saluki, gnäller lite och verkar försöka få Emilia att gå snabbare.
”Vad är det, gumman?”, frågar Emilia och lägger en hand på Milians huvud, nästlar in sina fingrar i den mjuka pälsen. ”Vill du hem?”
Milian skäller högt en gång, drar i kopplet.
”Okej, okej, jag kommer..”
Emilia får småspringa en liten bit för att hinna med.
Sedan saktar Milian plötsligt ner, börjar gå i vanlig takt igen.
De är nu framme vid Törngatan och de riktigt höga lägenhetshusen.
Emilia känner igen sig så väl, för de senaste kvällarna har den här gatan varit Milians självklara mål.
”Vad är det som lockar här?” frågar hon tyst. ”Vad är det du letar efter?”
Emilia undrar vad som rör sig i det där ståtliga hundhuvudet.
Sida vid sida går de på den asfalterade vägen, och det är någonting i luften som får den att nästan..vibrera.
Höghusen sträcker sig som väldiga monster mot himlen, och det lyser bara i några få fönster.
Plötsligt stannar Milian, och när Emilia försöker få henne att fortsätta gå lägger hon sig platt på marken.
I gatulyktans sken ser det lite ut som om hon ler.
Hur mycket Emilia än lockar, sliter och drar så vägrar Milian att så mycket som röra en muskel.
”Åh, kom igen..”, ber hon. ”Gör inte såhär!”
Den annars så lydiga Milian vägrar lyssna inatt.
”Okej, visst!”, fräser Emilia uppgivet. ”Då sitter vi här hela natten då!”
Med en djup suck sätter hon sig bredvid Milian på vägen.
Milian grymtar nöjt och lägger huvudet i hennes knä.
Trots att hon är sur kan hon inte låta bli att klia Milian bakom örat.
En lång stund sitter de båda tysta och inte ett ljud hörs i natten.
Det är precis så att Emilia börjar tröttna ordentligt på att bara sitta där när hon hör porten till lägenhetshuset närmast henne öppnas.
Hon vrider på huvudet och försöker se vem som gett ifrån sig ljudet.
Först ser hon ingenting, det är för mörkt. Men sedan börjar en skepnad ta form en liten bit ifrån henne.
Det är en tjej kan Emilia urskilja, men trots att hon ser flickan närma sig så hörs inte så mycket som ett fotsteg i natten.
När det är knappt tre meter emellan de båda stannar flickan.
Emilia ser på henne, blandade känslor trycker på innanför bröstbenet.
En del av henne tycker att det hela är rätt fascinerande och till och med spännande, men en annan del..det är mörkt och det är natt, vad är det egentligen som får deras vägar att korsas?
Någonstans inombords kan Emilia inte förneka att flickan framför henne är det vackraste hon någonsin sett.
Hon är barfota, klädd i en knälång vit tyllklänning. Det långa, mahognybruna hårsvallet faller mjukt över axlarna och ryggen.
I gatlyktans sken kan Emilia även se ett par ljust blåa ögon som ser tillbaka på henne, studerar henne ingående.
Plötsligt öppnar flickan munnen, men det tar ett tag innan hon säger något.
”Det är en fin hund du har där”, viskar hon. ”Får jag klappa?”
Emilia nickar stumt.
Flickan kommer fram till dem, sätter sig på huk bredvid Milian.
”Vad heter hon?”
”Milian.”
”Det var fint”, säger flickan och ler lite.
Utan att Emilia riktigt förstår varför sprider sig en obekant värme genom hennes kropp.
Hon kan inte låta bli att le tillbaka.

Författare:

Publicerat

Dela: