Gubben, spolen och övriga världen

En vresig gubbe som inte vill lyda och en paragrafryttare till byråkrat går inte ihop, men nöden har ingen lag – eller?



– Vi har över 9000 kWh svinn detta år med? sa direktören för elbolaget bekymrat till sin sekreterare när han tittade på skärmen.
– Men har inte alla kraftbolag ett visst svinn på sina ledningar? undrade hon.
– Jo, fast inte så mycket. Vi måste kolla upp det.
Svinnet var visserligen inte så stort för ett kraftbolag av den dimensionen men det var ändå ett svinn av el och därmed av pengar. Och det var ungefär vad en liten villa kan tänkas göra av med och nästan på kilowatten lika stor varje år.
Strömförluster fluktuerar men denna var för stabil och förekom bara på en linje och direktören ville ringa in var läckan fanns.

*
Kaffebryggaren sprakade i den lilla stugan hos gubben där han förnöjt bläddrade i tidningen i väntan på sin frukost som enkom bestod av en kaffegök.
Så hade ritualen varit i alla år i stugan, belägen rakt under en kraftledning, och så skulle det förbli intill döddagar om gubben fått bestämma.
Enslingen i stugan hade alltid varit en klurig gubbe och hans stuga var belamrad med prylar av alla de slag och liknade mer en rörig verkstad än ett hem. Men här kände han sig hemma, bland transformatorer, spolar och kondensatorer. Ja, till och med en egenhändigt konstruerad defibrillator utifall han skulle drabbas av hjärtstillestånd. Vem som skulle sköta den vid ett eventuellt hjärtstopp, bekymrade inte gubben.
Här hade han gjort alla uppfinningar och manicker och var besatt av drömmen om att en dag göra den där evighetsmaskinen som inte går att göra men som han ändå skulle göra.
Han var en självlärd excentriker som föraktade skolor och auktoriteter av alla de slag, speciellt hatade han byråkrater som ansåg till och med var värre ohyra än politiker. Och det sa inte lite i gubbens värld.
Egentligen hatade han allt och alla och det enda han älskade var manickerna han ständigt pulade med, ja, och sitt hat. Han älskade att hata och hans livsnerv var att reta upp sig på allt som överheten tog sig för och av omgivningen hade han sedan länge betraktats som en sådan där ohjälplig rättshaverist. Inte heller journalister stod högt i kurs hos gubben även om han en gång lyckades dra nytta av en journalist som han fyllde med lögn om en evighetsmaskin.
Även om gubben var en gammal vresig tjurskalle var han inte ond utan ganska harmlös och hans motsträvighet var inte utan charm. Folk älskar ju att reta upp sig på original som retar upp sig på folk och vad vore livet utan dessa färgklickar av missnöjda kufar?
Att grinigt gå omkring i stugan och muttra för sig själv över myndigheternas jävlighet medan han meckade med någon mojäng, var hans livselixir.
Men nu var det kanske snart slut. Folk från kraftbolaget, som gubben givetvis också hatade, var på väg och nu väntade verkligen jävelskap.
– Hur fan kan någon få bo precis i en kraftledningsgata? sa en av el-kontrollanterna och tittade på stugan som låg direkt under de hotfullt hängande 400-kilovoltsledningarna.
– Ja, det kan ju inte vara nyttigt heller, konstaterade den andre kontrollanten.
– Vi är från kraftbolaget och vi har en strömförlust just här, visar våra instrument, sa en av kontrollanterna från kraftbolaget till gubben efter att de knackat på.
– Kyss mig i röva, svarade gubben på sitt eget sociala maner och slog igen dörren.
– Gubbjäveln har ström men han är ingen abonnent och här finns ingen kabel ansluten till ledningarna, fastställde en av dem när dörren slagit igen.
– Han tar tjyvel, men hur? frågade sig den andre.
Nu måste anmälan göras och gubbens stuga undersökas av polis om inte kommunens miljöchef, känd för sin nitiskhet, tillåts undersöka huset.
Den snillrika gubben hade utnyttjat stugans minst sagt olämpliga och livsfarliga läge till en fördel men kraftbolaget och kommunen förstod inte hur han gått till väga.
Stugan fanns långt innan ledningarna drogs och hade blivit kvarglömd därute i skogen. Visserligen hade kommunen en gång försökt förvandla den till ett servitut av något slag och även försökt inlösa stugan av den vresige gubben, men utan resultat.
”Här skall man inte försöka komma och jävlas med mig!” hade han tänkt många gånger.
– Vägrar han att släppa in oss nu, så åtala honom! sa den nitiske miljöchefen som i sällskap med polisman Höök skulle inspektera stugan.
Polisman Höök försökte först på patetisk byråkratiska förklara ärendet innan miljöchefen tog till orda med ännu krångligare ord men som i alla fall behärskade till skillnad från Höök.
De släpptes inte in av gubben utan tog sig in med lagens hjälp – sa de.
Miljöchefen och polisman Höök gick förundrade omkring i stugan och såg ljusrör lysa utan el-anslutning medan gubben förnöjsamt plirade åt deras okunnighet.
– Var får du strömmen ifrån? frågade miljöchefen.
– Från skyn, svarade gubben klurigt.
Förgäves och frenetiskt letade de efter en kabel som gubben måste ha anslutit till högspänningsledningarna ovanför hans stuga.
Det var inte lätt att leta i röran i gubbens stuga och de hade inte mycket hjälp av gubben själv som vägrade avslöja något. Men så mycket förstod miljöchefen att han parasiterade på kraftbolagets nät på något sätt och detta var stöld enligt lagen.
Polisman Höök citerade lagar på sitt högtravande sätt och rättades emellanåt av miljöchefen då han råkade formulera sig fel eller åberopa en lag som inte fanns, vilket hände ganska ofta.
De var på väg att ge upp då miljöchefen tittade upp mot vindsluckan.
– Jaha! Vad har vi här då? sa miljöchefen då han kravlat sig upp på vinden.
En fyra meter lång spole, och knappt Gud visste vilken vikt som hotade stugtaket, fyllde vindens hela utrymme.
– I lagens namn åtalar jag dig för stöld av elektisks …elksis…ström från nätledningen, proklamerade polisman Höök.
– Vad har du spolen till? frågade miljöchefen.
– Det är farligt med induktionsströmmar runt kraftledningarna? sa gubben. Jag kan slå ifrån den och då kommer ditt rövato kunna tjänstgöra som en väl fungerade stålborste…
– Nej, nej, stånkade miljöchefen och höll nästan på att ramla ner från vindsluckan. Så du menar att spolen skyddar dig från kraftfältet?
– Jajamän.
– Men det suger samtidigt ut ström från ledningarna som du använder?
– Det är ren bonus, inget jag kan göra åt. Jag har rätt att skydda mig från farlig strålning.
– Så tolkar inte jag det, formulerade sig miljöchefen.
Nu hade helvetet börjat för gubben, ett helvete som han trivdes i; att bråka med överheten om oklara lagar. Och miljöchefen satt i en svår sits. Gubben hade ju inte direkt stulit el utan bara indirekt och inga regler fanns för detta och utan regler är en byråkrat rätt impotent.
Men miljöchefen hade bestämt sig för att gubben skulle sättas dit till varje pris och han skulle säkert hitta någon lag som han brutit mot och lagar finns det ju gott om.
Gubben hade utnyttjat det kraftfält som omger alla strömledningar genom en spole på vinden för att skapa en induktionsström. Från spolen fick han gratis ström utan att ha kopplat in sig på kraftledningarna.
Det gjorde det knepigt rent juridiskt då stöld av el endast innefattar en fysisk kontakt med ledningarna. Dessutom hävdade gubben att han hade spolen endast för att skydda sig mot det skadliga kraftfältet som han därmed decimerade.
Gubben kunde mer om ellära än kommunens experter och var lite av ett universalgeni. Men frågan var vem som hade den juridiska rätten?
Miljöchefen skulle sätta hårt mot hårt och helt klart kunde inte kommunen eller kraftbolaget tillåta att någon använde ström utan att betala för den.
Det blev en het fråga i kommunen hur man på bästa sätt skulle sätta gubben på plats och miljöchefen som älskade lagar och regler och hatade överträdelser från dem, drev på.
Gubben å andra sidan, som hatade lagar och regler och älskade att överträda dem, tänkte inte ge med sig.
Gubben fortsatte sitt liv med sina morgongökar i godan ro medan kommunen och kraftbolagets folk slet sina hår hur de skulle göra. Åtala honom, men för vad och hur bevisa brott? Kommunen anlitade externa jurister för att lösa knuten. Här var det inte tal om att konsultera polisman Hööks talanger i juridik på grund av att de var ganska svårfångade för att inte säga obefintliga. Läget var prekärt och det ordet kunde inte polisman Höök ens stava till.
– Kommunen måste expropriera stugan! hävdade en högröd och exalterad miljöchef inför kommunledningen. Regler är till för att följas!
– Men är det inte att ta i? undrade en av kommungubbarna.
– Det är livsfarligt att vistas i ett elektriskt kraftfält av den styrkan och vi kan av hälsoskäl beslagta stugan för att värna hans hälsa.
Diskussionens vågor gick höga men kommunledningen gick slutligen på miljöchefens linje. Kommunen beslöt att lösa in gubbens stuga för att på det sättet enkelt bli av med det svårlösta problemet, men de hade inte räknat med gubbens bångstyrighet och framförallt klurighet.
Gubben läste brevet från kommunen där han skulle vräkas från sin älskade stuga med sedvanligt lugn. Han blev glad av att få ett så stort brev då det kunde användas på bästa sätt – som dasspapper. En miljöriktig och korrekt återanvändning som denna gång dock knappast imponerade på en miljöchef.
Brev på brev anlände och hot om vite om gubben inte frivilligt flyttade, rubbade inte honom. Gubben vägrade flytta och historien hade läckt ut till pressen där allmänheten stödde gubben i sin kamp mot kommun och kraftbolag. Kraftbolaget gav med sig och bjöd på den lilla mängden ström han förbrukade vilket fick miljöchefen att gå i taket:
– Det är förbjudet och ska beivras! Han ska inte gå segrande ur detta!
Miljöchefen tar sig ursinnig ut till gubben för att läsa lusen av samhällsmedborgaren som vägrade underordna sig regler och förordningar.
– Om du inte flyttar ska jag se till att du bärs ut här med våld! gormade miljöchefen.
– Då stämmer jag dig för olaga intrång, svarade gubben lugnt.
– Det är inte olaga intrång, då kommunen numera lagligen disponerar stugan och du ska inte tala med mig om regler. Är det något jag kan så är det regler och jag skulle aldrig bryta mot lagar och regler – aldrig!
– Regler, klagade gubben. Vi är så insnärjda i regler att man kan få regel-klaustrofobi.
– Regler skapar ett samhälle!
– Du har säkert brutit mot någon regel själv…
– Över min döda kropp! Jag har aldrig brutit mot någon regel och kommer aldrig att göra det!
– Där ser man, sa gubben lugnt. Så du skulle aldrig bryta mot någon regel om det så gällde liv?
– Aldrig! rosslade miljöchefen röd i ansiktet för att i samma sekund ramla ner på golvet.
Miljöchefen hade i upphetsningen fått något som med all säkerhet var en hjärtattack.
– Jag har en egen konstruerad defibrillator som jag kunde använda, sa gubben och kom fram med den till den liggande miljöchefen.
– Använd den, men fort, pep miljöchefen.
– Det hade jag gärna gjort. Men den går ju då på den olagliga elen och det är ju regelbrott.


http://boksidan.just.nu

Författare:

Publicerat

Dela: