I samtal med Gud

Det var bara några timmar sedan jag låg på dödsbädden och undrade om allt var slut. Men nu var det ingen tvekan jag hade kommit till himmelriket. Det första som jag tittade efter var om jag kunde skymta Gud själv men han lös med sin frånvaro, trodde jag, ända tills en röst hördes i himmelen ”Välkommen till Guds rike käre vän, all din undran och dina tvivel är över. Nu vet du att jag existerar i himmelen och jag är din Gud fader”. Det är svårt att förklara hur jag kände mig men det var naturligtvis underbart. Jag satte mig ned i det himmelska, ty himmelskt var det och övriga beskrivningar är överflödiga, det går helt enkelt inte att förklara med världsliga termer. Efter att jag hämtat mig över det faktum att jag faktiskt var i himmelriket och blivit tilltalad av Gud fader så samlade jag mig till ett svar” Hur kan jag lita på att det är Gud och inte Djävulen, allt det underbara här kan ju bara vara ett bländverk.” Det var tyst en stund och sedan tog Gud till orda ”Du har redan fått nya tvivel om min sanna existens och har bara varit här ett tiotal minuter. Men du är inte den förste och inte den siste. Jag kommer inte att övertyga dig mer just nu, du får själv upptäcka den himmelska härligheten och bli övertygad genom det.” ”Jag har så många frågor till dig och jag vet inte vart jag skall börja, om du är du vill säga.”

” Du kan ta det lugnt och sedan kan vi samtala, jag skapade ingen brådska.”

Efter att jag strosat runt i den himmelska härligheten, som kanske var ett bländverk, förstod jag mer och mer att det här verkligen var paradiset. Men vad jag inte förstod var varför jag inte såg någon, för det kunde väl inte vara så att jag var ensam med Gud i paradiset. Efter ytterligare någon halvtimme kunde jag skymta något som påminde om en svagt lysande sol, då jag kom närmare såg jag att det påminde om en gyllene ljus hydda ett 20-tal meter upp i skyn och upp till denna glänsande vackert belägna hydda gick en himmelsk trappa. Strax bakom hyddan stod två sagolikt vackra träd med fullt av himmelska frukter, frågan som flög upp i mitt huvud var kunskapens träd och livets träd i Edens lustgård och om jag kunde ta frukt från träden men jag beslöt mig för att inte utmana ödet. Jag kände mig starkt övertygad om att det var rätt att bege mig upp för trappan och in i det lagom stora kryp in som påminde om en hydda av himmelsk natur. När jag stegade upp för trappan omgavs jag av ett värmande och kärleksfullt ljus, jag var inte det minsta nervös det kändes helt rätt liksom en ingivelse av högre makter. Då jag stod framför ingången på toppen av trappan och tittade in, för det var öppet, skådade jag en oerhört värmande och vacker syn något som inte kan beskrivas för jordiska människor. Jag gick in och samma röst som mötte mig för en dryg timme sedan hördes igen ”Välkommen, du har kommit till en av Guds boningar och jag är din Gud”.

Jag såg ingen i hyddan, jag hörde bara rösten från Gud men vågade ännu inte helhjärtat tro på att det jag upplevde inte var ett bländverk från Satan eller bara en simpel dröm. ”Hur vet jag att det är Gud som talar till mig när jag inte ens kan se dig?” ”Du kan inte veta någonting kära barn och att se mig är en sak för framtiden men din önskan var att prata med mig och nu är jag här så varsågod.”. ”Ja låt mig då få fråga varför vi människor i våra liv inte får veta utan är hänvisade till att tro?” ”Att tro är det något fel på det? Varför räcker inte det för dig?” ”Om vi människor skulle veta om du finns eller inte så skulle ju religionskrig och annat elände upphöra, vi skulle helt enkelt få ökad respekt för dig.” ”Eller kanske tvärtom! Den som vet behöver inte älska. Det skulle rent av bli svårare att älska, ty tron handlar om att lära sig att älska sin skapare, det skapade och evigheten. Eftersom inte människorna under sitt jordeliv vet så är de hänvisade till tro och andligt sökande och ur detta växer en brinnande kärlekslåga.
Om människorna skulle veta utan att tro så skulle den sanna gudomliga kärleken gå förlorad.” ”Vad är då kärlek?” ”Kärlek är att känna sig ett med evigheten och sina medskapade, att älska sin nästa som sig själv.” ”Det sägs att du är kärleken, åtminstone i bibeln, vem är då du med tanke på vad du sade?” ” Jag är evigheten som omsluter allt och kärleken är evig.” ”Jag tror nog ändå att det hade varit bra om vi människor fått reda på det redan under vårt jordeliv.”

”Du har tydligen inte blivit övertygad om trons välsignelse. Men sanningen är den att skulle jag på ett vetenskapligt sätt bevisat att jag finns så skulle den fria viljans funktion varit värdelös. Ditt ansvar och din frihet skulle begränsats eftersom många skulle känna sig nästintill påtvingade att följa mig, den fria viljan skulle inte ha samma utrymme och kärleken skulle endast vara en tomhetens cymbal. Jag vill att människor kommer till tro på kärlekens evighet genom frihet, ty friheten är förutsättningen för kärleken existens.” ”Varför är friheten en förutsättning för kärlek?” ”Jag pratar om den fullkomliga kärleken. Den måste mogna och växa upp inifrån. Jag sår frön i människors hjärtan från begynnelsen till änden av jordelivet, det gäller för människorna att de är bra andliga jordbrukare för både sig själva och sina medmänniskor. Friheten att vårda sitt och andras inre jordeliv är viktigt för kärleken och skulle allt vara bevisat om min existens så skulle de inre växterna hämmas i sin utveckling och aldrig slå riktigt rot. Den som älskar söker det han älskar och grunden för det sökandet finns hos alla människor i evig tid.” Jag satt stilla och tyst i flera minuter och ingen sade någonting. Det Gud hade sagt skapade nya tankar och en känsla av välbehag. Jag hade fått lite rätsida på frågor som jag funderat mycket över men det var mycket att smälta och fundera vidare över. Men det var mer jag undrade över i denna stund och ställde ytterligare en fråga till Gud

” Du lär vara fullkomlig men ändå skapade du Adam och Eva så att de valde fel träd i Edens lustgård – åtminstone enligt bibeln. Varför kunde de inte handskas med den frihet du gav dem?” ”Berättelsen om Adam och Eva förklarar mycket av vad jag försökt säga dig. De älskade friheten de hade fått så mycket att de ville vara fria från mig. I friheten ligger en böjelse att vilja ha mer och det grundar sig i grunden i en strävan efter mer av den gudomliga kärleken, att törsta efter kärlek är ingen synd utan det är vägen dit som kan gå fel. Allt vad människorna gör är i grunden bottnat i en strävan efter en paradisisk tillvaro men det kan gå fel som i fallet Adam och Eva så att människorna gör uppror mot det gudomliga, det präglas av högmod, egoism, girighet, missunnsamhet etc.” ”Vad är då ditt ansvar gode Gud?” ” Mitt ansvar är allt som sker men det är inte mitt fel när människor använder sin frihet på ett ogudaktigt sätt.” ”Men hade det inte varit bättre att skapa oss utan fri vilja då?” ” Nej, ty det hade inte gått. Min sanna natur är av frihet och kärlek, och den friheten och kärleken vill jag dela med mig av och därför skapades människor till min avbild. Evigheten är vad evigheten är.” ”Vem eller vad skapade då Gud?” ”Om det skulle ha funnits något eller någon som skapat mig så skulle jag inte varit Gud. Jag är alltets utgångspunkt och evig. Allt som sker har sin grund i mig, direkt eller indirekt.” ”Men du måste ju ha kommit någonstans ifrån?”

” Jag vet att det finns de som tror att allt uppsåt ur ingenting men det är en motsägelse eftersom också ingenting är något. Jag är evig och har därmed ingen början och inget slut. En levande existens har skapats av en levande Gud. Hade ett ingenting varit alltets utgångspunkt så hade det stannat vid ingenting och inte vid en levande existens men det hade dock varit något.” ”Men varför skapade du exempelvis oss människor då?” ”Jag är i min natur en generös skapare och eftersom jag är kärleken så var jag i behov av kärlek, och det bästa sättet var att skapa människor till min avbild och på så sätt generera mer kärlek till existensen. Där kärlek möts frambringas mer kärlek i en slags syntes och den tanken tilltalade mig.” ”När du nu vet om all ondska i världen ångrar du dig då?” ”Jag ångrar inte att jag skapade människor. Jag visste hur snett det kunde gå när jag skapade människan eftersom hon fått frihet men utan den friheten så hade jag inte skapat er till min avbild. Friheten är en mycket viktig del av kärleken och de båda förutsätter varandra som jag sade förut. Kärleken utan frihet är som en bil utan styrsystem. Med den frihet ni människor fått så visar ni att ni vill kärlek. Det som beskrivs som ondska är inte frånvaro av kärlek utan brist på kärlek. De mest onda människor som levt på jorden har också visat kärlek under sitt liv och det bottnar i att alla människor är skapade till min avbild.” ”Du visste hur snett det kunde gå men ändå chansade du och skapade människan?!”

” Jag chansade inte utan jag valde. Det onda är förgängligt och det goda består och det visste jag. Det onda uppstår när friheten innebär frihet från Gud. Det betyder inte att varje ond handling bottnar i ett direkt uppror mot Gud men det är ett uppror mot människans sanna gudomliga natur. Ett uppror mot Guds avbild i människan och därmed ett uppror mot Gud. Det betyder inte att människan helt igenom är Guds avbild men min sanna natur finns som ett avtryck i varje människa och under tidernas gång så har människan genom sina fria val alstrat fram ogudaktig natur. Det som teologer brukar benämna som arvsynd, låt vara i olika betydelser genom åren. Men kärleken består och frälsningen från den ogudaktiga naturen pågår.” ”Finns helvetet?” ” Ja, helvetet finns och det är frånvaron av paradiset, den eviga döden. ”Är det verkligen rättvist att visa kommer till helvetet och andra till paradiset?” ”Helvetet kanske inte är vad du föreställer dig. Men om människor missbrukat sin frihet så får de också ta konsekvenserna av sitt fria val. Det betyder att det de har gjort mot andra kommer att göras mot dem själv i andlig reflektion. De kommer att få känna hur andra har känt det och för att komma ifrån denna bommerangeffekt krävs ånger och insikt över vad man gjort eller inte gjort i olika skeenden av livet. Är människan ifråga inte kapabel att konfronteras med sina gärningar så blir hon evigt dömd till en tillvaro utanför paradiset och evig död. Det är gudomlig rättvisa.”

Jag kände mig nöjd även om jag hade mer att prata med Gud om men det fick bli en annan gång och jag framförde min tacksamhet inför Gud och Gud accepterade att jag ville nöja mig för nu. Men han lade till följande ord ”Vi kommer att träffas många gånger ytterligare och tänk på att allt är kanske inte vad du förväntar dig här utan ännu bättre.” Jag reste mig upp från min plats för att bege mig ut ur boningen och jag kände mig tillfreds med livet på ett sätt jag aldrig upplevt förut. När jag kom ut ur den himmelska hyddan så såg jag något så vackert att tårarna började rinna. Det var en massa människor runt en glittrande sjö bortom spott och spe med Herren breve. Jag kunde inte förstå det eftersom här var ingen sjö och inga människor när jag för en tid sedan klivit in i den himmelska boningen. Det var som Gud sagt, här var ännu bättre än vad man kunnat vänta sig men hur kunde allt detta vara möjligt? Jag kunde se hur Herren Jesus satt ned på huk vid den glittrande sjön tillsammans med ett hav av människor som aldrig kommer att dö, det var bara att bege sig dit och uppleva hela den samvaro av harmoni som det lös ur detta himmelska sällskap av eviga människor och drömmen var verklighet.

En tidsrymd senare satt jag i en park med en kärleksbrunn i mitten och vackra blommor runt omkring. I brunnen fanns livets vatten och människor stod framför brunnen för att dricka. Den kallades kärleksbrunn för att vattnet smakade gott som kärlek kan smaka när det är som bäst. Här i himmelen fanns inga dagar utan allt som skedde var i ett enda nu, det hade jag upptäckt med tiden. Medan jag satt i parken kunde jag skymta Jesus på avstånd. Han närmade sig och ställde sig framför brunnen för att dricka av vattnet. Han småpratade med några stycken och när han druckit av vattnet så kom han fram till mig. Han frågade om det var okej att slå sig ned och jag svarade naturligtvis ja. ”Du har varit här en tid nu så hur känns det?” Jag svarade sanningsenligt att det var det bästa jag varit med om och Jesus skrattade gott åt mitt svar. När nu Jesus var framför mig tog jag tillfället i akt och ställde honom några frågor. ”Varför är så många människor så själviska under sitt jordeliv?” ” Det beror på att de tror att det är den främsta vägen till lycka. De tror att de mister lyckan i livet om de är för osjälviska. Många resonerar som så att de måste tänka på sig själva för att det gör ju alla andra, och om inte jag tänker på mig själv vem skall då göra det resonerar de.” ”Men hur orkade du då vara den du var under din tid på jorden?” ”Jag hade förstått att min lycka och rikedom inte var beroende av världsliga ägodelar, pengar och andras gillande.” ” Vad var då din lycka av för sort?”

” Min lycka bottnade i en självinsikt om människans sanna natur, den gudomliga naturen. I den gudomliga naturen finns skatter som är större än alla världsliga rikedomar du kan tänka dig. Det är rikedomar du endast kan erfara och inte se under ditt jordeliv. Du kan lika lite se dessa andliga rikedomar som du kan se dina egna tankar. Vad dessa rikedomar består av förstår människan på allvar först när hon är här i paradiset.”
”Men hur kom du fram till den erfarenheten under ditt jordeliv?” ” Under min tid på jorden var jag tvungen att gå igenom mycket av svåra erfarenheter och motgångar mycket på grund av att jag sökte en annan lycka än den som världen hade att erbjuda. Jag blev en levande rebell mot missbruk av världsliga njutningar, det betyder inte att jag inte uppskattade ett gott vin och god mat men jag uppfattade egocentriciteten hos många av mina medmänniskor som direkt ogudaktiga. Detta påtalade jag vid flertal tillfällen och med det blev jag inte populär av världens människor.” ” Så lidande har en mening?”
” Det finns inget självändamål med lidandet men det är en väg till självkännedom om din sanna natur om du tar vara på det på rätt sätt. Dessutom är det omöjligt att inte uppleva lidande om du på ett helhjärtat sätt skall följa Gud som jag kände mig tvungen att göra.” ”Så du upplevde inte att du hade en fri vilja?” ”Visst hade jag en fri vilja men det var inte min vilja som var viktig utan det var Guds vilja som var det viktigaste.” ” Men var inte det på sätt och vis samma sak, din vilja och Guds vilja?”

” Jag förstod inte omedelbart min kallelse, jag som alla andra var beroende av att Gud sökte mig, och Gud söker alla människor, det är vi som måste säga ja om vi vill ha en gemenskap med Gud då jag funnit min väg var jag i samklang med Guds vilja. Att bli vuxen i sin roll som Guds sändebud tog sin tid och det förklarar varför jag inte började min kallelse förrän en bit över de trettio. Guds natur finns hos alla människor och vi når insikten om Guds vilja i olika nivåer och min nivå var den att jag är Gud son, vilket betydde ett större uppoffrande än för många andra människor. Då jag blivit vuxen i min kallelse var jag ett med Gud men så var det inte hela tiden och därför var jag både sann människa och sann Gud under mitt jordeliv.” ”Vad innebär det då att vara sann människa?” ” Det är att hitta sin sanna gudomliga natur inom sig – det som du av Gud är tänkt att vara - och förstå vad rejäl lycka är för något och följa den insikten i sitt liv. Det innebär att du är sann mot dig själv och Gud. Den sanna naturen är högst personlig men samtidigt finns din sanna natur i ett större sammanhang och i en gemenskap med andra människor och Gud. Den sanna naturen är ett bestående element av kärlek och frihet – kärleken är det inres karta och kompass, och med din frihet väljer du din väg i evigheten. Du måste vara beredd att betala ett högt pris om du väljer mellan att följa Gud och omgivningens åsikter om vem du bör vara. Det handlar inte om vad andra tycker utan vad du själv tycker och känner inför att leva efter ditt sanna jag som du finner då du tar emot och greppar Guds sökande hand. De gånger du tycker att det är jobbigt så får du inte välja den lätta vägen för stunden utan stå kvar på den sanna vägen. Det här är det ingen som klarar ett helt liv och det är inte synd för det. Synd är när du inte gör motstånd mot frestelser utam ägmar dig åt ett missbruk och frosseri som går emot den gudomliga tanken med ditt liv, då du handlar fel mot din sanna natur med villigt uppsåt”.

Jag var tacksam för pratstunden med Jesus och tackade för den här gången och Jesus inbjöd mig till en himmelsk middag. Där skulle det närvara en handfull personer. De skulle hållas i en av de himmelska salongerna en bits färd från den himmelska kärleksbrunnen i den park vi nu satt i. Jag tackade naturligtvis ja till Jesus inbjudan.

Under hela middagen lyste det ett välbehagligt ljus över salongen och det var en himlavy runt omkring oss och utanför såg vi ett vackert hav med fullt av olika människor som bara flöt på vågorna i harmoni. Det var en form av andakt som tillämpades i paradiset då människorna ville komma i ett andligt högre tillstånd. Jesus såg att jag tittade ut mot folkskaran av människor och sade lugnt ”Du ser – där de är just nu är tillståndet på djupet i samklang med anden. Men tro inte att det är något slutgiltigt – i evigheten finns ingen slutstation. Den levande är på väg…”

Skriven av: Jonas Hagström