ISS; den grymma verkligheten

ISS; den grymma verkligheten





I mitten av det öde rummet satt en pojke. En 13 årig pojke i ett
ödsligt rum många tusen mil från närmaste levande organism i
den mörka rymden i en rymdsatellit.
Han satt i mörkret och beaktade omgivningen precis som han
gjort de senaste månaderna. Överallt runt honom fanns olika
spakar och diverse knappar. I väggen bakom honom fanns en
inbyggd högtalare som inte hade gett ifrån sig något ljud den
senaste tiden.
Plötsligt rasslade det till från högtalaren, den rasslade till en
gång till och tystnade sedan tvärt.
Pojken satt i samma ställning som förut och han hade inte rört
sig ett dugg när den började rassla. Hans ansikte var smutsigt av
damm och olja. Ögonen var uttryckslösa, fästa på en punkt som
inte kunde uppfattas av någon annan än han själv.
Från högtalaren kunde man nu urskilja ljud.
Pojken såg vettskrämd ut, de hade kommit tillbaka för att hämta honom.
- Nej, flämtade han.
Ljudet fortsatte att flöda fram från högtalaren.
- Nej, snälla! Denna gången hade hans röst blivit lite grövre.
Han ställde sig upp på fötter och tog tag i skiftnyckeln, gjorde ett knyck
med handleden och sopade ner högtalaren från väggen. Knappen trycktes in
precis när högtalaren nådde golvet.
- Nej, herregud nej! pep han med händerna hårt knutna runt skiftnyckelns
handtag. Högtalaren låg några decimeter framför honom. Detta måste vara en
dröm.
Situationen var den att han hade blivit lämnad kvar här, i en rymdsatellit
mitt ute i den öde rymden. I alla fall hade de trott det när de gav sig ut hit från början.
- …Vvii kkoommeerr fföörr aatttt hhäämmttaa ddiigg…, det svaga stammandet
ekade genom korridorerna.
Han visste det, innerst inne hade han befarat detta ända sedan rymdvarelserna hade
lämnat honom ensam kvar. Rösten hade en svag nyans av metall och påminde lite om
det hemska ljudet från rymdsatellitens inbyggda röst.
Han hade inte hört en röst på evigheter. Han var inte den som gick runt och pratade med
sig själv hela tiden.
Aldrig att…
- Äärr ddeett nnååggoonn hheemmaa?, hördes från högtalaren. Nnåånn ddäärr?! Nnåånn ddäärr?!
- Tyst! Skrek han med sin fulla kraft. Han slog vilt med skiftnyckeln och började svettas ymnigt.
Han böjde sig ner kallsvettig och med väldigt hög puls och tryckte tillbaka knappen så att samtalet skulle
avbrytas. Han hade precis hunnit trycka in knappen då en ny signal ljöd från högtalaren.
Denna gången tog han till båda benen istället för skiftnyckeln som nu hade glidit ur hans grepp, han hoppade
på den och sparkade ända tills det att han inte orkade stå på benen. Trots det så ljöd signalen lika starkt från högtalaren. Han satte sig ner, drog händerna genom sitt svettiga hår och tryckte in knappen.
- Ddeett vvaarr ppåå ttiiddeenn, sa den raspande rösten flera ljusår bort.
Han drog händerna genom håret ytterliggare en gång, samlade sig och sade sedan:
- Varför kan ni bara inte lämna mig ifred?
- Llåått mmiigg hhöörraa vvaadd dduu ttrroorr aatttt oorrssaakkeenn ttiill ddeett äärr, sa den metalliska rösten,
nu var den betydligt närmare.
- Jesus! sa pojken. Har ni nästan skrämt livet av mig bara för att köra något Jeopardy!
- Jjaagg hhöörr eenn vviissss ffiieennttlliigghheett ii rröösstteenn. Vvaadd hhaarr vvii nnååggoonnssiinn ggjjoorrtt ddiigg? Fföörruuttoomm ddeett ddäärr mmeedd ddiinnaa vväännnneerr ssoomm vvii ttoogg ttiill
ffåånnggaa oocchh ddrroogg uutt hhjjäärrnnaann ggeennoomm nnäässaann ppåå ddeemm, sa rösten.
- Vad gjorde ni? sa pojken nu så äcklad och rädd att han var tvungen att uppbåda all kraft som fanns kvar i den spinkiga kroppen för att låta bli att kasta upp allt som han fått i sig de närmaste dagarna.
- Mmååssttee vvii fföörrkkllaarraa ddeett eenn ggåånngg ttiillll? Sa rösten. Hhöörr dduu ddåålliiggtt eelllleerr?
- Nej, pojken var förstummad men lyckades få ur sig ordet han sökte.
Ett klickande ljud hördes och förbindelsen bröts.
Han gick bort till kontrollpanelen och satte sig ner, hans föräldrar hade blivit mördade av utomjordingar, vad skulle han göra nu? Förbindelsen med jorden hade ju blivit kapad när utomjordingarna kom ombord på skeppet.
Varifrån kom dom och hur hade dem kommit i kontakt med honom från högtalaren?
Plötsligt blev luften tunn, han hade svårt att andas, han omringades av mörker…

2 dagar senare

Han vaknade upp med en lätt huvudvärk, vid sidan av sängen stod en sköterska och tog prover på honom.
Var hade de tagit honom? Var det utomjordingarna som hade fört bort honom för att plåga honom på samma sätt som de hade gjort med hans vänner och familj? Eller var det människor från jorden som hade fått en signal precis innan kontakten bröts och som sedan hade rustat upp för att åka dit? Hur som helst så antog han att han skulle få alla sina frågor besvarade inom kort.
- Så du har vaknat nu?
- Mmm.. Var är jag? rösten var matt och sliten
- Han har vaknat nu, sa sjuksköterskan. Jag går och hämtar doktorn så länge.
- Va? Vem pratar du med? Han tittade runt sängen för att upptäcka den person som hon pratade med.
Sjuksköterskan lade tillbaka pojkens arm på sängen och gick sedan ut för att leta efter doktorn.
Han hörde ett knarrande ljud bortifrån höger hörn av rummet, han tittade efter men han kunde inte se så långt bort. Ljud från fötter närmade sig sängen, nu kunde han se, personen var ganska kraftig, iklädd en polisuniform.
Han stannade någon meter ifrån pojkens huvud. Han stod där ett tag och tog sedan en stol och satte sig på den.
Plötsligt började polisens huvud att förändras, huden sprack och under den började ett nytt lager hud att fösas ut, detta lager var mörkgrönt.
- Dduu ttrrooddddee aatttt dduu kkuunnddee kkoommmmaa uunnddaann, mmeenn iinnggeenn kkoommmmeerr uunnddaann ffrråånn mmiigg, det var den metalliska rösten som han hade hört i satelliten.
Den skulle i alla fall inte få tag på honom. Han sträckte snabbt ut handen och fick tag i kanylen som sköterskan hade lagt på ett bord på hans vänstra sida. Innan polisen fick tag på honom hade han stuckit den i kroppen och huvudet ett flertal gånger. 2 minuter senare var han dödförklarad.

- Stackars pojke, sade sköterskan snyftande till polisen. Vad hände egentligen där uppe på satelliten?
- Pojken hade åkt upp dit för något år sedan för att slippa skolan. För ungefär två månader sedan så blev han galen och mördade alla utom en jämnårig pojke som lyckades fly undan och sedan klättra upp i en ventilationstrumma och klättra på taket. Han berättade att han var tvungen att vara tyst och snabb. Varje dag blev han jagad av pojken. Sade polisen med en trött röst. Han berättade också att när han inte blev galen så hörde han pojken samtala med någon annan, problemet var att han själv bara kunde uppfatta pojkens röst.
- Var han våldsam när ni kom dit?
- När vi kom dit möttes vi av en stank av förruttnelse, några meter in i satteliten såg vi människor som hade blivit brutalt mördade med ett järnrör. Vi kom in i ett annat rum, det var där som vi såg pojken, han låg vid kontrollpanelen, i rummet låg en skiftnyckel och en söndrig högtalare. Det verkar som om han hade slagit ner högtalaren med skiftnyckeln och sedan hoppat och sparkat på den, vi vet ännu inte av vilken anledning. Det tog oss flera timmar att få ner den andra pojken, han var vettskrämd och mager. berättade polismannen. Nej, nu får jag rapportera detta innan chefen börjar klättra på väggarna. sade polisen och gick därifrån.

Författare:

Publicerat

Dela: