Jagad

”Vart ska jag ta vägen nu?” flämtade Albin Holm med andan i halsen. ”Här går det inte att undvika dom. Jag måste iväg – fort!” Han kände hur svettpärlorna började krypa fram under luggen.
Albin stod stilla i ena hörnet av Centralstationen och flackade med blicken. Han visste att han inte kunde stå kvar här mycket längre. ”Tänk för fan! Tänk” sa han och blev allt mer stressad. Just då slog det honom; en stadsbuss ut mot förorterna. På bussen skulle de inte komma åt honom om han var försiktig.
Albin hastade iväg till en av hållplatserna och smet in i bussen precis när chauffören skulle stänga dörrarna. Chauffören blängde surt på Albin när han med darrande händer drog sitt kort i automaten. Albin satte sig på första, bästa lediga plats och ställde portföljen på sätet bredvid sig. Han suckade tungt, lutade sig framåt och blundade.

Den här dagen började ju som en vanlig dag. Han klev upp vid fem på morgonen och knäppte på kaffebryggaren för den obligatoriska koppen med nybryggt, svart kaffe. Han satte sig vid bordet i sitt lilla kök och tittade ut över den stora parken. Solen var på väg upp och moder natur dirigerade en symfoni av fågelkvitter utanför hans fönster.
När han druckit ur sitt kaffe och reste sig för att ta en påtår hände det något; det kändes som att köket började snurra som en karusell, han började svettas, benen började skaka okontrollerat och sedan blev allt svart.
Albin kände något vasst när han trevade med sina händer. Han började sakta lyfta upp överkroppen och upptäckte att han befann sig på köksgolvet med en sönderslagen kaffekopp bredvid sig. ”Vad … vad hände?” stönade han och började känna efter om han var skadad någonstans. Albin reste sig sakta upp och kunde konstatera att han inte hade några skador, förutom en liten reva som löpte utmed ett par fingrar på hans högra hand.
När han stod där i köket och försökte fundera ut varför han vaknat raklång på köksgolvet, blev han plötsligt stel som en pinne, kritvit i ansiktet och hjärtat gjorde en frivolt i bröstkorgen – han var jagad. ”Varför är dom ute efter mig!” skrek han och satte högsta fart in i sovrummet, slängde på sig sina kläder, slet åt sig sin portfölj och sprang ut ur lägenheten utan att se sig om.
På väg ut ur trappuppgången höll han sånär på att knocka fru Bengtsson när han slet upp porten mitt framför näsan på henne. Han vände sig hastigt om, fortfarande springande, och skrek: ”Ursäkta, fru Bengtsson!” Hon tittade långt efter honom och skakade på huvudet.

Albin ryckte till när någon klappade honom på axeln. ”Det är dags att kliva av nu. Ändhållplats!” sa chauffören och pekade på busskuren utanför fönstret.
Albin slet åt sig portföljen och reste sig så hastigt att han slog huvudet i hyllan ovanför bussens säten. ”Flytta på dig! Jag måste iväg fort som fan!” skrek han och makade sig ut från sin plats.
Chauffören tittade storögt på honom och sa: ”Hur mår du egentligen? Du ser vettskrämd ut. Är det något jag kan …”
”Jag måste iväg, nu!” Albin knuffade sånär till chauffören på väg ut. Han hoppade ut ur bussen och sprang iväg upp mot Storskogen, fem hundra meter norrut. Han måste bort från bebyggelse och folk en stund, åtminstone tills han kom på vad nästa steg skulle bli.
Chauffören övervägde om han skulle ringa polisen och meddela dem vad han just sett. Den här människan kan ju faktiskt ha begått något brott, eller varit utsatt för ett. Han övervägde en stund med sig själv, och kom fram till att det lika gärna kunde vara en harmlös, spritt språngande galning. Han gick in i bussen och tog fram sin kaffetermos.
Med andan i halsen stod Albin lutad mot ett träd och funderade på vart han skulle ta vägen härnäst. Förr eller senare skulle de komma åt honom här också. ”Ett vapen! Jag behöver ett vapen”, utbrast han med en belåten min. Ett vapen skulle inte hjälpa mot dom, men däremot skulle ett vapen kunna hjälpa honom att hålla sig undan. Albin satte högsta fart mot den del av förorterna som hade sämst rykte i staden.
Han sprang in i ett höghusområde och stirrade vilt omkring sig. ”Vad gör jag nu då?” flämtade han och sprang runt mellan husen utan att se någon han kunde fråga.
Vid sista höghuset såg han ett ungdomsgäng som stod vid en av parkeringarna. Han satte fart mot gänget och skrek för full hals: ”Jag behöver ett vapen! Kan ni fixa det?”
Den störste i gänget vände sig om mot Albin och fräste: ”Jag tror inte de hörde dig på andra sidan stan, kan du skrika lite högre idiot!”
”Ni förstår inte, jag måste ha ett vapen nu!” flämtade Albin i normal samtalston den här gången. Det här måste vara ledaren för gänget, funderade han.
”Jo, jag hörde det … typ”, svarade han och skakade på huvudet. ”Vad fan har du råkat ut för förresten? Du ser ju helt förstörd ut!”
Albin svarade inte på hans fråga. ”Kan ni fixa ett vapen nu, och vad kostar det?” sa han med andfådd stämma.
”Normalt kostar det femtusen spänn, men bara för att du är så dum i huvudet, blir det en straffavgift på lika mycket. Tiotusen alltså”, sa han med ett hånflin på läpparna och tittade på sina skrattande kompisar.
”Jaha, då köper jag det!” sa Albin utan att blinka, eller kommentera priset. Han tog fram ett VISA kort ur fickan.
”Du är ju så jävla dum så jag borde lägga på femtusen till! Ser det ut som att jag har en kort terminal i bakfickan?” Han och hans kompisar vek sig av skratt. ”Det finns en bankomat vid affären, femhundra meter åt det hållet”, sa han mellan skrattsalvorna och pekade ner mot nästa höghusområde, ”där kan du använda ditt jävla kort! När du kommer tillbaka ska du få ditt vapen.”
Albin sprang så snabbt han kunde mot bankomaten. Med darrande händer och svetten rinnande nedför ryggen tog han ut tiotusen – utan att begära kvitto från bankomaten. Han stoppade pengarna i fickan och sprang tillbaka mot gänget.
”Jag … har … pengarna”, lyckades Albin stöna fram. Han slet upp pengarna ur fickan och gav dem till ledaren för gänget.
Han tog emot pengarna och räknade dem noga. ”Har det aldrig slagit dig in att jag kan ta pengarna och dra, utan att du får något vapen?”
Albin skakade på huvudet, men sa ingenting.
”Herrejävlar, vilket pucko!” sa han och vände sig till sina skrattande kompisar. ”Här är ditt vapen, och en ask patroner”, sa han och gav Albin en pistol inlindad i en handduk. ”Det går inte att spåra, du har aldrig sett mig, och jag har aldrig sett dig. Lycka till hörru! Ser ut som att du behöver det. Stick iväg nu!”
Albin stoppade ner pistolen och patronerna i sin portfölj, nickade åt ledaren som nu tjöt av skratt, och sprang tillbaka upp mot Storskogen.
Han gick en bit in i skogen, satte sig på en sten och tog fram pistolen. Han funderade en stund och kom fram till att bästa sättet att utröna om den fungerade, var att provskjuta den.
Albin gick längre in i den alltmer tätnande barrskogen. Han valde ut en plats för ändamålet. En gammal stubbe tjugo meter längre fram fick agera måltavla. Han vände och vred på pistolen och lyckades till slut få ur magasinet. Fulladdat. Åtminstone tyckte han att det såg ut som att det var så. Han höll pistolen hårt i båda händerna, blundade och kramade avtryckaren. Inget hände. Avtryckaren satt fast.
”Vad nu då?” frustade han och undersökte pistolen igen. ”Har jag köpt en trasig pistol?” Han började bli alltmer frustrerad, men då upptäckte han en liten spak på sidan av pistolen. Pistolen var säkrad. Han osäkrade pistolen, fattade återigen pistolen med båda händerna och kramade avtryckaren.
Det ringde i hans öron och handlederna värkte. Om han inte hade stått framför ett träd, var han övertygad om att han hade ramlat baklänges. Med ögonen på väg ut ur sina hålor och munnen vidöppen, sänkte han sakta pistolen. ”Whaow, vilken … vilken jävla grej!”
När han samlat sig, gick han bort mot stubben. Inte ett märke. Han kikade vidare på träden och stenarna runtomkring stubben, men inte ett spår av någon kula. Även om han uppenbarligen missat det tänkta målet, visste han numer att pistolen verkade fungera. Han stoppade ner pistolen i portföljen och sprang ut ur skogen, med en innerlig förhoppning om att slippa avlossa fler skott.
Albin stannade vid en busskur med andan i halsen och svetten rinnande utmed ansiktet. Han funderade på om han skulle ta en stadsbuss och hoppa av i ett bostadsområde på vägen. Spelade ingen större roll vilket han valde. Nu var det dags att utföra planen som han tänkt ut. Han skulle tvinga en vaktmästare att låsa upp ett av skyddsrummen som fanns i varje hyreshushus. I ett skyddsrum skulle de inte komma åt honom. Där var han säker.
För att vara på säkra sidan, bestämde han sig för att stjäla en cykel istället för att ta bussen. När han åkte buss i morse hade han haft tur att de inte kom åt honom. Mitt på dagen var det svårare att undvika dem under en bussfärd. ”Jag måste stjäla en cykel!” sa han och sprang vidare med en nöjd min.
Albin sprang in i området där han tidigare tagit ut pengar. Han ställde sig på det lilla torget med utsikt över affärerna. Istället för att gå fram och snoka bland alla cyklar som redan stod där, bestämde han sig för att vänta tills någon gick ifrån sin cykel utan att låsa den. Men det måste dyka upp ett lämpligt objekt snart, annars skulle de komma åt honom.
Albin stod lutad mot en lyktstolpe och stampade nervöst med ena foten mot kullerstenarna. Då fick han syn på ett par tonåringar som kom cyklandes. Han höll tummarna för att de inte skulle bry sig om att låsa sina cyklar. De ställde cyklarna slarvigt mot en vägg, och sprang in i en affär. Perfekt. Saken var klar. Han tog den mountain bike som hade en cykelkorg, slängde i sin portfölj och trampade iväg i full fart.
Albin följde cykelbanorna förbi bostadsområde efter bostadsområde, men inte en vaktmästare så långt ögat nådde. ”Ja visst fan! Det är ju lunchtider.” sa han surt och trampade vidare.
Vid närmare eftertanke började Albin också känna sig lite hungrig, han hade inte käkat någon frukost och det var lika bra att passa på nu, för vem vet när han skulle få mat nästa gång. Nu gällde det bara att hitta något lämpligt ställe. Han kunde inte gå in på någon restaurang, för då skulle de garanterat komma åt honom. Om han däremot kunde hitta en gammal klassisk korvkiosk, skulle det kunna fungera.
Med blicken flackande åt alla håll, trampade Albin vidare i sin jakt på en korvkiosk. Han började få ont i nacken av allt vridande på huvudet. Han började nästa befara att han skulle bli utan mat när han hundra meter längre fram såg något som påminde om en Sibylla skylt. Med nytt mod satte han full fart.
Med en sladd i lösgruset stannade han framför kiosken, slängde sig av cykeln och rusade fram till luckan. Mannen i luckan tittade förvånat på Albin och sa: ”Vad får det lov att vara?” samtidigt som han funderade på vad detta var för ett original. Granbarr i håret, svetten rinnande nedför ansiktet och halva skjortan hängandes utanpå byxorna. Och dessutom såg han helt galen ut.
”Enkoktspecialmedstarksenapochbostongurka”, spottade Albin ur sig utan att andas.
”Kan du ta det igen? Lugnt och försiktigt.” sa mannen i luckan med lugn stämma.
”En … kokt … special … med … stark senap … och … bostongurka. Fick du med det nu? Och rappa på!”
Bäst att göra som han säger. Ingen som vet vad han kan ta sig till annars, funderade han och skakade på huvudet. Han gjorde iordning mosbrickan och sträckte fram den mot Albin: ”Det blir fyrtiofem kronor, tack!” Albin betalade med sitt VISA kort, slet åt sig mosbrickan och trampade iväg i full fart. Mannen i luckan stod kvar och tittade långt efter honom med öppen mun.
Albin trampade in i en liten park, satte kurs mot en stor ek och tvärbromsade så att hjulet borrade ned sig i gräset. Han slängde i sig måltiden på nolltid. Han kastade sig upp på cykeln igen och trampade iväg, med bostongurka rinnande nedför skjortan, i jakten på en lämplig vaktmästare.
Nu började han närma sig ännu ett bostadsområde, och nu tändes hoppet om att hitta en kandidat. Mellan två hyreshus såg han en liten mopedbil med ett litet släp, som var märkt med bostadsbolagets namn. Han ställde sig vid miljöstationen utanför det ena huset och väntade. Miljöstationen låg bara fem meter från mopedbilens plats.
Vaktmästaren, Benny Karlsson, kom ut ur en trappuppgång med famnen full av kartonger. Han var på väg mot miljöstationen.
Albin böjde sig ned och låtsades meka med cykeln. I ögonvrån såg han att vaktmästaren låste upp dörren till miljöstationen och klev in. Albin smet in efter honom och drog igen dörren.
Benny tittade förvånat på honom och sa: ”Öhh … kan jag hjälpa till med något?”
Albin tittade på honom och skulle precis väsa fram en hotfull fras, när han upptäckte att han höjt portföljen mot honom. ”Faan! V-Vänta lite.” Med darrande händer började han fumla med portföljens låsknappar. Till slut fick han upp portföljen; pistolen, asken med patroner och en bunt papper ramlade ned på golvet. Han slet upp pistolen, riktade den mot honom och skrek: ”Upp med händerna!”
”V-v-vänta lite nu! Ta det bara lugnt”, stammade Benny och sträckte upp sina darrande händer. ”V-vad vill du? Jag har inga pengar! Snälla, gör mig inte illa!”
”Jag … jag ska inte göra dig illa. Gör bara som jag säger, så kommer allt gå bra.” Albin tog några djupa andetag. ”Vi ska gå ner i närmaste källare, och där ska du släppa in mig i ett skyddsrum.”
Han nickade nervöst med blicken fast riktad mot pistolen i Albins darrande händer.
”Ska vi gå då?”
”K-kan … jag … Kan jag ta ner händerna?”
”Nej! Det kan du inte”, fräste Albin. ”Eller vänta förresten … det måste du ju göra … kom jag på nu. Ta ner händerna!”
Benny tog sakta ned händerna och funderade på vem som var mest nervös egentligen.
”Då går vi!” sa Albin och skulle precis vända på klacken när han hejdade sig. ”Jo just det … hmm … det kanske är bättre om du går först. Ja, så gör vi. Du får gå först!”
”Öhh, okej!” var det enda Benny fick fram. Han funderade på vilket hem den här människan rymt ifrån. Han öppnade dörren och tittade försiktigt ut; det verkade inte vara någon i närheten. Han gick med bestämda steg till närmaste trappuppgång. Han låste upp källardörren och stegade iväg mot ett av skyddsrummen. Albin gick tätt efter med pistolen i ett säkert grepp i kavajfickan.
En ny idé hade kläckts på väg mot skyddsrummet. Albin funderade på om han skulle kidnappa vaktmästaren. Det spelade ingen roll för de som var ute efter honom. Här skulle de inte nå honom och även om de gjorde det, hade inte gisslan hjälpt ett dugg. Men han måste ju förresten kidnappa honom. Om han inte kidnappade honom, skulle han säkert springa raka vägen till Polisen. Men om han kidnappade honom, skulle säkert hans kollegor börja leta efter honom. Och letandet skulle inte vara så svårt, med tanke på att mopedbilen stod parkerad utanför. Han gnuggade tinningarna och suckade tungt. Varför hade de valt just honom? Han hade ju aldrig gjort en fluga förnär.
Benny låste upp dörren till skyddsrummet, tände lampan, ställde sig bredvid ingången och visade in honom.
Men Albin hade bestämt sig för en kidnappning. Han skakade på huvudet och gjorde en pekande rörelse med pistolen: ”Vi går in båda två!”
Benny skruvade nervöst på sig, gick in i skyddsrummet och ställde sig i ena hörnet.
Med pistolen i handen, började Albin fumla med låset till den tunga ståldörren. ”Kom hit och hjälp mig med dörren, den går inte att få igen.”
”Man måste göra såhär”, sa Benny och låste igen dörren. ”Nu är den spärrad inifrån också. Även om någon låser upp den på utsidan, går det inte att komma in.”
”Okej, det va ju bra! Så hur mycket de än kämpar med låset går det inte att få upp?”
”Nej! I så fall får de spränga hela huset.”
Albin nickade med belåten min. Eftersom ingen kommer in, kan de inte komma åt honom. Han kände sig nöjd för stunden. Nu fick de något att bita i. Faran var inte över, men så länge han var här inne kunde han känna sig trygg.
Benny harklade sig försiktigt och frågade: ”Vad har du råkat ut för egentligen?”
”Jag är ingen brottsling, om det är det du tror”, snäste Albin. ”Eller … nja, jo förresten. Jag har köpt den här pistolen av ett gäng ligister och jag stal cykeln jag kom hit på. Men det gjorde jag för att jag var tvungen – de är ute efter mig.”
Albin berättade om incidenten i sitt kök, och att det var i det ögonblicket han upptäckte att de var ute efter honom, och att han sedan dess gjort sitt yttersta för att fly undan dem.
”Det var som fan! Men vilka är dom? Var kommer de ifrån?”
”De syns inte, och de finns överallt. Precis överallt! Hemma hos folk, i affärer, ute på stan, i bilar. Precis överallt!”
Benny lät saken bero. Uppenbarligen var lyset på, men det var ingen hemma. Med lite tur kanske Einstein här somnar. Han började bli mer och mer övertygad om att stadens mentalsjukhus saknade en intagen. En intagen som uppenbarligen led av en svår form av förföljelsemani. Han nickade medhållande, satte sig ned på golvet och lutade sig mot väggen.
Efter en stund hoppade Albin plötsligt upp med ett hjärtskärande skrik. Han viftade med pistolen och skrek: ”Du har tagit med dem hit! De är härinne. De är härinne!”
Benny ställde sig tryckt mot väggen och tittade skräckslaget på honom. ”V-Vad har jag gjort? Jag skulle ju bara kolla vad klockan var!”
”AAHHHH … Helvete!” skrek Albin och började skjuta hej vilt omkring sig.
Benny slängde sig ned på golvet, det tjöt i öronen av kanonaden från pistolen och betongflisor regnade ner över honom. Han skakade i hela kroppen, och mellan pistolskotten hörde han de hjärtskärande skriken.
”Tidens dödsarméer … ska inte få mig … levande!” kraxade Albin med gråten i halsen. ”Inte … levande!”
Benny vände sig försiktigt mot Albin och såg hur han böjde armen och förde pistolmynningen mot munnen. ”Neej! Gör det inte!”
”Jag måste! Förstår du inte! Det finns ingen annan utväg.” Albin slöt ögonen, körde in pistolen i munnen och kramade avtryckaren sakta. Ett sista skott. Befriad.

Författare:

Publicerat

Dela: