Just nu

När orden blev en mening i mitt liv förstod jag ingenting. Det var som om en stor mur av alla världens lösa stenar restes upp framför mig för att stoppa min bearbetning. Muren kom att bli ett hinder för framtida tankar, och mina önskningar om att få återgå till det normala var större än mitt behov av att andas. Jag ville slippa dras med tanken för resten av mitt liv, att ha som mål att klättra över muren, en av de största och kraftigaste i solsystemet.

Det kändes orättvist att jag bara några dagar tidigare kunnat vandra omkring bland alla lösa stenar som låg på marken, och det gjorde ont att de små grå stenarna hade blivit min största fiende och det som jag hatade mest av allt. Tidigare var stenarna bara en symbol för naturen och jag kunde lätt avfärda dem med mina egna lungor eller med en lätt spark, men nu var de verkligen orubbliga. Det gick i själva verket inte att riva min fiendemur, den stod kvar hur mycket jag än blåste och sparkade.

Min känsla av att döden alltid varit nära men ändå så långt bort visade sig en dag, som också var väldigt egendomlig. Jag minns så väl att jag sa att det var någonting som var konstigt, men att jag inte riktigt kunde sätta fingret på vad. Orden som kom ur min mun var kanske ett tecken ifrån någonstans om att någonting inte stod rätt till, men mitt glada humör blev ett osynligt skynke för att dölja vad som komma skulle och för att hindra panikens födelse.

Värken smög sig sakta på. Det kändes som om någon fäst en krok i min käke och försökte lossa den ifrån dess ursprungliga plats. Jag försökte på alla sätt komma på hur jag skulle krossa smärtan, men ingenting hjälpte. Den underliga och obeskrivliga värken förflyttade sig sakta nedåt över bröstkorgen och mina långa armar. Det var som om armarna bytte material och övergick till bly. Smärtan kunde beskrivas med små tomtenissars hamrande på det nya material mina armar fått. Det gjorde ont, så fruktansvärt ont. Det onda försvann inte utan alstrade mer smärta och till sist kändes det som om ryggen var nedtryck av en kompressor.

Känslan som infann sig på britsen är den samma då som nu. Jag känner hur allt inom mig växer till någonting stort som inte går att rubba. Tankarna stannar upp och en stor klump infinner sig i bröstkorgen och det känns som om hjärtat vandrat och placerat sig i halsen, samtidigt som världens vattenfall är på väg ut ur den del av kroppen som visar oss vägen i livet.
Många säger, ”Berätta”, men det är inte det lättaste, för jag kommer aldrig att lyckas förmedla de känslor som en torsdagskväll i augusti vände hela världen upp och ner.
En önskan om förbättring eller ett piller som gör att man glömmer allt man skulle vilja radera ifrån sitt minne, ligger numera högt på min prioriteringslista.

Aldrig kommer jag att önska någon den dödsångest som infann sig som huvudperson inom mig den där höstnatten. För att ligga på en sjukhusbrits, arton år gammal, med fullt av doktorer och sköterskor runt omkring sig och inte få svar på den enda frågan som rullade som en banderoll i huvudet, ”Kommer jag att dö?” skapade ett fasansfullt ögonblick, och aldrig kommer en händelse att göra mig mer skräckslagen. Skräcken kröp ut genom skinnet och var inte längre en stillastående gestalt på insidan. Jag såg mamma och pappa försvinna bort i en smal vit gång, för att sedan suddas ut och aldrig återkomma. Tårarna som föll kan liknas vid Niagarafallen och sannerligen blev kroppen tömd på dess vätskeinnehåll.
Hela livet dundrade förbi i en fart som inte skulle kunna mätas med världens bästa hastighetsmätare, och livet spelades upp framför mig som en film på snabbspolning, och rädslan för att alltid försvinna utplånade min själ på en sekund.
Orden i telefonen var vackra, men ändå blev det vackra till rinnande osynligt istället för lycka; orden som senare visade sig bara vara just ord. ”Jag ska aldrig”, snurrade som en cd-skiva - vissa höll, andra inte, något som numera gör att det är enklare att välja umgänge.

Den karaktär jag föddes med har aldrig visat rädsla för saker och ting, och sjukdomarna och förödelserna runt om i världen har aldrig bekommit mig särskilt mycket. Det har alltid bara handlat om rädslan för döden, då döden är någonting som hos mig anses som mer otäckt än någonting annat. När man sett döden i vitögat, så glömmer man aldrig det man såg eller kände. Man glömmer aldrig den terroriserande känslan av att tro att människorna i ens närhet aldrig åter skulle få se ens dagliga ljus, och att jag aldrig mer skulle få se deras. Känslan som skapade en terrorverksamhet var tacksamheten i mitt hjärta, en uppskattning som numera är det dagliga kravet.

Det var en stor ensam sal, inredd med osynliga möbler. En smal säng med en grå spak undertill, vars funktion var att höja och sänka sovplatsen till olika lägen. Några gröna växter tillsammans med den gälla gula färgen på överkastet gjorde rummet mer färgglatt. En stor tv-apparat, fastankrad i någon opålitlig anordning i taket, vilket gjorde att rädslan för att den skulle trilla ner och skada någon blev påtaglig.
Bredvid sängen stod ett bord med femtio olika fack. Kanske var det meningen att man skulle förflytta sina pinaler dit, och på så sätt känna sig mer som hemma, men jag visste var mitt hem var och jag hade inte inriktat mig på en lång vistelse. Men samtidigt som jag ville slippa att sova i höghuset, som sannerligen var värt flera miljarder, ville jag ändå vara kvar. Det fanns en trygghet i att kunna trycka på den röda knappen som var utmärkt med signal när man kände att något var fel eller om någon ny banderoll hade gjorde entré i huvudet.
Oron var inte den samma när man ständigt var omringad av människor i vita kläder med en plastbricka med namn och yrkestitel, ”Legitimerad Läkare” eller ”Legitimerad Sjuksköterska”. De visste vad allt handlade om och det visste inte jag. De säger att allvaret aldrig insågs, men samtidigt var det nog skönt att så var fallet, för annars hade tankarna löpt amok, vilket hade resulterat i fler negativa tankar.

Jag minns hur regnet smattrade på fönsterrutorna 50 meter upp i luften. Det kändes som om varje droppe som föll var en liten del av mig. Det var som om för varje droppe som landade på asfalten nedanför tynade en liten del av mig bort. Tänk om orden och tankarna hade samarbetat istället för motarbetat varandra. Saker och ting hade blivit så mycket enklare och dropparna hade kanske istället blivit till lyckans droppar, lyckan över att få vara där man var och få ta del av livets händelser.

Den svarta dagboken i läder, för året 2004, innehåller skildringar av min vardag. Alla sidor är fyllda av svarta bokstäver, skrivna med svart bläckpenna med gummi som grepp.

Men en sida är helt blank.

Tanken har slagit mig att jag borde skriva vad som utspelades i mitt liv den dagen, men jag vågar inte. Jag är rädd att fruktan ska bli till handling. Jag är rädd att paniken och ångesten som uppkom återigen ska spegla sig i min verklighet. Om jag då istället låter bli att skriva ner allt som blev min största fruktan året 2004, så kommer aldrig spegeln att lyckas med sina onda framtidstankar.
Den svarta boken kommer jag att bära med mig hela livet och undviker jag att använda den svarta bläckpennan till textning kan händelsen inte räknas till livet, utan man kan för alltid glömma ondskan, och mitt svarta hjärta kommer att bli utan vetskap om vad som hänt.
Allt är som en stor soppa med hundra olika sorters grönsaker, och som vi alla vet går det inte att ha med hundra olika ingredienser, utan man måste sortera bort några för att få en god och ätbar soppa. Jag försöker sortera bort orden och tankarna som inte har en funktion i mitt livs soppa, likt grönsakerna som bara skulle förstöra maträtten mer.

Vi människor på Tellus är mer godtrogna än vi borde vara. Vi tror aldrig att en oförberedd händelse kan komma att bli vår verklighet, utan vi tror att allting bara händer alla andra. Men när något väl händer och händelsen flyttar in som närmsta granne, tappas allt förstånd och ingenting annat får plats i tankeverksamheten. Allt som tidigare räknats till livet lämnas utanför den stora glasbubblan och blir istället som ett kvävande täcke över livet, precis som när man kväver en spridande eld med stora brandfiltar. Omvärlden stängs av, och öppnas inte upp förrän man fått se hur livet i glasbubblan artat sig.
Det är den ofattbara glasbubblan jag fortfarande lever kvar i, och det är svårare än det låter. Jag försöker finna något lika plågsamt, men det blir svårare och svårare för varje dag att åter hitta tillbaka till den personen som jag tidigare var. Istället är glasbubblan min brandfilt. Den kväver mina försök till självständig återupprättelse, genom att vara vaksam över vad som händer runtomkring.
De vackra orden är för några fortfarande bara tagna ur en ordlista, medan de för vissa kom att symbolisera deras fruktan för året 2004. Det är de människorna jag stimuleras av och det är de människorna som jag har tagit med mig in i min glasbubbla, där dödsångest är ett avslutat kapitel och där vi istället har börjat om på rutan vi var i när karusellen startade, att ta hand om varandra.

Skriven av: Micela