Pan och Liv om Kärlek part 6

Liv 13-14/8-2010
Köksklockan tickar frenetiskt och stressar mig något fruktansvärt där jag sitter på golvet innanför balkongdörren.
Amanda och Alfons sitter ute i vardagsrummet och spelar något spel, dom pratar och skrattar och jag kan inte låta bli att tycka att dom är väldigt söta.
Någon annan som är väldigt söt är min älskade Peter Pan.
Hon ringde mig för en stund sedan och berättade att hon och Envy hade skickat upp allt det svarta till himlen med hjälp av heliumballonger.
Och så upprepade hon flera gånger att hon älskar mig och att hon verkligen tror att vi kan klara det här tillsammans, bara vi håller ihop.
Jag känner precis som hon.
Vi är starka var för sig, men när man lägger ihop våra styrkor får man precis så mycket styrka som det krävs för att klara av precis allting.
Min telefon har legat bredvid mig på golvet sedan vi lade på, för nu måste jag ringa ett annat samtal.
Ett mycket viktigare sådant, och jag måste göra det innan klockan blir för mycket.
Så jag greppar mobilen och letar fram Camillas nummer i telefonboken.
”Ja, det är Camilla”, svarar hon efter fyra signaler.
Jag tar ett djupt andetag.
”Hej, det är Liv.”
”Åh, hej, Liv!”, säger hon glatt. ”Jag undrade just när du skulle höra av dig, eller om jag kanske skulle göra det själv. Hur är det med dig nu?”
”Jo då, jag mår mycket bättre nu. Har fått ordning på det mesta som jag behövde få ordning på.”
”Gud, vad skönt att höra! Jag har allt varit lite orolig för dig.”
”Det är ingen fara med mig, inte nu längre.”
Amanda kommer in i köket och tar fram två glasspinnar ur frysen.
Hon ler mot mig och ger mig tummen upp innan hon försvinner igen.
”När känner du dig redo att komma tillbaka till jobbet, då?”, frågar Camilla som om det vore världens självklaraste sak.
Jag blir nästan alldeles chockad för jag hade ju trott att jag skulle behöva tjata på henne ett bra tag innan hon skulle bli villig att ta mig tillbaka.
”Menar du att jag fortfarande...har jobbet?”
”Ja, men självklart, Liv! Vad trodde du?”
”Jag vet inte riktigt vad jag trodde, faktiskt...”
”Men då ska jag tala om för dig hur det ligger till; sedan början av mars i år har du varit provanställd hos mig, och när du sjukskrev dig tidigare i sommar bestämde jag att det var din semester. Så ja, nu börjar semestern lida mot sitt slut och jag ser fram emot att se dig igen. Och vill du höra den gladaste nyheten av dom alla?”
Hjälp, jag vet inte om jag klarar av så här många glada nyheter på samma gång.
Det här hade jag verkligen inte förväntat mig, kan det verkligen bli bättre nu?
”Ja, Camilla, vad är den gladaste nyheten?”
”Du har ju skött dig alldeles utmärkt här på caféet, du har verkligen varit helt underbar, Liv. Så jag har bestämt mig för att ge dig fast anställning, om du är intresserad förstås.”
Mitt hjärta börjar så i raketfart där jag sitter på köksgolvet med telefonen tryckt mot örat.
Händer det här verkligen mig?
Det där testället är utan tvekan det absolut mysigaste stället jag någonsin satt min fot på.
Och att få jobba där, heltid, på riktigt...
Hjälp, får jag glädjetjuta nu?
”Självklart är jag intresserad! Det här är ju något av det bästa som kunde hända!”
”Jag vet att konsten är din grej, men även en så att säga oupptäckt konstnär behöver ju pengar. Och eftersom att du trivs här så bra och jag är mer än nöjd med dig, Liv, så... Vad säger du?”
”Jag säger ja, tack gärna!”, säger jag och vet inte om jag ska skratta eller gråta.
Jag blir bara så rörd.
”Tack så hemskt mycket, Camilla. Du anar inte vad det här betyder för mig! När kan jag börja?”
”Åh, Liv, det ska bli så underbart att jobba med dig igen. Ska vi säga nu på måndag?”
”Det blir perfekt”, säger jag. ”Jobbar Lukas fortfarande kvar?”
”Ja, han har gått upp till heltid nu så ni kommer att träffas varje dag”, svarar Camilla. ”Så jag tänkte att nu när jag får två jätteduktiga anställda som kan ta hand om både cafeét och butiken så kan jag få en del tid över till mitt låtskrivande. Jag har nämligen fått flera uppdrag av kända musikproducenter.”
”Åh, grattis! Vad kul, lycka till.”
Camilla är verkligen hur grym som helst på musik, hon spelar både gitarr och piano.
Det enda hon behöver är ett genombrott så är hon rikskändis.
Vi avslutar samtalet med att önska varandra en fortsatt bra sommar.
Jag tycker verkligen om Camilla, hon är trettiofyra år, så sprudlande och positiv samtidigt som hon är förstående och klok.
Plötsligt känner jag en väldig teabstinens så jag sätter igång vattenkokaren och gör i ordning en kopp Lyckliga Stunder.
Sedan sätter jag mig i mitt rum med Melissa Horns senaste album i cd-spelaren och ringer till Müsli.
Vi har bara smsat lite sedan i förrgår natt när vi satt på bryggan vid Lisebergs gästhamn.
Han mår inte sådär jävla bra, vilket väl är precis vad man kan förvänta sig efter det smärtsamma men nödvändiga uppbrottet med Sammy.
Det går fram ganska många signaler innan han äntligen svarar.
”Hallå”, säger en släpig röst i telefonen.
”Müsli, hur går det med dig?”
”Ehm, jag vet inte riktigt...”
Han låter lite konstig, lite drömmande på något sätt.
Det går inte riktigt ihop för mig, så deppig som han är.
”Varför låter du så konstig?”
”Va? Vadå konstig...? Jag låter inte konstig...”
Fortfarande samma drömmande, halvt sluddriga ton.
En liten oro väcks i mig, en skrämmande tanke.
”Müsli, har du tagit något?”
Han tystnar i luren, andas tungt och ljudligt.
”Svara mig! Har du tagit något?”
Jag blir nästan panikslagen, Müsli har aldrig gjort något sådant här förut, varken tagit tabletter eller skadat sig själv.
”Ja...kanske...”, säger han efter några sekunder.
”Müsli, vad har du tagit?”
Det blir tyst i luren igen och jag vet nästan inte vad jag ska ta mig till med honom.
Efter många om och men får jag tillslut ur honom att han tog en karta av sin mammas lugnande medicin för ungefär fyra timmar sedan och har känt sig alldeles snurrig sedan dess.
Jag vill fråga honom varför han kände att han var tvungen att göra så.
För jag är alldeles säker på att han mycket väl vet att det inte är någon bra lösning, vad man än har för problem.
Men det finns inte riktigt tid för sådana frågor just nu, dom får helt enkelt vänta.

Amanda skjutsar mig hem till Müsli direkt på sekunden, säger att jag ska ta väl hand om honom och ber mig höra mig senare.
Med Amandas lugna ord klingande i huvudet ringer jag på porttelefonen.
Müslis pappa svarar och låser upp för mig, sedan möter han mig i trappan och verkar alldeles stressad.
Han säger att han alldeles nyss hittade Müsli alldeles groggy i sitt rum, och jag berättar allt jag förstod på Müsli i telefonen.
Alldeles riktigt går Müsli runt i cirklar på sitt golv och mumlar otydbara meningar.
Hans pappa ringer efter ambulans och jag försöker få någon slags reaktion från Müsli, men hur jag än skriker och drar i honom så fortsätter han bara i sina cirklar.
På något sett blir jag mer rädd nu än alla gånger jag sett Miqe i precis samma tillstånd, och det är väl just eftersom att jag aldrig någonsin har sett Müsli såhär förut.
Och jag hade heller inte kunnat föreställa mig det.
Allt det här med Sammy måste tagit riktigt hårt på honom, mycket hårdare än vad han kunde hantera.
Tillslut får jag honom att sätta sig ner på golvet, jag sätter mig bredvid och viskar lugna ord i hans öra.
Men när ambulansen kommer ungefär en kvart senare har han fortfarande inte gett ifrån sig ett enda tecken på att han faktiskt är där och uppfattar vad som händer och sägs.
Så det blir ambulansfärd till Sahlgrenska och så hamnar vi på psykakuten.
Där får vi sitta och vänta i minst två timmar och Müsli börjar prata med mig lite smått, även om det bara är osammanhängande babbel.
Tillslut får han i alla fall prata med en jourläkare, dom går i väg i korridoren och jag blir kvar i väntrummet med ett tiotal andra personer, vissa verkar må riktigt illa.
Jag bläddrar igenom några tidningar, fördriver tiden, Müsli blir borta ganska länge.
Efter närmare fyrtio minuter kommer han och läkaren gående i korridoren och fram till mig.
”Hur mår du?”, frågar jag oroligt och kramar om Müsli.
”Marcus är okej, en riktigt skön grabb”, säger läkaren. ”Alla tappar vi kontrollen ibland, men jag är helt övertygad om att du kommer att klara dig i fortsättningen. Eller hur, Marcus?”
”Ja, det borde väl gå ganska bra”, svarar Müsli, verkar mer klar i huvudet nu. ”Liv, allvarligt talat, jag är ledsen för att jag gjorde sådär, men samtidigt tänker jag inte be om ursäkt för någonting. Kanske var det precis vad jag behövde, jag fick resonera lite med mig själv...”
Jag bara ler mot min underbara bästis, någonstans inom mig visste jag hela tiden att det inte var någon fara.
Vid det här laget borde jag ha lärt mig att Müsli alltid klarar sig, ibland förvånansvärt bra.
Och jag älskar honom av hela mitt hjärta.

Lördagen före jag ska börja jobba vaknar jag bredvid världens vackraste flicka i hennes mysiga lägenhet.
Hennes röda hår lyser guldskimrande i förmiddagssolen som sipprar in genom glipan i dom fördragna gardinerna.
Precis som alla andra sådana här morgnar, när jag vaknar bredvid min Pan, känner jag en alldeles unik pirrande känsla i bröstet.
Det liksom kittlas på ett sätt som jag bara upplever när jag studerar min fridfulla kärleksflicka i morgonljuset.
När jag legat där och njutit av synen och känslan några minuter slår Pan försiktigt upp sina gröna ögon och vaknar till.
”Hej, min vackra älskling”, säger jag mjukt och stryker henne över kinden.
”Åh, god morgon... Mitt Liv!”
Hon slår armarna om mig och riktigt klamrar sig fast.
Långsamt lossar jag hennes grepp och ser rakt in i hennes kristallögon.
”Du behöver inte hålla fast mig så hårt. Jag ska ingenstans, jag lovar.”
Pan studerar mig en stund, kysser mina läppar.
”Okej, då. Men vet du vad jag verkligen behöver?”
”Låt mig gissa...kaffe och cigg?”
”Ja, men framför allt kaffe, faktiskt. Jag skyller på att jag har umgåtts för mycket med Envy.”
Jag ger henne ett leende och går mot köket för att sätta igång kaffebryggaren.
När den börjar puttra sådär lite mysigt återvänder jag till vardagsrummet för att leta upp mina kläder.
Mina ljusblå jeans ligger i soffan, min bh hänger över tv-skärmen och mitt svartvita linne hittar jag under soffbordet.
Hm, jag minns inte att jag strödde ut dom så igår kväll, men å andra sidan så var det väl snarare Pan som klädde av mig.
Jag får på mig kläderna, går till köket och häller upp kaffet i två stora muggar.
Sedan går jag ut till Pan som sitter på balkongen med sin första cigg för dagen.
”Tack, älskling”, säger hon och tar emot sitt kaffe.
Jag slår mig ner på den vita plaststolen mitt emot henne och tar några klunkar ur min mugg.
”Värst vad du var snabb på med kläderna”, fortsätter hon som själv sitter där i bara trosor.
Visserligen faller hennes långa hår ner över brösten och täcker en del, men jag kan fortfarande se deras underbara former.
Och det gör ju mig glad, i alla fall.
”Ja, det kändes bäst så”, svarar jag henne. ”Du vet ju...”
”Nej, det enda jag vet är att jag älskar din kropp.”
Jag suckar och ser ner i betonggolvet.
”Men... Alltså, jag har ju förlorat hela min kropp. Jag var ju så nöjd med hur jag hade tränat och byggt upp mina muskler, speciellt magen och låren. Men allt är ju borta nu... Vad finns kvar av mig nu? Skinn och ben...”
”Säg inte så!”
Pan tar min hand i sin och kramar den hårt, ser allvarligt på mig.
”Vem är det som bara har skinn och ben kvar, egentligen? Titta på mig, Liv! Men du... Du är vacker, du är så jävla snygg. Ja, jag vet att du har förlorat en del muskler, men det är okej. Dom finns fortfarande där... om än i lite mindre storlek.”
Jag vill helt seriöst bara spela in det hon säger nu, jag vill spara orden och känslan och hennes kroppsspråk, vill minnas på riktigt.
”Jag älskar dig, Pan. Och jag menar, jag ska börja träna igen nu i höst, det har jag lovat mig själv.”
Hon lutar sig fram och pussar mig på kinden, viskar att hon älskar mig också.

Senare samma eftermiddag kommer Alessa hem till Pan och hälsar på.
Hon har med sig ett jättefint kort som hon har köpt till Pan där det står VÄRLDENS BÄSTA SYSTER.
Vi bestämmer oss för att ta en promenad till pizzerian en bit bort eftersom att ingen av oss har ätit än.
Det är ganska lätt att umgås med Pans tvillingsyster, och det kanske är just för att dom är tvillingar.
Det enda som gör det lite svårt är väl att hon inte pratar ren svenska och då och då tilltalar systrarna varandra på snabb isländska så att jag inte fattar någonting.
Men det är helt okej ändå.
När vi sitter på pizzerian och väntar på maten berättar Alessa att det är väldigt jobbigt mellan henne och hennes pojkvän Jasper just nu.
Hon säger att förhållandet hänger på en skör tråd eftersom att hon helt enkelt börjat tappa känslorna för honom.
Vi försöker stötta henne så mycket vi kan, men hon säger gång på gång att hon klarar sig bra.
”Jag tror faktiskt att jag nästan har bestämt mig för att lämna honom”, fortsätter Alessa. ”Jag har en kompis här i Göteborg som jag får bo hos tills jag hittat jobb och kan skaffa egen lägenhet och sådär.”
”Men du får bo hos mig om du vill”, säger Pan.
”Nej, det är lugnt, jag vill ge er det utrymme ni behöver. Det är viktigt.”
”Vem är din kompis, då?”, frågar jag intresserat. ”Hade du kontakt med henne på Island också?”
”Ja, vi har känt varandra i ungefär två år. Alina heter hon.”
Sedan får vi våra pizzor och märker att vi är så hungriga alla tre att vi slänger i oss maten utan att säga ett ord till.
Inte förrän vi är på väg hem genom sensommarkvällen öppnar någon av oss munnen.
”Alessa, är det säkert att du tänkt igenom det här med Jasper ordentligt?”, frågar Pan.
Flickan Månsdottir med grå baggyjeans och mörklila, långärmad tröja stannar upp och fångar bestämt Pans blick.
”Ja, det har jag, verkligen. Om man inte känner honom så kan man lätt tro att han är en väldigt intressant person, men när man väl kommer in under ytan märker man ganska snart att han är alldeles tom och tråkig. Visst, han är snäll, men jag förtjänar och behöver faktiskt mer än så.”
Jag ger Alessa en snabb kram, säger you go girl, och vi ler ikapp.
Men Pan verkar inte riktigt dela vår glädje, hon går långsamt bredvid oss med blicken ner i marken.
Alessa märker detta och lägger armen om sin systers axlar.
”Vad är det du tänker på, Pan?”
Hon suckar en aning, drar sig för att förklara sig.
”Jag tänker på att Jasper var anledningen till att du flyttade hit, från början. Så, kommer du att flytta tillbaka till Island nu?”
Alessa ser alldeles oförstående på Pan och kan inte låta bli att le, hon brister nästan i skratt.
”Nej, det kommer jag inte göra. Få inte för dig att jag kommer att lämna dig nu när jag äntligen har hittat dig, nu när jag har blivit alldeles förälskad i dig, syrran!”
Nu börjar även jag och Pan fnissa och efter någon minut går vi där och gapflabbar alla tre.
Pan är så otroligt vacker när hon skrattar, hennes röda hår dansar ikapp med Alessas i vinden när hon slänger med huvudet.
Jag är så lycklig när tvillingarna sluter upp på varsin sida om mig och hakar varsin arm.
Vi följer Alessa till busshållplatsen, kramas hej då och bestämmer att vi ska ses snart igen.
Sedan konstaterar vi att klockan bara är åtta så Pan tycker att vi ska gå hem till Envy och jag tycker att det låter som en jättebra idé eftersom att jag aldrig har varit hos henne.
”Kyss mig först”, säger Pan och halar upp sin telefon.
”Som ni önskar...”, ler jag och pressar mina läppar mjukt mot hennes. ”Ring nu!”
”Ja, ja, ja”, säger Pan och sätter mobilen mot örat.

Miqe 14-15/8-2010

Envy smilar mot mig och stoppar in ännu en chokladdoppad jordgubbe in min mun.
Vi har suttit där vid hennes stora matbord och haft chokladfondue i nästan en timma nu och för att vara helt ärlig så är jag mätt.
Men Envy har bestämt sig för att proppa i mig det sista som finns kvar i skålarna, och jag klarar det nog galant eftersom att hon är så fin i det varma skenet från dom levande ljusen vi har tänt i hela lägenheten.
”Du är hemskt, vet du det?”
”Ja, det vet jag mycket väl.”
Hon smilar ännu mer och doppar ett geléhallon i den varma, smälta chokladen.
”Jag orkar inte mer, älskling, snälla!”
”Jo då, det gör du allt”, säger hon nästan lite ondskefullt och för geléhallonet mot min mun.
Men till min räddning ringer hennes mobil och hon skuttar över till andra sidan rummet för att svara.
Under tiden hon pratar i telefon passar jag på att ställa in resten av jordgubbarna i kylen, ställa godisskålen på soffbordet och hälla ut chokladen.
För att riktigt demonstrera att jag inte klarar mer nu diskar jag ur skålen också.
”Miqe, snyggpojken”, säger Envy från sängen där hon har sjunkit ner. ”Din lilla syster kommer hit i sällskap med Paaaaaan, och nu är det så.”
”Och det är väl alldeles perfekt att det är så.”
Jag skrattar till, dunsar ner bredvid henne, pussar min underbart säregna flickvän på kinden.
”Nej, upp med dig och gör kaffe nu! Det var minst två timmar sedan jag drack sist och det är alldeles perfekt att bjuda på!”
Som sagt, säregen.
Jag ler, men säger ingenting när jag går mot köket och startar kaffekokaren.
Tio koppar är så många man kan koka på en gång och borde hålla Envy nöjd ett tag i alla fall.
När Liv och Pan ringer på dörren och klampar in i lägenheten en kvart senare är Envy i full gång med att leta fram några kaffekoppar som hon bestämt vill att vi ska använda.
”Hej snyggingar!”, säger jag och vi gruppkramas. ”Hur mår ni?”
”Ganska bra”, svarar Liv. ”Vi träffade precis Alessa, det var mysigt.”
”Åh, den förlorade tvillingsystern. Hur är det med henne?”
”Hon ska lämna sin pojkvän och flytta hem till en kompis”, svarar Pan och rycker på axlarna.
”Oj, det var ju inte sådär jävla bra, kanske.”
”Men hon verkar inte direkt ledsen över det”, säger Pan.
Jag hör hur Envy skramlar med porslin, svär över någonting och dyker sedan upp bakom mig.
”Pan, din lilla trädkramare, du gömde mina svarta koppar när du städade här.”
Hon petar till Pan på axeln och spänner ögonen i henne.
Pan ser oförstående ut.
”Det var ju, typ, i vintras! Har du inte saknat dom förrän nu?”
”Nej, inte direkt. Men nu när jag skulle få så fint besök så var jag ju tvungen att ha dom!”
Pan ler och stryker Envy över kinden.
”Du är ganska så bäst, Envy.”
Efter att tjejerna har kramats och skojbråkat ett tag tar vi plats på några stora kuddar mitt på golvet och Envy tänder stora blockljus och ställer runt oss.
”Värst vad spookie vi ska ha det här då”, påpekar jag.
”Ska vi genomföra någon ritual eller något?”, frågar Pan lite skämtsamt.
Envy skakar på huvudet, går för att hämta kaffet.
Hon räcker oss varsin kopp och säger att kaffedrickande är något väldigt heligt för henne och att det ska genomföras på ett värdigt vis.
Jag är ganska säker på att alla har märkt för längesedan att kaffedrickande är något väldigt heligt för henne, men hon är bara för skön som säger det gång på gång som om det vore dagsfärska nyheter.
”Jag älskar dig, verkligen”, säger jag och kysser hennes läppar.
”Jag älskar dig också, väldigt djupt och innerligt. En aning mer än kaffe.”
”Åh, ett mirakel!”, säger Pan och låtsas chockad. ”Grattis, Miqe, du är ganska ensam om att överträffa hennes heliga kaffe.”
”Ta åt dig, älskling”, säger Envy och höjer sin kaffekopp. ”Skål för oss!”
För ovanlighetens skull tar det ganska lång tid innan dom tio kopparna tar slut, men jag tror att det beror på att Envy pratar en hel del.
Hon verkar må riktigt bra och det gläder mig, får mitt hjärta att slå lite extra fort när jag studerar hennes snabba gestikulerande.
När kaffet väl tar slut är klockan snart tio och Envy blir plötsligt lite manisk.
”Kom igen tjejer!”, utbrister hon och slår till mig lite lätt på benet. ”Ja, du får gå in under den kategorin, du med, älskling.”
”Vad är det nu?”, undrar Liv.
”Ska du resa dig upp? Vi satt ju så bra här”, säger Pan och studerar Envy som hoppar upp från kudden och rusar iväg till en liten dörr vid köket som jag tror är en garderob eller ett förråd av något slag.
”När kaffet är slut och klockan är mycket så är det bra att ha en liten back up.”
Hon öppnar dörren och drar fram två stora flaskor vodka.
Nöjt skuttar hon tillbaka till oss och ställer ner flaskorna på golvet.
”Visst är jag bäst?”
Jag måste medge att det skulle vara väldigt gott med några glas, även om jag inte hade planerat att dricka i kväll.
Även Pan och Liv verkar förtjusta, så jag reser mig och tar fram fyra glas och en flaska Fanta Pineapple som står i kylen.
”Är det all slödryck som finns, eller?”, frågar Liv och häller vodka i sitt glas.
”Nej, nej, jag har en massa dricka i klädkammaren”, säger Envy. ”Det är mamma och pappa som har fyllt på matförrådet åt mig, hehe.”
Liv häller upp vodka i mitt glas, ser frågande på mig.
Jag stoppar henne när en tredjedel är fylld och häller på Fanta upp till bredden.
Kvällen fortsätter i samma pratglada takt som innan, Pan slänger in en skiva i Envys väldigt high techa stereo och när Sahara Hotnights Alright Alright fyller rummet flyger jag upp från kudden och dansar loss med henne.
Jag bara älskar allt som har med musik och Peter Pan att göra, det är egentligen helt sinnessjukt, men det är bara så.
Hon lägger armarna om mina axlar och gungar häftigt fram och tillbaka, hoppar upp och ner.
Sedan vill Liv och Envy att vi ska köra sanning eller konka och vi är inte sena att haka på.
Den första vodkaflaskan tar slut och vi öppnar den andra.
Jag tror inte att någon av oss har någon direkt plan på hur mycket vi ska dricka i kväll, men det spelar väl heller inte så stor roll, det får bli som det blir.
”Mike, har du varit i Norrland?”, säger Envy när jag har fått frågan och valt sanning.
”Hahahaha, varför undrar du det?”
”Det bara flög i mig!”
Hon rycker på axlarna, tar en klunk ur sitt glas.
”Nej, det har jag inte”, svarar jag och skrattar till igen.
”Du är sjuk, Envy”, säger Liv och skålar med henne.
”Syrran, sanning eller konsekvens?”
”Konsekvens.”
Jag funderar en stund, måste välja någonting riktigt utmanande, någonting som är spännande utan att vara alldeles för ogenomförbart som att ringa på hos grannen och försöka bli bjuden på något.
Det kanske ska vara någonting sexigt, både min syster, Envy och Pan är otroligt snygga.
Och det är inte bara alkoholen som tänker nu, det är inte första gången jag har konstaterat det även när det gäller Pan och Liv.
Men vad fan är det som är roligt med att se min syster kyssa sin flickvän?
”Du ska hångla med Envy i fem sekunder. Om det är okej för dig, älskling?”
Tjejerna ser lite chockade ut först, men sedan sprids ett gillande leende på allas läppar.
Envy nickar utmanande mot Liv, lutar sig framåt.
En liten rysning letar sig upp för min ryggrad när Liv sluter sina ögon och pressar sina läppar mot min flickväns.

Pan och Liv går hem runt tre-snåret när vodkan är slut och vi alla börjar bli så fulla att det enda som känns vettigt är att gå och lägga sig.
Men innan vi ens tänker på sängen öppnar vi Envys största fönster och sätter oss där och tar en cigg.
Världens antagligen mest intressanta tjej någonsin drar fingrarna genom sitt stora hår som färgades turkost för någon vecka sedan.
Jag får nästan gåshud när hon blossar på sin cigarett med läppar som jag bara vill kyssa hela tiden.
Tankarna flyger iväg till hennes och min systers kyss.
”Älskling, var det okej att kyssa Liv?”
Hon ger mig en blick, tar ett bloss på sin cigg.
”Hon hade så mjuka läppar, det var allvarligt talat förvånansvärt skönt. Och tänk på att det här betyget kommer från Envy, som inte är gay på något sätt.”
Jag blir nästan lite förvånad när hon säger det.
Av någon anledning har jag varit ganska säker på att Envy är bisexuell, men jag kommer på att det behöver ju inte alls vara så.
”Men jag trodde att du var bi, kanske.”
”Och varför trodde du det, Miqe?”
”Det kanske är någonting med din personlighet, jag vet inte riktigt... Men, så du har aldrig varit med en tjej?”
”Det har jag inte sagt”, säger Envy och hoppar ner från fönsterbrädan.
”Vänta lite nu, ursäkta?”, säger jag förvirrat. ”Du har alltså legat med en tjej?”
”Jag skulle inte vara så nyfiken om jag var du, Miqe”, svarar hon och tar en jordgubbe ur kylskåpet. ”Det är rätt så känsligt, det förstår du nog.”
Jag slänger iväg min fimp och stänger igen fönstret, går fram till henne och studerar hennes ansiktsuttryck.
”Är det någon jag känner?”
Hon vänder bort blicken, tänker visst inte svara.
”Var ni ihop, eller...?”
Hon kan faktiskt inte klandra mig för att vara nyfiken.
Jag menar, hur skulle jag kunna låta bli?
Efter några minuter går Envy bort till diskhon och börjar ta hand om våra använda glas och kaffekoppar.
Varför är hon så undvikande?
Hur känsligt kan det vara, egentligen?
Jag är ju ändå hennes pojkvän, hon kan dela det med mig.
”Envy...”, börjar jag, men blir avbruten.
”Det var Pan, okej?”
Hon spottar ut sig det väldigt snabbt och jag hör knappt vad hon säger.
Det tar en stund för mig att lägga alla bitarna på plats och verkligen förstå vad det är hon har sagt.
”Ehm, jaha... När var det här, då?”
Envy stänger av vattnet och vänder sig mot mig, studerar mig grundligt.
”Var det längesen?”, fortsätter jag att fråga.
Med bestämda steg går hon fram till mig och trycker upp mig mot väggen.
Hennes händer är överallt på min kropp, hennes läppar pressas mot min hals.
Hon drar av mig tröjan utan att jag ens hinner göra motstånd.
Efter någon minut har hon vunnit, jag är kåt och bara måste ha henne, nu.
Jag kysser hennes svala läppar och sticker in tungan i hennes mun, masserar hennes tunga.
Hon stönar lågt och trycker sin kropp hårdare mot min.
När Envy är såhär på blir jag oerhört tänd, hon får gärna dominera om hon vill, det tilltalar mig.
Hennes händer tar ett stadigt grepp om mina byxor och drar ner dom så att dom faller till golvet.
Sedan klär hon själv av sig alla sina plagg och sjunker ner på golvet, lägger sig raklång på rygg.
Jag kan inte hålla mig ifrån hennes små, runda bröst och hennes våta underliv som bara skriker efter mig.
När jag tränger in i henne dröjer det inte många minuter innan vi båda kommer och vi gör det i ett regn av tillfredsställda tjut och stönanden.
Vissa delar av mig vet inte riktigt vad dom ska tänka eller känna om det som just har hänt.
Men jag antar att det bara är en del av Envys säregna beteende som jag får lära mig att leva med.
Och jag har ingenting emot det, tvärtom.
Speciellt när hon vänder sig mot mig och kysser mina läppar, viskar att jag är en sexgud, den bästa hon någonsin varit med.

Envy 15/8-2010

Jag ser osäkert på Miqe.
Han sover bredvid mig, utmattad efter kvällen och nattens aktiviteter.
Jag undrar lite om han blev sur när han fick reda på att jag varit med Pan.
Han är en av de få som vet om det, jag tror inte ens att Pan har berättat det för Liv.
Inte för att jag skäms eller ångrar att det hände, det har bara inte funnits någon anledning till att berätta det för någon.
Dels för att vi bara var arton när det hände, och dels för att ingen skulle bry sig.

(flashback/återblick) Pan sitter mittemot mig vid mitt köksbord, snurrar lite på skeden hon har i temuggen.
Hennes alldeles jättevackra hår faller mjukt över hennes axlar.
”Kan vi inte se på film?”, frågar hon plötsligt och hennes gröna ögon möter min blick.
”Jo visst!”, ler jag och reser mig upp. ”Ska bara plocka undan lite först. Välj en film så länge.”
Hon nickar glatt och dansar iväg bort mot soffhörnan. Jag kan höra hur hon nynnar lite för sig själv när hon står framför cd-hyllorna och ska välja film.
Koppar, skedar och chokladkakekladdiga tallrikar åker ner i diskhon, mjölken och grädden in i kylskåpet, byts ut mot en flaska vin.
Jag tar med mig två glas och går bort till Pan som är i full färd med att försöka komma överens med min krångliga dvd-spelare.
”Alltså, Envy, den här jävla dvd-spelaren suger. Köpte du den för tjugo spänn eller?”
”Nej.”, flinar jag och ställer ner glasen och vinflaskan på bordet. ”Vad tog du för film?”
”Får du se!”, svarar hon och dimper ner bredvid mig i soffan.
Det visar sig att hon valt Harry Potter och de vises sten, en film som jag inte sett på länge, men som jag tycker mycket om.
”Din nörd”, säger jag skämtsamt och nyper henne lite i midjan.
Hon skrattar och gör en ansats att nypa tillbaks, men jag lyckas ta tag i hennes handleder och hålla fast henne.
”Jag råkar faktiskt tycka om Harry Potter!”, säger hon förtjust och försöker krångla sig ur mitt grepp. ”Och det vet jag att du också gör..”
Hon ser mig plötsligt djupt i ögonen och mitt hjärta slår ett dubbelslag.
Hennes försök att ta sig loss avstannar för en minut eller två.
Utan att säga något ser hon bara på mig, och jag kan känna hur mina kinder brinner.
Men det går över fort, och när hon inser att mitt grepp om henne lossnat rycker hon skrattandes åt sig händerna, passar på att nypa tillbaks när hon ändå har chansen.
Det svider till där hon nypt mig, och jag vaknar till som ur trans.
”Ja..jag tycker också om Harry Potter.”, säger jag dumt.
Hon höjer på ögonbrynet, och jag rycker på axlarna.
Sedan skrattar vi båda två en lång stund utan att kunna sluta.
Till slut vet jag inte ens vad det är som är roligt längre.
Utmattad håller sig Pan om magen och kippar efter luft.
”Shit, såhär mycket har jag inte skrattat på länge.”
”Jag har alltid kul med dig, Pan”, svarar jag och korkar upp vinflaskan.
”Du vet att jag alltid har kul med dig också!”
Jag häller upp varsitt glas vitt vin till oss, och när Pan lyfter sitt för att dricka ur det kan jag inte låta bli att studera hennes läppar.
Precis som med allt annat när det gäller Pan har dom en alldeles särskild form, och jag har alltid tyckt att dom ser silkeslena ut.
”Envy, kan du skicka ciggen?”
Jag tar en själv och ger henne paketet.
”Tack Envy älskling”, säger hon och ler.
Filmen på tvn rullar på och det är med måttligt intresse som jag följer med i handlingen.
Pan verkar inte heller särskilt deltagande, hon sitter mest och trummar med fingrarna mot sitt lår.
”Rastlös?”, frågar jag.
”Lite”, svarar hon. ”Jag har så mycket som rör sig i mitt huvud.”
”Som vadå?”
Hon skakar på huvudet.
”Jo, kom igen! Berätta!”
”Är det okej om jag visar dig istället?”
Jag ser nog rätt förvirrad ut, men nickar.
”Jag..antar det?”
Det tar ett tag innan hon så mycket som rör en muskel, men när hon väl gör det chockerar hon mig rejält.
Hon tar ett bestämt tag om min nacke och drar mig mot sig, pressar sina läppar mjukt mot mina.
Det börjar bränna på mina kinder igen, och en behaglig lite kittlande värme sprider sig inom mig.
Men kyssen tar slut lika snabbt som den började och Pan drar sig tillbaka, ser alldeles förkrossad ut.
”Herregud, Envy, förlåt! Jag vet att vi bara är vänner och..”
Jag vet inte vad jag ska säga, så istället kysser jag henne igen.
”Tyst med dig”, viskar jag mot hennes läppar.
Först är hon lite osäker och stel, men jag kan stegvis känna hur hon slappnar av bredvid mig.
En av hennes händer letar sig upp under mitt linne, smeker min rygg.
”Så mjuk..”, viskar hon. ”Så..åh.”
Hennes långa, smala pianofingrar knäpper upp min bh, och jag krånglar av mig både den och linnet.
Hon lägger händerna på mina bröst, dom är mjuka och lite kalla mot min hud.
Jag ryser till och jag kan slå vad om att mina bröstvårtor är styva mot hennes handflator.
”Är det här alldeles för fel?”, frågar hon med läpparna mot min hals.
”Jag tror det är okej”, svarar jag. ”Så länge vi båda ör med på det.”
Jag gränslar henne och drar av henne t-shirten.
Under den har hon en röd spetsbh och jag smeker med fingrarna längs dess kant.
”Fan”, stönar hon lågt. ”Det här är så jävla sjukt men jag kan inte sluta nu.”
”Gör inte det då, Pan. Jag vill ju också.”
Jag chockerar även mig själv när jag säger det. Jag har aldrig varit med den tjej förut, jag tror inte ens att jag kysst någon på en fest ens en gång.
Trots det trycker jag mig hårt mot Pan, rör vid hennes mjuka hud.
Hon lägger händerna mot min jeansbeklädda rumpa och lyfter upp mig tillräckligt för att kunna kila in ett av sina ben mellan mina lår.
Jag håller på att explodera när hon sakta börjar röra sig fram och tillbaka, det brinner och pulserar i mitt mellangärde.
”Herregud..”, mumlar jag och borrar in mina långa, målade naglar i den nakna huden på hennes axlar.
Om hon inte genast slutar kommer jag att komma redan nu, och det vill jag inte för allt i världen.
Jag lägger handen på hennes lår och stoppar henne från att röra på det.
”Är det något som är fel?”, frågar hon osäkert.
”Nej, inte alls”, pressar jag fram mellan stängda läppar. ”Jag tänkte bara att vi kanske kunde förflytta oss till ett ställe där vi får lite mer plats att röra oss på?”
”Det är nog en bra idé”, håller hon med och vi förflyttar oss med viss möda från soffan till sängen.
Jag hinner knappt lägga huvudet mot kudden innan jag har henne ovanpå mig.
Känslan av att ha hennes nakna hud mot min gör mig alldeles snurrig.
”Du har lite för mycket kläder på dig”, säger Pan och pillar lite på dragkedjan till mina jeans.
Det börjar flimra framför mina ögon när hon sakta drar ned den och knäpper upp knappen.
Jag vet ärligt talat inte vart jag ska ta vägen när hon drar av mig jeansen och blottlägger mina nakna lår och de vita stringtrosorna med spets jag har på mig.
Även hon ser alldeles vimmelkantig ut när hon rör vid mig, nuddar vid linningen på mina trosor med läpparna.
”Envy..”, säger hon och låter alldeles utmattad. ”Jag tror jag måste lägga mig ner lite..”
Jag lyfter varsamt bort henne och hon faller ihop bredvid mig.
”Snälla, rör vid mig”, ber hon. ”Kyss mig.”
Jag gör som hon säger och kysser de där mjuka Pan-läpparna samtidigt som jag rör mig ner över hennes mage.
Med viss svårighet lyckas jag lirka av henne både strumpbyxorna och trosorna, och aldrig trodde jag väl att jag skulle få se Pan naken från midjan och ner, men nu, nu när jag faktiskt får göra det, så håller jag på att gå upp i atomer av upphetsning.
Jag sätter mig upp, särar lite på hennes lår och placerar mig emellan dom.
Jag har aldrig någonsin tillfredsställt en tjej förut, och jag känner mig lite osäker.
Pan verkar märka det, för hon ser uppmuntrande på mig.
”Oroa dig inte”, säger hon. ”Du kan inte göra fel.”
Jag tar mod till mig och sjunker ner mellan hennes ben.
När hon kommer går det som en våg av värme genom mig.
Att jag lyckats tillfredsställa henne är ofattbart och helt jävla galet.
Jag kryper upp till henne och lägger mig på hennes utsträckta arm, vars hand fortfarande har ett hårt, lite krampaktigt tag om en av mina kuddar.
”Var det okej?”, frågar jag lite nervöst.
”Det..där..var..nej, jag..kan..inte..ens..förklara..det..med..ord!”, flämtar hon.
Jag kan inte låta bli att le och när hon ser det kysser hon mig hårt.
”Men du har fortfarande inte fått något, och det måste vi göra något åt”, säger hon sedan.
Jag spänner mig lite, vågar inte riktigt visa hur förväntansfull jag är.
”Ta det lugnt, jag bits inte”, säger hon roat och drar av mig trosorna.
Jag slappnar av och låter mig dras med in i en njutningsstorm så stark att allt runtomkring försvinner och när jag faller tillbaka mot kuddarna är Pan där med sitt ansikte och hennes gröna ögon glimmar till.
Jag finner inga ord att beskriva hur jag känner mig nu, så Pan är den första att öppna munnen.
”Envy..”, säger hon. ”Du kommer väl inte ångra det här sedan?”
Jag tänker efter några sekunder.
”Nej.”, svarar jag till slut. ”Tvärt om.”
”Och ingenting kommer väl att förstöras mellan oss? Jag menar, vi kommer väl fortfarande att kunna vara vänner?”
Jag skrattar lite.
”Åh, Pan..du vet att ingenting någonsin skulle kunna komma emellan oss. Det här ser jag snarare som en intressant, och mycket njutningsfull, erfarenhet. Jag har alltid varit övertygad om att jag någon dag skulle ligga med en tjej, och jag är glad att det blev du.”
Hon får tårar i ögonen, men hon ler.
”Jag är också glad att det blev jag.”
Jag lägger armarna om henne och borrar ner ansiktet i hennes röda hårrufs. (flashback/återblick över)

Jag blir alltid lika nostalgisk när jag tänker tillbaka på den där kvällen.
Jag ångrar inte att det hände och kommer aldrig göra det heller.
Pan är ändå min allra närmsta vän och kommer alltid att vara det.


Liv 15/8-2010

När jag sticker nyckeln i låset och kliver in i Amandas hall på söndag eftermiddag verkar det först ganska tomt i lägenheten.
Men innan jag ens hunnit få av mig skorna blir jag överfallen av en mycket liten människa som självklart är Alfons.
Med sina små, korta armar håller han om mig hårt och kniper ihop ögonen.
”Vad är det, lilla gubben?”, frågar jag, blir nästan lite orolig.
”Ingenting”, svarar han och släpper mig, pressar fram ett leende. ”Jag har bara saknat dig!”
”Åh, jag har saknat dig med. Alfons.”
Amanda dyker upp i dörröppningen till sitt sovrum och verkar glatt överraskad över att se mig.
Hon har en vit klänning med stora, ljuslila blommor och är verkligen jättefin.
Vi fixar i ordning en kanna te och sätter oss i vardagsrummet med varsin chokladmuffin.
Alfons har en massa att prata och berätta om, hur spännande det var att börja på dagis igen och att det är viktigt att umgås med kompisarna nu när det är sista året innan han börjar skolan.
Och sedan frågar han om inte Pan ska komma hit snart igen och säger att han tycker väldigt mycket om henne.
”Det gör jag med”, säger Amanda. ”Det går bra för er nu, eller?”
”Ja, det gör det. Verkligen. Hon vill säkert komma hit snart, men nu känner jag att jag måste koncentrera mig på jobbet ett tag.”
”Just det ja, du har fått fast anställning. Liv, jag är så stolt över dig!”
Hon ger mig en lång, varm kram och jag är så lycklig över att jag har henne i mitt liv.
Jag vet inte vad jag hade haft för relation med min mamma om hon hade varit i livet idag, men min och Amandas relation är verkligen helt underbar så jag klagar inte direkt.
Mina tankar flyger iväg till mormor och jag bestämmer mig för att ringa henne nästan direkt.
Hon svarar redan efter första signalen och kvittrar som en lycklig fågel när hon hör att det är jag som ringer.
”Åh, mitt lilla Liv! Hur har du det?”
”Jag har det bra, efter omständigheterna”, svarar jag. ”Det har varit en ganska jobbig sommar, men nu har jag fått fast anställning på cafeét och känner att jag är redo att satsa och gå vidare i livet.”
”Åren passerar så fort... Du fyller ju tjugoett snart! Hjälp, var du inte tio nyss?”
Min mormor är så rolig, jag älskar verkligen henne.
Tanken på att hon kanske inte finns mer snart gör väldigt ont i mig.
Men hon kommer ju i alla fall dö av ålder, och det är en lite lugnande tanke.
Den kvällen tar jag en promenad med Müsli.
Det är skönt att bara vandra omkring lite planlöst och prata på.
Han verkar äntligen må bättre, känns som den Müsli han alltid har varit istället för den där nedstämda pojken han varit det senaste.
Vi tar en kaffe på Espresso House precis innan dom stänger, Müsli beställer en bit kladdkaka som han fullständigt slänger i sig.
”Värst vad du var hungrig då”, flinar jag och tar en klunk av min latte.
”Jag har knappt ätit någonting idag, mamma och farsan har varit på sjukhuset sedan igår kväll.”
Lite förskräckt tar jag tag om hans handled och stirrar på honom.
”Varför har du inte berättat det? Är hon okej?”
”Jag vet inte riktigt, försöker att inte tänka på det för mycket. Hon fick åka in akut, fick något slags anfall...”
”Men det är ju allvarligt, Müsli! Har ni inte hört någonting idag?”
Han ser ledset ner i bordet, fingrar lite på servettstället.
”Vi har inte hört mer än att cancern har spritt sig en del...och hon måste, typ, ta bort det högra bröstet också...”
Världen stannar upp där vi sitter mitt emot varandra på det folktomma Espresso House.
Jag förstår verkligen inte hur han kan slänga ur sig det lite såhär i förbifarten.
”Men Müsli, varför måste jag dra ur dig sådana här saker?”, säger jag irriterat. ”Fattar du inte att jag bryr mig? Har du plötsligt glömt bort att din mamma är viktig för mig också?”
”Nej, förlåt”, säger han och ser upp på mig. ”Jag har väl bara fått för mig att om jag inte säga det högt så kanske det visar sig att det bara är en mardröm. I’m in denial, you know.”
När han lägger fram det så kan jag bara inte vara sur på honom.
Istället tar jag hans hand i min och pussar honom på kinden och får honom att lova att han ska höra av sig så fort han får höra något nytt.
Vi skiljs åt en halvtimma senare eftersom att jag måste hem och förbereda mig inför morgondagen.
Innan jag går och lägger mig skickar jag iväg ett sms till Pan och berättar om Müslis mamma, men säger att jag är okej och känner mig riktigt pepp på morgondagen.
Och självklart lägger jag betoning på att jag älskar henne.
Hennes svar inkommer efter bara någon minut.
(sms)Åh, stackars människa... Påminn Müsli om att vi finns här för honom. Lycka till på jobbet, mitt älskade Liv. När du kommer hem i morgon kanske du får en liten belöning, sexy... Puss och god natt!(sms)
Med min fantastiska Peter Pans ord i tankarna somnar jag ganska lugnt innan klockan ens hunnit bli ett.

Alessa 15/8-2010

Jasper ser alldeles förstörd ut när jag står vid ytterdörren med den sista flyttlådan under armen.
”Alessa..måste det verkligen sluta såhär? Var det inte för min skull som du kom hit från första början?”
Jag ser ner i marken, det bränner i ögonvrån.
”Jo..”, svarar jag och darrar lite på rösten. ”Det var det. Men nu finns mitt hjärta hos någon annan här.”
”Din syster menar du? Henne känner du knappt!”
Jasper ser inte längre lika ledsen ut, snarare arg.
”Skärp dig!”, skriker jag. ”Fatta att det är min syrra du snackar om, den enda personen jag någonsin skulle offra mitt liv för!”
Han ser ut som om han fått en käftsmäll, oförmögen att få fram ett ljud.
”Jag är ledsen, Jasper, men det kommer aldrig funka för oss någonsin igen. Snälla, glöm mig.”
Mina ögon hotar med rinna över, så jag vänder mig om och går ut genom dörren.
Jag kan känna hans blick i ryggen, men för min egen skull låter jag bli att vända mig om.
Utanför står en taxi som väntar på mig, så jag hoppar in i baksätet och ber honom köra mig till Alinas adress.
Det tar inte särskilt långt till Alina från Jasper, och hon står utanför lägenhetshuset och väntar.
När jag kliver ur taxin tar Alina den ena lådan och jag den andra, och så bär vi upp det till hennes lägenhet.
”Hur mår du?”, frågar Alina och sparkar av sig skorna.
”Jag vet inte..”, svarar jag. ”Det är tungt, antar jag. Fast det var ju inte direkt oväntat.”
Alina ser lite ledsen ut och lägger en hand på min axel.
”Jag förstår det. Och du får vara ledsen.”
Jag skakar på huvudet.
”Jag är inte precis ledsen, snarare..eller okej, lite ledsen, fast för hans skull. Kan vi inte bara släppa det där? Jag vill helst bara packa upp lite och sådär.”
”Självklart”, svarar Alina och gör en gest med handen mot en stängd dörr bredvid badrummet. ”Ditt rum ligger där.”
Jag tar mina lådor och går in genom dörren. Rummet är inte mycket större än en stor klädkammare, men det är okej. Jag har i alla fall en plats där jag kan stänga in mig om jag vill.
Jag ställer ner grejerna på tältsängen Alina ställt upp i hörnet under fönstret
Sakta och metodiskt plockar jag upp de få ägodelar jag har. En av lådorna innehåller enbart kläder, så jag hänger upp dom på krokarna som sitter på väggen bredvid dörren. Det finns självklart inte plats för alla plagg på de där krokarna, så resten viker jag ihop och lägger på en stol. Underkläderna åker ner i lådan bredvid sängen.
Sen är det bara småsaker kvar, så som böcker, ett fotoalbum och en hög cd-skivor.
Det finns redan en cd-spelare som står på fönsterbrädet, och det är bra.
Jag byter ut Alinas vita lakan till mina egna svarta sidenlakan innan jag går ut till Alina, som jag kan höra pratar ljudligt med någon som tydligen har kommit över under tiden som jag packat upp.
”Hej”, säger jag och stället mig i dörröppningen till köket.
Alina, och personen, som sitter gränsle över Alina, ser båda lite generade ut.
”Eh..hej.”, säger Alina och tjejen kliver av henne.
”Det var inte meningen att..jag vet inte..störa.”, säger jag osäkert.
Att se dom båda känns konstigt, och jag blir lite irriterad på mig själv när jag inser att jag saknar Leia otroligt mycket. Visst, tiden med Jasper var fantastisk på många sätt, men precis som min bästa vän och nyfunna syster är jag nog mest dragen till kvinnor, om än inte riktigt lika hundraprocentigt som hon är.
”Det är okej, du..alltså, vi kan gå in till mitt sovrum. Känn dig som hemma, Alessa.”
Hon tar tjejen, en lite tanig flicka med smutsblont hår som når henne till axlarna, klädd i svarta stuprör och ett vanligt randigt linne, i handen och drar med henne mot sovrummet.
”Vi ses imorgon. Säg till om det är något viktigt. God natt, Alessa.”
Jag nickar.
”God natt.”
Strax efter att dom stängt dörren om sig kan jag höra ett dovt duns när dom faller ner på sängen, följt av skratt.
Smått obehaglig till mods slår jag mig ner i Alinas nedsuttna soffa och slår på tvn.
Det är inget som fångar mitt intresse direkt, så jag stänger av den nästan direkt.
Efter att ha släckt lamporna i lägenheterna går jag in i mitt rum och stänger om mig.
Det tar en bra stund innan jag lyckas samla mig tillräckligt för att sträcka mig efter fotoalbumet och slå upp det.
Egentligen borde jag göra mig av med det, med tanke på att det är översållat med bilder på mig och Leia.

(flashback/återblick) Hennes vackra, mörka ögon ser på mig, Hon skrattar åt något jag precis sagt, kysser min kind.
Framför mina ögon tänker jag mig den här scenen ur en tredje persons perspektiv, om det hade varit film så hade den utan tvekan varit svartvit.
”Þú ert það besta sem ég veit”, viskar hon. ”Án þinnar hvatningar get ég ekki verið.”
Mina ögon tåras.
”Du är det bästa som hänt mig också.”, svarar jag.
I min bröstkorg rusar mitt hjärta vilt.
”Jag kan känna din puls under mina fingrar.”
”Det förvånar mig inte, när jag är med dig snurrar världen alltid mycket fortare.”
Hennes långa, mörka hår faller ner i mitt ansikte när hon böjer sig över mig.
Försiktigt drar jag undan det, och hon kysser mig mjukt.
”Du skulle väl inte lämna mig för allt i världen, visst, Alessa?”
Jag skakar på huvudet och drar henne mot mig.
Vi kramas länge och doften från hennes hår gör mig alldeles vimmelkantig.
Hon är så perfekt, så fullständig. När hennes vackra läppar rör sig kan jag inte låta bli att följa dess rörelser, och hennes ord..det låter som om hon sjunger varje gång hon yttrar sig.
Madrassen under oss knarrar till lite när Leia kliver av mig och går fram till stereon, slänger i en skiva med Björk.
Låten Earth Intruders strömmar ut ur högtalarna, fyller rummet.
Leia återvänder till mig, dunsar ner på sängen.
”Jag älskar dig.”, säger hon allvarligt.
”Jag älskar dig också.”
Hon tar min hand.(flashback/återblick över)

Tårarna strömmar ner för mina kinder.
Jag saknar Leia varje vaken sekund på dygnet, och jag drömmer om henne varje natt.
Jag vill så gärna kunna säga att jag var lika kär i Jasper som i Leia, men det vore att ljuga big time.
Och jag hatar henne för det.
Hatar att hon fått mig att sätta ribban så högt.
Hur ska någon kunna mäta sig med Leia?
Hur?
Liv 16-25/8-2010

Första veckan på jobbet är precis som vanligt, det känns som om jag inte har varit borta över huvud taget.
Jag har inte speciellt många fler arbetsuppgifter nu, det enda som egentligen skiljer sig är att jag jobbar från nio till sex varje dag utom lördag då jag jobbar från tio till fyra.
Även om det är ganska många timmar i veckan så känns det helt okej.
Jag mår bättre när jag har någonting att sätta tänderna i, någonting som motiverar mig.
Då känns allting mer meningsfullt.
Och jag märker hur mycket jag faktiskt har saknat Lukas.
Han blir så glad att se mig när jag kommer in på måndag morgon att jag blir riktigt rörd.
Vi jobbar lika bra ihop som vi alltid har gjort, vi är ett riktigt oslagbart team.
På torsdagskvällen blir jag riktigt stolt över mig själv när jag äntligen pallrar mig iväg till gymmet och fixar nytt årskort.
Det är så underbart frigörande att springa loss på rullbandet och ge järnet i roddmaskinen.
Det känns som om jag redan har börjat bygga upp min muskulatur när jag går därifrån.
Pan verkar märka det också, att jag blivit starkare både fysiskt och psykiskt.
Hon säger att hon märker det speciellt på att jag är mer aktiv när vi har sex, att jag är mer dominant och inte så passivt undergiven som jag varit den senaste tiden.
Jag känner mig nästan som en helt ny människa, att jag håller på att gå tillbaka till den starka och säkra Liv som jag var innan Pan försvann och jag blev alldeles deprimerad och trasig.
Men jag planerar inte att stanna vid hur jag var förut, utan jag tänker satsa bortom det, bli ännu mer starkare och ännu mer mogen och ännu mer världsvan.
Pan är inte den enda som märker min plötsliga motivation till i princip allt, Miqe verkar oerhört stolt över mig och slutar aldrig förvånas över att jag inte går ner mig för småsaker längre.
Dessutom verkar min starka framåtanda smitta av sig på honom för han går till jobbet varje dag och kör hårt med bandet som har börjat repa igen.
Och så är han ju nyförälskad såklart.
Envy är hemma hos oss nästan varje dag och när hon inte är det är han hos henne.
Jag är så otroligt glad för min brors skull, han förtjänar verkligen det här.
Jag älskar Envy helt igenom, hon är så sprudlande underbar att man nästan blir knäsvag.
På lördag kväll firar vi att jag har klarat av hela min första vecka på jobbet och gjort sådana framsteg.
Det blir äntligen Greta’s igen, vilket var alldeles för längesedan egentligen, och med i festsällskapet finns jag, Pan, Envy, Miqe, Müsli, Alessa och hennes kompis Alina som hon alldeles nyss flyttat in hos.
Jag kunde inte vara mer lycklig över att alla dom här fina människorna följer med för min skull, vilket dom upprepar flera gånger under kvällen och utbringar flera skålar till min ära.
Vid ett tillfälle blir Alina och jag ensamma vid vårt bord när dom andra är på toaletten eller i baren eller ute och röker.
Hennes mahognybruna hår faller ganska så tilltalande ner för hennes axlar när hon ser sig om, ler mot mig.
Mörka linjer döljer sig där under hennes blå ögon och hennes svarta, urringade blus smiter åt så snyggt runt hennes lilla kropp att jag knappt kan slita blicken från henne.
Hon ser lite blyg ut, hennes svartmålade ögon flackar med blicken, men inte för en sekund slutar hon le.
”Så, Alina, Alessa bor hos dig nu?”, frågar jag bara för att prata om någonting.
”Ja, det är helt okej faktiskt”, svarar hon. ”Tjejen måste ju ha någonstans att ta vägen...”
”Tycker inte du att det är lite förvirrande, att hon och Pan är så fruktansvärt lika?”
”Jo”, säger hon och skrattar till. ”Men det är ju så det är med tvillingar, fast helt identiska tycker jag inte att dom är.”
Och sedan blir det tyst igen.
Jag tar en klunk av min Vanilla Sky med extra lime och kan inte sluta tänka på hur söt hon är.
Men hon ser yngre ut, för hon är så liten, nästan kortare än Pan och Alessa.
”Hur gammal är du?”
”Jag är arton, fyller nitton om två månader. Och du är...tjugo, eller?”
”Tjugoett om tre veckor. Så då får nu hänga med ut och fira igen!”
”Just det, tack för att jag fick hänga på i kväll”, säger Alina.
”Ingen fara, du är verkligen helmysig.”
Vi hinner precis byta nummer innan Müsli och Miqe kommer och slänger sig ner i soffan bredvid oss.
Strax därefter kommer Pan, Envy och Alessa tillbaka och säger att dom vill dansa.
Så hela gänget tar plats på dansgolvet.
Jag drömmer mig tillbaka till första kvällen med Pan, kysser henne utmanande på halsen och skriker i hennes öra att hon är så jävla snygg så det är inte sant.
Hon pressar sina läppar mot mina, lägger sina händer mot min rumpa.
För några sekunder känns det som om det bara är vi två som existerar i hela universum, men sedan dyker Alessa upp och frågar om hon kanske kan få en dans med sin syster.
Dom dansar iväg mot scenen och därför faller det sig bara naturligt att jag tar tag i Alina och rör mig med henne i takt till musiken.
Jag kan mycket väl se hur hon kollar in min kropp, och det stör mig inte direkt.
Tvärtom trivs jag med att vara där i sällskap med Alina och fullständigt förlora mig i musiken tillsammans med henne.
När klubben stänger en timma senare och jag och Pan säger hej då till våra vänner för att röra oss hemåt, ger jag Alina en kram och hon verkar inte vilja släppa mig.
”Hördu, vi ses säkerligen snart igen”, säger jag och drar mig ur hennes grepp.
Hon ler lite generat mot mig och vänder bort blicken.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga så jag tar Pans hand, vinkar hej då till gänget en sista gång och går mot spårvagnen.
”Hon verkar lite speciell, hon, Alina”, säger jag.
”Jaså, hur så?”, frågar Pan och skrattar till.
”Hon verkade inte riktigt kunna slita sig ifrån mig”, säger jag och tar ett stadigare grepp om Pans hand.
”Jag kan förstå henne, du är verkligen det snyggaste som existerar.”
Sedan skrattar vi båda två och bestämmer oss för att ta en promenad hem genom natten.

Det dröjer inte många dagar innan det första smset från Alina ramlar in i min inkorg.
Redan måndagen efter vi varit på Gretas’s går min sms-signal igång på min lunchrast.
Jag sitter på Subway’s uteservering och har precis ätit klart, håller på att tända en cigarett.
Först blir jag lite förvånad eftersom att jag antar att det är Pan som smsar mig och hon brukar inte vakna före klockan ett.
Så jag halar upp mobilen ur fickan och när jag ser Alinas namn på skärmen, sprids ett litet leende på mina läppar.
Liv, jag saknar dig. Det var någonting som hände i mig där i folkvimlet på Greta’s och jag har tänkt igenom det under dom här dagarna. Kan vi inte träffas? Jag behöver prata om det. Kan inte prata med Alessa om detta, det måste vara du. /Alina
Jag blir ganska så förvirrad när jag läser hennes ord.
Är det inte ganska skumt att hon måste prata med just mig, vi känner ju inte ens varandra.
Men jag tycker om henne såklart, så jag får väl ställa upp.
Hej Alina. Självklart kan vi träffas. Men varför måste du prata med just mig? Blir lite förvirrad här nu...
Jag hinner röka upp och gå halvvägs tillbaka till jobbet innan hon svarar.
Jag vet inte riktigt vad jag vågar säga... Det bara känns så... Kan du i kväll?
Det oroar mig lite att jag får en sådan obehaglig känsla i magen av att prata med henne.
Vad kan det bero på, egentligen?
Vi bestämmer att hon ska komma till cafeét när jag slutar och att vi ska sätta oss någonstans och prata.
Jag tänker inte så mycket mer på det under eftermiddagen, utan jobbar på som vanligt och har kul med Lukas.
Men så står hon där på tröskeln klockan fem i sex och lyser upp hela lokalen.
Jag säger hej då till Lukas och Camilla, går fram och ger henne en kram.
Hon doftar mjukt av lavendel och vanilj.
”Hej. Hoppas att det är okej att vi ses såhär.”
”Det är ingen fara”, säger jag och tar tag om hennes arm. ”Kom, vi går ut och hittar något mysigt ställe.”
Vi sätter oss på en bänk en bit längre in i Haga, det är ganska soligt idag, men ändå inte så mycket folk ute så vi kan prata relativt ostört.
Alina har svarta strumpbyxor, lång, vit skjorta med korta ärmar och turkosa benvärmare.
Hon är en väldigt söt tjej, det nekar jag inte till.
”Vad var det du ville prata om nu, då?”, frågar jag, börjar känna mig lite otålig.
Hon fingrar lite på axelbandet till sin väska, pillar sig i håret, skruvar nervöst på sig.
”Jag har lite svårt att formulera mig”, förklarar hon.
”Åh. Men kasta dig ut för stupet, så kan jag omformulera det i huvudet sedan.”
”Okej, here it goes”, säger hon och tar ett djupt andetag. ”Alltså, jag gillar dig. Mycket. En hel del. Alldeles för mycket, antagligen.”
Jag blir egentligen inte förvånad, det kändes i hela luften när vi var på klubben.
”Jag anade att det var så det låg till”, säger jag och ler mot henne.
”Är du inte arg?”, säger hon och det låter nästan som om hon håller på att börja gråta.
”Nej, definitivt inte. Varför skulle jag vara det? Jag blir ju bara glad.”
”Men, du verkar ju inte förstå”, säger Alina lite frustrerat.
”Jo, jag förstår, Alina”, säger jag och lägger en hand på hennes axel. ”Men vad mer kan jag säga, egentligen? Du vet ju att jag har flickvän, jag älskar Pan och vi har precis hittat tillbaka till varandra...”
Alinas ögon rinner plötsligt över och hon börjar gråta, fast väldigt tyst.
Ärligt talat känner jag mig ganska påhoppad och hela situationen känns lite krystad.
Jag menar, vi har träffat varandra en gång under några timmar.
Hur kan hon vara så säker på vad hon känner för mig?
Dom här funderingarna stör mig, så jag frågar henne helt enkelt rakt ut.
”Det enda jag är säker på är att jag tycker väldigt mycket om dig, men självklart vet jag inte riktigt på vilket sätt, än.”
”Vi kan väl bara fortsätta umgås som vänner? Jag tycker om dig också, Alina, du är en jättesöt, tjej. Jag ser fram emot att lära känna dig.”
Och så ger hon mig ett av sina magiska leenden, ser lite lugnare ut.
Men inuti mig bubblar det av förvirring.

Miqe 27-28/8-2010

I soffan mitt emot mig sitter en väldigt vacker flicka med ljust turkost hår som hon har samlat ihop i två tofsar.
Hon försöker koncentrera sig på programmet på tv:n, men det går inte så himla bra eftersom att jag kastar popcorn på henne med jämna mellanrum.
Jag kan höra att Liv svassar runt i köket och pysslar med någonting, och jag tycker om att höra hennes pysslande.
Något som ingår i mina grundläggande behov är att min lillasyster ska må bra och av precis den anledningen mår jag själv väldigt bra just nu.
Hon kommer gående mot sitt rum med en temugg i ena handen och mobilen i den andra, blicken fäst på displayen, ser ut som om hon försöker skriva sms.
”Ta det försiktigt nu, du kommer spilla!”, säger jag till henne.
Hon stannar till och ser upp på mig.
”Jag vet nog vad jag gör, brorsan.”
”Du har gått runt med mobilen i högsta hugg ända sedan du kom hem”, påpekar Envy. ”Vem är det du pratar med, egentligen? Jag tror knappast att det är Pan, hon har aldrig varit den sms-glada typen.”
”Nej, det är faktiskt inte Pan. Ehm, det är Alina.”
Det tar några sekunder för mig att koppla, men snart ser jag en mörkhårig liten tjej med svartmålade ögon framför mig.
”Menar du Alessas kompis?”, frågar Envy innan jag hunnit öppna munnen.
”Hon som var med oss på Greta’s i lördags?”, fyller jag i.
”Ja, precis hon”, svarar Liv och skyndar in i sitt rum.
Jag ser lite förvirrat på Envy som tittar lika förvirrat tillbaka på mig.
Men innan någon av oss hinner gå djupare in på det, kommer Alfons springande och vill umgås.
Något som inte tog speciellt lång tid att konstatera var att Envy har väldigt bra hand om Alfons.
Hon hittar alltid på en massa utflippade lekar som han bara älskar.
Tyvärr hinner dom inte leka så länge idag eftersom att jag ska i väg och repa med bandet och Envy ska träffa Pan.
Något som förundrar mig en del är att Liv inte kommer och säger hej då till oss när vi ska gå trots att vi ropar på henne flera gånger.
Men det bekymrar mig inte särskilt länge eftersom att Envy är ganska bra på att få mig på andra tankar, extremt bra faktiskt.
Jag följer henne till spårvagnen och går sedan den lilla biten till replokalen.
Ville ringer mig på vägen och dubbelkollar att jag har nyckeln, vilket jag självklart har och sedan möts vi utanför runt sju-snåret.
Det är riktigt jävla skönt att träffa killarna i bandet igen, allihop ser riktigt fräscha ut.
Repet går bra, vi spelar igenom några av våra bästa låtar för att komma in i rutinerna igen.
Sedan presenterar Jonathan en ny låt som han har börjat skriva på.
När reptiden är slut, tar jag och Ville en öl tillsammans och snackar lite om allt och ingenting.
Vi har jäkligt trevligt ihop, en öl blir två och tre och fyra.
Och utan att jag riktigt är medveten hur hamnar vi tillslut hemma hos Villes kompis Alexandra, som också är Kimberlys knarkarpolare.
Tydligen har han någon slags crush på henne, men hon verkar inte riktigt fatta det.
Det händer inte speciellt mycket hos Alexandra, mer än att dom sitter och strular i soffan bredvid mig.
Jag börjar nyktra till och vill verkligen bara därifrån.
Minnena av Kim och knarksommaren står mig upp i halsen, jag håller på att få panik och kvävas därinne.
Så jag ringer Envy som kommer och möter mig utanför Nordstan och tar mig hem till sin underbara lägenhet.
Det är så mycket mysigare att ligga i hennes säng och småprata över en kopp kaffe.
Jag känner nästan att jag vill fråga ut henne mer om det där som hände mellan henne och Pan, men vet inte riktigt om jag vågar med tanke på att hon blev så undvikande sist gång.
Tillslut tar jag ändå mod till mig.
”Envy, vad var det egentligen som hände mellan dig och Pan? När ni hade sex?”
Hon trummar lite på sin kaffemugg med nagelspetsarna och vänder ansiktet mot mig.
”Du är verkligen nyfiken, eller hur?”
Jag nickar till svar och ler ett ursäktande leende.
”Vi var bara arton då”, börjar Envy. ”Vi hade varit kompisar i ganska många år, men plötsligt, av någon helt skum anledning, började vi plötsligt börjat attraheras av varandra. Haha, du kan inte klandra mig, eller hur? Hon är ju snygg!”
Hon rusar iväg till köket för att fylla på sin mugg med en tredje omgång kaffe och återvänder sedan till sängen.
”Ja, och så kunde vi väl inte kontrollera oss själva till slut, antar jag. Det bara hände, helt enkelt, och det var jävligt underbart.”
Jag förvånas över hennes lättsamma inställning till det hon berättar, den stämmer inte alls överens med hur hon reagerade första gången det kom upp.
”Men vad hände mellan er sen, då?”
”Ingenting, direkt. Vi blev typ närmare vänner efter att det hade hänt, men bara vänner då, förstås. Jag känner mig själv så pass väl att jag vet att jag inte kan falla för tjejer, även om det kan vara mysigt att hångla och sådär.”
Det låter verkligen helt underbart när hon lägger fram det och jag hoppas verkligen att det är det också, även för Pan.
”Fan, vad nice ändå”, säger jag. ”Att ni liksom kunde agera på det ni kände utan att det behövde förstöra någonting.”
”Jag vet, så jävla gött!”
”Tror du att Liv vet om det?”
”Nej, det tror jag inte. Vi brukar inte direkt prata om det. Men Pan skulle nog inte bli sur om du nämnde för henne att du vet.”
”Det hade jag inte tänkt göra, jag ville bara få lite svar på mina egna funderingar.”
Vid det här laget har Envy druckit upp sin tredje kopp kaffe, det förundrar mig verkligen att hon kan dricka så fort samtidigt som hon pratar.
Min älskade, säregna flickvän.
Jag kysser hennes rödmålade läppar och säger att jag borde sova eftersom att jag ska upp och jobba i morgon.
Hon tycker att det är en bra idé, så vi kryper ner under täcket och en halvtimma senare sover vi lugnt i varandras famn.

Müsli 30/8-2010

Mitt huvud är inte min bästa vän när jag, farsan och Sakarias kliver in genom ytterdörren mitt i natten.
Jag skyndar iväg till badrummet och sväljer ner två Ipren för att försöka lindra huvudvärken.
Vi har varit hos mamma på sjukhuset sedan tidigt igår eftermiddag och stöttat henne igenom en minst sagt hemsk dag.
Hennes cellgiftsbehandling fungerar knappt och hon har blivit så himla mycket sämre, vi känner knappt igen henne längre.
Läkarna säger att vi ska börja förbereda oss, och vi alla vet vad det betyder.
Farsan föreslår att vi ska äta lite nattamat ihop, men jag vill helst vara ensam så jag flyr in i mitt rum och låser dörren.
Jag önskar så innerligt högt att jag inte hade behövt hantera det här, för jag har ingen jävla aning om hur man bär sig åt.
Mycket väl medveten om att klockan är tjugo i två, halar jag upp mobilen ur byxfickan och ringer till Liv.
Tyvärr får jag inget svar från henne, och det slår mig att hon ska jobba i morgon så det är väl lika bra att hon får sova.
Men jag hade verkligen behövt min bästa vän precis just nu, ingen kan få mig att må så bra som hon kan.
Det har alltid varit så, precis så länge jag kan minnas.
Vi blev som yin och yang första gången vi träffades där hos vår dagmamma när vi var typ fem år och så har det fortsatt sedan dess.
Jag är så obeskrivligt tacksam för att Liv kom in i mitt liv och för att hon stannar kvar.
Det är nog ytterst få barndomsvänner som fortfarande har en sådan nära relation när dom är tjugo som vi har.
Att tänka på allt det här får mig bara att känna att jag behöver henne ännu mer, så jag ringer henne igen fast jag egentligen kanske inte borde.
Den här gången svarar hon yrvaket efter fem signaler.
”Müsli, vad är det..?”
”Förlåt för att jag ringer såhär sent... Men vi har varit hos mamma på sjukhuset hela dagen...och kvällen...och natten.”
”Har det hänt någonting? Hur är det med henne?”
Liv låter plötsligt alldeles klarvaken, och jag får lite dåligt samvete eftersom att jag helst inte vill göra henne orolig.
”Läkarna säger att vi ska börja förbereda oss”, säger jag och ger ifrån mig en djup suck. ”Hon mår inte alls bra, jag känner knappt igen henne och...hon bara yrar...”
Jag får verkligen kämpa för att jag inte ska börja gråta, vill ju att Liv ska höra vad jag säger.
”Åh, men älskade lilla Müsli... Och älskade lilla Katrin... Jag vill träffa henne! Kan vi åka och hälsa på henne i morgon?”
”Självklart kan vi det.”
Min blick faller på ett foto av mig och Liv som sitter på mig vägg.
Vi är ungefär nio år på bilden och den är tagen någon gång runt jul, av min mamma.
”Åh, Liv”, utbrister jag och nu gråter jag. ”Det är så jävla mycket känslor som snurrar runt i mig just nu, förstår du det? Även om jag inte har haft världens bästa relation med mamma, så finns hon nästan överallt i alla mina minnen, även våra minnen. Åh, hjälp, det var ju inte såhär det skulle bli!”
Jag sparkar till mitt skrivbord och det gör riktigt ont i foten, men det rör mig inte i ryggen.
”Du måste försöka ta dig samman, Müsli”, säger Liv. ”Vi hittar ett sätt att ta oss igenom det här tillsammans, okej?”
”Okej”, säger jag och känner mig plötsligt lite lugnare.
Åh, vad jag älskar min bästa vän.
”Men vi börjar i morgon, för nu måste vi båda försöka sova.”
Jag vet att hon har rätt och jag vill lyssna på henne, så vi säger hej då och bestämmer att jag ska ringa henne när jag vaknar.
Men det dröjer ganska många timmar innan jag äntligen somnar där i mitt låsta rum, översållat med minnen.
För första gången i mitt liv vill jag verkligen inte minnas mera, jag vill glömma bort precis hela mitt liv och hela min uppväxt.
För om jag skulle glömma...då skulle jag inte heller kunna sakna henne, eller hur?

Tjejen som sitter mitt emot mig är tjugo år gammal och har svart, axellång hår som är uppsprayat på sidorna så att det nästan ser ut som om hon har två höga tofsar.
Hennes isblå ögon matchar den ljust turkosmönstrade klänningen hon har på sig och naglarna som är målade i nästan samma färg som klänningen.
Synen blixtrar till för en sekund, ersätts av ett minne.
Samma tjej sitter framför mig, hennes hår är lika svart och hennes ögon lika isblå.
Det som skiljer sig är kläderna, linjerna i ansiktet, längden och åldern.
Samma tjej, men sju års skillnad.
(flashback)Den trettonåriga Liv ser upp på mig och ler med sina små läppar.
”Müsli, vad tänker du på?”, frågar hon med en liten flickas pipiga röst. (flashback över)
Det blixtrar till igen och jag färdas sju år framåt i tiden på en halv sekund.
Liv ställer samma fråga igen och hennes röst låter som den brukar.
”Jag tänker på dig”, svarar jag. ”Ibland när jag är med dig så existerar inte tiden. Jag har ingen aning om vi är sex eller tretton eller tjugo år, för det har alltid känts precis likadant med dig. Precis lika underbart.”
”Jag vet vad du menar. Allting runt omkring oss har förändrats, rasat samman och försvunnit. Men vi har stått kvar lika stadigt som dagen vi träffades.”
”Jag tror, eller nej, jag vet”, börjar jag och ritar ett hjärta i anteckningsblocket som ligger mellan oss på bordet, ”att det är få förunnat, Liv. Och vi måste ta vara på det. Ta vara på oss.”
Hon ler med hela sitt bleka ansikte, men mest med ögonen, reser sig upp från stolen och går runt bordet till min sida.
I nästa sekund har hon hoppat upp i min famn och ger mig den mest kärleksfulla kramen jag fått på år och dagar.
Vi sitter så i flera minuter och håller om varandra hårt, hon med ansiktet begravt i min halsgrop, och ingen av oss säger någonting.
Just här och nu behövs inga ord.

(flashback/återblick)Vi har precis slutat skolan för dagen och håller på att säga hej då till våra klasskompisar.
Liv går runt och delar ut sina små lappar som hon gör precis varje fredag, även jag får en trots att vi troligtvis kommer att umgås hela helgen.
En fredagslapp av saknad till min bästa vän!
Jag hoppas att VI kommer ha kul i helgen och jag kommer att sakna dig med, varje gång jag vänder bort ansiktet. Du är mitt liv och världen jag alltid vill leva i, den enda värld jag kan leva i. För Alltid, var det inte så vi sa? - Liv.
Som vanligt börjar hon allas lappar likadant och är noga med att betona att hon hoppas att vi ska ha kul i helgen och inte bara jag.
Redan där skiljer sig mina lappar från dom andras.
Just den här lappen skiljer sig även lite från dom jag fått förut.
Annars brukar hon bara skriva någonting om vad hon vill att vi ska hitta på och att hon älskar mig.
Men nu är det en hel känsloexplosion jag håller i min hand och ett överraskat leende sprids på mina läppar när jag ger henne en kram som tack.
Innan vi lämnar skolbyggnaden går vi upp till åttornas skåp på andra våningen och säger hej då till min pojkvän Erik.
Det är väldigt nytt mellan oss, vi har bara varit tillsammans i två veckor, men han är den mysigaste kille jag någonsin träffat och jävligt snygg i sina rutiga skjortor i olika färger som han oftast har på sig.
Jag blir alldeles pirrig när han kommer inom synhåll och springer dom sista metrarna rakt in i hans famn.
Något som är väldigt skönt är att eleverna på skolan inte har någonting emot homosexualitet, så var det verkligen inte när jag och Liv gick på mellanstadiet.
Då fick man sneda blickar och skällsord efter sig vart man än gick.
Men nu går vi på en helt ny skola med helt nya människor och dom flesta är alternativa på något sätt.
Även Erik får en lapp av Liv och vi läser den tillsammans.
En fredagslapp av saknad till Erik!
Jag hoppas att du kommer ha kul i helgen och kanske vi ses i morgon. Vi kan måla av varandra och försöka få vår älskade pojkvän/bästis att posera för oss. Tror du att han klarar av att sitta still? Tack för att du finns och lärde oss att våga vara öppna med våra läggningar! - Liv.
Vi skrattar till och börjar diskutera huruvida jag saknar förmåga att sitta still i mer än fem minuter och därmed omöjligen kan bli avmålad.
Jag håller inte alls med om den saken, men till slut vinner Liv efter att hon har dragit upp sin kamera ur väskan och visat exakt hur många färdiga porträtt hon har målat av mig.
Antal: noll.
Och det är allmänt känt att hon fotar av alla sina målningar så att hon ska kunna visa dom för bildläraren.
Vilket egentligen inte behövs eftersom att Liv har högsta möjliga betyg i ämnet, det vill säga ett välförtjänt MVG+++ med guldstjärna i varje kant.
När vi har sagt hej då till Erik och bestämt att vi ska ses nästa kväll, går vi ut till parkeringen och hoppar in i Livs mormors bil.
”Hej, mina små coolingar”, säger Britta glatt och sänker volymen på radion som precis som vanligt är inställd på Bandit Rock. ”Hur var eran dag?”
”Den var väl helt okej”, svarar Liv och kittlar mig i sidan där vi sitter bredvid varandra i baksätet.
När vi har svängt ut från skolområdet och ut på stora vägen, stänger Britta av radion helt och studerar oss i backspegeln.
”Varför stängde du av?”, frågar Liv. ”Jag gillade den låten!”
Britta säger ingenting, utan svänger in i närmsta parkeringsficka och stänger av bilen.
Både jag och Liv blir helt förvirrade över hennes beteende och undrar vad det är som pågår egentligen.
”Vi måste prata om en sak”, säger hon efter någon minuts tystnad och vänder sig om så att hon ser oss. ”Det är Miqe...”
Den första tanken som går igenom mitt huvud är åh nej, vad kan ha hänt nu? och den andra är borde jag kanske kliva ur bilen, vill dom prata ensamma eftersom att det är en familjegrej?
”Ska jag kliva ur bilen en stund? Det gäller ju er familj...”
”Det här rör dig lika mycket som det rör oss, Müsli”, säger Britta snabbt.
”Du hör också till vår familj”, fyller Liv i.
Så jag sitter helt enkelt kvar, glad över deras ord, orolig för Miqe.
”Han skar sig riktigt allvarligt i förmiddags”, säger Britta och fäster blicken på det tomma passagerarsätet.
”Åh, nej...”, mumlar Liv och sätter händerna för ansiktet lite snabbt. ”Hur illa?”
”Vi fick åka in till akuten och han blev sydd. Det känns verkligen hemskt, hans sår har ju inte behövts sys på flera månader.”
Jag kan känna hur någonting brister inuti mig, och tyvärr är det kanske tron på att Livs storebror någonsin kommer att ta sig upp ur skiten.
Han har hållit på såhär i ett års tid nu, fått det att se ut som om han är på bättringsvägen och sedan skadat sig allvarligt med tabletter eller rakblad och så ett par månader senare är det samma visa igen.
Jag önskar så att han ska hitta någon annan väg att gå och våga ta första steget in på den.
”Är han kvar på sjukhuset eller är han hemma?”, frågar Liv och låter alldeles gråtfärdig.
Eller kanske spyfärdig, eller en blandning.
”Han fick allt åka hem igen”, svarar Britta med en djup suck. ”Och han har bara legat i soffan hela eftermiddagen.”
”Jaha, men då åker vi hem då, så att jag får prata med honom.”
Livs mormor startar bilen och kör ut på vägen igen.
Jag försöker ta Livs hand, men hon rycker åt sig den och stirrar ut genom fönstret en stund innan hon bestämt drar åt sig min hand och kramar den hårt.
Jag tänker på dagens fredagslapp från min fantastiska bästis och övertygas om att vi, inklusive Miqe, kommer att klara det här tillsammans.
Vi har ju allt som krävs; kärlek.(flashback/återblick över)

Liv lossar lite på greppet om mig och sätter sig upprätt där i mitt knä, ser rakt in i mina ögon.
”Jag har egentligen inte en bror, utan två”, är det enda hon säger.
Och jag håller verkligen med henne.
Hon, jag och Miqe är som syskon alla tre.
Det är så vi alltid har levt och det är så vi alltid vill fortsätta leva.
Tillsammans är vi precis allting vi behöver vara.

Liv 31/8-3/9-2010

Det jag koncentrerar mig på under dom närmaste dagarna är att inte ta på mig för stort ansvar för Alina och det faktum att mina känslor inte besvarar hennes.
Men det är minst sagt svårt när hon skickar sms precis varje minut, och jag har aldrig varit speciellt bra på att ignorera folk, även om det kanske skulle vara det rätta just nu.
Pan bli ganska sur över att jag ger Alina så mycket uppmärksamhet, men på något sätt så kan jag bara inte låta bli.
Jag tycker ju om den här tjejen, om än inte på samma sätt som hon tycker om mig.
Den första gången jag känner dåligt samvete gentemot Pan över det här är en kväll när Alina så himla bestämt vill träffa mig och jag vill gärna, jag med.
Det är inte som att jag ljuger för min flickvän eller så, men jag säger heller ingenting, bara att jag ska fixa en sak och tänker sova hemma hos Amanda i natt.
Pan verkar inte alls misstänka något, tvärtom säger hon att jag ska hälsa Amanda så gott och att hon kommer att sakna mig.
Men ändå bosätter sig den här strimman av dåligt samvete inuti mig.
Jag försöker vifta bort den, men när Alina kommer och möter mig efter jobbet och vi nästan svävar hem till hennes lägenhet, då är den starkare än någonsin.
Alina korkar upp en flaska vin och sätter den i händerna på mig.
Lättat och kanske lite för ivrigt börjar jag hälla i mig av den gulvita, starka drycken.
”Var är Alessa?”, frågar jag när hon slänger in en skiva med Hellacopters i stereon.
”Jag vet inte, hon skulle till IKEA, men det var längesen och jag kunde faktiskt inte bry mig mindre”, svarar Alina.
Med mjuka rörelser sliter hon vinflaskan ur mitt grepp och halsar några klunkar ur den.
Runt hennes smala, korta kropp smiter en gräddvit klänning som räcker henne precis nedanför rumpan och hennes svarta strumpbyxor får hennes ben att se så tilltalande ut.
Egentligen vet jag att jag måste skärpa mig, jag måste tygla mig själv innan det här går alldeles överstyr.
Men hur i helvete skulle det gå till när Alinas händer tar tag om min midja och kysser mig ömt på halsen?
”Alina, snälla, det här funkar inte...”, nästan viskar jag, men stönar lågt av hennes beröring.
Jag är svag för sådant här, det är alldeles sant.
Det är minsann inte svårt att förföra mig om det är det man vill.
Och ponera att jag inte hade haft Pan, att jag varit singel, men det hade ändå inte varit så bra eftersom att flickan som trycker sin kropp mot min är obesvarat förälskad i mig.
”Alina!”, säger jag mycket högre och mycket mer bestämt.
Hon släpper mig med ett ryck och sänker blicken.
Med ens förvandlas hon till en osäker liten flicka och jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig.
”Förlåt”, mumlar hon och ser på mig igen. ”Det är bara så svårt att stå emot, jag vill ha dig så starkt.”
I brist på idéer föreslår jag att vi ska fixa i ordning en kanna te och sätta oss och prata, kanske lära känna varandra lite bättre.
Men Alina är inte alls med på det förslaget.
Istället halsar hon i sig resten av vinet och korkar upp en ny flaska sittandes på köksgolvet med gråten i halsen.
Jag försöker lugna henne så gott jag kan samtidigt som jag koncentrerar mig på att hålla en viss distans till henne och inte bli för känslosam.
Det går dåligt, Alina verkar så genuint, ärligt och öppet nerkärad i mig att det är omöjligt för mig att inte känna otroligt medlidande.
”Men lilla, söta du”, försöker jag och tar hennes smala hand. ”Vi känner ju inte ens varandra. Hur kan du veta att jag är så underbar som du tror?”
”Jag bara vet det”, svarar hon och det röda vinet nästan sprutar ur hennes mun. ”Jag älskar dig för att du är du, hur du än är.”
”Så, vad vill du att jag ska göra, Alina, ha?”, frågar jag uppgivet och slår ut med armarna. ”Ska du tvinga mig att dumpa min älskade flickvän och tvinga mig att älska dig?”
Hon ser forskande på mig, räcker mig vinflaskan och säger:
”Du är ju här, eller hur?”

När jag äntligen kommer ut från Alinas lägenhet och ner på gatan har det hunnit bli ganska sent på natten.
Fortfarande ganska berusad av dom totalt tre vinflaskorna vi delade på sätter mig precis utanför porten och tänder en cigarett.
Egentligen borde jag väl ha gått mycket tidigare och jag ville göra det, men Alina hade både ögon och händer på mig varje sekund så jag kunde bara inte slita mig.
Den här tjejen vill verkligen ha mig, det är ingen tvekan om det, och det gör lite ont i mig att jag inte kan låta henne få mig.
För jag vill ha Pan, jag vill ha henne ända längst in i själen och allra längst ut i fingertopparna.
För alltid.
Min cigarett tar slut och jag tänder en ny samtidigt som en kort gestalt blir synligt längst bort på gatan.
Jag blir nästan alldeles snurrig när hon närmar sig, för personen som går där på vägen är ingen mindre än min älskade flickvän.
Pan slänger lite med sitt långa, röda hår och börjar gå snabbare mot mig.
Hjärtat hoppar till i bröstet.
Vad ska hon säga nu, vad ska jag säga?
Och vad i helvete gör hon här, förresten?
”Vad i helvete gör du här?”. säger jag ganska så bestämt.
Hon kommer inom räckhåll för lampan som sitter på väggen bredvid porten och när hon öppnar munnen och yttrar sitt första ord hör jag att det inte alls är Pan som står framför mig.
”Ja, jag bor här”, säger Alessa. ”För tillfället i alla fall.”
Jag känner mig dum och blir alldeles generad.
”Vad gör du själv här?”
”Jag hälsade på Alina.”
”Hälsade på?”, frågar hon skeptiskt och höjer ena ögonbrynet. ”Ni känner väl knappt varandra?”
Plötsligt tappar jag talförmågan och blir helt stum.
Egentligen har jag väl inte gjort något fel, men jag är ändå rädd att Alessa ska berätta för Pan att jag inte alls jobbade över och var hemma hos Amanda i kväll.
”Nej, men vi lär känna varandra”, svarar jag sanningsenligt efter någon minuts tystnad. ”Hon är verkligen helschysst!”
”Varför berättade du inte för Pan att du skulle hit? Jag kommer precis från henne och hon sa att du var hos din moster.”
Alessas blick är inte rolig, hon skulle vinna VM i trots.
”Det blev hastigt bestämt förut”, försöker jag, men Alessa tar tag i min arm och avbryter mig.
”Du borde inte vara här, det vet du, Liv. Jag vet mycket väl vad Alina känner för dig och hur starka hennes känslor är. Du borde inte dalta runt med henne, för det kan bli alldeles fel. Tänk igenom det här nu, Liv!”
När hon pratar såhär snabbt är det lite svårare att höra vad hon säger för det blir väldigt mycket isländsk betoning på orden.
Jag får utan tvekan in hela budskapet i huvudet och jag vet ju redan om det, jag vet så väl.
Men...
”Det är fan inte lätt”, säger jag med en djup suck.
”Jag förstår väl det”, säger Alessa lite mjukare. ”Men nu får du göra det svåra för att det inte ska bli fel, det kan så lätt bli så fel i sådana här situationer.”
Jag nickar och tänder ännu en cigarett.
Sedan bestämmer vi att vi båda ska gå hem och sova och att jag ska tänka mig för lite mer i fortsättningen.
Även om jag förstår helt och fullt varför Alessa är så hård mot mig så vet jag inte riktigt hur mycket mer försiktig jag kan vara.
Ja...utan att vara...elak.
Med alla dom här dilemmana i surrande runt innanför pannbenet sticker jag nyckeln i lägenhetsdörren och kliver in i hallen.
Jag hade varit ganska säker på att alla skulle sova, men i köket står Miqe och gör i ordning en drink med Bacardi Razz och lime.
Han ser väldigt koncentrerad ut där han står i sina blå stuprörsbyxor och sin svarta tröja med Timo Räisäänen.
”Tjena syrran”, säger han utan att slita blicken från sitt glas.
Jag sparkar av mig skorna, går in i köket och kramar om honom bakifrån.
”Här ska det blandas drinkar, ser jag.”
”Envy var precis här, men hon var tvungen att gå hem och städa.”
”Mitt i natten?”
Miqe sätter ett sugrör i glaset med den färdigblandade drinken och sätter det i handen på mig.
Jag smakar på det ljusröda innehållet och det är faktiskt riktigt gott.
”Så sent är det väl inte?”
”Klockan är snart halv två”, påpekar jag och börjar dra lite i hans byxficka.
Han ler lite finurligt mot mig och lägger armarna i kors över bröstet.
”Du vill ha cigg, eller hur, lilla Liv?
”Det hade varit gott”, svarar jag och ler mitt allra finaste leende.
”Du kan väl köpa dina egna cigaretter om du nu ska röka.”
Jag säger att jag köpte ett paket för två dagar sedan som precis tog slut och att jag vet att min bror gärna avvarar en cigg eller två till mig.
Det är inte speciellt svårt att lyckas få honom att ge med sig så vi sätter oss ute på den inglasade balkongen, öppnar alla fönster och drar igen dörren.
Miqe drink tar slut på tio minuter eftersom att jag tar för mig för glatta livet, men han bara skrattar åt mig.
Fast det inte alls varit min tanke, slutar natten med att vi röker upp dom nio cigaretterna Miqe hade kvar i sitt paket och pratar om Alina.
”Så den här tjejen är kär i dig och du har lite svårt att hålla tassarna borta?”, flinar Miqe.
”Egentligen inte, problemet är egentligen bara att jag inte vet riktigt hur jag ska hantera det här. Tänk om det hade varit ombytta roller, liksom? Då hade jag definitivt velat att hon skulle engagera sig. Men det är ju som sagt en väldig balansgång där...”
Jag lägger huvudet i min brors knä där vi sitter i den svarta soffan och han stryker mig långsamt över håret.
”Syrran, du är översexuell, och vad jag har förstått så är inte Pan riktigt likadan.”
”Vad ska det där betyda, då?”, säger jag bestört. ”Tro inte att vi inte har riktigt underbart sex, för det har vi verkligen, utan tvekan.”
”Det har ni säkert. Men har du någonsin tänkt på att du kanske är sådan av naturen att du behöver flera sexpartner på samma gång, att du har breda behov.”
”‘Breda behov’? Vad fan ska det betyda, då?”
”Helt enkelt just det”, svarar Miqe enkelt fast jag tycker att han har börjat prata något alldeles otydligt språk som jag inte har lärt mig.
Efter ungefär två timmar lämnar jag min bror ute på balkongen och går in och lägger mig.
Mitt huvud fullständigt snurrar och jag önskar bara att hela situationen såg annorlunda ut.
Hade bara inte Alina varit kär i mig hade vi kunnat bli jättebra kompisar, det är jag helt övertygad om.
Men hennes känslor står i vägen för precis allting nu, och jag funderar på om det bästa att göra kanske helt enkelt är att bara knulla henne.
Få det överstökat, gå vidare, punkt, end of story.
Förutsatt att hon nöjer sig där, men det kommer väl antagligen inte bli så.
Därför sluter jag mina ögon, somnar och drömmer att bara Pan och jag existerar i hela världen.

Alessa 3-4/9-2010
Alina ser forskande på mig.
”Hallå? Alessa? Svara då!”
Jag stirrar på henne.
”Åh, dumma jävla brud”, svär jag på isländska.
”Va?”
Jag drar min svarta luvtröja hårdare om mig.
”Hur vill du att jag ska reagera när du gång på gång frågar mig hur du lättast ska förföra min systers flickvän? Vi har haft det här samtalet förut! Skärp dig!”
Alina rycker till, hennes ögon svämmar över.
”Men jag är kär, Alessa!”
Irriterat trummar jag med fingrarna mot köksbordet.
”Och? Exakt vad fattar du inte i att Liv är förbjudet område?”
Hon ser sårad ut, som om jag har slagit till henne.
Åh, vad jag är trött på att få den blicken av folk!
”Jag tänker inte diskutera det här mer.”, säger jag slutgiltigt. ”Ser jag Liv här igen så kommer jag att prata med Pan.”
Alinas ögon blixtrar till och svartnar.
”Om du så mycket som knystar ett ord till Pan så kan du se dig om efter någon annan att snylta på.”
Jag reser mig upp och skjuter in stolen.
”Jag går ut.”, säger jag och går ut i hallen för att snöra på mig skorna.
Precis när jag ska öppna dörren ringer någon på.
Jag öppnar och står ansikte mot ansikte med Liv.
”Hej..”, säger hon och glider in bredvid mig, in i hallen.
”När man talar om trollen.”, fräser jag och går ut i trappuppgången, smäller igen lägenhetsdörren.
Ute faller regnet, stora pölar bildas på marken.
Jag är så arg på Alina men vet inte vad jag ska göra.
Jag har inte ens någon aning om vad Livs avsikt med Alina är, så jag kan ju knappast springa till Pan och skvallra.
Hela skiten gör mig så frustrerad att jag skakar.
Ändå bestämmer jag mig för att gå hem till Pan.
När jag ringer på kommer hon och öppnar, skiner upp när hon ser mig.
”Hej!”, säger hon på isländska och ler.
Numera pratar vi nästan bara på isländska när vi umgås.
”Syrran”, säger jag och kramar om henne.
”Kom in! Jag hällde precis upp ett glas vin till mig själv. Du kanske också vill ha ett?”
”Det vill jag sannerligen.”, svarar jag och sparkar av mig skorna.
Medan hon går ut i köket och fixar med vinet slår jag mig ner i hennes soffa och tar fram en cigg ur paketet i väskan. Jag hinner precis tända den innan Pan valsar in med två vinglas, ett i vardera hand.
”Var är Liv?”, frågar jag och tar emot vinglaset som hon räcker fram till mig.
”Åh, jag vet inte. Hon fick ett sms av Müsli, han behövde prata tydligen. Hon är så snäll, min Liv, hon ställer alltid upp.”
Jag hostar till och håller på att sätta vinet i halsen.
En riktigt gnagande känsla sätter sig i min bröstkorg.
Det borde jag väl fattat, att Liv inte skulle säga till Pan vart hon skulle.
Hon vet så väl att Pan hade flippat.
”Ja..”, säger jag dröjande. ”Det var ju snällt.”
Jag vill nästan spy på mig själv när jag säger det, när jag ljuger Pan rätt upp i ansiktet.
”Sis, du ser bekymrad ut. Har det hänt något?”
Jag halsar resten av vinet i mitt halvfulla glas innan jag svarar.
”Kanske.”
”Prata med mig..”
Jag vrider på huvudet, stirrar ut genom fönstret.
Nödlögn, nödlögn, vad ska jag säga?
”Eh..”, börjar jag. ”Det är bara det att..hm..jag har blivit lite nostalgisk det senaste.”
”Hur då menar du?”
”Jag saknar en person jag en gång kände..”
”På Island?”
Jag nickar, minnena av Leia kastar sig över mig igen.
”En vän?”
”Lite mer än så..”
”Pojkvän?”
Jag skruvar lite besvärat på mig.
”Nej..snarare flickvän..”
Pan skrattar till.
”Jag visste det! Jag visste att du inte var hetero!”
Jag höjer lite på ögonbrynet.
”Jaså?”
”Men hallå”, säger Pan som om jag sagt något väldigt, väldigt korkat. ”Vi är tvillingar. Det vore weird om du var hetero och jag lebb!”
”Det där var inte ens logiskt”, flinar jag.
Pan ser trotsigt på mig, lyfter handen och petar till mig på axeln.
”Joho! Nu är du bara dum.”
Jag skrattar, ett äkta, befriande skratt. Lite av tyngden mot bröstet släpper och jag tar ett djupt andetag.
”Men nu måste du berätta! Vem var den här bruden?”

(flashback/återblick, Alessa berättar om sitt förflutna) Musiken i lägenheten är så hög att jag knappt hör vad Mira säger.
”Va?”, skriker jag för att överrösta festsorlet.
Hon skakar på huvudet och jag fnissar lite. Vodkan jag hällt i mig den senaste halvtimmen börjar slå till.
”Jag tänker gå ut och röka! Ska du med?”, skriker hon tillbaka.
Jag nickar och går efter Mira. Vi får bokstavligt talat knuffa oss igenom folksamlingen i vardagsrummet.
Det är med lättnad som jag slår upp balkongdörren och ramlar ut på balkongen.
”Fyfan vad skönt med luft!”, utbrister jag. ”Fan, sådär mycket folk..nej, syrebrist säger jag bara.”
Mira ler och räcker mig en cigg.
”Tack”, säger jag och tänder den. ”Schysst!”
Jag hinner röka upp ungefär halva ciggen innan vi får sällskap på balkongen.
En kort, smal tjej med relativt långt, brunt hår kommer ut och ställer sig bredvid mig.
”Shit, man dör ju där inne!”
Jag håller med och räcker henne min tändare när hon frågar om eld.
Mira har precis rökt upp och gör en ansats att gå in.
”Gå in du. Jag kommer snart.”, säger jag.
Hon nickar och snart är jag ensam med tjejen jag inte känner.
”Jag heter Leia, förresten.”, säger hon.
Jag vrider på huvudet och ser på henne, hennes mörka ögon möter mina gröna.
”Alessa.”, svarar jag.
”Fint namn.”
Jag nickar och känner mig plötsligt väldigt fånig.
”Du verkar inte vara den pratglada typen.”
”Nej..eller jo, oftast. Jag vet inte vad som flugit i mig..jag är nog kanske lite trött.”
Jag ler lite, hoppas på att jag låter i alla fall relativt trovärdig.
Leia fimpar sin cigg men står kvar utan att gå in.
Hon ser intresserat på mig, jag kan känna hennes granskande blick, och jag skäms lite när jag inser att jag rodnar.
”Du är väldigt söt.”, säger hon efter en stund.
”Tack..eller jag menar..alltså, du med!”
Vad fan är det som händer? Jag beter mig för sjutton som en femåring!
Men hon verkar inte tänka så, istället ler hon, ett av de vackraste leenden jag någonsin sett, och tänder en cigg till.
”Jag är lite nyfiken på dig.”, säger hon och blåser ut rök, den virvlar i spiraler upp mot himlen. ”Vem är du?”
Och efter den stunden lämnar vi inte varandras sida på hela kvällen.
Jag kan några gånger se att Mira kastar irriterade blickar på mig, men jag har inte ögon för någon annan än Leia.
Vi är så..nej, det är svårt att beskriva i ord.
Vi tänker på samma sätt och det fascinerar mig, trollbinder mig.
När Mira efter många timmar insisterar på att vi borde gå hem så känner jag inte alls för det.
Men eftersom jag ska sova hos henne så har jag inget annat val.
När jag står i hallen och tar på mig jackan ställer sig Leia tätt intill mig.
”Alessa..”, viskar hon. ”Ses vi igen?”
Jag ser på henne, kan inte ens föreställa mig hur det skulle kännas att inte få träffa henne igen.
”Om du vill.”
”Jag vill.”
En mjuk kyss på mina läppar och så är hon borta.

I skenet från stearinljusen är Leia det vackraste jag någonsin skådat.
Hennes mörka hår ramar in de släta, lite bleka kinderna.
”Vad tänker du på?”, frågar hon och makar sig lite närmare mig på sängen.
”Allt möjligt. Dig.”
”Tänker du på att du vill kyssa mig?”
Hennes fråga är rak och ärlig.
Det är tredje gången vi ses, men jag känner mycket starkare för henne än vad jag gjort för någon annan förut.
Jag hinner inte svara innan hon öppnar munnen igen.
”Jag tänker i alla fall på att jag vill kyssa dig.”
Och så gör hon det. Varma, fuktiga läppar möter varandra och en hand läggs om min nacke.
För att vara en första kyss är den ovanligt lång.
Det känns som en hel evighet, en evighet jag aldrig vill lämna.
Men allt tar slut, och när hon lutar sig tillbaka känner jag mig alldeles vimmelkantig.
”Jag tyckte om det där.”, säger hon.
Hon makar sig ännu lite närmre, hennes hand nuddar vid mitt knä.
”Jag tyckte också om det.”, säger jag och hon slår sina smala armar om min hals.
Mörkt, mjukt hår mot min kind, jag kan inte låta bli att borra ner mitt ansikte i det varma, schampodoftande hårsvallet.
Hennes läppar vidrör min hals och jag ryser.
”Åh, jag känner så starkt för dig!”, utbrister hon. ”Vad har du gjort med mig?”
Jag kramar henne hårdare, hon trycker sin späda kropp mot min.
Hennes händer letar sig in under mitt linne, drar det över mitt huvud.
”Är du okej?”, frågar hon och lägger handen på min mage.
Jag nickar, oförmögen att öppna munnen.
Varsamt puttar hon ner mig i liggande ställning, och jag känner mig naken inför hennes blick.
”Du har den sötaste magen jag någonsin sett.”, säger hon och smeker mig enda från bh-kanten till linningen på mina jeans.
Jag ler och drar lite i hennes t-shirt, ber henne att klä av sig.
Hon är helt naken under, och de där brösten..åh, så fullkomliga.
”Tycker du om vad du ser?”, frågar hon finurligt och skruvar lite på sig.
”Ja..det gör jag.”
Hon gränslar mig och trycker sina läppar hårt mot mina.
Hennes runda bröst pressas mot mina revben, hennes fasta bak mot mitt lår.
Med lite fumliga fingrar knäpper hon upp knappen på mina jeans och drar ner gylfen.
Jag är glad att över att jag valde mina finaste trosor idag, vita med svart spets.
Tillsammans lyckas vi få av mig jeansen till slut, och snart ligger jag där i bara underkläder.
När hon drar naglarna längs insidan av mitt lår håller jag på att gå upp i atomer.
”Du är så..obeskrivlig..”, viskar hon.
Hon drar lite i kanten på mina trosor, ser fundersam ut.
”Alessa”, säger hon strax därefter. ”Om du bara visste hur mycket jag vill ha dig nu..”
”Men..?”
”Jag vill vänta. Av två anledningar. Dels är jag lite rädd faktiskt, rädd för att vara fel. Och dels för att dra ut på det, göra det mer spännande.”
Jag nickar sakta.
”Det är okej.”, svarar jag.
”Åh..”
Hon böjer sig ner och kysser mig, hennes hand letar sig in under min troskant.
”Jag ville bara..känna”, viskar hon mot min kind.
Sedan kliver hon av mig och tar av sig byxorna.
Hon har vanliga , svarta string i bomullstyg, men enkelheten gör henne av någon anledning bara vackrare.
Försiktigt kryper hon ner bredvid mig i sängen, och hennes nakna hud är varm mot min kropp.
”Hej.”, säger hon och fångar min blick.
”Hej på dig själv.”, svarar jag och ler lite.
”Du är så fin.”
Hon smeker mig över kinden, följer varje kontur i mitt ansikte med sin hand.
Det är behagligt och jag blir alldeles dåsig av behandlingen.
När hon slutar har jag nästan somnat.
”Sover du?”, frågar hon.
”Nästan..”
Hon kysser mig en gång, lägger armarna om mig.
”Jag tror jag älskar dig, Alessa. Åh, jag vet att vi bara träffats några gånger men det känns så rätt. Och..”
”Sch”, säger jag och lägger ett finger mot hennes läppar. ”Jag älskar dig också, Leia.” (flashback/återblick tar slut)

Pan ser något fundersam ut när jag tystnar.
Självklart berättade jag en hel del om hur det kom sig att jag och Leia blev tillsammans, men jag sa inte direkt något gällande lite mer intima detaljer.
”Du får berätta mer någon gång.”, säger Pan. ”Jag vill veta..jag vet inte..allt om dig, syster. Det är så mycket vi inte vet.”
”Jag lovar att jag ska berätta mer om Leia, någon gång snart.”
Hon böjer sig fram för att fylla på sitt glas.
Ärmen på hennes tröja åker upp, och jag kan se de breda, lila ärren avteckna sig mot hennes bleka, taniga handleder.
Jag får en klump i magen varje gång jag tänker på vad Pan har varit med om, hur bräcklig hon egentligen är.
Och självklart faller mina tankar på Liv och Alina.
Åh, om Liv sårar min syster så kommer jag slå tillbaka, och det hårt.
”Vad tänker du på?”, frågar hon.
”Allt och ingenting, på dig och på mig och på en massa annat.”
”Det låter invecklat. Kanske borde vi prata om något kul istället.”
I många timmar sitter vi där i soffan, Pans nyinköpta vinbox tar så gott som slut.
Runt halv ett sätts en nyckel i låset och in genom dörren kommer Liv.
Pan studsar upp ur soffan och rusar ut i hallen.
”Liv!”, utbrister hon. ”Du är hemma!”
Jag kan höra hur Liv tar av sig ytterkläderna, och sedan kommer både hon och Pan in i vardagsrummet.
Hon ser lite förvånad ut när hon ser mig, och det verkar som om hon inte riktigt kan se mig i ögonen, hennes blick flackar fram och tillbaka.
”Eh..hej Alessa.”, säger hon till slut. ”Eh…där är du..”
”Ja, här är jag.”
Iskylan sprider sig i rummet, men Pan verkar vara för berusad för att märka något.
Hon har precis satt in en skiva med Pink i skivspelaren och står nu mitt på golvet och dansar till musiken, sjunger med.
Varje gång hon sjunger slår det mig hur mycket talang hon egentligen har, och jag undrar varför hon inte spinner vidare på det, försöker satsa på musiken.
Efter en stund slår hon sig ner mellan mig och Liv i soffan.
”Det är väldigt trevligt att ha båda mina favorittjejer här! Ja, fast Envy saknas förstås..”
Hon tar Livs hand i sin, kysser henne mjukt på kinden.
Liv ser lite besvärad ut, men Pan, som lutar huvudet mot hennes axel, blundar och märker det inte.
Jag ser fientligt på Liv, och i hennes ögon kan jag se skammen lysa igenom.
Efter en stund fylls hennes ögon av tårar, men hon torkar snabbt bort dom med baksidan av handen.
”Snälla, säg inget..”, mimar hon ljudlöst.
Mitt hjärta slår hårt innanför mina revben när jag funderar på vad jag egentligen ska göra.
”Liv..kan vi prata lite i köket?”
Pan rycker till och sätter sig upp.
”Varför då?”, frågar hon oroligt. ”Är det något som är fel?”
”Nejdå”, säger jag och ler ett leende som jag hoppas ser lugnande ut. ”Det är en överraskning.”
Pan ser förvirrad ut, men säger inget, rycker bara på axlarna.
”Jag är trött.”, säger hon till slut. ”Jag ska nog gå och lägga mig. Då kan ni prata hemlisar hur mycket ni vill.”
Hon reser sig upp och jag gör det samma, slår armarna om varandra.
”Hejdå syrran.”, säger hon. ”Jag ringer dig imorgon. Älskar dig!”
”Ja, vi hörs imorgon. Jag älskar dig med, det vet du.”
Hon nickar och ser på Liv.
”Vi ses sen. Du kan väl väcka mig när du ska sova så jag kan säga god natt ordentligt.”
Jag ser efter henne när hon släntrar bort till madrassen på golvet, dunsar ner på den.
Liv gör en gest med handen mot köket, och vi går dit, stänger dörren om oss.
”Jag ska bara göra lite te, sen kan vi prata.”
Jag sitter tyst medan Liv kokar vatten och plockar fram en mugg och ett paket med te.
Efter en stund slår hon sig ner mittemot mig med temuggen i handen.
”Sådär. Prata nu då.”
Jag suckar, vet inte exakt vad jag ska säga.
”Liv..”, börjar jag. ”Jag varnar dig. Sårar du min syster är du körd. Hon har gått igenom tillräckligt.”
Hon öppnar munnen för att svara, men jag håller upp handen.
”Tyst. Det är jag som snackar nu. Och vet du vad? Jag förstår mig inte på dig. Ni har precis tagit er igenom världens kris, hittat tillbaka till varandra, och så gör du såhär? Knullar du henne, Liv? För jag vet att ni inte bara är vänner. Tro mig, jag är fan inte dum. Så svara mig, vad är dina avsikter egentligen?”
Hon sitter tyst.
”Alltså, du kan prata nu.”, säger jag irriterat.
Hon för temuggen till läpparna, hennes hand darrar kraftigt.
Det tar en bra stund innan hon öppnar munnen.
”Alltså..jag vet inte, okej? Alessa, du fattar inte!”
Jag höjer på ögonbrynet.
”Tror du aldrig att jag varit kåt eller? Jag fattar väl att du inte är kär i Alina, och det vet hon också egentligen, men fan, fattar du inte att du fuckar upp det för oss alla? Va? Jag är i världens jävla situation här, jag står i fucking mitten, och Alina..fattar du hur ledsen hon kommer bli när det går åt helvete? Och Pan då? Jag trodde inte att du var så jävla självisk, Liv.”
Ännu en gång svämmar hennes ögon över av tårar.
”Jag..”, säger hon och hennes röst darrar kraftigt. ”Jag vet inte vad jag håller på med! Jag fattar ingenting, det är så jävla snurrigt, och fan..det går så fort, jag kan inte få stopp på den här jävla karusellen.”
Jag böjer mig över bordet och slår till henne på kinden med öppen hand.
Hon ser chockad ut, aningen förskräckt.
”Vad fan..vad gör du?”, utbrister hon.
”Det här är inget skämt, Liv. Det här är på riktigt, och du sitter på tåget med en enkelbiljett till helvetet. Snart är det försent. Hoppa av innan det är försent.”
Och med dem orden vänder jag ryggen till och går ut i hallen, tar på mig skorna och lämnar lägenheten.

Liv 4-5/9-2010

Synen jag har framför mig är något av det vackraste jag någonsin har sett.
Pan sitter i skräddarställning på golvet med sin gitarr i famnen och klinkar melodiskt på strängarna.
När hon byter ackord från vad jag tror är ett G till vad jag tror är ett D fylls hela jag med harmoni och beundran som gör att jag älskar den här fantastiska människa ännu mer än vad jag redan gjorde.
Jag drar åt mig mitt A5-ritblock som ligger bredvid mig på sängen och gör en snabb skiss av min älskade flickvän och hennes akustiska gitarr.
Ett leende sprids på hennes läppar när hon märker att jag har gått loss med pennan än en gång.
”Här sitter vi och är konstnärliga båda två”, säger Pan utan att sluta spela.
”Jag antar att vi ger varandra inspiration.”
Vi blir sittandes så i nästan en timma och säger knappt ett ord till varandra, Pans magiska röst fyller rummet och blandas med gitarrklinket och mitt raffsande med blyertspennan.
När vi kännes oss nöjda för stunden sätter vi oss ute på balkongen och tar en cigg.
Min mobil vibrerar till i jeansfickan och jag halar upp den, det var ett sms från Alina.
Liv? Jag tänker på dig och saknar dig.
Jag lägger undan mobilen, vad ska jag svara?
Jag tänker inte direkt på henne, bara när jag blir påmind om hennes existens genom sådana här sms till exempel, och jag kan inte direkt påstå att jag saknar henne heller.
”Vem var det?”, frågar Pan och blossar på sin cigarett.
”Alina”, svarar jag med en djup suck. ”Som vanligt. Allvarligt talat, hon är helt nerkärad i mig och jag vet inte vad jag ska ta mig till.”
”Låt henne bara vara. Det är inte ditt bekymmer.”
Hon tar min hand och ger mig en snabb kyss.
”Men är det verkligen inte det?”
”Nej, det är det inte. Du kan vara hennes vän och det tycker jag att du ska vara, men det är inte din börda att bära. Det är ju inte du som är olyckligt kär!”
”Nej, det är det verkligen inte.”
Jag lutar mig fram och borrar in ansiktet i hennes halsgrop, kysser hennes kind.
Hon skrattar till, ett mjukt, klingande skratt som träffar rätt i hjärtat på mig.
Åh, hjälp, vad jag älskar den här flickan!
Vi fimpar våra cigg och återvänder in i Pans lägenhet.
Hon gör en ansats att ta upp gitarren igen, men jag drar till mig hennes armar och placerar dom runt min midja.
Med bestämda rörelser drar jag ner dragkedjan på hennes långa luvtröja och smeker hennes mjuka kropp genom linnet hon har på sig därunder.
Jag känner hur hennes bröst styvnar under mina handflator och hon stönar lågt när jag nyper tag om hennes bröstvårta.
Min t-shirt och min bh åker av mig och hamnar på golvet tillsammans med hennes tröja och linne.
Vi pressar våra halvnakna kroppar mot varandra, jag kan nästa känna hennes hjärta slå mot mitt.
Fulla av upphetsning dunsar vi tillslut ner på hennes madrass till säng och jag kan knappt avgöra vilka händer som är vems, för dom är överallt.
Jag knäpper upp min jeans, drar ner dom, och kan inte annat än bara njuta när Pan kysser mitt våta underliv och slickar mig till världens skönaste orgasm.
”Jag älskar dig så”, viskar hon mot mitt hår.
Mina fingrar letar sig ner för hennes mage och smeker hennes tills hon krampaktigt kommer i min famn.
Helt utslagna ligger vi bara och håller om varandra.
Jag tar ett hårdare grepp om Pan och önskar att hon aldrig ska släppa mig.
”Nu behöver du inte gå till gymmet idag, älskling”, säger hon och skrattar sitt klingande skratt.
”Nej, antagligen inte”, viskar jag och kysser hennes fuktiga läppar. ”Haha, du är knäpp.”
”Och du är alldeles, alldeles underbar.”

Jag studerar Pans nakna kropp i mörkret där hon ligger och sover djupt bredvid mig.
Något säger mig att jag måste skynda mig till Alina, nu direkt.
Med vetskapen om att jag ska vara på jobbet om åtta timmar, smyger jag mig upp ur tryggheten i Pans säng och drar på mig kläderna som ligger ganska utspridda över rummet.
Jag vet inte vad det är för känsla som driver mig, men som sagt så är det någonting som säger mig att Alina behöver mig precis just nu.
Så fort jag kommit utanför porten öppnar jag det senaste smset hon skickade till mig och läser igenom det.
Hela jag längtar efter dig, Liv. Kan du inte bara vara här hos mig?
Det inkom för nästan två timmar sedan och jag svarade inte då, men nu skickar jag i väg det snabbaste svaret i världshistorien.
Jag kommer till dig, jag är på väg.
Jag kan inte ha hunnit mycket mer än fem hundra meter innan telefonen börjar vibrera som en galning i min hand och jag läser på displayen att det är ett inkommande samtal från Alina.
”Hej”, svarar jag med andan i halsen eftersom att jag småspringer.
”Liv, vi kan inte ses hemma hos mig”, säger hon och låter lite besvärad. ”Alessa blir så sur och misstänksam...”
Jag tänker snabbt, rannsakar hela min tankeverksamhet.
”Kan du möta mig på Järntorget om en kvart och så kan vi gå hem till mig? Min moster och brorsan sover alldeles säkert nu så vi kan smyga in på mitt rum...”
”Jag skyndar mig”, säger hon och avslutar samtalet.
En kort sekund hinner jag fundera över vad i helvete det är jag håller på med, men dom funderingarna försvinner så snart jag ser Alinas korta, lilla gestalt stå och se sig om mitt på Järntorget.
Hon springer fram till mig när hon får syn på mig och kramar om mig.
Jag kramar hårt tillbaka, drar in hennes speciella, goda, okända doft i näsborrarna och kysser henne direkt på stället.
Hon besvarar självklart kyssen.
Och den tar inte slut förrän vi står utanför min port och jag famlar med nyckeln i låset.
När vi kommer in i hissen känns det som om tiden plötsligt stannar.
Jag studerar Alina som står där bara några centimeter ifrån mig och är så fruktansvärt tilltalande i sin tajta, svarta tunika med en urringning som gör att hennes bröst ser oemotståndliga ut.
Men någonting hugger till i magen på mig, ett uns av eftertanke.
Vad fan är det jag håller på med egentligen?
”Det kanske var lite dumt det här...”, säger jag i samma sekund som hissdörrarna öppnas och tiden börjar rulla igen.
Vi kliver ut i trappuppgången och Alina ser chockat på mig med sina svartsminkade ögon.
”Nej, Liv, snälla. Svik mig inte nu när vi har kommit såhär långt!”
Hon ser bedjande på mig och snuddar fjäderlätt vid min hals med sina smala fingrar.
Jag blir alldeles mållös, som jag har en tendens att bli med henne.
Det är väl otroligt fegt och dumt av mig, men jag låter mig övertalas.
Vi tumlar in i lägenheten uppslukade av ännu en passionerad kyss och lyckas tillslut ta oss in i mitt rum och låsa dörren om oss.
Alina blir alldeles imponerad när hon får syn på alla mina målningar och teckningar.
”Det kanske var ett misstag att ta mig hit, lilla Liv.”
Jag ser frågande på henne och tar av mig min vita kofta.
”Jag tror att jag faller ännu mer för dig nu, när jag ser hur magiskt duktig du är.”
Jag bara rynkar pannan åt henne och trycker hastigt upp henne mot väggen.
Hon ser lite chockad ut igen, jag kysser hennes svala läppar, sticker in tungan i hennes mun.
Med smått darriga händer trär jag av henne den svarta tunikan och smeker över hennes kropp.
Alina skiljer sig en hel del från Pan, hon har större bröst och lite mulligare former.
Och på något sätt tilltalar det mig fast jag inte trodde att det skulle göra det.
Det finns inte ord för hur tänd jag blir när hon drar av mig tröjan och sveper med tungan ovanför min bhkant.
”Du är så jävla snygg”, stönar hon. ”Liv, jag bara måste ha dig!”
Inombords plågas jag, blir nästan äcklad, eftersom att jag vet att hon inte bara menar sexuellt.
Men ändå knäpper jag upp Alinas bh och sliter av den, masserar hennes runda bröst.
”Du får mig nu i natt.”

Envy 6-7/9-2010

Mammas röst i telefonen är misstänksam och jag hatar när hon använder den tonen.
”Ylva, jag är inte det minsta förtjust i att du har skaffat ett sådant..slödder till pojkvän.”
”Vadå slödder? Vad fan snackar du om?”
”Svär inte, Ylva, det tolererar jag inte. Och du vet ju själv hur han ser ut. Det är förfärligt.”
”Till skillnad från mig, menar du?”
”Jag har försökt göra något åt ditt..sätt, men det är inte lätt. Du har ärvt din envishet av din far.”
”Mamma, han är min pojkvän och jag går inte med på att du pratar illa om honom. Dessutom, vet du hur korkad och inskränkt du låter när du dömer folk efter första anblicken sådär?”
”Jag ger upp, du är oresonlig.”
Hon fnyser i luren.
”Du är åtminstone inte..homosexuell.”
Hennes röst dryper av äckel och jag fylls om möjligt med ännu mer ilska.
”Nej, det kanske jag inte är, men alla mina tjejkompisar är det och vi brukar ha sexorgier varje helg för det är så jääävla skönt att få slicka fitta.”
Hon flämtar till och en halv sekund blir jag nästan övertygad om att hon fått en hjärtattack.
Men nej, sådan tur har jag inte.
”Jag hoppas verkligen att du inte var allvarlig. Jag förutsätter att du inte var det.”
”Vem vet. Kanske, kanske inte.”
”Det här är inte det minsta kul, Ylva. Jag tänker lägga på nu. Det går inte att prata med dig när du beter dig såhär.”
”Tjingeling morsan!”, säger jag och lägger på.
Det är först nu som jag märker att jag skakar okontrollerat.
Min hals känns alldeles tjock och det snurrar i huvudet.
Jag hinner precis rusa in på toan innan jag faller ner på kakelgolvet och kräks i toaletten.
Det vägrar sluta och jag hinner knappt andas mellan uppkastningarna.
Men efter vad som känns som en hel evighet lugnar det ner sig och jag lutar mig utmattat mot glasdörren till duschkabinen.
De senaste dagarna har jag inte fått behålla minsta lilla av det jag ätit, och jag börjar bli rätt orolig.
Det är väl inte direkt normalt att gå dag efter dag utan att kunna behålla något i magen?
Och Miqe har varit så uppslukad av musiken så honom har jag inte haft hjärta att vända mig till.
Men jag börjar bli rädd nu, för såhär svag har jag inte varit sen jag var sexton och hade ätstörningar.
Jag tänker vänta några dagar till, och blir jag inte bättre tänker jag ringa till sjukvårdsupplysningen.
Efter en stund känner jag mig tillräckligt stark för att ställa mig upp och stappla bort till sängen.
Med en sista ansträngning faller jag ihop i en hög på madrassen och kurar ihop mig i fosterställning.
Jag känner mig så liten och jag kan inte hindra tårarna från att droppa ner i kudden och lämna svarta mascarafläckar efter sig.

Vita väggar, vita lakan, vitt dis i huvudet.
Mitt hjärta bultar hårt och min kropp fylls av panik när jag inte kan komma på vart jag är eller hur jag hamnade här.
Jag ser mig omkring och allt i den sterila miljön pekar på att jag blivit inlagd på sjukhus.
Jag förstår ingenting, och i mitt bröst knyter det ihop sig av rädsla, gör det svårt att andas.
Var är alla?
Som för att besvara min fråga kommer någon in genom dörren till mitt rum.
Denna någon har mintgröna stuprör och en svart t-shirt.
Miqe!
Jag försöker säga hans namn, men jag är så torr i halsen att jag inte får fram ett ord.
När Miqe ser att jag är vaken skyndar han sig fram till mig.
”Envy! Du är vaken! Åh, min älskling..”
Han lägger en hand på min kind, i den andra har han en kopp kaffe.
”Hm?”, lyckas jag kraxa fram, men Miqe hyschar mig.
”Såja, vänta lite, jag ska hämta ett glas vatten.”
Han går bort till handfatet och fyller en plastmugg med vatten, kommer tillbaka och ger det till mig.
Jag dricker törstigt upp hela muggen, ber om mer.
Efter tre muggar vatten känner jag mig lite bättre i alla fall.
”Miqe..vad är det som har hänt?”
”Ja, fråga inte mig..eller alltså..jag har inte fått reda på vad det är som är fel. Men jag hittade dig igår..jag trodde du låg och sov när jag kom, men jag fick inte väckt dig. Så jag ringde..och nu är vi här.”
”Jag fattar inte..”
”Inte jag heller riktigt. Förlåt för att jag inte fanns där för dig innan..jag visste inte.”
”Du kunde ju inte veta..”
Jag hinner inte säga något mer, för precis då kommer en läkare in genom dörren.
Han är lång och gänglig, ganska tunnhårig.
”Jag heter Micke”, säger han och sträcker fram handen för att hälsa. ”Och du är Ylva förstår jag.”
Miqe kastar en snabb blick på mig, och det kan jag förstå. Det är ytterst få som känner till mitt riktiga namn.
Men jag viftar lite på handen, får förklara senare.
”När du kom in igår var du extremt uttorkad och var knappt vid medvetande. Först kunde vi inte hitta någon uppenbar orsak till varför och blev väldigt förbryllade. Men nu vet vi, och du behöver inte oroa dig.”
”Vad är det då?”, frågar Miqe och låter orolig i alla fall.
”Du är gravid.”, säger läkaren obekymrat, men i samma stund som han säger det börjar rummet snurra runt för mig.
”Hon är..vad?”, säger Miqe förskräckt.
”Med barn, gravid, havande..du förstår vad jag menar.”
”Men ja, jag vet vad gravid betyder! Men..hur..herregud..”
Jag hör knappt ett ord av vad dom säger, jag är alldeles för upptagen med att inte fatta någonting.
Skulle jag av alla vara med barn? Åh nej, det här är inte bra. Inte bra alls.
Menar dom att det faktiskt finns någonting inom mig som växer, som är en avbild av mig, av Miqe?
Jag mår illa när jag tänker på det, det är så skrämmande.
Försiktigt drar jag upp sjukhusskjortan och lägger handen på min mage.
Den känns som den brukar, ser ut som vanligt. Inte kan det väl gömma sig något så mäktigt inuti min lilla kropp? Jag kan inte tro det, vill inte riktigt tro det.
Jag är verkligen inte redo för barn, inte än på många år. Men jag tål inte tanken på att göra abort, att ta död på något som blivit till av kärlek och som är en avbild av två älskande individer.
Jag börjar storlipa där jag sitter, hela jag skakar av gråt.
Miqe skyndar sig fram och slår armarna om mig.
”Jag ska lämna er ifred.”, hör jag läkaren säga men jag bryr mig inte.
Miqes händer smeker mig över ryggen, hans läppar viskar ord i mitt öra, men dom vägrar nå fram till mig.
”Miqe..kommer du att lämna mig nu?”, frågar jag mellan snyftningarna.
”Åh, Envy..självklart inte. Oavsett vad så kommer jag vara hos dig. Varför skulle jag ge upp kärleken nu när jag äntligen hittat den?”
Jag börjar gråta ännu ljudligare.
”Jag är så förvirrad, Miqe. Vad ska jag göra? Abort är otänkbart, men jag kan inte ha barn! Jag är inte någon jävla mammatyp!”
”Åtminstone inte än..”, håller Miqe med. ”Jag önskar att jag kunde bestämma åt dig, men det kan jag inte. Vad du än väljer så finns jag där.”

Jag håller Pan hårt i handen, och hon trycker den lika hårt tillbaka.
Jag har gråten i halsen, men det finns inga tårar kvar i mig.
”Envy, lyssna på mig.”, säger Pan. ”Det kommer ordna sig. Jag kan inte säga att jag vet hur det känns, för det gör jag inte, men jag mycket väl tänka mig in i situationen. Och hur brutalt det än låter..alltså, jag tror, eller nej, jag vet, att abort är det enda rimliga alternativet.”
”Men hör du inte hur det låter? Att gå och skrapa ut något levande ur mig?”
”Men du är inte redo för barn. Om jag känner dig rätt så vill du inte ens ha barn. Har jag fel?”
”Nej..”, säger jag tyst och någonting inom mig brister.
”Då finns det inte mycket annat att göra, eller hur?”
Jag tänker efter en stund.
”Men adoption då?”, säger jag. ”Kan jag inte bara..adoptera bort det?”
Pan ser väldigt fundersam ut, hon får den där speciella rynkan i pannan som alltid dyker upp när hon tänker igenom något.
Hon svarar efter en stund.
”Det är väl en idé, antar jag..”
Det känns som om något tungt faller av mina axlar. Självklart, varför har jag inte tänkt på det innan?
”Då slipper jag välja, eller hur?”
”Om du tror att du klarar av att lämna bort det när det väl är dags, så visst.”
”Det är ett senare problem. Det är åtminstone det humanaste alternativet. Ingen behöver skadas..”
”Du får prata igenom det med Miqe, och så får vi se, eller hur? Du ska se att det kommer gå bra, det lovar jag dig.”
Jag nickar, mår faktiskt lite bättre nu.
”Jag älskar dig, Pan. Jag skulle inte kunna leva utan dig.”
Hon kramar mig, en varm, kärleksfull kram som varar i flera minuter.
Den säger mig mer än tusen ord någonsin skulle kunna göra.



Jag stirrar avundsjukt på drinken Miqe har i handen.
Det suger att vara gravid!
”Älskling, försök titta på något annat.”, säger Miqe lite roat.
Jag fnyser.
”Fattar du vad sugen jag är på att bli full eller? Allt det här är så jävla omtumlande och aldrig har jag behövt en drink mer än nu..”
Miqe skrattar lite och häller i sig hela drinken.
”Så, borta!”
Jag himlar med ögonen, men kan inte låta bli att le lite ändå.
”Åh du din..Miqe!”
”Vilken förolämpning!”, säger Miqe förskräckt, följt av ett klingande skratt.
Jag lägger armarna om honom och klättrar upp i hans knä.
”Du är min pojke du, Miqe lilla.”
”Du, jag är faktiskt äldre än du! Och dessutom..snart kommer du vara tjockare än mig också!”
Jag muttrar lite och slår till Miqe i huvudet med en soffkudde.
”Nej, för jag kommer tvinga dig att äta så mycket att du också blir tjock!”
”Du kan ju alltid försöka, klenis!”
”Jag är inte klen! Mina muskler..syns inte bara!”
Han tar ett löst tag om mina handleder och håller fast mig.
”Vem är det som sitter fast nu då, babe?”, säger han triumferande.
Jag öppnar munnen för att svara men avbryts av att ett par mjuka läppar pressas hårt mot mina.
Åh, jag kan bara inte motstå Miqes kyssar.
Dom smakar hallon och solsken och jag kan känna en eftersmak av vodka.
Jag slickar mig om läpparna, njuter av den rena, starka smaken.
”Nu kanske du blir full!”, säger Miqe skämtsamt.
”Om inte barnet snor all alkohol vill säga..”, fnissar jag tillbaka, men tystnar sedan.
Tanken på att barnet existerar är skrämmande och överväldigande.
”Älskling, vad hände?”, frågar Miqe försiktigt.
Jag snyftar till.
”Jag är väldigt rädd.”, erkänner jag för Miqe.
Han tar min hand.
”Jag också, Envy, jag också. Men vi har varandra. Vad du än beslutar dig för.”
”Jag har tänkt lite..”, säger jag. ”Om vi kanske skulle..du vet..adoptera bort barnet?”
”Ja..det låter väl..ganska okej. Låter bättre än de andra två alternativen i alla fall.”
”Ja, jag kände också så.”
”Då kommer du bli tjockare än mig ändå”, säger Miqe och ler.
Jag kysser honom igen för att få tyst på honom.

Författare:

Publicerat

Dela: