Preteritum 4

Prolog

Mitt namn är Pierre Bouleau. Detta är icke mitt verkliga namn men likväl, om undertecknad får råda, det enda under vilket ni erbjuds stifta min bekantskap. Vad gäller min person finns där föga värt att förtälja och denna dagbok kommer sålunda, om den omsider mot all förmodan publiceras, icke bjuda några biografiska uppgifter kring min person. Det som befinnes vara av berättigat intresse för en eventuell läsare kommer, vid därför lämplig tidpunkt, låta sig förtäljas och ytterligare tillägg synes i det närmaste, icke nödvändiga.
Sägas kan dock att jag, i detta nu, är i det närmaste fyrtio år, att jag framlever mina dagar i ensamhet samt, då jag icke duger till annat, förtjänar mitt levebröd som författare. Förutom litteraturen - som så länge jag kan minnas varit föremålet för mitt stora intresse, ett intresse gränsande till besatthet - har jag ävenledes lockats till musiken och måleriet, två konstformer vilka jag med lekmannens nyfikenhet studerar och vari jag, då tid gives, söker min glädje och tröst.
Att jag lever ett dubbelliv och dold bakom en förklädnad är verksam som författare är mig veterligen en väl förborgad hemlighet och faktum är att jag funnit det synnerligen behagfullt att dölja mig bakom detta mitt ’nom de plum’. Att det, när jag så önskar, står i min makt att kliva ur mig själv och in i rollen som Pierre Bouleau, en man vilken helt saknar ett innehåll, en man som, i samma stund som hans enda uppgift i livet är att skriva, själv har förblivit ett oskrivet blad, en man utan själsliga tillstånd.
Även inom den nära umgängeskretsen är detta, mitt andra liv, ett okänt och sanningen att säga är mina vänner ytterst få då jag, genom åren, i allt större utsträckning, kommit att föredraga ett liv i skymundan. De individer som på senare år kommit att stå mig närmast är de jag själv, genom mitt författarskap, bringat till liv och de tre romaner jag nu har bakom mig har givit vid handen en intim krets av nära vänner och förtrogna. Givetvis är jag väl medveten om att det personage jag med pennans hjälp valt att skapa icke existerar i verkliga livet, men då jag, under långliga perioder, framlever flertalet av dygnets timmar i djup samvaro med dessa, är de för mig, i det närmaste, lika konkreta som de vilka utgör en del av den värld till vilken jag i rent fysisk bemärkelse hör, men med vilken jag står i mycket ringa förbindelse.
I de fall jag valt att begagna mig av ett berättarjag har detta fiktiva jag kommit att fungera som en förbindelselänk, en länk mellan mig och historien, men ävenledes mellan mig och läsaren och som en följd härav, mellan mig och den verkliga värld vilken läsaren utgör en del av. Med andra ord kan paradoxalt nog konstateras att fantasin kommit att utgöra den bro vilken förbinder mitt liv med den omgivande verkligheten.
Som jag tidigare antytt har mitt levebröd givit mig en god möjlighet att reflektera kring min person och mitt förhållande till den verkliga världen kontra den skönlitterära världen, men det var med en viss förvåning jag av en händelse, vilken jag icke har för avsikt att återberätta då den är av föga intresse, kom till den omvälvande insikten att min egen existens är i det närmaste helt beroende av mina fiktiva karaktärer och icke, vilket lär vara den gängse uppfattningen, vice versa. Faktum är att det plötsligt stod mig klart att den bild läsaren gives av mig, då jag valt att dölja mig bakom en anonymitetens slöja, enkom är den vilken mina karaktärer förmedlar och att jag, deras medverkan förutan, i omvärldens ögon, i stort skulle upphöra att existera.
Frågan är dock. Är det rådligt att sätta sin tillit till dessa? Kan jag vara med säkerhet förvissad om att den bild av mig, vilken dessa återspeglar, överensstämmer med den jag själv önskar bibringa mina läsare? Sanningen är den att jag betvivlar detta och jag har, som en följd härav beslutat att, i detta nu, taga till orda.
Pierre Bouleau

Skriven av: Pierre Bouleau