Syskonen Connelys sällsamma resa - Första delen

Natten hade sakteligen lagt sig över syskonen Connelys gård och i dess spår följde ett smattrande regn mot hustakets stenbrickor. Här och var i det väldiga huset droppade vattnet in och skapade små pölar på husgolvet. Det tordes dock vara det minsta av problem under Herrens år 1780. Nattens tystnad ruvade hotfullt utanför. Syrsornas spel och ljudet från fåglarna nere vid sjön var det enda som gav sken av något levande där ute i mörkret, men syskonen själva visste att så inte var fallet. Det hade varit flera veckor nu sedan ryktet om det första bisarra fallet hade spridits med ombud från Llanidloes. De döda hade börjat resa sig ur sin eviga slummer och återvänt till att vandra bland levande. Prästerskapet talade om den sista tiden, om domedag och Guds vrede. För syskonen Connely lät det föga troligt. De hade för länge sedan vänt Herren ryggen och lämnat dennes goda intentioner till dem som fann i sina hjärtan att lyssna. Sanningens natur var den att syskonen inte kunde stå längre från Gud trots det sken av tro som åtminstone den yngre systern visade prov på. De handlingar de båda under årens lopp utfört skulle säkerligen fördöma deras själar till skärselden, om en sådan fanns, men oron för dessa tankar lyste med sin frånvaro i syskonens liv. Speciellt nu med de döda runt farstukvisten.

Den äldste av syskonen nu fyllda 27 år var Arthur Connely. En egendomlig yngling med korpsvarta ögon och tjockt svart hår, hans axlar var breda trots Arthurs långa smala figur. Hans ansikte var insjunket och spöklikt, ögonen härjade av sådant som människor ej bör se men allt dolt under ett knivskarpt leende. Hade man någon gång sett in i Arthur Connelys ögon skulle man känna nackhåren resa sig. Det var något obehagligt över honom som fick människor att rygga tillbaks, som att vandra in ovälkomna på en festbjudning och känna rummets blickar borra sig in i dig. Han hade alltid varit sådan. Den yngre av de två var fyllda 23 år. Hennes namn var Sophia Connely och kunde inte ha varit en större kontrast till sin bror. Hennes hår var blont, lockigt och föll graciöst utmed axlarna. Ögonen var blå och oskuldsfulla med ett barns nyfikna blick. Alltid funderande och iakttagande. Hennes långa kropp var fylld av lättsamma former och för vilken man som helst var hon en skönhet för ögat. De som dock tittade närmare, beskådade hennes blick och sökte under den vackra ytan skulle snart ha funnit att också systern bar på något märkligt. Det var vagt och inte lika öppet skrämmande som hos hennes bror men något var helt enkelt annorlunda med dem. Nu var dock tillvaron så pass märklig att dessa detaljer hade få tillfällen att öppet synas.

Syskonen hade intagit gården de nu uppehöll sig på för några veckor sedan då den märkliga smittan som härjade i trakterna kring Llanidloes verkligen tagit fart. De döda kravlade sig upp med ur jorden och sökte sakta finna levande människor att förtära. Det hela var en avsevärt förskräcklig syn och vad syskonen nu fått veta av ett ombud från Llanidloes hade sjukdomen spridit sig också bortom stadens gränser. Jack, som budet hette, hade en sen eftermiddag skadad sökt skydd på gården. Han hade fått delar av sin arm avsliten. Redan då han anlände var han i mycket dåligt skick, hans panna brände het av feber och de djupa köttsår som uppstått från de dödas glupska käftar luktade illa av infektion. Jack hade berättat det han visste om hur förhållandena var i staden. Det visade sig att högre ämbetsmän i London förtvivlat försökte tysta ner händelsen och sätta en vidsträckt karantän i trakten mellan Llanidloes och Rhayader. Gården de nu uppehöll sig på låg en god bit in mot mitten av området och de förstod snart att någon räddning från yttre manskap inte skulle återstå att förlita sig på. Samma kväll somnade Jack in från de smärtor som hade övertagit hans sargade kropp. Arthur hade gett sin syster en blick och sedan bett henne gå ut i farstun för att hämta vedyxan. De hade båda två tidigare beskådat det oförståeliga som hände när någon avled på detta sätt. Inte skulle det dröja länge förrän Jack började röra på sig livfullt igen, men i brist på vad vi skulle kalla liv. Han skulle snart resa sig som en av de hungrande levande döda. Av sina tidigare iakttagelser hade Arthur och Sophia förstått att endast en sak skulle stoppa de döda från att fortsätta röra på sig. Nämligen att på bästa möjliga sätt förstöra varelsernas hjärna. Sophia hade strax kommit tillbaks med den stora vedyxan och sträck över den till sin bror. Arthur greppade tag om den med sina stadiga händer och väntade. Minuterna passerade som timmar och så plötsligt, där var det. Ett lättsamt stönande. Sedan en ryckning. Jack hade kommit tillbaks till dem. Arthur tittade sin syster i ögonen, hon log tillbaks mot honom med huvudet på sned och ryckte på axlarna. Han log tillbaks mot henne, höjde yxan och klöv med ett välriktat hugg Jacks huvud med en duns. Blodet forsade ut på mattan han legat på och det slitna ekbordet bredvid stänktes ned av kladdig hjärnsubstans. Sörjan bildade mörkröda fläckar på bordets skrovliga yta. Arthur iakttog hela förloppet med fascination. Hans mörka ögon sprakade från skenet av oljelampan på köksbordet. Sophia däremot tappade snart intresset och började lättsamt nynna på en svag melodi. Hon plockade upp och petade med eldgaffeln i den öppna kaminen så den glödande veden sprakade. Sensommaren rådde nu och huset var dragit och förfallet. Den tidigare ägaren hade varit en äldre herre. Syskonen Connely hade snart sett till att herrn inte längre var ägare av gården och de bestämde sig för att kalla den för sin egen, åtminstone för en stund.

Det var av den natur syskonen alltid hade levat. De hade vuxit upp i den stinkande slummen i Londons hamnkvarter med en alkoholiserad och våldsam fader och en mor som i tidig ålder hamnade på dårhuset för sina många utsvävningar. Fadern hade inte gett barnen något enkelt liv och de hade båda två blivit uppfostrade till att tjuva och roffa åt sig det de kunde. En dimmig natt då fadern efter åtskilliga pubrundor återvänt hem till den gränd de för tillfället uppehöll sig i hade Arthur fått nog av sin fars ständiga aggressivitet. Han plockade upp en stulen silverkniv från den lilla säck de bar stöldgods i och högg med snabba och brutala hugg ned sin far. Blodets varma natur skapade ångor i den kalla luften och Arthur stirrade sin far i ögonen medan livet rann ur honom på kullerstenarna. Bakom det breda leendet dolde han ett ursinnigt raseri som Arthur bar nära hjärtat. Bredvid honom hade hans syster nyfiket stått men sin hand hårt kramande Arthurs trasiga jacka och tittat på dådet med spänning. Hon verkade vara en oskyldig själ men bakom dockansiktet doldes något så mörkt att det fick Arthurs korpsvarta hår att blekna i månljuset. De var perfekta för varandra och från den stunden hade de varit fria att leva sina liv. Strax därefter lämnade de London. Kvar i gränden låg deras fader livlös i tystnad, ett bortglömt tilltugg för de stora kloakråttor som glupskt vågade sig fram i natten. Ingen skulle sakna honom och konstaplarna som senare hittade liket gav snart upp sökandet efter någon skyldig. På den vägen var det och nu satt de båda i tystnad på sin gård och stirrade ut genom en av de igenbommade fönstrens springor. Skulle någon till att fråga om den äldre herrn som tidigare ägt gården så hade de bestämt att hävda sig vara släktingar. De sista överlevande barnen och arvingar till gården. Det var en taktik som hade fungerat förut men de var båda två övertygade om att det inte skulle komma till det med tanke på den rådande situationen. Vad det än var som hände där ute, varför och hur de levande döda kunde komma tillbaks från andra sidan och resa sig igen var av föga intresse för både Sophia eller Arthur. Det var endast en del av en rad märkliga händelser som påmint de två om livets sköra natur och de fann inte denna mer annorlunda än någon annan. Tiden fortskred ändå.

Regnet smattrade hypnotiskt mot fönsterblecket och det kakelförsedda taket. Arthur vände blicken till sin syster som hade satt sig vid köksbordet. Hon läste stillsamt i Bibeln och avbröt läsandet endast för att korta stunder se upp och möta Arthurs blick. Det hade nu passerat fyra veckor sedan händelserna med Jack. Ingen mer levande hade synts till och de få levande döda som strök omkring därute passerade utan att visa gården något större intresse. Arthur hade sett till att snabbt barrikadera fönstren med det som fanns att tillgå. Bord och stolar, soffbord, en gammal förvaringskista och en trasig säng hade gett tillräckligt med träbitar för att skapa ett gott försvar. De var sparsamma med att elda i den öppna spisen och såg till att sällan göra oväsen av sig. Men som veckorna passerade började också resurserna sina. Den kost som husets tidigare ägare hade konserverat var inte tillräcklig för syskonen att överleva en vinter på och ju längre de stannade ju mer förödande blev terrängen. Huset var också gammalt och vindpinat. Vintern skulle under de bästa förutsättningar bli hård. Arthur hade redan börjat fundera över deras flyktmöjligheter. Vägen till karantänens gräns var lång och de hade ingen aning om hela England var drabbad av denna farsot. Arthur vände blicken från sin syster och tittade ut i skymningsmörkret igen. Hans fingrar rörde sig varsamt utmed träbitarna som skyddade fönstret. Hur skulle de göra? Det fanns givetvis andra val i nödens tid. Om de ändå kunde finna någon levande, en överlevande eller åtminstone någon som inte var infekterad. En människa skulle bringa mat till bordet för en stund eller åtminstone ge mat för resan. Tanken var hednisk och Arthur visste det men hans själ var säkert förtappad i vilket fall som. Kunde han försäkra deras överlevnad, även så genom att vända sig till kannibalism så var det en uppoffring han gladeligen skulle göra. Problemet med den tanken var att inga överlevande skymtades längre. Om de fanns därute hade de säkerligen flytt landsbygden och sökt skydd i någon av de större städerna. Det andra han kom att tänka på var den sjö som låg belägen en bit bort från gården. Den sträckte sig långt och med lite tur skulle de på så sätt få en god start på vägen mot Rhayader. Han erinrade sig om att tidigare då han utforskat området, första veckan i huset, ha sett en eka vid strandkanten. Om de skulle ta till flykt så kunde han inte se en bättre väg än över sjön. Han väcktes ur sina tankar av Sophias blickar, hon iakttog honom och log.

”Vad du är förgången i tankar Arthur. Vi lär inte komma härifrån snabbare endast för att du spenderar timmarna med att smida dina planer”

Sophia vek ihop den gamla Bibeln på bordet och lade den åt sidan. Hennes ögon var ömsinta och Arthur satte sig ned med en suck. Han lät sina fingrar vandra genom sitt svarta hår och tittade trött på sin syster.

”Maten räcker inte mer än en vecka vet du. Jorden öppnar sitt väldiga gap för att sluka oss och dra oss längre ned i mörkrets tarmar. I en väldig gyttja, förlorade till hunger och desperation.”

Sophia la huvudet på sned som hon så ofta gjorde och fnissade åt honom.

”Överdriv nu inte Arthur. Tar maten slut så får vi skaffa mer även om det innebär att lämna den här platsen. De döda får helt enkelt återvända till sin egen grav”

Arthur log brett och nickade.

”Lättare sagt än gjort syster… lättare sagt än gjort. Missminner jag mig ej så såg jag en eka för några veckor sedan när jag utforskade området. Där nere vid stranden intill bryggan. Av mina tankars spel så synes sjön vara den säkraste vägen bortåt, mot vidderna. Någonstans.”

Sophia sken upp.

”Då så, varför klagar du? Herren kommer vägleda oss mot säkerhet. Han förvandlar havet uti det torra, så att man till fot över vattnet går. Dess fröjde vi oss i honom. Så säger åtminstone Boken.”

Arthur skrattade ironiskt. Det föreföll honom föga troligt att Guds hand skulle föra dem över vattnet, men trots allt så vandrade de döda omkring. Vem anade vad som låg i deras väg härnäst. Han rotade fram sin kniv och lade den framför sig på bordet. Arthur hade stulit den för många år sedan från en köpman i Mansfield efter att med hårda och välriktade slag misshandlat mannen till döds. Arthur verkade inte alls vara särskilt stark, hans muskler var välbyggda men i helhet var han mager. En åsikt som blivit många personers sista. Sanningen var den att under den magra ytan så bar Arthur på en vansinnig brutalitet, en form av råstyrka som sträckte sig bortom hans fysiska profil. I stridens hetta övertogs han av ett välformat mörker, ett slags urraseri som bubblande steg upp till ytan och beblandade sig med hans fullkomliga brist på nåd. Arthur Connely, om någon hade känt honom som den han var, skulle ha sett mer av ett vildsint, ohämmat djur än en människa av kött och blod. Under åren sedan händelsen i Mansfield hade Arthur nästan vuxit samman med den där kniven. De hade tillsammans, sida vid sida med Sophia, utfört sådana ondskefulla dåd mot människor att ord inte gav det sin rätt. De var rovdjuren som dolt sig i fårahänget och väntade alltid på nästa byte som kunde skiljas från flocken. Däremot fanns det sällan ett behov av att med sådan brutal precision mörda sina offer, med lätthet skulle de kunna osynligt och utan att lämna spår rört sig genom England men det fanns något mer hos syskonen. Blodhungrande vanvett var bara ytan. Det skulle den lärde inom psykologin snart finna vara en mycket markant punkt. De älskade verkligen slakten. Inte bara slakten utan den outtalade stillsamma jakten. Syskonen fann en närmast orgasmisk njutning i sina omoraliska handlingar som de, stärkta av varandras närvaro, med belåtenhet dök in i helhjärtat. En plats under himlariket med fullkomlig brist på den mänskliga moralens alla band. De skrev poesi i det blod de utgjutit, deras själar dansade glatt över de dödas kroppar, lemlästade, sargade och terroriserade som de i sina våldsdåd lämnade efter sig. Ingen människa skulle någonsin kunnat se in i den värld dessa älskande syskon befann sig i och undslippa med sinnet i behåll. Det låg bortom mänskliga ögon att förstå, ja ens vidröra dess grymma natur utan att drabbas av vanvett och ren melankoli i hjärtat. Så vilken märkvärdig händelse hade bättre passat dem än just denna? Då de döda reste sig ur sin ro för att utföra samma sorts grymhet på de levande som dessa syskon sedan länge hade gjort. En hjärtskärande terror som sakteligen tömmer oss på liv, lika ofrånkomlig som liemannens kalla andedräkt. Frågan var vem som var värst i förhållande till sin mordiska natur. De köttätande oheliga varelser som tagna från Uppenbarelsebokens domedag eller ett syskonpar lika svärtande mot världen som Satans uråldriga hat?

Arthur vaknade upp ur sin dröm, omedveten om dess dömande natur. Han hade dåsat till på köksbordet och stirrade nu rakt in i eggen på sin kniv som fortfarande låg bredvid honom. Nacken var stel men vaknade snart till liv igen. Han tittade sig om efter Sophia men hon syntes inte till i rummet. Gryningen annalkande som en väldig paljett mellan springorna på fönstrets plankor. Skenet från solen bländade Arthurs svarta ögon och i en obefintlig smärta svor han tyst. En vag och stillsamt hotfull tystnad cirkulerade mellan väggarna likt stirrande ögon i en mardröm. Arthur reste sig från stolen och lyssnade spänt, han iakttog varje känsla av sitt monstruösa väsen och spände öronen så blodet pulserade hårt i tinningarna. Något var annorlunda i huset. Han visste det i tanken redan innan hans medvetande hade processat den djupa instinkt som skrek i honom. Vart var Sophia? Han plockade genast upp sin kniv och begav sig ut i farstun. Vart än han förde sin blick bröt ljuset in och förförde det dovt mörka rummet med sin trollbindande skönhet. Det var som himlen själv svor åt honom då han med sin muskulösa bringa hänsynslöst bröt ljusets ljuvliga dans. Väl ute i hallen stannade han upp och lystrade. Tystnaden var oväntat tung. Han skulle precis till att fortsätta då ett närmast ohörbart knakande i det gamla taket fick honom att titta upp. Övervåningen. Han steg med ljudlösa fötter uppför trappan mot den dörr som ledde upp på andra våningen. Hans leende hade förbytts i koncentration. Vilt och varglikt var det nu. Varje fiber av hans existens var på vakt och redo för det oväntade. I smärtsam ultrarapid skred han till att på översta trappavsatsen vrida om dörrhandtaget. Minst ljud skar i honom. Han höll kniven stadigt med knogarna vitnade av sitt hårda grepp i den vänstra handen. Dörren öppnades med en lätt gnisslande suck och mötte honom med en vindpust. Strimmor av ljus dansade från takbjälkarnas glipor. Han följde hallen ned i riktning med ljudet han hört. Vägen dit kändes som en evig vandring genom fjärran riken och in människans djupast rotade enslighet. Då sken det upp för honom. De hade sökt igenom rummen var för sig när de hade tagit över gården och dödat den äldre herrn som bott här. Kunde de ha missat någon? Hur skulle något levande ha kunnat dölja sig så länge? Han förväntade sig sin systers anlete uppenbara sig i dörren vilken sekund som helst, men tanken talade obehagligt i hans öra att så inte var fallet. Slutligen stod han utanför den bortersta dörren och stirrade maniskt på dörrhandtaget. Han försökte övertyga sig om sin sinnesförvirring, att han i sitt nyvakna tillstånd inbillat sig sin magkänsla. Nej, känslan skrek fortfarande inom honom. Han kunde inte annat göra än att lyssna. Dörrhandtaget kändes overkligt som något taget från drömmen. Han vred sakta om det tills låset klickade till. Vad vilade i vrede bortom ekdörrens tyngd? Arthur kände sig som han stod inför Helvetets portar och kunde inte förmå sig annat än att le inombords. Han höjde sin kniv och kastade upp dörren med en smäll. Häftiga vingslag slog mot honom i panik. Som skräckinjagande vålnader i flykten undan morgonen. I en sekund stirrade de väldiga svarta ögon in i Arthurs ögon, sedan flög korpen ut genom fönstret igen skrämd och panikslagen. Glasskärvor låg utspridda på golvet och ljuset från gryningen lyste nu upp Arthur från topp till tå. Han stirrade efter fågeln som lämnade rummet och som graciöst seglade upp mot skyn. Arthur sänkte kniven utmed höften och lät armen vila. Det hade inte bara varit han och Sophia som tagit till skydd verkade det som. Han hörde sin systers fotsteg komma trippande uppför trappan i bakgrunden.

”Vad gör du för något?”

Han kände hennes nyfikna blick borra sig in i nacken och han suckade.

”Vart var du? Jag vaknade och du var borta…”
”Jag hämtade mat från källaren. Stackars lilla jag tog mig nästan inte nedför källartrappan själv. Det är verkligen synd om mig att du är en sådan sjusovare käre bror. Blev du orolig? ”

Sophias tonfall var sött med en tydlig sarkastisk efterton. Han log åt sig själv.

”Ej mer än vanligt. Som natten ruvar mitt stilla sinne surrar du som en humla tryggt ovanför marken.”

Han vände sig mot henne medan hon nyfiken la huvudet på sned och tittade in i rummet.

”Jag borde ha förstått att du följt din hunger.”

Sophia tittade upp på honom med ett ömsint leende och tittade sedan nyfiket in i rummet igen. Hennes blick vandrade mellan skärvorna på golvet till det trasiga fönstret och åter till skärvorna igen.

”Vad har hänt här? Har du blivit överdramatisk igen?”

Hon klev in i rummet med händerna i sidorna.

”Jag hörde ett ljud när jag vaknade. Det var en korp som sökt skydd från regnet. Den måste ha kraschat in genom fönstret och dåsat av förstår du. Men den verkade oskadd när den flög iväg.”

Sophia hukade sig ned mot golvet och plockade upp en svart fjäder med sina smala små fingrar. Hon snurrade den mellan tummen och pekfingret medan hon muntert och med stora ögon inspekterade fjädern. Hon log glatt och reste sig igen. Arthur närmade sig och la sina stora händer på hennes axlar. Sophia snurrade på huvudet och mötte hans blick. Hennes ögon glimrade i solljuset och hon lyste upp som en ängel nedstigen från himlen, funnen i det blåsvarta skimret från korpens fjäder. Arthur sträckte fram sin mun och kysste henne ömsint på pannan.

”Jag tror det är dags att vi lämnar den här platsen syster och beger oss söderut.”

Hon nickade instämmande och de lämnade båda rummet och stängde dörren efter sig. På fönsterblecket landade strax en korp med solen bakom sig. Den stirrade nyfiket in i rummet och gav ifrån sig ett hest kraxande läte medan den sträckte på sina svarta vingar.

Författare:

Publicerat

Dela: