Sopies sista resa

Sophies sista resa

Jag fick min sista önskan uppfylld. Min aska strös just nu i havet på vackra Österlen som jag älskar. Havet där jag badat så mycket och hoppat bland alla höga vågor. Askan lägger sig först som ett täcke på havsytan, för att sedan försvinna ner i havet. Några rosor och en vacker krans smyckar havsytan. Jag kunde aldrig drömma om att jag skulle få vara med om det här. Visste att livet inte tar slut för att man dör, men det här var en överraskning. Jag ser Edward och flickorna, Elise och Mary och förstår att de är ledsna. Ja, flickorna, men inte Edward. Anna, min kusin och bästa vän ser ledsen ut när hon lägger ner en rosa ros på havsytan. Lizette, Edwards mamma är med och är nog glad att hon slipper se mig mer. Davide, Edwards fina pappa har jag redan träffat och kommer att göra många gånger och det skall bli så roligt. Min syster Beatrice ser inte särskilt ledsen ut, men det hade jag inte väntat mig heller. Ett stort ego är hon och har alltid varit. En dag kanske vi ses om det inte finns ett helvete, för då hamnar hon säkert där. Inställsam, elak och falsk, men alla tror att hon är en ängel. Jag har alltid sett igenom alla människor, på gott och ont. Jag har haft lätt för att välja till, men svårare att välja bort människor. Har en förmåga att tycka synd om de som jag måste lämna. Jag lärde mig dock med tiden och det blev allt lättare att göra det.
Mamma och pappa är kanske ledsna nu i sin himmel, för att de inte blir av med mig. Hamnar vi på samma ställe nu tro, jag vet inte, men får väl fortsätta vår kamp som vi alltid haft. Jag har inte träffat dem ännu, men min gulliga mormor Ellen står vid min sida. Min morfar är också här, men känner bara igen honom från foton, eftersom jag bara var tre år när han dog. Många andra släktingar och vänner finns här bredvid mig och hälsar mig välkommen. De är förstås ledsna att jag behövde lämna de jag älskar på jorden, men som de säger; det finns alltid en mening. Vad det är för mening vet jag ännu inte. Jag känner en glädje och kärlek som jag sällan kände bland människor på jorden och det gör mig så tacksam och glad. Till min glädje så finns det gott om det här.
Jag saknar redan mina flickor och vet att de saknar mig också, men Edward, dig är jag tacksam att slippa. Din otrohet som du sysslat med under hela vårt äktenskap står mig upp i halsen. Tror du att jag inte visste om det, men där hade du fel. Jag visste allt och med vilka, för jag känner på mig allt som sker. Sedan tog jag reda på att jag kände rätt, genom mitt tredje öga. Där såg jag och visste allt vad du sysslade med. Det du inte vet är att jag träffade en annan en annan man, ett år innan jag blev sjuk. En som brydde sig om mig, så som du aldrig har gjort. Det var vår hovslagare Rick och det hade varken du eller någon annan en aning om. Stannade kvar för flickornas skull, för jag trodde att de inte skulle klara en skilsmässa. Flickorna hade säkert klarat det bra och dessutom haft en ännu gladare mamma. Nu förstår jag att jag blivit sjuk av vår relation och önskar att jag brutit upp för länge sen. Jag vet att du kommer ta väl hand om mina älsklingar, men snart är de vuxna och kan ta hand om sig själva. Ser att du gråter, men är nog mest för att du får mer att göra i det stora huset. Du tänker inte flytta, det vet jag och inte att du tar dit någon av älskarinnorna heller, vet jag också. Jag ser hur du torkar en tår på din kind, men det är bara krokodiltårar.
Inte visste jag vilken skitstövel jag gifte mig med och det skulle ta tid att förstå. Narcissister är svårupptäckta har jag lärt mig och du var älskvärd från början. Trodde jag kommit till himmelriket när jag träffade dig. Det var i stallet du ägde och där jag hyrde in min älskade häst, Leo Boy. Han är så vacker med sin chokladbruna färg och den vita strimman på nosen. Jag älskar att rida honom och vet att han älskar mig också. Minns att redan första dagen jag var där, smög du omkring för att få se mig, men det tog tid innan du vågade dig fram. I början pratade du mest om hästar och berömde mig för min stiliga ridning. Du tyckte att Leo Boy var en fin och duktig arabhingst och därför erbjöd dig att hjälpa till med träningen. Din pappa Davide, den stiliga italienaren som jag älskar, var den som fick hjälpa mig istället. Det gjorde han inför varje tävling och det såg du inte med blida ögon. Ni kom inte så bra överens och det förstår jag.
Davide är nog glad att slippa Lizette, din älskade mamma. Du har ännu inte klippt navelsträngen till henne och inte har hon hjälpt dig med det heller. Du sa, när vi träffades att ni stod varandra nära och jag tyckte det lät så fint. Det var ingen närhet och äkta kärlek, utan ett beroende från båda håll. Sorgligt nog är du lik din mamma, inte pappa som jag trodde från början. Du härmade hans sätt, men tyvärr upptäckte jag det för sent. Kanske kommer din pappa berätta för mig, vad han egentligen tycker om både din mamma och dig. Nu är det ju riskfritt, när ingen annan än jag får veta det.
Första gången hemma hos dig glömmer jag aldrig. Jag fanns överhuvudtaget inte till för din mamma. Hon pratade inte med mig och tittade inte ens på mig under hela kvällen. Till dig hade hon sagt att jag tog dig för pengarna, vilket inte var sant. Jag hade och har så det räcker till mig själv och blir över. Din pappa var precis tvärtom. Han var så snäll och fin mot mig och det retade nog din mamma. Det var du som var mer intresserad av mig än jag av dig, men det berättade du väl inte för din mamma. Jag skulle, om det var idag bryta direkt med dig, eller inte ens blivit intresserad. Jag skulle ha sett rakt igenom dig, om jag utnyttjat gåvan och inte stängt av. Kanske var det huset som var så stort och vackert och hästarna som lockade mig och gjorde att jag stannade hos dig. Jag blev granne med din mamma, men lyckades hålla mig undan för det mesta. Värre var det på alla fester, när hon spelade älskvärd mot mig. Många talade om hur lycklig jag måste vara som fått en så fin svärmor, men de skulle bara veta hur hon egentligen var mot mig. Det fanns säkert de som såg igenom hennes falskhet och jag märkte det ibland. Flickorna har hon aldrig brytt sig om, men de tycker inte heller om henne.

Min begravning hölls för några veckor sedan. Häxan Lizette sitter bredvid Edward i den lilla sockenkyrkan nära vårt hus och jag är glad att slippa träffa henne mer. Jag puffar till Lizette lite lätt i ryggen och hon vänder sig om. Det sitter ingen bakom henne, så hon ser förvånad ut. Edward tittar undrande på henne och viskar:
“Tittar du efter någon speciell eftersom du vände dig om.”
“Det kändes som om någon petade mig i ryggen”, svarade hon.
Edward ser fundersam ut och tror kanske att hans mamma håller på att bli senil. Efter en stund gör jag likadant med honom, men lite hårdare och han vänder sig om. Min älskade kusin Anna som är som min syster, ser förvånat på Edward när han vänder sig om och viskar tyst:
“Ville du mig något Anna?”
Anna ser förvånad ut och ruskar på huvudet.
Prästen, Isabell som är en fin och nära vän fortsätter prata om mig och min kärlek till mina flickor och hästarna, speciellt Leo Boy. Hon berättar om vår vänskap, hur nära vi alltid varit varandra och hade alltid så roligt när vi träffades och sa sen:
“Sophie och jag vet saker om varandra som ingen annan vet.”
Det kan inte vara lätt för henne att stå där och prata om mig när Edward och hans mamma hör på. Märker att hon lägger in några ord här och där, så en del skall förstå hur jag haft det egentligen. Edward nämner hon inte överhuvudtaget och hon vet allt om oss. Han ser fundersam ut när han inte hör sitt namn en enda gång. De sjunger några psalmer som jag önskade få höra och Mary läser en fin dikt som hon skrivit själv. Elise står bredvid och håller henne lätt om ryggen. Så fina mina flickor är och ingen är lik Edward till sättet, tack och lov. Mina bästa vänner från stallet är där och det förstod jag att de skulle vara. De säger så fina saker om mig och lägger sen ner varsin blomma på kistan. Jag blir så rörd och jag älskar verkligen dessa härliga kvinnor. Min vän och stora kärlek Rick, hovslagaren lägger en mörkröd stor vacker ros på kistan och viskar tyst:
“Jag älskar dig.”
Ser att Edward tittar förvånat på Rick, men hör nog inte vad han säger. Sally och Mario som städar och sköter trädgården är också med på begravningen och lägger två fina laxrosa rosor på kistan.
Edward går fram till kistan och jag hör honom säga:
“Tack för allt Sophie, min kära hustru och vän. Jag kommer sakna dig mycket, ditt skratt och dina omsorger om mig och flickorna. Jag älskar dig av hela mitt hjärta.”
Vilket struntprat det sista han sa, men hade inte förväntat mig något annat. Han lägger en röd ros på kistan och går sen och sätter sig. Så plötsligt rullar rosen ner på golvet och de som står kvar vid kistan tittar förvånat på varandra. Anna ler lite ser jag, tar upp rosen och lägger tillbaka den. När hon sätter sig viskar hon tyst till Edward vad som hände med rosen och han ser förvånad ut. Anna sjunger; I dag är det bara du och jag” som jag bad henne om. Hennes man Mats kompar på gitarr och det är så fint. Annas röst är så vacker och kommer från en lika vacker själ. Jag vet att hon tänker på mig och jag ser hur en tår trillar ner på hennes kind.

Efteråt går alla till värdshuset en bit ifrån där vi bor. Där finns mat och alkoholfri dryck och kaffe som är beställt och menyn skrev jag i mitt testamente. Det är en italiensk buffé till Davides ära och jag vet att han är glad. Vi hade gärna varit med och ätit både han och jag. Anna som håller i allt berättar att jag inte vill att de sitter och gråter. Hon talar om att jag önskar att alla pratar med varandra och har roligt tillsammans.
“Det är en del som behöver och har inte varit så bra på det”, säger Anna.
Hon säger att det skall vara precis som när jag var med och jag blir glad. Då var det alltid djupa samtal blandat med humor.
Så var det alltid bland mina vänner, men i släkten var det annorlunda.
Anna läser också upp det som jag ville att hon skulle säga och hon är en pärla. Så bra och träffsäkert och med en gnutta humor. Det är Anna i ett nötskal.
Edward säger några ord, men det märks att han är nervös. Orkar inte ens lyssna på honom och hans svammel. Beatrice säger ingenting och hade inte väntat mig det heller. Sally ochario talar om hur ledsna de är och att de saknar mig mycket. Mary och Elise talar om vilken fin mamma de har och att de saknar mig så mycket. De säger har och inte hade och det är jag glad för.
“Vi vet att mamma alltid kommer vaka över oss och hjälpa oss i livet”, säger de båda i kör.
Ja, de vet att jag aldrig avviker från deras sida, att jag alltid kommer hjälpa och vägleda dem. Mary är den som är mest känslig och lik mig. Elise är mycket lik sin farfar Davide och det är jag glad för. Hon är mer italiensk, med ett hett och härligt temperament. Ingen är lik Edward, tack och lov, mer än lite till utseendet. Edward är snygg, lång och vältränad med mörkt hår och bruna ögon. Det var det jag föll för och herrgården med två flyglar och den ena som är störst blev vår och den är så vacker. Vi gjorde om mycket och inredde efter vår stil. Den har sex rum och ett stort och fint kök och passade mig bra, eftersom jag älskar att laga mat. En vacker matsal finns alldeles intill köket. Två stora fina badrum med italienskt kakel. Det ena går i turkost och det andra i ljust syrenlila. Det finns en fin trädgård och ett stort växthus. Där tillbringade jag mycket tid, eftersom jag älskar att odla. Jag odlade allt från blommor till rotfrukter, grönsaker och kryddor. Vi åt även middag där ibland och på sommaren gick jag ofta dit med min kaffekopp och satt i lugn och ro innan jag gick till stallet. Den mesta tiden har jag tillbringat med hästarna och min älskade Leo Boy och en dag i veckan hade jag ridlektioner. Flickorna och jag var mycket tillsammans och de red också. Elise var mest intresserad och hon har en egen häst som heter Forward Boy och är en Valack hingst. Mary spelar piano och tar lektioner. Hon har dessutom en fin sångröst och det har hon inte efter mig, utan hennes farfar Davide.
I den mindre flygeln bor trädgårdsmästaren och hans fru. Mario är italienare och hans fru Sally är från England. Två underbara människor och de är så duktiga båda två. Mario sköter om hela trädgården och Sally städar åt både Lizette och vår familj. De är fina, nära vänner till mig och flickorna. Edward släpper ju inte någon nära, så vän med honom blev de aldrig. Sally hade aldrig ridit när hon kom till oss, men älskade hästar. Jag lärde henne tycka om att rida och hon blev riktigt duktig på det.
Jag drömmer mig tillbaka medan jag tittar på alla som är samlade för min skull. Det är en lättsam stämning, trots att de flesta är mycket ledsna. Lizette säger några ord om mig, men mest hur duktig jag var på att rida. Hon pratar om alla tävlingar och mina vinster och att jag lagade god mat. För henne är det viktigt att vara duktig, så egentligen är det synd om henne. Jag njuter när jag ser hur alla äter av den goda maten och önskar att jag var med. Mitt val av meny var till belåtenhet ser jag.
Så småningom bryter de upp och kramar om varandra, ja alla utom Lizette som aldrig kramas. Hon har inte kramat Edward en enda gång, fast han är hennes son. Inte ens när han var liten, berättade han för mig. Inte konstigt att han är som han är och synd att han inte liknar sin pappa. Flickorna har hon inte heller kramat och inte mig heller. Jag såg heller aldrig någon kärlek mellan henne och Davide. Ibland har jag undrat om han inte hade någon annan kvinna som han träffade. Det får jag kanske reda på nu.
Edward, Lizette och flickorna åker i vår bil hem till gården. Elise går direkt ut till sin häst och lutar sitt huvud mot honom och gråter ser jag. Jag blir ledsen och vet inte vad jag skall göra, men precis då lyser en solstråle in genom stallfönstret.
“Titta, Forward Boy, så fint solen skiner in genom fönstret. Det måste vara mamma som är här och hälsar på oss”, säger hon och torkar tårarna på kinden.
Hennes älskade häst lägger sitt huvud på hennes axel och tittar med sina stora bruna ögon. Elise stannar en stund och gör fint i spiltan och går sedan in till Edward och Mary.
“Jag tror mamma var i stallet”, säger hon.
Mary nickar som om hon förstår och kramar om henne. Edward tittar och ser undrande ut, men säger ingenting.

Jag minns sista tiden på sjukhuset och den palliativa vården. Det var så fint att vara där och personalen var helt underbar. Anna och tjejerna i stallet var ofta hos mig och sista tiden turades de om, så jag skulle slippa vara ensam. Edward kom då och då, men det kändes mest besvärande för mig och säkert honom också. Elise och Mary var ofta hos mig och de sista dagarna sov de och Anna över. De var ledsna och jag tröstade dem och sa att allt kommer bli bra. Jag talade om att jag inte var rädd för att dö och att de inte heller skulle vara det.
“Alla skall vi dö någon gång och nu är det min tur. Jag är säker på att det är någon mening med allt som händer. Jag kommer alltid att finnas vid er sida och hjälpa er i livet. Skall försöka så att ni kan känna att jag är i närheten, när jag kan. Du Mary som är mer mottaglig, får berätta för Elise om hon inte känner något själv”, sa jag till mina älsklingar.
Det två var svårast att behöva lämna, men jag vet att det kommer gå bra för dem. Den sista dagen minns jag så väl. Först hade jag tänkt gå vidare när inte någon var hos mig, för att de skulle slippa se när jag gick vidare. Vad då slippa tänkte jag sedan, klart att de ska vara med, flickorna och Anna. Så kom den sista dagen när allt var klart och jag var redo. Anna var inne hos mig, medan Elise och Mary var ute och köpte glass. Jag var långt bort i medvetandet och kunde inte säga något, utan bara vänta. Efter en stund kom flickorna tillbaka med en glass till Anna och Elise sa:
“Synd att mamma inte kan äta glass som hon älskar, för då hade vi köpt en till henne också.”
Så snällt av henne, tänkte jag och Mary sa att jag andades konstigt. Anna gick och hämtade en sköterska som kom in och gick fram till mig och sa:
“Er mamma har nog inte så lång tid kvar och det är nog bra om ni stannar här i rummet. Om ni vill kan jag vara kvar hos er.”
Alla tre sa nästan i kör att de ville vara ensamma med mig och så blev det. Jag var beredd och tog mitt sista andetag.

Så öppnades den ljusa port som jag sett flera gånger. Den första jag såg var Davide som kom emot mig med ett stort leende och sa:
“Välkommen kära vän, även om det är synd att du inte får vara kvar hos dina flickor, men du slipper smärtan. Det var dags för dig nu, precis som det var för oss. Du kommer att trivas här det vet jag och tids nog kommer alla du älskar hit också.”
Här kramade om mig så som han alltid gjort och bakom honom såg jag andra som jag inte kände igen.
Elise och Mary gick fram och kramade om mig och grät och sa:
“Älskade mamma nu slipper du ha ont, men det är så tråkigt att du inte är kvar hos oss. Leo Boy hälsar till dig och saknar dig mycket också. Anna kom fram och kramade mig och tårarna rann ned för hennes kinder, medan hon sa:
“Jag kommer sakna dig så mycket och om du kan, så ge mig ett tecken att du finns någonstans.”
Efter en stund gick de ut och två sköterskor gjorde ordning mig så fint. Sen kom Anna och flickorna tillbaka in igen och satte sig på sängen. De tyckte jag var så fin och sa att det såg ut som om jag bara sov. Sköterskorna hade gjort mig så fin i en vit skjorta och flätat mitt långa hår. Några vackra blommor höll jag i handen. Ett ljus stod på sängbordet och jag kände en frid som jag inte gjort på länge. Jag nuddade vid Marys vänstra kind och hörde henne säga:
“Det kändes som någon rörde min vänstra kind, vad konstigt.”
“Det var kanske mamma”, sa Elise och Anna log så där vackert som hon alltid gör.
Tror hon förstod att det var första tecknet. Davide tog om mig och viskade:
“Det var det första tecknet och du kommer kunna ge fler.”
Jag såg att de packade ner mina saker i min väska och gick sedan ut ur rummet. En sköterska, Eva-Marie som var mycket inne hos mig berättade om mig för Anna och flickorna. Hon talade om att jag pratat mycket om dem och att de tre var det finaste jag hade haft i mitt liv. Vi pratade mycket om våra liv och jag fick reda på mycket som hänt henne i livet.
“Synd att du inte får vara kvar på jorden, sa hon en gång. Tänk så mycket roligt vi skulle ha och vi kunde rida tillsammans på våra älskade hästar.”
Hon har sin häst i ett stall bara en bit ifrån vårt, visade det sig. Vilket sammanträffande. Hennes häst hette Colette och var ett vackert helsvart Arabsto som hon visade kort på.
Jag såg flickorna och Anna gå ut på gatan och åkte sedan iväg i hennes bil. Det första de gjorde var att gå till stallet och berätta för Leo Boy att jag hade dött, men det visste han redan. Hans ögon var tårfyllda och Mary sa:
“Titta på Leo Boy och hans ögon. De var fyllda av tårar redan när vi kom, precis som om han visste vad som hänt.”
De andra två höll med henne. Ja, visst var det så, Leo Boy visste först av alla när jag dog och att Davide mötte och tog hand om mig.
Edward kom efter en stund och var ledsen att han inte hann i tid, hörde jag honom säga. Han tog min hand och sa:
“Älskade Sophie, även om jag har svårt att visa det, så älskar jag dig av hela mitt hjärta. Kanske ses vi en dag och jag kan visa det bättre. Det blir tomt utan dig och jag är rädd att jag glider ännu längre bort från flickorna, nu när du inte finns.”
Ja, det var det enda lite känsliga jag hört honom säga, så det var väl på tiden. Han kysste mig på kinden och gick sen ut ur rummet. Det sista jag såg var en tår på hans kind och det var jag ,glad för.

Innan jag blev sjuk var jag friskheten själv och var nästan aldrig ens förkyld. Jag tror att jag blev sjuk för att jag inte levde som jag egentligen ville. Lade locket på mina känslor och hade för längesedan slutat älska Edward. Jag kanske aldrig ens hade gjort det, men är glad att jag fick mina fina flickor. Knölen i bröstet trodde jag var helt ofarlig och brydde mig inte om att gå till läkaren. När jag väl kom dit var det för sent och cancern hade spridit sig till andra ställen i kroppen. Jag fortsatte med min ridning ganska länge, tills den dagen kom då det inte gick längre. Skötte stallet så gott jag kunde den sista tiden, men till slut gick inte det heller. Jag var hemma länge, men ville dö på Hospicekliniken en liten bit ifrån där vi bodde. Jag vill egentligen inte säga dö, eftersom det inte finns någon död. Det finns bara ett fortsatt liv, men på ett annat ställe. Elise och Mary hjälpte mig mycket och fick också fin hjälp av hemsjukvården och även hemtjänsten, men sa upp den efter ett tag. Edward anställde en speciell person, Maria som hjälpte mig praktiskt. Hon var en snäll, varm och inkännande person, vilket är ovanligt i det här landet. Kanske berodde det på att hon var från Argentina där man har ett helt annat kynne än de flesta svenskar. Vi pratade mycket och berättade för varandra om våra liv. Hon bad ofta för mig att jag skulle bli frisk, berättade hon, men det hjälpte inte. Marias man var svensk, men också han hade ett annat kynne än det svenska. Jag träffade honom ett par gången när han kom och hämtade henne. I början när jag orkade red hon ibland med mig på en av våra hästar. Hon red utan sadel, som hon alltid gjorde i Argentina berättade hon och var bra på det. Vi red ofta ut i skogen och hade kaffe och gott bröd med oss, som vi åt och drack på något mysigt ställe. När jag inte orkade rida längre var hon med mig i stallet och hjälpte till med hästarna. Maria tror som jag, att vi lever vidare någon annanstans och hon har kontakt med sin mamma. Hon hade gått till andra sidan när Maria var ung och nygift och hade aldrig fått träffa hennes två barn, en pojke och en flicka.
“Mamma har varit närvarande hela tiden och hjälpt mig många gånger. Jag frågar henne om råd när jag skall göra något nytt och känner mig orolig”, berättade hon för mig.


Mycket gott finns på jorden, men inte som här där jag är nu och svår att beskriva. Det fanns mycket kärlek runt mig, men också missunnsamhet och avundsjuka. Mario och Sally trivs bra hos oss, speciellt med mig och mina flickor. Edward är det svårare med, eftersom han inte är så öppen, men han behandlar dem väl iallafall. Någon vän är han inte med dem, men det är han inte med någon annan heller. Jag försökte under alla år att komma nära Edward, men lyckades aldrig. Jag är helt övertygad om att jag blev sjuk för att jag levde med instängda känslor och stress så länge. Kanske var det någon mening att jag skulle vidare, från mitt jordeliv och hit. Jag kände mig udda och utanför med de flesta människor, utom några få. Det var mina flickor, min svärfar Davide, min bästa vän Anna och några till.
Mitt liv här på andra sidan, som vi kallar det på jorden, är för mig den goda sidan. Här finns ingen ondska, utan bara ren och sann kärlek. Jag lever utan vare sig kroppslig eller själslig smärta och känner glädje och samhörighet med alla jag möter. Det finns ingen sorg utan allt är bara glädje. Här ska jag vara, det är meningen med mitt liv. En gemenskap med alla, som jag inte hittade på jorden, alltså den mellan alla människor. Där var jag en främling utom bland de som stod mig nära. Det var svårt att få kontakt med andra, även om jag var den jag var, eller kanske därför. Jag försökte verkligen, men möttes mest av murar som var omöjligt att tränga igenom. Här är en fin gemenskap med alla jag träffar, även de jag inte känner. Våra livsöden delar vi med oss av och lär oss. En dag skall vi vara tillbaka i en ny kropp, kanske i en ny liten varelse som föds. Vilken blir min undrar jag ibland och hur kan jag leva med min själ i den kroppen. Vad kan jag lära den som jag inte själv visste, men som jag kanske får lära mig här. Kärleken strömmar emot mig varje dag, som en varm skön eld sen jag kom hit. Jag träffar en del släktingar som jag inte sett sen jag var liten flicka. En del har gått vidare i andra kroppar, men kommer kanske återvända hit. Här vet man aldrig vad som händer och det finns inget då eller sen, utan bara ett här och nu. Jag har träffat min älskade mormor igen och min morfar. Honom lärde jag aldrig känna eftersom jag bara var tre år när han försvann från jordelivet. Några andra änglar som betydde mycket för mig har jag också träffat. En del har återvänt till jorden och i en ny liten kropp. Det är ett ljus här som jag aldrig sett förut och är svårt att beskriva. Ett starkt, men varmt ljus som aldrig släcks. Här är lugnt, tryggt och mycket glädje, så äkta som jag sällan sett förut.
Allt andas kärlek.

GunillaEborn

Gunilla Eborn

Gunilla Eborn heter jag bor på Södermalm i Stockholm och är både farmor och mormor. Jag älskar att skriva och mest från hjärtat och har ca 800 texter. Har fått ca 90 tonsatta av Melin och Jerndal och finns på Youtube och Reverbnation och 5 noveller utgivna. Det är ett behov hos mig när hjärtat svämmar över.
Gunilla Eborn är medlem sedan 2015 Gunilla Eborn har 159 publicerade verk