II

Du som är mitt dagliga bröd. Du som värmer mina ord i din ugn. Du som skänker oss vinet genom öglor av ögon. 

En vit våg ränner in i klippan. Den sista muren står emot. Livrädd hukar jag bakom en riskabel känsla. Jag finns. 

Leenden och skratt slår ut som rönnbär mitt i detta. Det är barnen. Mina egna sura minnen anas bara vagt. Konturerna av en livstid fixeras i ett kopparstick. 

Låt åtminstone ditt ena öga vara öppet. Det andra bör du nyttja som kontrollmekanism och bakväg. Öppna dig; lev, medan ännu resor kvarstår som möjligheter. Håll hårt i dina sista biljetter.

Författare:

Publicerat

Dela: