De lämnade två bilder efter sig

De lämnade två bilder efter sig
av Hifzullah Cakirbey


Det var under pausen. Arbetarna rökte, drack kaffe och satt på sina stolar i rökrummet som vanligt.

En hette Sidar och var kurd. Han satt nära dörren. Hans svarta hår hade fallit ner i pannan och han var orakad. Han tog fram en cigarett ur sin ficka och började röka. Röken gick upp mot hans ögon som var svullna. Han hade inte sovit tillräckligt.

Framför honom satt en vacker utländska. Hennes vackra svart hår täckte nästa hennes ögon. Under sin vita rock bar hon alltid svarta kläder. De svarta underkläderna gjorde henne vackrare och klädde henne bättre. Hennes svarta ögon lyste i det vita ansikte.

Genom rökmolnet tittade Sidar rakt in i hennes ögon. Han tänkte då på sin hustru Besna. Hans Besna var också vacker som tjejen mitt emot. Dom liknade varandra mycket. Hon liksom hans Besna satt där och var tyst. Hennes svarta ögon tittade på Sidar och nästan förverkligade hans dröm.
- Vad är det med dig Sidar? frågade en arbeterska. Vad tänker du på?
Han vaknade till och sade:
- Nej, jag tänker inte på något särskilt. Jag är bara trött.
- Du är alldeles tyst, sade en annan arbetare som satt vid fönstret.

Sidar rökte raskt två cigaretter och gick sedan ut.

Arbetarna arbetade i maskinbullret. En del stod, andra satt. Sidar jobbade vid "hinklinjen". Han lyfte hinkar och placerade dom på en pall. Hans jobb var tungt. Varje hink vägde 14 kg. Det gjorde ont i ryggen igen. Han stannade upp en stund och lyfte handen till ryggen och masserade den. Tjejen från rökrummet jobbade mitt emot honom. Han såg åter sin hustru Besna i henne.

Han slutade sitt jobb och gick hem. Han satt i soffan och hade en cigarett mellan sina fingrar och en kaffekopp på bordet. Han slöt ögonen och befann sig plötsligt långt borta. Han var tyst och alldeles stilla.

Han suckade till, reste sig och gick in i sovrummet. Han tog fram fotoalbumet och satt sig i soffan igen. Han rökte sin cigarett medan han bläddrade i albumet och tittade på fotografierna . Han plockade ut två kort. Ett av fotografierna var på hans fru Besna. Hon var vacker i de kurdiska kläderna. Hennes svarta långa hår låg över axlarna och de mörka ögonen lyste. Det andra kortet var på hans dotter Zelal och var taget för tre år sedan då hon var fyra år gammal. Hon var söt och gullig. Hon log med sina smala läppar och i ögonen syntes liv. Hon var levande. Hon hade en docka i handen.

Han tittade länge på korten och ögonen fylldes med tårar.

Det var den 16 mars, på kvällen. För exakt två år sedan hade han förlorat sin hustru och dotter i samband med massakern i staden Halabja. Nu finns dom inte längre.

Han tänkte på det förflutna och hade tankarna långt borta... Han tänkte på sin tid vid universitetet när han studerade och hade blivit förälskad i sin kära Besna. Vänskapen fortsatte och efter studierna gifte dom sig i staden Halabja. Under bröllopsfesten dansade de med släkt och vänner hela dagen och kvällen. Då var han inte fabriksarbetare utan lärare i fysik på gymnasiet.

Som alla kurder hade även han bekymmer med den kurdiska frågan och sattes några gånger i fängelse av Saddam Husseyins män och utsattes för tortyr. Dottern Zelal föddes när han satt fängslad och var ett år gammal när han kom ut.

Han kom till Sverige som politisk flykting och väntade länge på uppehållstillstånd. Under tiden befann sig resten av familjen i Halabja och det tragiska inträffade.

Han suckade igen och gick fram till bokhyllan. Han tog fram en pärm som innehöll artiklar om Halabja. Han tog fram en efter en och lade på bordet. Bilderna visade döda kroppar. Barn med öppna ögon, gamlingar och kvinnor som alla hade dödats av giftgaserna. Han tittade och tittade och kunde inte hålla sig längre, tårarna rann... Han torkade ögonen och vände sig bort. Mycket ledsen gick han fram och tillbaka i rummet, stannade sedan vid fönstret och stirrade rakt ut. Det regnade och dropparna smattrade mot rutan. Han gick mot dörren, klädde på sig och gick ut.

Han var alldeles ensam, ingen annan syntes till. Han gick in i skogen och blixtar lyste då och då upp himlen. Åskans dån påminde honom om bombnedfall och han tänkte på det hemska som hänt i Halabja. Flygplan som kom under solstrålarna och bombade hans hemort med giftbomber som exploderade och förstörde allt liv och egendom. Han tyckte sig höra barn skrika och rop på hjälp från människorna dår. Han tänkte på män och kvinnor som ville skydda sina barn med sina kroppar. Folk som hjälplösa sprang omkring. Det var som om domedagen kommit till Halabja.

Han gick snabb takt. Hans ögon vidgades och hans mun var hårt ihopknipen då han tänkte på sin hustru och dotter. Han såg sin dotter ligga skrikande hemma på gården och han såg sin kära hustru springa till hennes hjälp för att försöka skydda henne med sin kropp. Han såg bomber falla och explodera på gården och svarta rökmoln stiga mot himlen. Besna och dotter var döda. Ingenting hördes längre.

Plötsligt vaknade han ur sin mardröm. Han hade ramlat i en vattengrop. Två timmar hade han varit ute denna regniga mörka natt.

När han kom hem igen var han genomblöt och smutsig. Han torkade av sig och bytte om varefter han satte sig och tittade på fotografierna en stund igen. Det var nära midnatt och han måste gå och lägga sig.

Morgonen därpå stod han åter vid busshållplatsen för att åka till jobbet. Hans trötta ögon tittade upp mot den grå himlen och han sa för sig själv - "Livet måste gå vidare ändå"

Slut.

PS. Halabja är en kurdisk stad i sydöstra Kurdistan. Den 16 mars 1988 bombades Halabja av Irakisk militära styrkor med giftgas. Cirka 6.000 kurder dog.

Hifzullah Cakirbey

Jag är 66 år gammal och bor i Tierp. Jag har en vuxna son. Jag kom från Kurdistan till Sverige 1982 som politisk flykting. Jag är Intresserad av konst. Jag målar själv abstrakta målningar.. Jag brukar skriva artiklar med politiskt innehöll på kurdiska och turkiska.
Hifzullah Cakirbey är medlem sedan 2016 Hifzullah Cakirbey har 2 publicerade verk