Del 2 min resa från början tills nu, bulimi/anorexi/ätstörning

för 1 år och 1 månad sedan skrev jag en text här på novell.nu
min resa från början tills nu, bulimi/anorexi/ätstörning

Jag fann den nu av en slump och läste igenom den och tänkte skriva en fortsättning, 1 år senare.

Jag klarade de sista månaderna i sjuan, det vart faktiskt bättre efter jag skrev novellen. Men just innan sommarlovet for vi på klassresa med klassen. Vi hade haft två underbara dagar och skulle in på en godisbutik innan vi skulle fara hem. Jag gick in med tre kompisar. Första jag såg var som ett barns ögon när den kommer in bland godis, lycka, men den känslan byttes snabbt ut. Jag fick panik, började skaka, allt jag såg var kcal, 504 kcal/100 gram, 672 kca, 375 kcal, vart för mycket att räkna, jag gick ut.
där förstod jag att jag inte var frisk, som jag trott.
sommarlovet kom inte en dag för tidigt, jag var i stallet varje dag men vaknade varje natt kallsvettig då jag var livrädd att det skulle vara skola nästa dag, min hjärna gick på högvarv hela tiden. Först efter halva sommarlovet kunde jag slappna av och njuta, men kvällen innan skolan skulle börja fick jag panik.

jag låg och skakade i min säng, grät, jag var livrädd, sällan jag varit så rädd. Jag var rädd för jag visste inte vad jag skulle göra med mig själv, rädd för att jag skulle fortsätta gå ner i vikt, banta, spy, träna. rädd för alla lögner, rädd att stöta ifrån mina vänner, rädd för att inte vilja leva.

jag kan säga att hösten, vart 10 gånger värre än jag föreställt mig...

redan första dagen började jag banta. Jag slutade äta helt i skolan och började även hoppa över måltider hemma och spy igen. Jag pressade mig mer i skolan, och jag vart arg över när jag fick B....
Jag gick ned i vikt, frös.

folk i klassen började reagera, mina vänner och övriga klasskompisar. de frågade min närmsta vän hur det var med mig, om jag börjat svälta mig själv igen, (när jag fick veta de undrat, var 8 st, 5 tjejer 3 killar!!! plus mina kompisar) vart jag chockad, hade ingen aning de visste något över huvud taget!.

Jag fortsatte, (var ovetandes om alla som frågat, bara att min kompis sagt en del undra hur jag mår) och så en dag, satt vid skåpen då en kille i klassen gick å skulle hämta ngn mapp i skåpet. Brukar aldrig prata med honom typ, att han ens sa något gjorde mig chockad. Han sa, å lät typ orolig "äter du ens någonting hemma?" vart nervös å skrattade å sa "va? låtsades ej förstå" " jag har aldrig sett dig äta på skolan, jag menar dina föräldrar måste vara oroliga"
vart på riktigt chockad då, hade inte en aning om att de höll koll om jag åt eller ej.

men fortsatte ändå, gick 1,2,3 dagar utan att jag åt. drack vatten, men började även mäta vattnet så jag ej skulle dricka för mkt, inbillade mig att vattnet gjorde mig tjock.
en tisdagslektion, vi hade gympa och hade ej ätit på 3 dagar. vi skulle springa 1,7 och påväg upp till eljuspåret hade jag en dålig magkänsla, jag skulle lyssnat på den och stannat hemma. första halvan gick bra, sprang på bra å fort å "tävlade" mot några längs vägen. rundade konen å vände tillbaka, då var det ngt som inte stämde. efter en bit började allt snurra, jag kände mig trött, yr, mina ben höll på vika sig så var tvungen sätta mig ner på en sten å hölla huvudet i händerna så allt skulle sluta snurra, vet ej hur länge jag satt så men de som passerade frågade hur det var.
två killar(varav ena frågat mig om jag aldrig ät) kom å gick/halvsprang(de ansträng sig ej) å frågade varför jag satt och deppade, hade återhämtat mig lite å "skrattade" å frågade vad de menade, ja jagg satt ju med huvudet i händerna. "rök lite gräs så blir du lycklig" sa de när de förstod jag mådde bra å kunde skämta.

tog mig upp å insåg jag skulle få en dålig tid så började springa igen, kom förbi dem tiotal meter innan allt snurrade igen, försökte springa men gick inte. satte mig ned igen, de kom förbi igen men var typ oroliga nu, sa jag bara var lite yr. de frågade om de skulle hämta någon men skakade på huvudet. var i så dåligt skick att jag inte ens kunde prata. men tog kraft till mig coh beslöt mig för att gå sista biten, var bara 50 m innan en sväng å sedan raksträcka. när jag passerat kurvan å såg alla stå vid mål å såg hur de varit oroliga å vart lättade skämdes jag ihjäl. ville springa sista biten för att visa att jag var okej, men kunde ej. och det jag tänkte var vilken dålig tid jag skulle få nu. men det var inte vad dem i mål tänkte. de hade varit väldigt oroliga varför jag tog sådan tid, då jag brukade vara snabb. när jag kom imål snurrade allt å hörde knappt vad de sa, de fråga ngt om mat å bara nickade å skakade på huvudet.

efter det, vart mina kompisar oroliga å arga på mig, arga på att jag inte tog hand om mig själv, att jag svälte mig själv. jag bara skrek på dem och det slutade med att de gick till min mentor å berätta allt. han visste(VARFÖR VISSTE ALLA I HELA VÄRLDEN OM MINA PROBLEM UTOM MIG??? VAR JAG VERKLIGEN SÅ DÅLIG PÅ ATT LJUGA?)
att jag inte åt, å skulle hålla mer koll. när jag fick reda på det började jag "äta" för att visa att jag mådde bra. vilket ledde till ännu mer ångest, hamnade ibråk med min kompis igen å skrev saker jag ångrar, då dessa kunde ha varit de sista ord jag sa till henne...
dagen efter, en fredag, pratade min mentor med mig, erkände jag mått dåligt men sa jag mådde bättre å försökte vända allt nu en gång för alla, tre dagar senare försökte jag ta mitt liv. Hade planerat allt kvällen innan, hört av mig till mina kompisar jag ej hade så bra kontakt med å pratade med dem("ett förväl" från min sida) på måndag morgon var jag ovanligt lugn, jag gjorde allt hemma "för sista gången" bäddade sängen, borsta tänderna, allt var som vanligt men ändå inte. Jag skulle aldrig mer komma hem. tänkte jag. for på skolan, vi hade idrott första lektionen sedan 1 tim hål å sedan svenska. på hålet tänkte jag fara iväg å ta mitt liv.

under idrottslektionen var det enda jag tänkte på hur jag skulle göra, å allt sådant. efter lektionen sa jag till min kompis jag skulle hem å hämta datorn. jag cyklade till närmsta bro. jag skrev "förlåt" till min kompis. jag hade en panikattack, skrek, grät, grät, grät. Det var fint väder, en vanlig höstdag, kalla vindar som slet i min jacka. Min kompis vart orolig då jag ej svarade, men skrev ngt om vatten å bro.

jag klev över räcket, jag som normalt sätt är höjdrädd var inte rädd alls. Kände mig lättad, Nu skulle det vara över, tog ett steg närmare kanten, ett till. stod på kanten och tittade runt. det låter som fridfullt, men ska jag vara ärlig. Jag grät, jag skakade, jag var livrädd att hoppa. Jag tänkte på min familj, mina framtidsplaner, mina kompisar, lärare allt. jag försökte som sjutton att sluta tänka, då jag visste jag aldrig skulle kunna hoppa om jag tänkte på dem. jag tog ett djupt andetag, och skulle precis kliva mitt sista steg då en äldre dam kom.

Jag har ingen aning om vad hon sa, men hon fick mig att vända om och gav mig en kram över räcket. jag grät, hon frågade vad jag hette å tror det var det enda vettiga hon fick ur mig. hon berätta om sin man som gått bort i cancer men att han var gammal, jag var fortfarande ung. hon fick mig över på andra sidan och först då bröt jag iop. Jag skakade, skakade som sjutton,.skrev till min vän(som i det här laget hade sprungit till kuratorn, som ringt mina föräldrar å 112, å tagit med skolfritidsledaren å min kompis å kört bil i ilfart mot bron. 112 hade försökt ringa mig flera gånger) att det var lugnt nu. hon skrev de var påväg å skrev korta sms, e struntsaker för att höra att jag var kvar. står du på bron? ja. mitt på bron? ja, bron över vattnet? ja, osv.

så kom dem. (var inga snygga parkeringar här inte) skolfritidsledaren hoppade ur bilen innan den ens stannat och sprang fram till mig och kramade mig. Jag grät å skakade ännu mer, stackars min kompis, hon stod där vid bilen helt i chock och skräck och ja. kuratorn var den som var effektiv, ringde mina föräldrar å kom överens om att mötas på skolan, hon tog den äldre damens nummer, och damen sa att det kommer bli bra, att hon kommer tänka på mig. sen for hon. och vi for till skolan. om jag trodde mina tårar var slut, hade jag fel. när vi kom in till expeditionen stod mina föräldrar där, alldeles rödgråtna. kramade dem å grät. det enda jag sa var förlåt, om och om igen.

vi for på bup, och var där 2 timmar. for sedan till skolan igen då jag inte ville vara hemma å missa en massa. (under svenskan, som jag missade hade det varit kaos. min andra kompis, som var kvar visste vad som hänt och var i chock/gråtit/något sådant och var orolig då hon ej visste om jag hoppat eller ej. min lärare visste lika mkt som hon. resten av klassen var oroliga å frågade vart jag var, då jag aldrig brukar komma sent. när de såg min kompis började också killarna bli orolig å spekulerade i att jag var kidnappad. Men ingen sa något) Lunchen var slut och det hade ått 20 min på fysiken. usch, jag minns paniken när jag stod utanför å skulle gå in. Jag var livrädd, vad skulle folk säga? visste någon? tog mod å öppnade försiktigt dörren, tog penna å sudd och fick mappen av läraren som pekade vart jag skulle sitta.
satte mig ned, killen brevid sa "du är sen" å kunde inte låta bli att skratta ett litet uppgivet skratt, ja, jag är sen. (han skulle bara veta tänkte jag där, att jag egentligen aldrig mer skulle kommit till skolan)
Efter lektionen, ville min kompis som jag bråkat med dagar innan prata med mig. hon var i chock och livrädd, hon bad att vi aldrig skulle bråka mer å att hon inte menat något illa hon sagt. hon trodde det var hennes fel.... och rädslan såhär i efterhand, skulle hon anklagat sig själv om jag lyckats? var inte alls hennes fel.

Var nästan ännu jobbigare att gå till skolan igen nästa dag... mina föräldrar hade skickat mail till allas föräldrar så de skulle veta. samt alla lärare visste....
kom till skolan, satte mig på det vanliga ställe jag bruka sitta. när mina klasskompisar kom, fick jag kramar å de sa att jag måste säga till nästa gång jag mår dåligt.

Kan säga att de kommande 2-3 veckorna var jag i en dimma. jag var på lektionerna men ändå inte där. Jag tänkte hela tiden på måndagen då jag försökt ta mitt liv, Min mentor, som vetat om mina problem kunde jag se var orolig. Han sa att jag kunde komma till honom när jag vill, att han fanns där för mig.

idrotten var jag inte med på alls under 3 veckor(10 lektioner) jag hade ingen ork. första lektionen jag var med igen bröt jag ihop efter halva å gick ut å grät. en i klassen, som jag egentlgien inte pratat så mkt med kom ut å gav mig en kram å frågade hur det var, sa bra men hon sa att det inte alls var det. att hon fanns där för mig om jag behövde prata.

när jag väl "började komma till medvetande" började jag minska på maten igen, ljög jag mådde bra för bup och började om allt igen, skärde mig osv.
julen kom å allt vart bättre utom maten å självskadebeteendet.

när våren började gick jag upp å ner i vikt. Jag inbillade mig själv jag var frisk, men mina kompisar såg igenom lögnerna. började samtidigt försöka få bra betyg igen, då allt hamnat på halvfart efter det med bron. nu är det mitten på maj, våren har varit tuff, svår och även fast jag klarat den mår jag inte mkt bättre. fast börjat vara med på idrotten igen, efter en del skolkningar...allt är i andra stadier nu. hamnade i bråk med mina kompisar igen för 2-3 veckor sedan å isolerade mig, tills jag började vara med en i parallellklassen som fick mig på bra humör osv.

mådde dåligt över att inte vara vän med mina fd vänner längre,,, då det kändes som dem ignorerade mig(fast jag gjorde lika mkt dessamma)
men jag tror det blir bättre nu. i tisdags förra veckan pratade min mentor med mig, han frågade hur jag mådde, om jag mådde sisådär osv, och var faktiskt ärlig. vilket kändes skönt. går till bup var 3 e mån men ljuger bara där då jag tappat förtroendet för dem.
men så i onsdags, kom min fd kompis till mig igen och allt var som vanligt, hon pratade som inget hänt, jag med och allt var som det skulle vara. idag, imorse hade vi idrott. prallellklassen har prkatik så var rädd jag skulle vara ensam. men så min andra kompis, kom till omklädningsrummet jag var i, väntade på mig å pratade å "försökte vara kompis igen" pratade om kolavslutningklänning osv, kändes bra å lättat att hon ville prata med mig. och med tanke på allt bra väder är mkt bättre(utom maten men går leva med, gjort i 5 år så)
imorgon, är det nya tag, har hälsosamtal med skolsyster å lär säkert ta upp det här med suicidförsöket men känner att jag börjar kunna hantera det.
har mkt att se frammemot, tävlingar, sommarlov, jag tror jag fixar det.
ett citat jag älskar "you where given this life because you are strong enough to live it"

shia

sjuk i ätstörning,
Shia är medlem sedan 2017 Shia har 3 publicerade verk