Mahira

MAHIRA
Sevko Kadric

'TINA fyller åtta. Du är välkommen på födelsedagskalas. Kalaset är den 10 februari, klockan 18 till 21. På Drottningsgatan nr 13 (Lilla festsalen - mitt emot Missionskyrkan). I fall att du inte kan komma, ring oss på telefonnummer 153....' skrev och översatte till svenska fördelsedagsbarnet Tina och mamma Mahira. Handstilen förde de över till datorn, i ritprogrammet hittade de en illustration med mångfärgade ballonger, lade den i nedersta delen av texten och skrev sedan ut allting på skrivaren i ett exemplar.
- Jag behöver 22, sade Tina till sin mamma. Det här kopierar vi till svartvitt, så att du själv kan måla ballongerna, förklarade Mahira och viftade med papperet så färgen skulle torka. Och så blev det också. De kopierade 25 inbjudningar på en halv blå kartongbit, sedan målade Tina ballongerna på dem, skrev namn, lade i kuvert, skrev namnen på kuverten och delade ut dem.
- Vi skickar en till farmor och farfar i Sarajevo, en lägger vi i albumet, och den här kan stå hos mormor Zuhra, förklarade Mahira medan hon hjälpte Tina att fördela inbjudningskorten innan de gjorde listan på vad som behövde köpas.
- I morgon går vi och handlar, sov nu sött, viskade Mahira och kysste henne god natt.
- Mammas lycka, viskade hon ännu medan hon satte sig vid köksbordet och tog fram en cigarrett och barnet gömde sådana tårar som i ensamhet och särskilda stunder av minnen och glädje börjar rinna av sig själva.
- Åtta år, herre Gud vad tiden flyger iväg, fortsatte hon prata för sig själv och tittade ut genom fönstret, ut i mörkret, i februarikvällens kyla.

Det var april år 1992. Hela Ilidza blev som ett stort koncentrationsläger. Den som lyckades ta sig ut hade lyckats. Mahira hade precis gift sig, och även öppnat ett kafé med sin man. Det började med barrikaderna på Mojmilo, från Faletic flyttades vapnen mot Pale, på vapenfabriken ”Zrak” fördes riktiga strider, offer efter offer hade fallit, de väntade utan att hon själv ens visste på vem eller vad. Men det värsta var att de inte visste var de skulle ta vägen heller. De hade satsat allt på sitt kafé, och de ville inte lämna det. Och det hade de inte gjort heller, men när de där med mössmärkena tagit makten, tog de även kafét utan att ens fråga dem.
- Hur ska vi nu lyckas fly levande, frågade Mahira sin man, sig själv, och folk i grannskapet. De hörde på radio att en konvoj från 'Barnens ambassad' i följe med UMPROFOR skulle åka från Sarajevo via Ilidza. Det blev en signal för dem. Någonstans fick de ett par liter bensin, de kastade sig i bilen, tog med sig även en grannkvinna med ett litet barn och ställde sig bara i den där konvojen. På vänstra sidan av Järnvägsbron stoppades kolonnen av män med mössmärken som kallade sig själva för 'Serbiska Armén'. Övertalningar pågick dagar och nätter, överenskommelser mellan UMPROFOR och talesmän för dem som stoppade alla. Under dagen blev det svordomar och gräl. Man slog på bilarna och på natten tog de den där kvinnan med barnet från Mahiras bil och tvingade henne in i en av bussarna. En av de skäggiga satte sig i baksätet på deras bil, lade gevärets mynning mot hennes mans rygg och tvingade honom att vända bilen och köra. Han försökte även tvinga Mahira ut ur bilen men hon höll i sin man och vägrade lämna honom. De parkerade bilen utanför polishuset i Ilidza. I polishuset började de slå hennes man med gummibatong och svor allt vad de kunde och tog honom med sig bort. Det var sista gången hon såg honom. Han bara försvann. Mahira fick övernatta i någon källare och sedan kom de och hämtade henne. Fulla, skäggiga, smutsiga var de. De tog i henne när hon gjorde motstånd. De slog henne, drog av delar av hennes kläder och lovade att släppa hennes man, om hon dansade naken på bordet för dem. Efter två dagar tog de med henne i bil en tjugo minuter och gick in på en restaurang, motell eller vad det var. Hon kände igen Vogosca, även om de skrek åt henne att hon inte fick titta. Där förstod hon att hon inte var ensam. I vart och ett av rummen fanns det en till med liknande öde. De kom in med mat, vatten för att tvätta kroppen, slängde in sexiga underkläder och begärde att de skulle ta på sig dem och sedan kom de med dem som var avsedda för dem. Hon kommer ihåg en liten skallig man med smutsigt skägg, hon såg honom senare på bilderna av de serbiska politikerna, hon kommer ihåg en utländsk officer och lukten av dyrbar parfym, som långt efter honom stannade kvar i rummet. De fanns... men vem vet hur många som fanns?

Andra kvinnor träffade hon inte. Hon hörde hur de skrek, antingen kvinnorna eller männen som var med dem, hur de snyftade, hon hörde hur de, då de blev tysta, knackade på hennes vägg, men hon såg dem aldrig. Genom stegens klapprande och orden från dem som åstadkom dem listade hon ut att de förde iväg kvinnorna någonstans, och sedan kom de tillbaka med dem eller med nya till samma rum. Hon visste att de även skulle föra iväg henne men visste inte vart.
Mat, vatten och tabletter gav de till henne genom att bara sträcka in handen. De tabletterna gjorde henne underlig. Ibland glömde hon var hon var, med vem och varför, hon glömde allting. En dag överraskade hon honom som tog in maten, de fick ögonkontakt. I det mörka rummet och den mörka hallen fanns det ändå tillräckligt med ljus för att de skulle se varandra, skrämma varandra. Hon tyckte att hon kände igen honom, hans ögon var stora, näsan var krokig, öronen långa, skägget hade precis vuxit ut eller så växte det inte mer än så. Den bilden memorerade hon i rädslan, i hemligt hopp. Andra gången kom han för att hämta sakerna, men sökte henne med sin blick, sökte och hittade. Han tittade, tog sakerna, började gå men hans blick höll sig kvar på Mahira och hennes dörr.
- Kom med mig! , sade han till henne några dagar efteråt. Det var kväll, hon gick ut ur rummet, så som hon var, ingenting, nästan ingenting på sig hade hon. Han hade en pistol hängande på höften, stor, större hade hon aldrig sett. Han tog ut henne via bakdörren och började gå mot en höjd. De gick, tystnaden bröts av deras steg och gevärskotten någonstans från första stridsfronten. Mahira väntade på sitt skott, det sista. Hon tänkte på var det skulle ske, och hörde svagt:
- Stanna! Hon stannade, allting inom henne stannade.
- Vad är ditt namn, frågade han.
- Mahira.
- Var kommer du ifrån?
- Från Ilidza, svarade hon.
- Varifrån Ilidza?
- Unga Bosnien 64.
- De jäv...., svor han och fortsatte: Lyssna nu Mahira, lyssna noga, jag ska skjuta mot marken. Jag kan inte mörda dig, men om de där bondjävlarna får tag i dig igen kommer de inte att missa, varken dig eller mig. Och han sköt mot marken, så det där stumma skottet skulle höras precis som i kroppen. Han tog henne till en stuga, gav henne något att ta på sig och låste in henne och själv återvände han till det där motellet. Dagen efter körde han en bil intill stugan, satte Mahira i bagageutrymmet, stängde den och körde henne till Ilijas. Där pratade han med någon, körde in bilen i ett garage, tog ut Mahira och gav henne mat och där i garaget, inne i bilen väntade hon in kvällen. På kvällen satte han ögonbindel på henne så hon inte skulle se ansiktet på mannen som var med honom. Han körde ut bilen, körde en eller två kilometer, och i mörkret gömde de sig bakom förstörda hus och närmade sig en flod. På vänstra sidan syntes den raserade bron, framför brusade floden och på andra sidan under himlen tecknades bergets silhuett.
- Kan du simma, frågade han.
- Ja det kan jag, svarade hon.
- Du ska över floden, där borta finns den bosniska armén. När du gått över den där kullen är du säker.
- Vad heter du, frågade Mahira, innan hon började gå mot floden och jagade så iväg sin rädsla i hopp om att inte få ett skott i ryggen.
- Min syster är gift med en muslim, sade han istället för ett svar.
- Lyssna, om du inom sju dagar berättar för journalisterna var du har varit så mördar du mig och sedan, om du inte berättar alls, så mördar du mig också.

- Mamma, ska vi baka en tårta eller köpa en av glass, frågade Tina på morgonen när hon vaknade.
- Vad skulle du helst vilja ha?
- Kanske en glasstårta, föreslog Tina tveksamt. Och de köpte fyra avlånga glasstårtor, satte ihop dem på en bricka, lade till grädde på toppen, dekorerade med godis, skrev 'Tina' i mitten och satte åtta färgade ljus på. Några timmar före födelsedagsfesten låg tårtan i kylskåpet i en undanskymd del av den lilla festsalen. De pyntade salen själva, satte ihop borden i den högra delen, täckte dem med långa pappersdukar, ställde ut papperstallrikar och glas, och bakom glasen kikade små färgade sugrör. Bredvid tallrikarna fanns det små kartongbitar med gästernas namn och på varje sådan var en bild målad med vattenfärger. Tina målade blommor, en kanin, en tupp, ballonger i olika färger... Mahira skapade en stor kaktus på bordet. I en skål lade hon godis, popkorn ovanpå, i mitten satte hon en lång gurka med instuckna tandpetare, och på varje tandpetare fanns färggodis. Alltihop såg så dekorativt ut, overkligt som en kaktus. På väggarna ovanför vägglamporna tejpade de ballonger i flera färger. När de sedan tände vägglamporna, såg ballongerna ut som glödlampor. Allting blev klart en timme före klockan sju. Tina gick för att göra sig i ordning. Mahira var redan klar, bryggde kaffe åt sig själv och stod ensam i rummet, just bredvid kaktusen. Bilderna kom av sig själva.

Hon tog sig över floden Bosna, hittade vägen genom växtligheten vid stranden, klättrade upp till asfaltvägen, gick över vägen och började klättra uppför den där kullen. Hon väntade sig ett skott från kullen eller från den andra sidan av floden - men ingenting hände. Uppe på kullen, ingenting igen. Framför henne fruktträdgårdar, skogen, nya kullar, hon gick och gick. I utkanten av en by började hundar skälla på henne, hon började tala.
- Vem är det, hörde hon en manlig röst som frågade inifrån huset.
- Konstigt att de våra inte stoppade dig, undrade alla hemma förvånat.
- Jag har inte träffat någon, sade Mahira.
Dagen efter tog de med henne till armébasen, där man undrade vem hon var och varifrån hon kom. Hon frågade efter läkare.
- Gravid i tredje månaden, sade läkaren, det som hon redan vetat. Hon var som förstelnad av de där tabletterna de givit henne. Ingenting spelade längre någon roll. Hon hade varken livsglädje eller rädsla inför döden. Nu började sinnena komma tillbaka. Hon började gråta.
- Varför gråter du, frågade läkaren.
- Jag vet inte.
- Vems barn är det?
- Mitt , sade hon.
- Journalisterna önskar prata med dig, sade de till henne lite senare.
- Nej, inte ännu, sade hon.
- Det är viktigt att du talar om för världen vad som pågår där, övertalade de henne.
- Nej, inte ännu, sade hon. Hon tog sig över till Zenica, hon hade släkt där. Även de där sju dagarna gick och hon sökte själv upp journalisterna. In i minsta detalj beskrev hon konvojen från Ilidza, hur de tog hennes make, nätterna i polishuset och nätterna i det där
kafét i Vogosca.
- Så du påstår att de kom med höga utländska officerer till ditt rum, frågade en utländsk journalist.
- För det mesta.
- Påstår du att de mördar kvinnorna sedan?
- De skulle ha mördat mig.
- Du blev gravid?
- Jag är gravid.
- Vems barn är det, frågade även journalisterna.
- Mitt, svarade Mahira.
- Mitt barn, min lycka, sade Mahira när Tina uppenbarade sig vid dörren. Hon hade vita rosetter i sina hårtofsar, en vit skjorta med stor volangkrage, hon kikade fram under en röd dunjacka, hade svarta utsvängda byxor som hängde mellan röda skor och den röda jackan.
- Varför gråter du, frågade hon Mahira när hon kom fram.
- Mamma gråter av lycka, svarade hon och kramade om henne.

Till Sverige kom hon från Frankrike. Till Frankrike åkte hon genom den franska humanitära organisationen 'Ekolibri'. Den 10 februari 1993 födde hon Tina i Frankrike. Till Sverige kom hon genom släkten. Hennes mor Zuhra var redan i Sverige, det fick hon veta i Frankrike.

Tio minuter i sju började barnen komma till kalaset.
- Hej Tina, sade de vid dörren och gav henne presenter. Tina lade presenterna på ett bord och öppnade dem senare inför alla. Tårtan kom efter grillkorv med ketchup. Mahira satte ner tårtan på bordet framför Tina, tände ljusen och sången började på svenska:

Ja må hon leva, ja må hon leva
ja må hon leva uti hundrade år.
Javisst ska hon leva, javisst ska hon leva,
javisst ska hon leva uti hundrade år.

- Ett fyrfaldigt leve för Tina, sade en pojke och sedan hördes tjugo barnröster
- Hurra, hurra, hurra, hurra!

Tina blåste ut ljusen i tårtan och barnen applåderade i spänd förväntan på sin del av födelsedagstårtan. Mahira applåderade och gick till den där undanskymda lilla delen av salen med kylskåpet för att torka sina tårar och låta nya falla.






Författare:

Publicerat

Dela: