Morenas barndom

Morenas barndom, av Linda-Miranda Garbén

Min far biter min mor i nackskinnet och hoppar sedan nöjt därifrån. Jag finns till, jag existerar fast ingen ännu vet om det, inte ens min mor. Jag tror jag har syskon men är inte riktigt säker ännu. Min mor ligger utsträckt på den grå stentrappan till vårt gula trähus, en av de två flyglar som tillhör Björkögården. Hon håller ett vakande öga över den leriga gårdsplanen, några höns pickar frön utanför den röda, lite slitna ladugården. Hästarna leker och nafsar varandra i den inhägnade hagen. Den sena brittsommarens sista solstrålar gassar mot mammas svarta päls, det blir varmt och känns som jag befinner mig i en bakugn.

Plötsligt öppnas dörren av en människa som heter Ann-Marie som kommer att bli min första matte, innan jag flyttar till min andra familj. Min mamma reser på sig och sträcker ut baktassarna bakåt och framtassarna framåt så det känns som jag åker berg- och dalbana. Min mamma går direkt till matskålen och min matte nr.1 häller upp grädde i en skål som hon placerar på golvet framför min mor. Min mamma, som har det ovanliga namnet Tantor, lapar i sig grädden så det skvätter runt hennes nos. Fast hon alltid har god aptit, kommer den av naturliga skäl snart att bli ännu bättre. Hon kommer även att bli tröttare vilket är det första tecknet på att min matte reagerar. Hon tror att hennes katt Tantor är sjuk och beställer därför en tid hos veterinären för undersökning. Redan under mitt första veterinärbesök får jag en bestämd uppfattning om att ogilla det hela. Först och främst är vägen dit knölig och besvärlig, jag far hit och dit i magen som en liten boll. Nu vet jag att jag har syskon, för mitt i en kurva fick jag en knuff av ett annat litet bylte bredvid mig. Det är min syster, även hon är ännu namnlös. Hon är ganska tjock och tar stor plats, jag får knuffa tillbaka för att inte bli helt kvävd. Jag hör att min mor jamar högljutt så hon är nog inte heller så förtjust i bilfärden. Vi lämnar den lilla skogsvägen som känns som en tvättbräda och kör ut på landsvägen. Bilen susar förbi de gula havrefälten på Västgötaslätten och i vart väderstreck skymtar ett kyrktorn.

Ann-Marie svänger återigen bilen och sedan blir det stopp med en duns. Hon lossar försiktigt på haspen till den hemska lilla buren av stål som vi har suttit inspärrade i under en och en halvtimme . I väntrummet luktar det märkligt av dofter jag aldrig tidigare känt. Hundlukt blandar sig med kanin och kattdoft. Här inne är stämningen tryckt och förstämd. Stora schäferhundar kastar uppgivna blickar på varandra. Min mamma är också rädd, hon darrar. Vi ligger i Ann-Maries knä och väntar och väntar… Tiden känns outhärdligt lång. Så till slut slås den gamla, slitna trädörren upp med ett brak och ut kommer först eller rättare sagt, nästan flyger två ihärdigt skällande små terrier, efter dem lika högljutt en tant i lila hatt och till sist veterinären själv, en kraftig man med grått hår som står på ändan. Han böjer sig fram över vår mor. ”Jaha, och här har vi lilla Tantor, nu ska vi se vad det är för fel på dig.” Vi blir nedsatta på en träbänk ovanför min mors huvud lyser en skarp lampa som sticker henne i ögonen. Min första matte, Ann-Marie, berättar att hennes katt Tantor ständigt är trött. ”Och hur är det med aptiten”, frågar veterinären med sin djupa stämma. ”Ja, det är det som är det konstiga”, svarar Ann-Marie. ”Hon har en omåttlig aptit, hon äter oss nästan ur huset.” Veterinären börjar inspektera vår mors öron. Han tittar henne i ögonen, tar ett stadigt grepp med tummen och pekfingret på vardera sidan om hennes käkar och öppnar hennes mun. Hela tiden har Tantor suttit alldeles stilla men när han för ner en sticka i hennes svalg protesterar hon högljutt genom att morra och fräsa. ”Såja, såja. Nu tar vi det lugnt”, säger han. ”Vadå vi”, tänker jag, ”det kan han göra själv!” Han lägger händerna på mammas buk. Plötsligt känner jag något som trycker hårt mot min ena höft. Aj, det gör ont! Jag fyrar iväg en spark mot föremålets riktning och jag lyckades! Han rycker undan handen, släcker den starka lampan. Phuu! Han tar av sig kirurghandskarna och återigen hörs hans mörka röst. ”Ja, det är inte så konstigt att katten har god aptit, hon har nämligen fyra till därinne” ,säger han och klappar Tantor ömt på magen.

Det är med blandad förtjusning som Ann-Marie sätter sig till rätta i Landrovern och vrider om startnyckeln. Hon funderar på hur hon ska ha tid över för att ta hand om ytterligare fyra katter. Det är mörkt ute, det har börjat snöa. Snön lägger sig på framrutan men smälter snabbt och blir till vatten som vindrutetorkarna med långa, svepande rörelser, hastigt torkar bort. Det är tyst i bilen så när som på ljudet från vår bur i baksätet när den skramlar till en aning. Jag har somnat.

Dagarna som följer är hektiska. Vår matte ringer till alla tänkbara vänner och bekanta men hon når ingen större framgång. Ingen tycks vilja ha fyra, busiga kattungar. Jag är en aning arg och sur för att inte tala om, skitförbannad! Hur kan hon vara så känslokall att hon redan placerar ut oss i inackorderingshem, innan vi ens är födda! Innan hon ens har sett oss och hur söta vi är, med våra små huvuden likt dunbollar och ögon som stjärnor på den kalla och klara decembernatten. Snöflingorna som faller utanför fönstret blir allt större, så som magen på vår mor. Hon är nu så rund att hon vaggar som en anka när hon går längs köksgolvet. Jag är vid detta laget mycket trött på att vara instängd på denna lilla yta. Mina syskon tar sådan stor plats, speciellt då min syster, att jag får ligga dubbelvikt med svansen lindad runt mig likt ett litet paket med snören, knutna och krullade i kanterna. Men så kommer jag ju också att bli en julklapp så småningom.

Adventsstjärnorna har hängts upp i det snömoddiga fönstret och Ann-Maries äldsta dotter, Johanna, har tänt två ljus i ljusstaken som står på det lackerade furubordet i matsalen. Detta vittnar om att det redan är andra advent. En doft av pepparkaksdeg har börjat sprida sig runt i huset, stora grytor står och kokar på den gamla järnspisen. Veden, som Ann-Maries man har huggit tidigare på förmiddagen, sprakar och slår små gnistor omkring sig och avger en skön värme. De två döttrarna i huset spelar på var sin ny jul-CD.

Mitt under denna fridfulla stämning börjar vår mor att få värkar. Jag börjar återigen åka karusell, min lilla kropp åker runt som en av de vackert utskurna gallionsfigurerna på en karusell, fortare och fortare. Jag blir yr i huvudet. Jag pressas samman med mina syskon, alla vill ut på en gång. Ut i den frihet som är så efterlängtad, ut i luften och andas det syre som gör varje liten cell levande. Ut i den värld som är fylld av lycka, rädsla, nyfikenhet och dolda upptäckter likt en gammal, svart skattkista djupt förankrad på havets botten. Plupp! Dessa få bokstäver som bildar detta banala ord är allt som krävs, för att jag ska vara till i denna existerande värld! Var det inte svårare än så? Fem bokstäver som skilde mig evigheters ljusår mellan det mörka tomrum som jag befann mig i och universum. Jag ligger där nu, våt, blodig och ynklig, ihopkurad på en frottéhandduk och fryser. Det är fortfarande mörkt, jag ser ingenting. Hjälp! Jag är blind! Jag känner en varm, sträv och våt tunga som slickar mig längs ryggen. Det är min trötta och utmattade mamma som vill göra oss fina efter entrén. Hennes päls är mjuk och doftar som nyslaget hö. Jag borrar ner nosen bland de tjocka, silkeslena hårstråna och börjar att spinna. Det är första gången i mitt liv jag avger detta brummande ljud som får mig att känna mig så avslappnad, att jag kan ligga utsträckt med magen upp i vädret med halvslutna ögon, en tass mot öster, en mot väster och spinna på dessa förtrollande noter, likt Beethovens sonat nr.23 i f-dur ”Appassionata”, samtidigt som en stor fet kråka kan spatsera med stolta steg några meter ifrån mig, utan att jag inte ens reagerar med en enda liten svansryckning.

Jag väcks ur mina sköna drömmar av att en stor fet trampdyna har blockerat samtliga mina andningsorgan. Det är naturligtvis min storasyster som är i farten igen. Hon har hittat en härligt ljusrosa, inbjudande spena att sluta sin mun kring och suga i sig den tjocka, varma, näringsrika mjölken. Det är därför som hon nu med all kraft trycker undan mig för att komma först till kvarn. Denna procedur kommer att upprepas dag efter dag och jag får aldrig riktigt samma chans att inta denna gudaspis som mina syskon. Jag blir därför magrare och mindre än de andra, annars är vi rätt så lika, mina syskon och jag. Jag, som ännu inte har något namn men som min första familj har tänkt att döpa efter en man som heter Rune, i den familj som jag kommer till sedan. En man! Fnys! Vet de inte att jag är en hona! Jag lystrar naturligtvis inte när de ropar Rune efter mig så då försöker de med Runa, men när inte heller det hjälper börjar de kalla mig för Morena istället. Morena betyder enligt min språkbegåvade lillmatte, mörk och brun på ett främmande språk, som heter spanska. Eftersom jag är just svartrandig och beige med svarta långa ögonfransar som en señorita, så är alla överens om att detta namn passar mig förträffligt.

Det dröjer inte länge förrän det är dags för min andra resa vilken går mycket behagligare tillväga, för nu ser jag nämligen omvärlden med egna ögon. Träd efter träd susar förbi, röda hus, vita hus och blåa hus allt är som en enda stor färgpalett. Men det som intresserar mig mest är dessa jättelika flygfän långt upp på den gråblåa himlen. Dessa orsakar mig en lättare nackspärr. Så kommer vi äntligen fram till ändstationen, detta som kommer att bli min permanenta bostad. Jag mottages av min nya familj, ett äldre par som överöser mig med blöta pussar. Egentligen tycker jag inte att människorna är lika intressanta som mitt nya hem, här finns så mycket spännande saker att titta på och undersöka. Bl.a. får jag erfara detta under mina första dagar, då en mus kilar fram över golvet som ett levande smörgåsbord, när jag som vanligt sitter och putsar mig på den bruna kökssoffan. Jag kastar mig handlöst över den försvarslösa lilla musen. Detta är min första trofé men ingen annan än jag tycks uppskatta fångsten. Mina nya familjemedlemmar springer runt och skriker och sopar upp resterna av min fångst. Men här händer inte bara roliga saker. Morgonen därpå när jag precis har vaknat och ännu är lite sömndrucken, känner jag en brutal hand med hårda nypor och bestämda steg, som placerar mig i handfatet, i badrummet. Iihh! Jag blir stel av skräck när jag får en iskall dusch som strilar över mig och förvandlar mig till en blöt liten råtta. Detta verkar däremot mina nya familjemedlemmar vara mycket förtjusta över men jag får väl hålla med om, att ladugårdsodören inte var så trevlig, när allt kommer omkring.

En vecka senare anländer en yngre familjemedlem, jag blir naturligtvis nyfiken när hon kliver in i hallen. Jag springer på mina ännu lite ostadiga ben, mitt lilla huvud vickar fram och tillbaka i en ganska mallig gest, som om jag vill visa att det här är mitt hem! Jag nosar grundligt igenom henne. Sen är det kört, jag är mycket fäst vid henne, jag tycker att hon är som min tvillingsjäl fast hon är människa. Jag ligger i hennes knä och iakttar henne med mina beiga och lite vingliga ögon, hon tittar tillbaka på mig med sina mörka ögon. Det är som vi kan tala och förstå varandra genom dessa blickar, utan att behöva byta ett enda litet ord eller jamande. Hon har långt mörkt hår som jag älskar att klänga i. Jag brukar greppa tag med framtassarna runt en hårslinga och använda den som en lian, för att svinga mig fram och tillbaka. Jag har också funnit ett nytt nöje som jag gjort till min morgonritual. Nämligen två jättespenor på min lillmatte, som jag får snutta på helt ifred, ifrån feta trampdynor som försöker stöta bort mig.

Skriven av: Linda-Miranda Garbén