Att döda ett barn är sorgligt men att döda en vuxen. Vad är det?

Att döda ett barn är sorgligt men att döda en vuxen. Vad är det?

Vädret är väldigt vackert i Libanon. Solen lyser under 11 månader om året. Luften är ofta uppfriskande. Himlen är nästan alltid blå, klar och vacker som de vackra flickornas ögon i Skandinavien. I Libanon fanns förr många välfungerande företag och banker och mycket kapital. Men så blev situationen dålig. Många konflikter av politisk, ekonomisk och militär karaktär uppstod.

Det finns två skolor i vår värld: i den första skolan finns lärare, böcker och pennor, men det finns också en annan skola och här är det livet som lär oss varje dag. De som hämtar sin kunskap från båda skolorna kommer att lyckas bäst. Ur livets hav har jag hämtat alla fakta i denna berättelse om hur förväntningar kan uppstå och försvinna. I det senare fallet inträffar en tragedi men om vi då har hämtat våra kunskaper från livets skola kan vi sluta lida och det kommer att bli ett vackert slut. Den här berättelsen handlar om en man som hette Hassan. Om hans upplevelser och erfarenheter kommer här att berättas.

Himlen var klar och luften kändes lätt att andas när Hassan satt ute i naturen bland några tallar. Han var uppe i bergen i solens land, där solen skiner nästan hela året. Han läste i en bok och antecknade på vita papper. Han älskade den vita färgen. Den kom alltid Hassan att tänka på brudarnas vita brudklänningar. Han såg upp på de magnifika bergstopparna där snön lyste vit under hela dagen. Redan i gryningen, vid fyratiden, kunde Hassan se det vita ljuset från soluppgången stiga upp. Hassan satt mitt bland fjärilar,
fåglar och kaniner. Allt kring honom sjöng och dansade av glädje. Han tänkte på vad han nyss hade skri-vit. Det var sådant som han inte kunde visa för andra, det var om glada och sorgsna händelser i hans liv som han inte kunde dela med sig av. Naturen är ofta fascinerande, framförallt innan krigets vindar börjar blåsa. Himlen är mycket klar och brisen känns uppfriskande. Hassan satt i parken kring sin fars hus. Han drog in den rena luften i lungorna medan han matade fåglarna, som hade kommit tidigt på morgonen, med vetekorn. Fåglarna brukade troget vänta på honom vid den här tiden.

Före lunchtid brukade han komma tillbaka för att träffa en grupp barn. Han gav dem alltid godis, de spela-de boll, skrattade, sjöng och dansade och de tackade Hassan. Lagom till kvällen träffade han katterna i grannskapet som han gav mat och om det fanns en sjuk katt gav Hassan medicin till den. Katterna väntade på honom vid samma tid varje kväll och så fort de fick syn på honom jamade de alltid högt på en särskild melodi. Senare på kvällen brukade Hassan besöka några äldre människor som han gav presenter och köpte medicin åt för sina egna pengar. När han kom sprang de snabbt för att öppna dörren för honom, sedan satt han länge och skämtade med dem. De grät av rörelse när han inte ville ha betalt för mediciner och gåvor, men också när han gick. De betraktade honom som sin son.

Regelbundet vattnade han i sin fars trädgård, där det fanns en massa blommor som hans mor hade planter-at innan hon dog. Medan hon fortfarande levde gav han henne ofta gåvor. När de träffades kysste han hen-ne alltid på händerna och kinderna, eftersom hon, liksom andra mammor, hade offrat mycket för sina barn. Och Hassan hade lovat henne att inte glömma bort hennes blommor, varken så länge hon levde eller efter hennes död. Hassan brukade böja sig ner för att tvätta mammans fötter när hon var sjuk eller trött och såg det som en ära för honom. Efter hennes död var det självklart för Hassan att sköta blommorna för att vårda minnet efter henne.

Men stora sorger fanns i solens land och politikernas problem var för många. Det fanns grupper av mänsk-liga vargar som vandrade omkring på slätterna och uppe i bergen, men också i delar av städerna. De tram-pade ner blommorna, förstörde trädgårdarna och bröt sönder många av pennorna och tystade deras an-vändare, författarna och journalisterna. Det fanns många blommor och stora förhoppningar i det här vackra landet men de dödade hoppet och blommorna och förstörde allt det vackra medan månen kastade sitt kalla silversken över dalar, kullar och människor som promenerade under de stilla nätterna.

Nu har gravarna blivit allt fler liksom minnena och sorgen efter de döda. Men hur mycket kan de fridfulla människorna med sina pennor göra mot de ogudaktiga och vargarna? Plötsligt slutade Hassan att skriva och log för sig själv, för han fick en vacker idé, ett nytt hopp och en ny ambition växte fram: han skulle resa till ett annat vackert land, lika vackert som sitt eget, men där vädret var kallt. Han läste mycket om landet och han tänkte: Det är där jag ska lösa alla mina problem!

Olyckorna började förfölja Hassan, och han gömde sig ofta och flyttade flera gånger. Han ville skydda sig mot de mänskliga vargarna. Det fanns vargar i hans stad, farligare än djungelns vargar, som kunde förstöra både civilisationen och mänskligheten i ett helt land. Hassan fick lida mycket och kunde till slut inte läng-re uthärda. Han förberedde sig snabbt och väntade bara på ett lämpligt tillfälle att resa till landet med den vackra naturen och det kalla klimatet, där det fanns gott om vatten där Hassans sorger skulle rinna bort bland träden i den milda brisen.

Hassan lämnade hastigt sitt land och reste till det nya vackra landet. Han lämnade sin hembygd med alla dess gravar, sorger och vapen. Han tvingades till det eftersom hans personliga problem hade blivit för stora, hans säkerhet för dålig och på grund av att han blivit hotad till livet. Sångerna i det land han läm-nade var många, men situationen försämrades och sorgen, de döda och de sårade bara ökade i antal. Krig-arna där hade dödat all glädje. Således reste Hassan till landet med det framstående ryktet om sin mänsk-lighet. Hassans första dagar i det kalla landet var varma dagar. Han var glad och han kände sin hälsa åter-komma. Men han blev chockad över de vågor av människor som, samtidigt med honom, hade kommit till det vackra, kalla landet. Det verkade som om krigen hade fördubblat alla problem och orättvisor i världen. Många kom till detta underbara och kalla land och varje nykomling bar på en berättelse och alla hade sin speciella anledning till att ha kommit. Några hade med sig papper, men de flesta hade blivit överrumplade av situationen och hade inte hunnit ta med sig något annat än sina sorgliga upplevelser. I sådana situation-er skapar en rädsla för kriser att man glömmer bort det viktigaste, sina dokument, men även sådana själv-klarheter som namnet på sin farfar eller adressen där man bodde.

I det nya landet satt Hassan en dag och läste en novell om ett barn som dödades. Han funderade och ana-lyserade berättelsen. Hassan upptäckte att den svenska författaren avsiktligt hade lämnat en information mellan raderna. Han trodde att författaren ville berätta om föräldrars försummelser och det faktum att människor, upptagna av sina tankar under en resa eller något annat, kunde bli orsaken till att ett oskyldigt barn dödades. Men de dödade inte bara barnet utan också barnets hopp, ambitioner, oskuld och drömmar.
Det enda som återstod var sorgen och minnet av ett barn som liknade en underbar ros. Men Hassan note-rade att författaren också ville berätta om sig själv, inte bara om ett barns död, utan ville skriva om hand-lingar som kunde leda till att någon dödades. Barnets familj förlorade sina förhoppningar och ambitioner men något liknande hände författaren. Något i hans omgivning tvingade honom att begå självmord och han dog på grund av omgivningens naivitet, dumhet och ouppmärksamhet på författarens personlighet och situation.

Experter, politiker och media har räknat ut att det finns 500 000 vapen i Hassans land. De svaga myndig-heterna saknar helt kontroll över dem. Och själv hade han drabbats av politiska och religiösa problem ge-nom intellektuella konflikter med extremister och terrorister. Att överlåta åt ett litet barn att gå över gatan för att låna lite bitsocker, är farligt. Det är en försummelse av familjen. Men vad är det att tvinga en vuxen man att bo i ett land som har minfält med 500 000 krigsminor, varav många kan explodera när som helst? För mycket arbete får oss ibland att glömma bort känslor och att inte tro på lidandet. Men att efter döden pryda gravarna med minnesmärken, nej och återigen nej! Håll allt sådant borta eller placera dem i de his-toriska museerna!

Tanken att överleva är den grundläggande principen som styr människors handlande i situationer av för-tryck. Det finns de som inte hinner förbereda sig och inte har med sig några papper eller dokument. Deras främsta bevis är närvaron av de sår som de bär på, ett sorgset hjärta eller ett stort hopp. De nyanlända för-väntade sig lite glädje och frid. Glädjen att känna sig trygga och lugna, men till deras överraskning fann de en filosofi om väntan och stor byråkrati i detta vackra, kalla land.

Det finns många bestämmelser här för att reglera och styra landet. Enligt en fransk journalist som har bott här i 20 år, var vi det första landet i Europa att utveckla omfattande lagar för att reglera och att utveckla ett koncept för att vänta (jämför kö med franska queue). Men här finns lagar som säger att man ska vänta än-nu mer, ännu längre, än i något annat land, säger han. Men Hassan gick med på att vänta. Han var trots allt full av hopp. Hassan lärde sig det nya språket med stort intresse. Eftersom han hemma hade läst tusentals böcker och deltagit i många vetenskapliga kurser, ansåg han att språket var ett sätt att uttrycka idéer, käns-lor och värderingar kring människan i samhället. Så språket är en metod att kommunicera med och nyck-eln till samhället och ett arbete. Därför är pennan det tysta vapnet i livet.

Dagarna fortsätter och miljön är bedövande vacker, tycker Hassan. Men det finns många nykomlingar på Migrationsbyrån. Varför är det så många människor som kommer hit till det här vackra, kalla landet und-rar han? Svaret är enkelt. Varför kommer den mjuka kaninen, det söta rådjuret, de vackra fåglarna och de mångfärgade fjärilarna till den vackra skogen? Jo, för att slippa monstren och för att de hittar säkerhet och fred. Hassan fortsätter att studera språket och hoppas att han också kommer att finna säkerhet och fred. Dagarna fortsätter och vinden börjar blåsa. Ibland sitter Hassan i den lugna skogen och mediterar och tänker på byråkratin som hela tiden växer och att det verkar som vissa lagar helt saknar mänskligt inne-håll. Om vården blir kommersiell och automatiserad och inte mänsklig, vad kommer då att hända med samhället? Kommer människorna att omvandlas till robotar, helt utan känslor, som soldater som blint följer lagarna?

I det gamla landet blev Hassan svårt misshandlad i huvudet av terrorister och fick blödningar i ögat. Blodet i ögat gör att han ser dåligt. Om detta problem inte åtgärdas kommer han att förlora synen. Han funderade över livet. Förr kunde han se färgerna tydligt och gjorde några vackra målningar och han skrev också mycket poesi och många artiklar. Sedan kom skurkarna och kastade ner honom från andra våningen, eftersom han envisades med att tala om kärlek, godhet och frihet. Busarna gav honom ett brutet ben som minne och Hassan led under åtta månader innan han blev återställd. Utöver det plågas han av blodet i vänstra ögat och han riskerar att bli blind. Han väntar på papperna, hoppas och mediterar under tiden. En-ligt reglerna måste han få sitt uppehållstillstånd innan han kan få behandling.

Att döda ett barn är ledsamt, men att förorsaka förlusten av synen för en vuxen. Vad är det? Hassan satt och tänkte på bilen som hade passerat genom tre byar och dödade ett barn. Barnet dödades av en olycklig förare. Hassan tror att författaren talar om sig själv i den berättelsen och hans konflikt med samhället, som inte förstod honom och om de känslor som kokade i bröstet och hjärtat på honom. Till slut drev det honom till att begå självmord. Han dödade sig själv, men de dödade honom innan de förstod honom och hjälpte honom ut ur elden som fanns i hans bröst och hjärta. Att döda ett barn är en sorglig sak, men att orsaka en vuxen persons död. Vad är det? Är det ok?

Dagarna fortsätter och Hassan väntar och väntar. Han hörde om en afghansk ung man som var i Tyskland och vägrades asyl och som tvingades återvända till Afghanistan. Varför? De dödade honom inte direkt, men de uppmuntrade honom och drev honom till självmord. Att döda ett barn är väldigt sorgligt för barn-en är i sin glädje att likna vid fåglar och fjärilar, de kommer till oss fulla av lust när vi ser dem. De tar sina leenden med sig när de flyttar. Men de vuxna är deras livvakter, det är de som ska skydda och ge dem sina omsorger. Ingen lejonunge utan lejon. Det är vackert att se barnet skratta och vackert att se dess pappa och mamma skratta och även vackert att se dess farfar och mormor skratta. Det är trevligt att se alla skratta och att det finns leenden och glädje hos både unga och vuxna. Det är trevligt att både barnen och de äldre kan vara glada tillsammans. Kärleken är som luft och alla behöver luft, alla barn och vuxna behöver kär-lek, omsorg och tillgivenhet.

Dagarna går, och det finns många besökare och många förfrågningar på invandrings- och asylcentrat,
personalen där är trött, många anställda är på semester, landet är stängt, flyktingarna väntar och Hassan väntar och väntar. Naturen är vacker och det finns plats för alla, här skulle alla kunna leva i säkerhet och fred. Hassan får till slut ett negativt besked, man vägrar låta honom stanna. Han kan överklaga eller åter-vända. Vad ska han göra om han återvänder till sitt eget land där offentliga och privata problem är många och där smärta och olyckor väntar på honom? Klarar han av att ställa sig inför domstolen och redogöra för det som ansågs otydligt och som han inte kunde förklara innan? Men han hoppas och drömmer att han får tillstånd att stanna permanent, fortsätta leva i sitt nya land och känna glädje. Hassan sitter i skogen och tänker på vad han skall ta sig till. Han undrar vem dom andra är som har kommit till det vackra kalla landet.

Hassan läser om Dag Hammarskjöld, son av universitetet i Uppsala och Stockholms universitet, FN: s generalsekreterare, som arbetade för fred och vann Nobels fredspris. Men han dödades i monstrens djung-el i Afrika, där de inte uppskattade hans ansträngningar för fred. Han tänkte också på Count Falk, Berna-dotte som dödades medan han försökte skapa fred i Mellanöstern. Hassan läste också mycket om Olof Palme, som gjorde Sverige universellt och arbetade för fred och demokrati och förde ut Sveriges namn över hela världen. I alla länder känner många till Sverige på grund av Olof Palme, som dödades i Stock-holm av en okänd. Efter alla år är mördaren fortfarande okänd. Ja, dessa tre personer uppmuntrade Hassan att resa till det vackra, kalla landet.

Men nu har han fått ett negativt beslut. Kommer han fortsätta kämpa för att stanna kvar i denna vackra skog eller ska han resa tillbaka där sorg och komplikationer väntar honom? Hassan hade problem med dokument och papper, för han tänkte på sitt liv och överlevnad när han lämnade landet. Han tänkte inte på papper, och därför fortsätter dagarna med sina sorger och det stora landet blir litet och det finns inte plats för honom. I det kalla landet träffar Hassan några av de människor som ger honom optimism i hans en-samhet, och som hjälper honom efter bästa förmåga, ler mot honom, dricker kaffe och pratar med honom. De behandlar Hassan med glädje och utan byråkrati. De utgör en andlig och psykologisk förlängning av Bernadotte, Dag Hammarskjöld och Olof Palme. De representerar hoppet. Hassan tänkte att döda ett barn är ledsamt, men att döda en vuxen vad är det? Eller att låta andra döda honom? Barn är ett ansvar som bor i våra hjärtan. Men uppmärksamhet mot vuxna är också ett ansvar som måste finnas i våra sinnen, hjärtan och intressen.

Hassan återvänder till sitt hemland och är ledsen och där blåser det hårda vindar. Hassan hittar många problem som har väntat på honom. Han har spenderat trettiotre månader i det vackra, kalla landet och är
besviken över situation, istället för att ha fått hjälp har det kalla vackra landet förstört hans möjligheter. Om myndigheterna hade gett honom ett svar inom sex månader, om än negativt, hade han till exempel kunnat leta efter en annan lösning under den tiden. Men alla var upptagna av pappersarbete och avsiktligt eller oavsiktligt förstörde de hans andra möjligheter. Samma sak händer med många andra asylsökanden. Hassan undrade om tjänstemännen möjligen inte kunde förstå detta eller om de inte förstod att uppskatta de mänskliga värdena hos vissa människor? Eller vill man att myndigheterna ska få dålig reklam i hela världen? Är en asylsökande bara ett ärendenummer och är ett asylärende begränsat till hur mycket det kostar och hur mycket det ger tillbaka?

Hassan möttes av många problem, utmaningar och komplikationer när han återvände. Han hade älskat att skriva, pennan och poesin hade tidigare varit det viktigaste för honom. Han tyckte om att promenera ge-nom skogen och känna rosornas doft. Han befann sig i staden för att hjälpa de fattiga och bidra till olika slag av humanitärt arbete. Men nu kan han inte se bra med sitt öga på grund av att han inte fick någon rik-tig behandling under sin långa väntan på papper och en lösning i det kalla landet.

Eftersom han tillhör en minoritet och situationen fortfarande är politiskt komplicerad och då Hassan också tillhör de som kritiserar och älskar friheten och har en attityd, bestämde han sig för att beväpna sig så att han kunde stanna kvar i sitt land. Hassan beslöt att försvara sig, eftersom ingen regering kunde eller ville skydda honom. Armén är begränsad av politikernas beslut. Domstolarna är förlamade och många männi-skor har hamnat i fängelse utan rättegång. En person kan lätt dödas och kastas på gatan. Och sedan står folk framför den döde och bara tittar och väntar på läkaren som ska skriva ut dödsattesten. Men det är li-kadant inom många områden inom landet, bara slentrian och likgiltighet. Eftersom byråkrater och pap-persälskare vill ha ett papper som bevisar döden. Människor står framför den döda kroppen och doktorn skriver ut dödsdokumentet men mannen som dödades dog inte. För i byråkraternas ögon dör ingen förrän attesten har utfärdats och registrerats.

Hassan funderade över vad han hade varit med om och sin situation. Tiden gick och Hassan bestämde sig för att lämna lagar, böcker och penna bakom sig för att istället beväpna sig. Så han sa till sig själv: det är dags att tysta pennan och låta pistolen tala. Han kände sig tvingad att göra detta p g a att myndigheterna i de båda länderna. Detta trots att hans kultur och bildning inte tillät honom att skada vare sig själv eller andra.

Varje dag inträffade våldsamma händelser och ljudet av ambulanser hördes ständigt, dag och natt. Hassan var rädd att han skulle bli skadad eller dödad. Vem skulle då ge barnen godis och skratta med dem? Vem skulle besöka de äldre och hjälpa dem. Vem skulle mata fåglarna eller de hemlösa katterna? Vem skulle vattna hans mors blommor? Och vad skulle hända med de som sökt skydd och asyl i det vackra, kalla lan-det? Alla de irakier och afghaner som i tiotusental kommit till landet. Det krävs starka papper och bevis. Men trötta anställda missar att om det finns flera tecken, även om de är svaga, så utgör de sammantagna ett kraftfullt bevismaterial. Och de som fördjupar sig i byråkratins rutin glömmer att människan själv är ett starkt bevis. Hassan grubblar på en sak: blodet i hans ögon som hotar hans syn. Men de tjänstemän som har ett par friska ögon har inte sett och förstått situationens allvar för Hassan, för de vill bara ha starkare och starkare bevis, till exempel att Hassan blir blind eller att Hassan dödas. Kanske blir de nöjda då?

I vanliga fall skulle Hassan ha vandrat bland rosorna och hört fåglarnas ljuva melodier och burit med sig sin penna, skrivit poesi och läst om fred, pacifism, olika författare och älskare. Men idag bär Hassan på ett amerikanskt vapen. Han tillhör en intellektuell minoritetsgrupp som är beväpnad, vill försvara sig och hål-la sig vid liv. På motsatta sidan finns en stor grupp som tror på okunnighet och vidskepelse och bär ryska vapen. Alla kämpar och kämpar i maktkampens spel. Men timmarna går och ambulanserna fortsätter tju-tande fram igenom folkmängden som bär på de sårade. Begravningsbilarna däremot passerar tyst därifrån. Några svarta kråkor och andra fåglar sitter tysta och ser på det som händer. Himlen är röd och solen går ner. Vinden blåser och här och var hörs ljud av gråt och smärta.

Plötsligt hörs ljudet av skott och kulors vinande. Det finns väpnade grupper av män som har tillkommit genom politiker och det är de som bär skulden till tragedierna. Det finns terrorister som anställts direkt av politikerna. Det finns också svaga människor som måste försvara sig. I nästa ögonblick träffas Hassan av flera kulor. Han fanns med i en liten grupp som skyddade en skola i byn. Det var en skola som lärde ut tolerans, sann vetenskap, kärlek och godhet. Hassan stod i ett hörn av ett fält nära en gata och sårades, föll omkull och började blöda kraftigt. Gräsets färg under honom växlade om från grönt till rött. Det växte också några rosor där han stått och deras färg ändrades från gult till rött. Hassan blöder kraftigt och plöts-ligt minns han morden på Count Bernadotte och Dag Hammarskjöld. Hassan blöder ännu mer och kom-mer nu ihåg mordet på Olof Palme. Hassan hade alltid ansett att de dödade honom två gånger, en gång med kulor och ännu en gång när de dödade hans principer med hjälp av byråkrati och likgiltighet. Hassan förlorade ytterligare blod och såg upp på den molniga himlen och i hans ansikte fanns ett uttryck av stor sorg. Han tappade pistolen, kramade om rosorna, färgade med hans blod, och dog.

Hassan dog och den svaga polisen, som inte kunde skydda honom när han kom tillbaka, skulle komma om en liten stund för att skriva en rapport om att en man hade dött. En äldre man, en okänd man, var död. I morgon kommer en annan person att dö. Andra gråter, vissa kvinnor gråter och små barn gråter. Vi kom-mer att höra mycket gråt i det här varma landet men politikerna är här bara upptagna med sina pengar och sina beräkningar. De döda har blivit enbart ett omnämnande i nyhetsbulletinerna och en siffra i statistiken. Men i det kalla landet som Hassan hade varit i och lämnat sin asylansökan, skulle personalen återvända till jobbet från sina semestrar. Tjänstemännen kommer att vara utvilade och fulla av energi efter en lång se-mester. Frågan om tiden läker såren eller inte är inget som de funderar över eller som angår dem, det är inte heller något som berör dem som dog, för de kommer inte tillbaka. Att döda ett barn är något väldigt sorgligt, men att lämna en vuxen person utan läkarvård? För att bli blind?

Och att tvinga en äldre man att begå självmord? Eller bli dödad? Är det tillåtet?

Det är viktigt att vi tar oss tid i våra liv att reflektera och att vi då tänker verkligt djupt innan något all-varligt händer. Ett ljuvt ord kan torka ett barns tårar. Ett mjukt ord kan få ett barn att skratta. En djärv attityd kan rädda en vuxen människas liv. Det är trevligt att alla ler.

(Ghassan ) nummer : 50-478648/7

Skriven av: Ghassan seifeddine