Publicerat
Kategori: Novell

Brunnen

Det mörka vattnet steg upp till hans hals och lämnade endast huvudet över ytan. Peter börjar automatiskt att sparka med benen för att inte sjunka, det är för djupt för att bottna. Han sträcker ut armarna åt båda hållen och möter motstånd, på grund av mörkret var han lite osäker om det var något omkring honom. Han upptäcker dock att han är helt instängd, åt alla håll möter han motstånd, av något som känns som tegelsten. Det finns nämligen skåror mellan varje rektangulär kloss vilket Peters fingrar noterar då de utforskar omgivningen. Hans ögon bekräftar nu vad fingrarna anade, en cirkulär vägg av tegelsten omringar honom. Med hjälp av månljuset och ögonens förmåga att anpassa sig till mörkret kan han nu, mer noggrant, granska det som ligger runt om kring honom. Blicken börjar klättra upp för vägen för att se vad som gömmer sig längst där uppe, på vägen möts han av några inristningar som han inte riktigt kan uttyda, men mörkret begränsar fortfarande hans möjligheter att till fullo se detaljerna. Längst upp ser ser han hur ljuset, fastän marginellt, strålar in; en glimt av månen är synlig men skyms till mesta del av väggen. Ungefär halvvägs upp lyser månljuset upp ett halvmåne-format område som synliggör de åldrade tegelstenarna och den sönderfallande cementen. Peter fortsätter att trampa vatten, och nu börjar kylan göra sig gällande. Peter har fram tills nu undvikit denna sensation, troligtvis på grund av adrenalinet som pumpades ut till kroppens alla vrår, men nu kröp sig kylan allt närmare, som en slingrade orm vars grepp endast blir hårdare. Trots kylans påtaglighet så var det inte den som var det stora problemet. Det var 25, kanske till och med 30 meter upp till toppen, och vägen upp förhindrades av en vinkelrätt vägg som knappast var klättervänlig. Men nu går jag händelserna i förväg, Peters lidande hade precis börjat.

Peter fortsatte trampa vatten, han märkte dock att varje spark blev tyngre och hans ben började värka. Troligtvis var det på grund av att hans kläder nu hade fyllts med vatten vilket lade på minst fem kilo som för benen kändes som fem ton. Eftersom vattnet redan trängt sig förbi kläderna valde han att slänga av sig den stora vinterjackan. Den hade ett hål på insidan, lite nedanför den vänstra bröstfickan vällde vatten in och tyngde ned honom. På grund av att han befann sig i ett litet och inslutet område så kunde Peter inte riktigt bli av med jackan, utan den flöt runt och skulle fortsätta med det ett tag till. Även fast Peter, genom att kasta av sig jackan, kände sig lättare så värkte fortfarande benen, och han visste att han på något sätt behövde avlasta bördan. Han prövade därför på olika sätt att stödja sig mot vägen, först trodde han att han kunde sträcka ut sina ben och placera de mitt emot varandra så hans ben bildade ett upp och ned vänt V. Diametern från väg till väg visade sig dock vara för stor. Han prövade därför att ställa sig mot vägen och försöka pressa in tårna mellan tegelstenarna, alltså där cementen bildade en liten inbuktning. Detta verkade fungera en kortare stund, tills han slant, och återigen behövde trampa vatten. Eftersom han inte kunde komma på något bättre sätt, varierande han mellan att stå tätt intill väggen och trampa vatten, vilket åtminstone gav benen en kort paus från det tunga arbetet.
Under den här inledande fasen hade Peter varit helt fokuserad på att utröna var han var och möta de omedelbara farorna, det var som om den urgamla överlevnadsinstinkt hade väckts och blockerat ut allt som inte hade med den omedelbara överlevnaden att göra. Han hade helt glömt bort att faktiskt var instängd med ingen uppenbar utväg. Han började därför ropa, skrika, ”hjälp”, ”hjälp”, han sträckte ut ordet så långt det gick, så efter varje skrik behövde han kippa efter andan. Men enträget fortsatte han att skrika, han tänkte att någon borde ju till slut höra hur hans djuriska vrål bönade efter hjälp. På grund av att Peter befann sig där han var, troligtvis i en brunn, så förstärktes varje vrål av efterkommande upprepningar. Det var som om en symfoni ljöd där nere i mörkret, och den skulle fortsätta ljuda tills Peters lungor var slut och hans strupe var som ett sandpapper. En ilande känsla började växa sig allt starkare i Peter inre eftersom hans vrål inte gav något resultat. Han började förstå att han befann sig någonstans där ingen skulle höra honom, och det var nu hopplösheten och rädslan slog in. Den dödsångest som alla människor så skickligt undangömmer blev plötsligt helt synlig, det var som om en suddig bild äntligen hade kommit in i skärpa. Hans ögon började vattnas, och tårarna rann långsamt nedför kinden. Det var tårar som följde den kraftlöshet som han kände inombords, han skulle dö här och han kunde inte göra något åt saken. Som så ofta medföljer hopplöshet och apati började allting kännas jobbigare, vattnet hade på något sätt blivit kallare och han själv hade blivit tyngre. Varje gång hans fötter förlorade fäste gentemot vägen, och han återigen behövde börja trampa vatten så kändes det som en oöverkomlig uppgift att få fäste igen. Även fast han, vid det här laget, måste ha gjort denna övergång ett hundratal gånger. Det var inte bara hela kroppen som hade blivit tyngre, utan även ögonlocken hade börjat vika sig. Han måste ha varit där nere ett par timmar nu, och att trampa vatten nästan konstant kombinerat med kylan och mörkret hade gjort honom trött. Problemet var att varje gång hans ögonlock slogs igen så förlorade han fäste och kastades ur den eftersträvade sömnen, men varje gång sökte han fäste igen.

Solen började glimta på horisonten, den hade inte stigit tillräckligt mycket för att lysa in i Peters brunn men himlen började få dess karaktäristiska ljus blåa färg. Ett antal timmar måste ha förflutit under tiden som Peter kämpat för att få lite sömn. Med solen började dock hans sinnen väckas till liv, och sakta började han återfå medvetande. Han såg sig lite förvirrat omkring, och kunde konstatera att han fortfarande var fast i brunnen, men med hjälp av den stigande solen så kunde han nu faktiskt se sin omgivning. Visst var det som han redan tidigare hade trott, röda tegelstenar som hölls på plats av sönderfallen cement. Peter märkte även att inbuktningarna mellan tegelstenarna var ganska ojämna, vilket var tur för honom, för annars så skulle han omöjligen kunnat få något som helst fäste gentemot vägen. Vattnet som tidigare endast framstått som svart var egentligen grönaktigt. Peter försökte se hur djupt ned det var till botten, men på grund av grumligheten kunde han inte se mer än till sitt eget bälte. En sak som förvånade honom nu när solen hade gått upp var ljudet, eller rättare sagt frånvaron av ljudet. Under natten var detta helt naturligt, och Peter hade inte ens noterat den totala tystnaden. Men nu när solen hade gått upp borde livets alla former ha vaknat och avgett något sorts ljud, en brummande bil, fåglarnas kvitter eller till och med vindens vinande. Men ingenting. Det var som om hela världen hade dött och att han ensam fanns kvar. Han måste befinna sig på en plats, så långt bort från civilisationen så inte ens djuren äventyrade dit. Allt hans skrikande igår var alltså för intet, och det fanns ingen mening med att fortsätta med den taktiken. Nu fick Peter även kramp i benen, vilket bara hade varit en tidsfråga. Genom att nästan oavbrutet sparka vatten och göra samma rörelse om och om igen är väl kramp en oundviklig följd. På grund av att han var instängd i ett så litet utrymme så kunde han inte röra på sig och på så vis lösa upp de knutna musklerna. Det kändes som om någon hade stuckit tio knivar som sträcktes sig från låret till vaden på vardera ben. Han prövade att krypa ihop till en boll där han drog in benen mot bröstet och sedan sträcka ut benen för att lösa upp musklerna, varje gång gjorde det fasansfullt ont. Peter försökte också massera musklerna vilket var lite problematiskt, eftersom varje gång han sträckte upp och masserade ett ben så började han sjunka. Efter ett bra tag av boll-taktiken och massagen lyckades han få bukt med problemet, även fast han fortfarande kände hur benen värkte genom det mödosamma arbetet. Medan han hade hållit på med sina ben hade solen nästan kommit upp i zenit, och lyste nu upp brunnen i dess helhet. Det var en gammal brunn, minst 100 år gammal som ingen använt, troligtvis sedan andra världskriget. När Peter tittade upp, kände han hur solens starka stråle trängde sig djupt ned i hans ögon vilket skapade en brännande sensation, och på något konstigt sätt kändes det även som om han fick tillbaka kraft som han tidigare förlorat. Det var som om solen, med sina livs-ingivande strålar, återupplivade Peter från hans dvala och värmde upp hans nedfrusna sinne. Den apati och modlöshet som Peter tidigare känt smälte liksom bort, och han återfick den skärpa som han tillfälligt förlorat och kunde nu fokusera sig på uppgiften som låg framför honom. Nämligen, hur skulle han ta sig ut ur brunnen.

De olika smärtorna som fram tills nu hade gjort sig så plågsamt kännbara hos Peter, var lite mer hanterbara. Han började noggrant studera omgivning med en slags övermänsklig koncentration, eftersom han visste att det enda sättet ut från brunnen var upp, och det var ingen annan som skulle hjälpa honom. Utan det var med egna händer, och endast med egna händer som han skulle fly från denna knipa. Han försökte hitta något i brunnen som kunde hjälpa honom, något ställe där inbuktningen var lite djupare så han kunde få ett fast grepp. Han kände på varenda tegelsten, i hopp om att han skulle finna en startpunkt för sin långa och tuffa klättring. Men efter att ha finkammat hela väggen runt honom kunde han med dyster min konstatera att ingenstans fanns någon tydlig inbuktning från vilket Peter kunde börja sin resa. Frågan var istället om det grepp som erbjöds var tillräckligt, hela natten hade hans fötter oavbrutet förlorat greppet då han försökte få en blund. Nu var det istället händerna som skulle bära bördan, och denna börda skulle bäras i vertikal riktning med dåligt grepp, så det snarare var fingrarna och inte händerna som gjorde jobbet. Men det fanns inget annat alternativ. Peter tittade upp och såg att solen hade försvunnit ut ur det cirkelformade område som utgjorde hans enda synhål ut till den riktiga världen. Det är 30 meter upp, endast 30 meter till friheten, men det var även något mer än friheten, det var livet och odödligheten som väntade där uppe på Peter. Han drog in ett djupt andetag, slog upp handen mot vägen och greppade tegelstenen; han skulle dit upp.

Peter hade befunnit sig i brunnen i närmare 15 timmar, men nu var sanningens ögonblick. Han försökte trycka sig så tät intill väggen som möjligt för att underlätta själva klättringen. Hans högra hand och ben hade på något sätt lyckats få fäste, och nu försökte han med vänster hand och ben greppa lite högre upp. Han började med vänstra benet och placerade den en halv meter över den högre, ungefär samtidigt slängde han upp den vänstra handen över den högra. Han kunde redan nu känna att fingrarna utsattes för påfrestning, eftersom hela handen inte hade möjlighet att greppa tegelstenen. Han blev lite tveksam om hans fingrar skulle klara av att bära den börda som nu lades på dem, men nej tänkte han, nu var det inte tid för tveksamheter, han skulle upp. Han satte upp det högra benet över det vänstra, och samtidigt som han tryckte sig upp med benet slog han upp den högra handen. Han var nu nästan helt ute ur vattnet, det strök längs knäna vilket var en skön omväxling från att det hade guppat vid halsen. Varje gång han rörde sig uppåt förflyttade han sig ungefär en halv meter i vertikal riktning. Han fortsatte klättringen tills han hade kommit en tredjedel av vägen, Peter skulle precis placera den vänstra handen över den högra när han kände hur han förlorade greppet. Om han inte snabbt lyckades slå upp den vänstra handen skulle han falla tillbaka till botten. Det var på sekunden, för precis när den högra förlorade greppet så var den vänstra på plats och kunde förhindra katastrof. Fingrarna hade nu börjat skaka på grund av sitt slit. Men Peter hade ingen tid att vila den högra handen, och speciellt fingrarna, för om han väntade för länge skulle han utan tvivel förlora fästet och falla. Peter behövde därför hålla en viss takt i klättringen för att ens ha en möjlighet att klara uppgiften. Han placerade därför det högra benet över det vänstra och likaså med handen, även fast fingrarna skrek efter en paus. Peter kunde inte undgå att snabbt blicka ned mot vattnet, det måste åtminstone vara femton meter mellan honom och vattnet, vilket innebar att det bara vara femton meter kvar att klättra. Den uppenbarelsen ingav honom hopp och styrka. Och med denna mentala uppsving fortsatte han med beslutsamhet uppför vägen. Han skulle precis kliva över det vänstra benet med det högra när den vänstra foten tappade fäste. Peter hängde nu fritt utan att benen var förankrade i väggen, och det enda som höll honom uppe var hans händer. Belastningen på fingrarna blev nu ett tusen gånger mer påfrestande, i vilken sekund som helst skulle han förlora greppet och falla. Han försökte desperat återfå fäste med fötterna, men på grund av Peters panik visade sig det vara nästintill omöjligt att få in fötterna i inbuktningarna. Han lyckades dock krångla in fötterna, och precis när han trodde sig återigen fått fäste släppte båda händerna och han föll.

Det hade blivit mörkt på himlen, solen hade gått ned och månen bidrog inte ännu med något ljus. Peter låg där nere i den becksvarta brunnen, han var lite halvt dåsig eftersom när han föll hade han slagit bakhuvudet i väggen. Något blod hade inte uppstått men han hade säkert fått en smärre hjärnskakning, vilket nu kändes genom att det ringde i öronen på Peter. Han hade blicken riktad mot det ställe på väggen där han hade varit innan han föll. Han hade varit 15 meter ifrån ljuset och friheten, nu var han istället fängslad längst ner i den mörka brunnen. Den skadliga frågan poppade upp i Peters huvud, ”om jag inte klarade det första gången hur ska jag då klara det nu”. Peter var efter den första klättringen helt slut, hela kroppen värkte. Särskilt händerna var totalt slutkörda, Peter kunde inte ens förmå sig själv till att stänga handen, utan behövde hålla fingrarna uträtade för att undvika den ohanterliga smärtan. I och med hans nuvarande hälsotillstånd verkade det otänkbart att han återigen skulle hoppa upp på väggen. Nu när han befann sig längst ner i brunnen så behövde han återigen sparka vatten, vilket tedde sig som en kvadriljon gånger jobbigare än förut. Han försökte, liksom tidigare, söka stöd vid väggen, men på grund av hans utmattning förlorade han fäste lika snabbt som han hade fått det. Till slut verkade det rentav mindre jobbigt att sparka vatten än att stödja sig mot väggen. Men varje bentag som han tog för att hålla sig ovanför vattenytan blev jobbigare, och han kände snart hur vattnet drog längs med hakan istället för halsen. Peter hade alltså sjunkit några centimeter, för han orkade inte längre hålla sig uppe. Snart drog vattnet längs med munnen och han behövde börja andas med näsan. Peter hade varken kraften att hålla sig uppe eller att bry sig. Han kände nästan ett inre lugn och kände lättnad att det snart skulle vara över. Hela huvudet gick nu under vattnet och han började sakta glida mot botten.

Månen hade nu uppenbart sig och reflekterade solens ljus rakt ner i Peter brunn. Medan han seglade neråt såg han ur ljuset som reflekterades på vattenytan blev allt mer avlägset. Den tragedi som nu höll på att utspela sig gav inte upphov till någon bedrövelse eller sorg hos Peter. Utan det kändes mer som den efterlängtade sömnen äntligen höll på att infinna sig. Värken och smärtan hade inte heller någon effekt på Peter, utan han kände sig tillfreds med allting. Vilket kanske var naturligt efter den tuffa prövning han hade genomgått. Vattnet som tidigare hade framstått som isande var nu behagligt och frambringade inga som helst olägenheter. Peter hade nu sjunkit så långt att inte kunde se månens ljus, ett totalt beckmörker utbredde sig runt honom. Under nedgången hade Peter gett ifrån sig luftbubblor som ett tecken på att hans luft snart var slut. Han hade även råkat få in lite vatten i lungorna, men detta var endast en minimal mängd. Peters rygg slog nu i botten, han hade mött slutet av resan och allt som var kvar nu var att kliva av tåget. Men var det verkligen så här Peter skulle dö, att tillsynes behagligt insomna helt bortglömd av resten av världen. Likt en patetisk förlorare. Med sina sista sekunder av medvetande begrundade han dessa frågor, han sade till sig själv, är det inte skönare att slippa allt lidande som väntar där uppe ovanför vattenytan och istället låta alla bekymmer flyta iväg. Men nu revolterade Peters inre, med alla krafter det kunde uppbåda ställde sig det upp och skrek ”upp, du måste upp”. Det var denna inre röst, den inre guden, som väckte upp Peter. Han blev helt plötsligt medveten om att han inte kunde andas, och alla smärtor i kroppen blev återigen kännbara. Men han hade bestämt, han skulle leva. I en handvändning hade han rest sig upp på botten och sköt ifrån med benen.

När Peter bröt vattenytan började han direkt hosta. Han fick ut vad som kändes som en liter ur lungorna. På grund av att han varit utan syre en längre stund kände han sig vimmelkantig och svimfärdig. Men genom ren viljestyrka vägrade han låta sin kropp svimma. Peter försökte suga in så mycket luft som möjligt, för att återigen få kontroll över sig själv. Vid varje inandning sköt hans bröstkorg ut sig tills den höll på att spricka och luften fyllde varenda kubikmillimeter i lungorna. Sakta började han se mer klart och dimman som omringade hans huvud förskingrades. Genom denna ökade medvetenhet blev han också plågsamt påmind om smärtorna, benen var som tjocka klumpar som vid varje bentag skrek efter hjälp och fingrarna krampade och smärtade vid varje liten rörelse. Peters utmattade kropp hade mött gränsen för vad en människa kan klara av, det var som om en stenvägg hade uppställts framför honom och blockerade hans framfart. Men, trots denna fasansfulla smärta och det hinder som stod i hans väg, vägrade han att ge sig. Det var den inre rösten som återigen gjorde sig hörd, den manade till handling och gav honom styrkan att se bortom det lidande som trängde sig ända in till märgen. Den brinnande glöden inom Peter hade fattat eld. I uppror mot smärtan, brunnen och allt annat kastade han sig ursinnigt mot väggen och grep tag med händerna och fötterna, den här gången skulle han inte falla, den här gången skulle han ända upp.

Peter började med att sträcka upp den högra armen över den vänstra, samtidigt som han lyfte det högra benet. Tegelstenarna erbjöd fortfarande inget bra grepp, men han lyckades klamra sig fast med både handen och foten. Peter visste han behövde röra sig snabbt och om han dröjde för länge vid ett visst ställe så skulle han förlora fäste och falla. Växelvis förflyttade han högra och sedan vänstra armen och benet, och trots den smärta som konstant gjorde sig gällande vid varje rörelse, kände Peter att klättringen gick förvånansvärt bra. Det var nästan som om han flög upp för den där stenväggen. Det var den den inre glöden som gav honom den här övermänskliga styrkan, en styrka som endast går att återfinna hos de gamla hjältarna. Inom, vad som kändes vara sekunder, var han högt över det mörka vattnet, han kastade ett snabbt ögonkast uppåt men på grund av mörkret och solens frånvaro var Peter oförmögen att bedöma hur långt han hade kvar. Han skulle helt enkelt få fortsätta tills han nådde toppen. Varje gång han rörde sig uppåt kände han hur hoppet växte, men samtidigt kände han hur en pirrande känsla av nervositet och ängslighet framträdde i magen, för han visste att vid det minsta feltramp så skulle han återigen falla ned i den mörka avgrunden. Så försiktigt som möjligt försökte han säkra sitt grepp innan han fortsatte uppåt, på samma stund kände han hur fingrarna direkt började vackla varje gång han dröjde lite för länge med att hitta ett nytt grepp. Han hade precis flyttat upp den högra foten när han hörde det, vindens ylande. Det var det första ljudet han hörde från utsidan, hur vinden piskade och vred sig i den mörka natten. Peters hjärta började pumpa snabbare och hela kroppen fylldes av en lyckokänsla där varje liten cell i Peters gav ifrån sig ett hurrarop. Bara någon enstaka meter till och sen skulle han vara fri. Han satte den vänstra handen ovanför den högra när den högra foten helt plötsligt förlorade fäste, fingrarna vek sig direkt. På ett ögonblick föll han genom luften och allting blev mörkt.

Gärna feedback!

Skriven av: Victor Mimer

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren