Den Förlorade Boken

Den Förlorade Boken


Prolog
”Han insåg i det ögonblicket den föll in i stjärnljuset, att boken inte skulle bli förstörd som han planerat. Boken fortsatte falla in i stjärnljuset, vilket han endast själv såg en glimt av.
Han hade försökt att spekulera vilka följder det skulle få. Fortfarande oviss om vilka händer som en dag skulle kunna öppna och läsa boken, förstod han att slutet kanske ännu inte var skrivet…”


KAPITEL I

Det var nu länge sedan boken gick förlorad. Han hade egentligen tänkt glömma det hela, men det kunde han inte. Boken var för viktig och för farlig att glömma bort. Det hade redan inträffat åtskilliga olyckor på grund av den, som han aldrig skulle kunna åtgärda.
Boken innehöll ett snålt och obarmhärtig rike. Den skulle aldrig ha blivit skriven. Läste man boken utan att veta dess hemlighet var den livsfarlig. Han var författaren och den ende som kände till dess hemlighet: Boken var en länk. En länk mellan den här världen och den påhittade bokens värld. I boken fanns en dold kod. Ett kort stycke text på den etthundra- sextiotredje sidan av bokens fyrahundratrettiosju sidor. Om man läste den koden högt kom man in i bokens värld.
Den stora faran för den ovetande läsaren var därför att läsa boken, utan att läsa koden högt. Koden läses då omedvetet in. Efter några sidor var man fast. Instängd i boken som en fånge. Till slut hamnade man mot sin vilja i den främmande bokens värld för evigt, utan att veta koden för att komma tillbaka till den här världen.

Det hade hänt hans syster, när boken nyligen var klar. Den stackaren. Han kunde inte hjälpa henne. Hon hade varit för nyfiken på hans verk. Hans första bok. Hon hade tagit den från hans skrivbord och läst den i sitt hem på kvällen. Morgonen därpå upptäckte han att boken var försvunnen. Han anade oråd och åkte fort över till henne. Hon var borta. Sängen var tom och boken låg stängd på golvet.
Han tog upp boken, bläddrade med darriga händer fram rätt sida och läste högt koden. Han hittade henne. Liggande blek och kall på en klippa vid en strand. Hon hade haft oturen att hamna i havet och drunknad kastats upp av de höga vågorna på stranden.
Han kunde inte ta henne med tillbaka. Det var omöjligt. För att det skulle gå behövde hon också uttala koden. Han begravde henne därför i bokens värld, och återvände ensam. Hans sorg var outhärdlig, och han sörjde henne länge. För att hedra henne gav han bokens värld namnet efter henne, Alicia.

Boken handlade till stor del om världen Alicia. Alicia var en avspegling av jordens klimat, miljö och liv. I boken beskrevs dess miljö noggrant i detalj och dem som levde där.
Boken hade inget slut, det var lämnat öppet. Alicias öde vilade därför i hans händer. Han hade en fullskriven sida som låg i tryggt förvar utanför boken. En sida som han kunde sätta in i slutet av boken. Det var det enda sättet att få ett riktigt slut på bokens värld.
Om han gjorde det kunde han inte längre resa till Alicia. Då var boken fullbordad och avslutad för evigt. Världen Alicia existerade då bara inom bokens ramar. Bokens hemlighet förblev okänd och en i mängden av alla ändlösa rader böcker. Varken mer eller mindre märkvärdig.
Men det var oundvikligt. Han hade inget annat val än att förstöra boken. Förstöra den så inga fler olyckor skulle inträffa. Men när han väl bestämt sig för att förstöra boken, gick den förlorad. Han tappade boken under sin senaste resa från Alicia. Den föll ur hans händer och lämnades åt sitt eget öde.
Boken hamnade och befann sig i bokens värld Alicia. De som levde i Alicia kunde nu komma till den här världen. Om någon där läste boken, liksom hans syster gjort, hamnade denne mot sin vilja i den här världen förevigt. Även om det inte var mycket möjligt: Men om de skulle kunna lista ut bokens hemlighet. Koden. Då skulle de kunna komma och gå precis som de önskade. Vad det skulle innebära visste han inte.
Fasansfullt. Han hade i boken skapat en civilisation. En civilisation som kryllade av alla möjliga sorters påhittade varelser och overkliga väsen. Medan han skrev boken kunde han inte riktigt själv föreställa sig hur de såg ut och betedde sig. Det blev därför en stor besvikelse för honom när han kom till världen Alicia för första gången. De var avskyvärda, tyckte han, och han hatade dem för det. Avskyvärda för de inte uppfyllde hans inre bild av hur de skulle se ut och vara.

Han hade skrivit och gett boken ett liv. Gett världen Alicia ett liv. Alicia var den värld han alltid önskat sig att se: En vision av det som är omöjligt på jorden. En värld i fred och harmoni. Varelserna där hade inte haft för sig allt elände som vi människor. Men ändå hade inte allt fallit på plats som han velat ha det.
Världen Alicia var ett snålt och obarmhärtig rike. I hela dess värld var kärlek det enda som fanns och existerade. Ingenting annat. Det enda som varelserna tyckte var något värt var kärleken. De visste inget annat, tänkte inte på något annat och kunde det inte heller. Kärleken höll dem fast fångna i ett järngrepp.
Balansen fanns inte i världen Alicia. Det onda fanns inte, bara det goda. Även om den starkaste kraften av alla, kärleken, i sig är god så fanns inte motsatsen: Kärlekens baksidor verkade inte. Allt vad kärleken orsakat i Alicia var något helt annat än i den här världen. Det gick inte att föreställa sig. Friden och harmonin var också över våran förmåga att förstå.
Under hans många besök i Alicia hade han upplevt samma känsla. En känsla av att vara otillräcklig. Världen Alicia hade en stor tilldragande kraft. Men när han väl var där, ville han verkligen inte vara där. Han kunde inte klara av att uppleva så mycket gott, utan någon som helst gräns.
Varelserna han träffade där var fyllda av godhet utav yppersta rang. Han tyckte de var så vansinnigt snälla, så det var vidrigt. Rent avskyvärt, dåraktigt och idiotiskt. Han kunde inte bli arg på dem och inte heller glad över dem, han kunde bara acceptera dem som de var.
Hur de såg ut, gjorde honom däremot tokig. Det kryllade av alla möjliga sorters varelser. De hade alla olika utseenden som han aldrig tidigare sett. Han tyckte en del var vackra och en del var fula. Men ingen av dem liknade den inre bild han haft när han skrev boken av hur de skulle se ut. Han hade velat att några av varelserna skulle vara lik människan. En avbild av människan. Men de var inte ens i närheten lik människan.
Till hans stora förvåning var ändå, att varelserna hade tankeförmåga och tålamod nog att aldrig kunna vara onda eller egoistiska. Vare sig han prövade dem och försökte genomskåda dem, syntes inget spår av elakhet och missgärningar. De visade sig bara vara snälla, trevliga och goda. Men till den grad att han började få misstankar om dem, och undrade om de verkligen var så när han inte befann sig i världen Alicia.
Denna tanken hade ofta återkommit till honom: Att varelserna bara ville visa dess ”herre” författaren en bild av att de var snälla och förståliga. En tanke som han tyckte var högst oroväckande. För då kunde varelserna vara ”ytligt” goda, men inom sig onda. De skulle kunnat lura honom, och på så sätt för sig själva vara onda. Om varelserna var på det sättet eller om det var han själv som hade fördomar mot dem, kunde han ännu inte avgöra.

Han hade börjat tro att det inte var bara han själv som skrivit boken. Han trodde att det måste varit någon annan med honom. Någon som hjälpt honom skriva och nedteckna dess ordföljd och rader till ett sammanhang: Med en lömskhet och skicklighet att gömma en kod i boken. Han hade inte skrivit koden och hade aldrig tänkt att skriva den. Koden fanns bara där, men hur han själv fann koden och började nyttja den förblev en gåta.
Förrän han till sist förstod vad det hela gått ut på: Boken var delvis skriven av ”någon” i världen Alicia. Det fanns två böcker som verkade parallellt. Samtidigt som han hade skrivit, skrevs boken i Alicia. Emellanåt hade också boken skrivit sig av sig självt, fastän han själv inte visste om det.
De båda böckerna var olika. Boken han hade skrivit var god, den andra ond. Vad boken som skrevs i världen Alicia handlade om, vågade han inte tänka på. Utan hans bok var de som levde där inget annat än onda, men med hans bok övervann godheten deras ondska.
I den här världen hade hans bild av Alicia bara setts genom den ”Goda Boken”. När han befann sig i Alicia såg han världen genom att de båda böckerna verkade samtidigt. Hela hans plan om att förstöra boken han skrivit hade därför blivit tillintetgjort. Det kunde han inte göra. Om han gjorde det skulle det bara bli värre än vad det var. Inte heller kunde han förstöra den ”Onda Boken”, för då skulle världen bli odräglig ändå. Och om han förstörde båda böckerna skulle världen inte innehålla något av vare sig godhet eller ondska.
Det enda han kunde göra var att försöka hitta den ”Goda Boken”. Om han gjorde det skulle boken existera igen och bli synlig för världen. Den skulle ta makten över den ”Onda Boken” och återge balansen.

Han visste nu allt detta, vid denna tidpunkt då han satt fånge i världen Alicia. De avskyvärda kreaturen hade tagit honom till fånga. De hade genom deras onda boks hjälp tagit sig till den här världen, och tvingat honom med sig. Han befann sig i en mörk och kall cell i borgen Crypos. Här vistades han med andra fångar som fängslats för förräderi mot stormakten Voltania. (I den ”Onda Boken” hette världen Voltania).
Den ”Goda Boken” var fortfarande förlorad i världen. Någonstans fanns den, och de hade inte hittat den. Eller rättare sagt de ville inte hitta den. Den ”Goda Boken” var deras största hot mot stormakten Voltania. Ända sedan boken kommit dit, hade den hatats och föraktats av de Höga Herrarna i borgen Crypos. Det var nu de som härskade och styrde i världen.
Den ”Onda Boken” var deras högst älskade trofé. Den låg väl bevarad och skyddad i Crypos. Med alla deras krafter och hjälpmedel försvarades borgen mot det hot som de en dag trodde sig skulle komma.
Befälhavaren över de Höga Herrarna hade med hård hand riktat sitt hat mot alla de som misstänktes för ett hot mot hela Voltanias säkerhet. De som pekades ut som förrädare fängslades i de mörka hålorna i Crypos underjord. Där de torterades tills de talade ut vad befälhavaren ville höra. Om de yttrade ett ord om den ”Goda Boken” eller talade illa om den ”Onda Boken”, skickades de ut i Vargträsket. Där strövade vargar runt på nätterna och ylade med blodsprängda ögon. De som kom dit återvände aldrig.
När han nu satt fången i Crypos och kunde höra ekot av de andras fångarnas röster och skrik i de undergjordiska gångarna från tortyrkammaren, kunde han inget göra. Snart var det hans tur. Plötsligt hördes befälhavarens raska steg på det stenbelagda golvet i gångarna. Han kom närmare, närmare och till sist stod han framför honom. Befälhavaren höll upp en lykta och stirrade på honom där inne i mörkret. Det befälhavaren såg, var en som såg ut som honom själv.


KAPITEL II

Befälhavaren öppnade gallerdörren och steg in. Han hälsade inte, bara stod där knäpptyst och stirrade på mannen som satt på golvet. Hans stirrande övergick snabbt till en hatisk blick som gnistrade i ljuset från lyktan. Eldslågan fladdrade till när han satte sig ner på huk. Han såg plötsligt förkrossad ut. Förkrossad av ett hat som gnagde på honom bit för bit.
När befälhavaren nu upplevde denna märkliga scen, förlorade han kontrollen över sig själv. Hans tankar snurrade runt och han försökte intala sig själv att den personen han hade framför sig inte var honom själv utan bara en fånge, en vanlig förrädare mot stormakten Voltania.
Under tiden som befälhavaren tänkte på annat, hade fången långsamt rest sig upp mot väggen. Han knuffade till befälhavaren som satt på huk så han föll omkull. Han tog lyktan, flydde ut ur cellen och sprang genom den underjordiska gången. Befälhavaren ropade till och flera vakter sattes in efter honom. Han sprang så fort han kunde och vakterna med sina tunga utrustningar halkade efter. Han försvann in i mörkret och fann till sist en trappa som ledde uppåt.
När han kom upp för trappan kom han till ett rum som såg ut som matkällaren. Han såg en dörr längst bak i rummet och skyndade sig dit. Det var en ytterdörr av grov Ek med massiva gångjärn. Han öppnade dörren försiktigt, och såg att det var mörkt ute. Det stod ingen vakt vid dörren som han anat och ingen syntes vara i närheten. Det var dimmigt och kallt, och fullmånen lyste svagt genom den täta dimman.
Plötsligt kunde han höra ett ylande och ett fränt skri. Han förstod direkt var han hade hamnat; i Vargträsket. Han sträckte med skakande arm fram lyktan framför sig, men i dimman kunde han inget se. Ylningar hördes tydligare, de kom närmare. Han vände sig mot dörren. Den var stängd, och gick bara att öppna från insidan. Han ropade efter hjälp flera gånger och bankade på den bastanta dörren.
Efter ett tag hördes då ett grymt hånskratt från ett av tornen i borgen, och en grov röst som röt: ”Död åt alla förrädare mot stormakten Voltania!”

De närmade sig, han var hjälplöst utlämnad i deras våld. Ylanden hördes från olika håll, och han kunde urskilja en del morranden. Han stod skräckslagen med en krypande kyla i kroppen. Morranden hördes nu alldeles intill honom. Han kunde se dem framträda ur dimman som mörka gestalter, och deras blodsprängda ögon gnistrade i ljuset från lyktan.
Plötsligt kunde han känna någon som grep tag i hans kläder och slet honom bakåt. Det var befälhavaren. Han hade nyss dragit in honom genom dörren och stängt den. Med vargarnas krafsande klor mot dörren, morrningar och ylanden där utanför.
Befälhavaren knuffade ner honom på golvet, och blängde en fruktansvärt hatisk blick mot honom. Han stod och såg ner på honom ett tag med sin grymma blick. Sedan gick han fort genom matkällaren och tog ner en av de långsmala säckar som hängde på krokar i taket. Han öppnade porten och kastade ut säcken. Vargarna tog sig an bytet med samma hunger som alltid. De åt allt, men deras speciallitet hade blivit människor eftersom de tränats till att äta dem. Vare sig de var döda eller levande. Den i säcken var död.
Det förehöll sig nämligen så, att fångarna i borgen Crypos som dömts hade att välja mellan att bli uppätna levande eller bli kvävda i en säck och sedan ätna. Många av fångarna hade valt att bli kvävda, och därför hängde det rader av säckar i taket i matkällaren. En del av dem gick till spillo om de lagrats för länge, eftersom vargarna bara tyckte om någorlunda färskt kött. De kropparna fick då brännas tillsammans med benresterna från vargarnas måltider i stora massgravar.
Därför hade ofta befälhavaren skickat ut sina fångar i Vargträsket utan att de ens blivit torterade och utfrågade. Ibland hände det också att han beordrade de Höga Herrarna att särskilt till ändamålet ta folk tillfånga ute i Voltania och släppa ut dem i Vargträsket.
Befälhavaren tyckte om att se vargarna ta sig an en måltid då och då. Under högtider samlades folk in för att se dessa bloddrypande bestar gå lös på sina offer. Folket avskydde det, och de tvingades att se på. Om någon av dem visade sitt missnöje blev de själva insläppta och uppätna. Idén med det hela, var enligt befälhavaren, att genom ett skräckvälde skapa ordning och reda i den redan sviktande stormakten Voltania, och att visa folket att inte sätta sig emot dess ledare.


KAPITEL III

Så här fungerade det i världen Voltania, i den ”Onda Boken”. Befälhavaren och de Höga Herrarna terroriserade och massakrerade sina egna invånare till det yttersta. Ingen undslapp befälhavarens grymma gärningar och de Höga Herrarnas härjningar. Ingen levde fri från de onda ledarnas makt, och kunde därigenom aldrig känna sig säkra och fria.
I denna onda värld var och förblev alla mer eller mindre rörda av det onda. De som föddes och växte upp i denna värld blev oskyldigt utlämnade åt det onda, och formades till stor del av de som styrde och ställde. Alla fick de uppleva smärta och lidande, utan hopp om något bättre. De hade inga visioner, inga tankar om livet och inget tidsperspektiv. Alla levde enbart i mörker och blindhet. Det enda som hindrade den här världen från att gå under var att motsatsen till det onda inte fanns och aldrig hade existerat. Det goda fanns inte, bara det onda.
I matkällaren hade nu befälhavaren gjort något som han aldrig tidigare gjort. Han hade för första gången skonat en av sina fångar eller en människa i sig. Han visste inte vad han skulle tro om sig själv. Han kände det som om han utfört en förbjuden gärning. Men han tyckte det varken var bra eller dåligt, det bara var.
När befälhavaren först såg sin fånge blev han som förstummad för att hans utseende var så nära likt hans eget. Det var som om han själv för ett ögonblick var den fången, och kunde förstå och veta hur det var för honom och de andra fångarna. Då han nu såg ner på sin fånge som låg på golvet i matkällaren, försökte han återhämta sig. Han röt till honom att resa sig upp.
Men han låg bara och skakade på golvet. Han kunde inte få ut ett ord, och visste inte vad som var värst. Att ha blivit lämnad åt vargarna, eller att få vara i närheten av denne man som gav honom samma obehagliga känsla och ovisshet som vargarna. Han såg att befälhavren var honom lik i utseendet. Men befälhavaren visade ett sådant hat och fången kände det så starkt att han inte riktigt kunde koncentrera sig på hur han såg ut.
Befälhavarens ögon blixtrade till. Han hatade att se ynkryggar och hjälplösa. Han grep tag i fången och tryckte upp honom mot väggen, och röt till honom att tala om var han kom ifrån och vem han var. Men fången svarade inte. Det enda som kom ut var: ”Boken, var är den?”.
Befälhavaren blev ursinnig, fången hade sagt det han absolut inte ville höra. Han hade nämnt om någon av böckerna. Vare sig det var den ”Goda Boken” eller den ”Onda Boken”, spelade ingen roll. Ordet bok fick inte nämnas någonstans i Voltania, och absolut inte i borgen Crypos mitt framför befälhavaren själv. Det var på det här sättet många blev dömda för förräderi och fångar blev utslängda i Vargträsket.
I ursinne drog och slet befälhavaren fången med sig genom matkällaren och ner för trappan till de mörka gångarna. Nere i gångarna hördes åter igen ekon av skrik från tortyrkammaren där långt borta. Det låg en vidrig stank i luften.
Med snabba steg leddes fången framför befälhavaren genom en av gångarna. På bägge sidor i gången fanns rader av celler med dess gallerdörrar. Om det var en fånge eller inte i någon av cellerna kunde man inte se i mörkret, men det hördes inte ett ljud ifrån någon av cellerna när de gick förbi.

Råttor var annars vanliga i dessa gångar. Tassanden och pip var ofta vad en fånge kunde höra i sin egna cells mörker och stillhet. Råttorna hade förökat sig och blivit många. Befälhavaren brydde sig inte så värst om det, för han tyckte de gjorde nytta. För ibland hände det med avsikt att fångar glömdes bort i sina celler och då behövdes de.
Befälhavaren med sin fånge tog av till vänster och de kom fram till en gång med facklor på väggarna. Här fanns det bastanta järndörrar på bägge sidor. Det var isoleringsceller. Dessa celler var till för aggressiva och högljuda fångar, och de fångar som inte klarade av att vara instängda. I isoleringscellerna kunde de sitta och jämra sig med sin ilska eller skräck utan att störa befälhavaren, för han hatade särskilt sådana ynkliga fångar.
Delvis hade isoleringscellerna tillfört det lugn som rådde bland fångarna i de vanliga cellerna. För ingen av fångarna ville bli omplacerad och vara i en isoleringscell. Men det gick också rykten bland fångarna att alla de fångar som kommit till isoleringscellerna dött av svält. De fick ingen mat. För vakterna brydde sig lika lite om fångarna, som ett uppstoppat piggsvin, och för de oftast inte orkade öppna den bastanta järndörren och kasta in mat.
Befälhavaren ledde sin fånge vidare och vidare genom den svagt belysta gången. Den såg ut att vara oändligt lång. En del av facklorna hade slocknat på sina ställen. De facklor som brann gav ifrån sig en svag låga.
De hade nu gått länge i gångarna. Befälhavaren gick i samma raska tempo och knuffade till sin fånge om han saktade ner. Fången var trött och visste inte vart befälhavaren skulle föra honom.
Plötsligt hördes ekon av rop i gångarna. Det var vakterna. En inkräktare hade upptäckts. Vakterna med sina tunga utrustningars skramlanden och deras rop hördes tydligare. Befälhavaren stannade tvärt till och ropade på vakterna för att få veta vad som försiggick. Han fick inget svar. Det hördes att vakterna var på väg emot dem, men ifrån vilket håll i gången var inte säkert.
Fången tyckte sig urskilja någon som sprang emot dem där långt borta i gången. Befälhavaren såg det inte, han var för upptagen med att försöka få ett svar från vakterna, och han stod vänd ifrån sin fånge och blickade ut mot den andra riktningen av gången. Figuren närmade sig i snabbt tempo. Fången såg vem det var, och innan han visste om det blev han gripen i armen av denne och drogs med.
Samtidigt närmade sig vakterna. Som buller av åska kom en patrull på femton vakter rusande i rasande tempo. Befälhavaren såg dem till sist och ropade till dem. De svarade inte, utan dånade bara förbi honom. Han förstod först ingenting, men insåg det när han upptäckte att hans fånge inte stod bredvid honom längre, utan sprang tillsammans med någon långt där borta i gången framför vakterna.
Befälhavaren lade ner sin kraft på några svordomar och stampade en gång kraftigt med foten mot det stenbelagda golvet så att det gavs till ett högljutt klackljud från hans stövels hårda sula. Han stod bara kvar och stirrade efter dem. Han kunde inget göra, rymmarna hade för långt försprång för att han skulle kunna hinna ikapp dem. Han fick helt enkelt lita på att hans vakter för en gångs skull kunde göra nytta och ta rymmarna tillfånga.

Vilket befälhavaren redan visste var helt omöjligt för hans vakter var för honom ena oduglingar och plågor att se. Genom åren hade befälhavaren aldrig sett vakterna göra något som visade att de var kompetenta till det han lärt och undervisat dem. Vakterna hade aldrig utfört hans order noga och inte gjort något vettigt för honom som gav honom förtroende för dem. Enligt befälhavaren själv var vakterna lika inkompetenta som de alltid varit innan han började lära och undervisa dem hur de skulle agera i olika situationer och utföra order regelrätt till punkt och pricka.
Befälhavaren skulle aldrig mer få se fången igen. Han skulle aldrig få veta vem fången var och var han kom ifrån. Hur än befälhavaren försökte skulle han aldrig kunna glömma denne fånge. Fången som var honom så lik i utseendet. Fången som hade drivit honom till att göra något som han aldrig tidigare gjort, nämligen att skona en levande från att bli dödad och uppäten av vargarna i Vargträsket. Fången som hade lockat fram befälhavarens egna dolda och förtryckta känslor ur hans undermedvetna, som befälhavaren fruktade och hatade mest av allt, men som ändå i sanning gav honom ljus och insikt i det mörker och blindhet befälhavaren levde i.
För befälhavaren hade fången blivit som en nära bekant till honom som han aldrig lärt känna. Så nära, fast ändå så långt borta. Vem det nu var som kom och förde bort fången förblev för befälhavaren en gåta. Men befälhavaren anade att det inte var den enda gången han sett denne mystiska figur smyga runt i gångarna.
Framför vakterna i de mörka gångarna sprang rymmarna. De hade långt försprång och försvann snabbt utom synhåll för vakterna i någon av de många olika gångarna. Vakterna stannade tvärt, för de visste inte vilken väg de skulle ta.
Vakterna befann sig nu i den Runda Salen. Den Runda Salen var, som det låter, en rund sal med högt upp till taket. Det här var knytpunkten av alla undergjordiska gångar. Runt salen fanns det gångar som var och en ledde till en särskild plats.
Det fanns sju gångar att välja mellan. Vart varje gång ledde visste vakterna, att tre av gångarna ledde upp markytan utanför borgens inhägnad och att de fyra återstående gångar ledde till Vargträsket.
De femton vakterna delade upp sig i sex grupper med två i vardera grupp, och en särskild grupp på två vakter med dess ledare i täten. Ledaren, vilken inte nämnts, var en som var utvald av de Höga Herrarna. En ledare hade införts i varje patrull av vakter för att någorlunda försöka hålla ordning på de oförståliga och vilsna vakterna. Vilket till stor del ändå inte lyckats, för ledaren var likadan.
Ledaren gick på framåtmars med sin grupp och gav order åt de andra vakterna att hålla ögon och öron öppna, när de nu skulle splittras och fortsätta vidare in i de olika gångarna. Varje grupp av vakter rusade samtidigt in i varsin gång och försvann in i mörkret. Ledaren hade med avsikt sett till att ta en av de tre gångar som inte ledde till Vargträsket. Om något gick olyckligt, skulle han inte komma i vargarnas grepp.
Vakterna höll alla i de olika gångarna ett vansinnigt högt tempo. En del snubblade i mörkret, men reste sig snabbt igen. De fortsatte vidare och vidare genom de oändligt långa gångarna. Deras svaghet var inte i fysisk styrka och psykisk uthållighet, utan låg i att de alltid handlade före de tänkte. Vilket ledde till det öde som på så sätt var förbestämt åt dem.
De vakter som tagit de fyra gångarna som ledde till Vargträsket återvände aldrig. Därför att de sprungit rakt ut i dimman i träsket, utan att tänka efter och stanna vid gångens slut. Vargarna gick där till attack med sina blodsprängda ögon och åt dem alla med samma glupska hunger som alltid.
Vargarnas ylningar hördes långa vägar utanför borgen under den dimmiga månbelysta himlen. Rymmarna hörde dem. De låg gömda i ett snår av högt gräs i en skog utanför borgen. De frös och hade en förfärlig hunger och törst, men det hade avtonats av vargarnas otäcka läten och härjningar. De var nu tysta som möss för att inte upptäckas av de vakter som rusade runt med facklor och letade efter dem i skogen.
Rymmarna hade, liksom de vakter som var kvar i livet, tagit en av de tre gångar som ledde bort ifrån borgens inhägnad och inte någon av de fyra andra gångarna som ledde till Vargträsket. Vilket figuren som tagit med sig fången visste om.
Fången visste nu sedan länge vem det var. Det var på något oförklarligt sätt hans syster. Hans syster som dog i världen Alicia, den ”Goda Boken”. När hon olovligt läst boken och blivit instäng i den, och olyckligtvis hamnat i havet och kastats upp på land av de höga vågorna i bokens värld. Men hon hade nu återuppstått och levde i världen Voltania, den ”Onda Boken”.

Han kunde inte förklara hur stor hans lycka var, men samtidigt förstod han inte hur det kunde ha gått till. Det var som om himlen öppnade sig och gav ljus i denna tomma, mörka värld. Det var som om hoppet åter fanns att ställa allting till rätta igen. Det var som om tiden hade betydelse igen, och klämtade bara för dem båda två: han och hans syster. De var tillsammans starka och envist samlade och förberedda inför motstånd. De var det de alltid varit och hade gemensamt: kämpar med kämparglädje.
Allt han gått igenom i den här världen var nu lättare för honom när han kunde känna sig trygg med henne. Utan hans syster hade han ända sedan hennes bortgång känt sig svag av saknaden av henne. Det blev bara värre när han blev fångad och instängd i den här mörka och kala världen.
Minnena av henne hade plågat honom mer än allt det elände som försiggick och det han blev utsatt för. Hans syster var på alla sätt den person han minst anat få se här bredvid honom.
När de nu låg gömda i ett snår av högt gräs i en skog och väntade på att vakterna skulle gå sin väg och inte komma närmare dem, hörde de plötsligt till deras stora fasa en vakts klampande fotsteg alldeles nära inpå dem. Vakten var nära att sätta ner en av sina stora klumpiga fötter rakt på dem båda två som låg raklånga och skakade ibland grästuvorna, men lyckades precis med ett fotsteg kliva över dem. Vakten gick vidare utan att ha märkt något och fortsatte sitt letande efter dem.
De båda gav ifrån sig en djup suck och samlade sig på nytt. De anade nu att det område de befann sig i hade blivit genomsökt och att de snart kunde börja röra på sig igen, när vakterna säkrat det här området och befann sig längre bort ifrån dem.
En lång stund väntade de därför tålmodigt samtidigt som de lyssnade och spanade efter vakternas härjningar i skogen. Vakterna med deras vrålande röster hördes allt mindre och deras brinnande facklor syntes allt längre bort. Till sist hördes inte ett knyst ifrån vakterna och ingen vakt syntes inom synhåll.
Kusten var klar. De ålade sig båda två långsamt fram igenom gräset, med systern i täten och brodern efter. Gräset svajade något efter dem där de tog sig fram. De tog inte chansen att resa sig upp för tidigt, det var alldeles för riskabelt. När de kommit längre in i den djupa mörka skogen, reste de sig upp och fortsatte vidare till fots.
Inne i skogen var det svallare. Dimma låg som ett täcke över marken och endast det svaga ljuset från fullmånen genom den tät dimmiga himlen lyste upp deras färd. Inte ett ljud hördes förutom deras tassande fotsteg emot den halvmjuka rispiga jordytan. De gick längs en smal upptrampad stig. Vart de var på väg visste de inte. Inte heller vart stigen bar dem. Fastän de var trötta och utslitna hade beslutat sig för att fortsätta så länge natten varade och finna vila när dagen grydde.
Det var nämligen farligare att färdas på dagen än på natten. Det fanns någon som alltid vakade över alla i denna onda värld. Uppe i ett av de höga tornen i borgen Crypos härskade den mäktige och mytomspunne häxan Solia. Hon var fruktad av alla, till och med de ledande Höga Herrarna och Befälhavaren över sina odugliga vakter fruktade denna kvinna med sina uppsåt.


KAPITEL IV

Solia var mycket vis och envis. Hon hade god kunskap i svartmagi och trollkonster, och utövade dem dagligen i all sin hemlighet med ett tålamod som ibland överraskade henne själv. Hon gick sällan ut ifrån sitt torn och vistades sällan med andra. Det oroade andra men det visade hon inte intresse för.
Solia hade också sin kristallkula där hon såg vad som försiggick utanför och innanför borgen Crypos murar. Om hon såg något misstänksamt meddelade hon det till Befälhavaren som i sin tur skickade ut några vakter för att undersöka det. Men när det väl var natt och mörkt ute såg hon inte så mycket genom sin kristallkula.
Brodern och systern fortsatte vidare längs den slingriga stigen genom skogen. Efter en lång strapats skymtade de ett milt ljus längre fram där emellan träden. De gick närmare tills träden avtog och en vid äng bredde ut sig. De såg nu att det milda ljuset kom ifrån en by. Byn låg bortom ängen och förbi en åker. Byn såg ödslig och tom ut.
De bestämde sig för att gå närmare. Men för att inte bli upptäckta av vare sig häxan Solia eller någon invånare i byn började de gå runt ängen i en halvcirkel inne i skogen. Väl på vandring inne i skogen igen lade de märke till att gryningen snart var på väg. Fåglar började kvittra och flyga runt i skogen. De ökade nu tempot där de tog sig fram, medvetna om att de innan solen gått upp måste hitta ett säkert gömställe någonstans, möjligtvis inne i byn.
Till sist närmade de sig byn. De stannade och satte sig på huk vid ett buskage alldeles i närheten den, och betraktade den stillsamt. Det fanns inte en människa ute på gatorna. Alla låg möjligtvis inne och sov i sina bäddar. Husen var av medeltida slag, med klängväxter på väggarna. Gatorna var belagda av kullerstenar och hade rännilar på sidorna. Allt var i gott skick och de tyckte byn såg hemtrevlig ut.
De smög sig långsamt fram ur buskaget in till byn. I byn tassade nu två främlingar sig försiktigt fram på gatorna runt mellan de olika husen.
En man med nerböjd huvud kunde se dem. Han stod i ett gathörn, där han just stannat till när han fick syn på dem. Han följde dem med blicken, tills de var borta. Mannen var helt klädd i svart; en svart hatt, en svart lång kappa, svarta läderstövlar och en svart träkäpp med en silverknopp formad till ett hästhuvud.
Plötsligt började kyrkklockor ringa. I hela byn ekade det av de kraftiga slagen ifrån klockorna. En kuslig tystnad föll när det avtagit. Den svartklädde mannen vandrade vidare, men inte helt oberörd av vad han hade sett. Två främlingar i byn mitt i natten, det var inte ofta någon ens kom hit till byn, och många visste inte ens om att den fanns.
Brodern och systern behövde som sagt ett gömställe. De knackade på hos ett hus, som stod lite avsides från alla andra hus. Efter en stund öppnade en gammal dam. De frågade om de kunde få husrum för natten, men hon smällde igen dörren mitt framför näsan på dem. De provade igen att knacka på med ett annat hus lite längre bort, men där var det ingen som öppnade.
Efter tredje försöket började deras tålamod ta slut. Men när de vänt sig om och gått bortåt en bit på gatan ifrån det huset, öppnades dörren. De hörde någon ropa svagt bakom sig och de gick tillbaks till huset. Där stod en man klädd i svart på tröskeln och vinkade in dem. De klev in i huset.
Där inne var det mörkt, endast ett stearinljus på ett matbord lyste upp det rum de just kommit in i. Mannen viskade till dem att följa med honom ner i källaren, där de kunde få rum för natten. Brodern och systern tvekade litet, men de följde med ändå. Mannen bar ett ljus och gick före dem ner till källaren.
I källaren var det svalt och kusligt. Det var hö på golvet och det fanns inga fönster på de kala väggarna. De gick igenom ett rum och in i ett annat. Där stod ett par stycken hölabbar staplade i ett hörn. Mannen började ta ner dem så att de täckte en bit av golvet och började likna två bäddar. Han tog fram två filtar ur en kista som stod mot väggen. Här skulle de alltså sova för natten, och bättre än så här kunde det inte bli tyckte de båda. Bättre och tryggare än att vara ute i skogen i den mörka kalla natten. De tackade mannen innan han gick iväg från källaren upp i huset för att själv finna vila.
De hade nu hittat någonstans att vila och ett gömställe till sist.

När gryningen kom skulle vakterna vid borgen Crypos att fortsätta sitt letande efter dem. Befälhavaren var redan i full gång med att ge instruktioner till vakterna och skicka ut sina patruller till alla möjliga delar av världen Voltania. Det skulle gås ut med en efterlysning över hela Voltania med en lösensumma till den som sett de misstänkta och kunde tala om var de befann sig.
Innan dess skulle det bli en folkfest. Folkfesten gick ut på att vakterna återigen skulle samla in folk till Vargträsket vid borgen Crypos. Här skulle åskådarna få se showen, som för övrigt bara inträffade vid högtider, då deras före detta medborgare blir slitna i stycken av vargarna. Folket avskydde föreställningen och de tvingades se på. Men eftersom tiden gick hade folket börjat att tycka om den. Blodet, skriken och vargarnas härjning verkade inte vara så otäcka och skrämmande som förut.
Dagen därpå skulle bli ett blodbad. Vakterna samlade in folk från alla byar och hålor i hela Voltania, och innan kvällen kom hade den stora arenan vid Vargträsket blivit något överfull. Befälhavaren ställde sig upp och satte igång med sitt vanliga tal till åskådarna. Sedan började det hela. Efter att vargarna dödat de som slängts in i Vargträsket,
började vakterna att plocka folk ifrån bänkplatserna och slänga in dem i arenan. Många dödades, blodet flöt, tiden stod stilla. De åskådarna som försökte rymma från sina platser slutade definitivt som vargmat. Hela arenan var fylld av panik.
Befälhavaren skrattade belåtet. Han tyckte det här var den bästa underhållningen han haft på länge. Det verkade aldrig ta slut. Liken låg utspridda överallt i Vargträsket. Nya vargar sattes in när de andra vargarna blivit uttröttade. Folket slängdes in, några bröt benen vid fallet från den höga platån, några sprang i träsket jagandes av flera vargar tills de föll framstupa i leran och vargarna kastade sig över offret, några blev attackerade direkt och låg kämpade emot de vassa klorna och käftarnas hugg.
Det var sannerligen en vansinnig förödelse. Folket var panikslagna och fruktade för sina liv. Vakterna fortsatte som bödlar att slänga in dem i Vargträsket. Befälhavaren hånskrattade tillfredsställd åt alltihop, med en min på läpparna som inte gick att ta miste på att han troligen blivit mer galen än vad han redan var.
Till sist blev befälhavaren tvungen att avbryta avrättningen. Alla vargarna hade blivit för trötta och orkade inte döda fler offer. Han blev nedstämd. Det folk, ungefär tvåtredjedelar, som fanns kvar i arenan av dem släpptes ut. En del av dem och skyndade sig tillbaks till sina bostäder, andra var kvar utanför arenan chockade och kunde knappt gå, andra satt på den leriga marken och sörjde och grät över sina anhöriga, vänner och bekanta som blivit mördade.
Folket i Voltania skulle aldrig glömma denna kväll då hundratals oskyldiga blivit mördade av dem som styrde denna värld. Detta var den sista ”folkfesten” som någonsin skulle äga rum i Voltania.

I byn sent på kvällen där de efterlysta befann sig gömda, började folket nu komma tillbaka till sina hus. Brodern och systern hade suttit uppe hela dagen vid ett matbord och pratat med den svartklädde mannen som så snällt erbjudit dem husrum och något att äta. De hade gömt sig tillsammans i ett trångt utrymme i golvet med en lucka över nere i källaren, när vakterna kom för att hämta alla invånare i byn till arenan vid Vargträsket, och hade på så sätt undgått att upptäckas av vakterna.
Under den långvariga pratstunden hade mannen berättat för dem om allt möjligt. Han hade svarat på deras många frågor och själv talat en del om vem han var, vad han gjorde och vad han hette. Han hette Elvarn, sa han, och han var en av de få författare och poeter i världen Voltania. Även om hans verk föraktades av de styrande i Voltania, eftersom de ansåg att ingen skulle läsa överhuvudtaget för det var slöseri med tid och mödosamt arbete skulle utföras istället, så var hans böcker och dikter de kändaste i hela Voltania. Anledningen till det var att fanns någon form av ljus, längtan och existens i hans texter. Något som folk själva i denna värld hade svårt att föreställa sig.
En av Elvarns böcker, vilken ansågs vara hans kändaste, var en enkel vetenskapsbok som handlade om varför allt var som det var och hur det verkade i olika sammanhang. Boken var den mest häpnadsväckande bok som någonsin skrivits och hade flera gånger om blivit bannlyst av de styrande i Voltania. Det fåtal folk som kunde läsa, fick läsa boken i smyg gömda i någon vrå någonstans i husen. Om någon upptäcktes av vakterna med den boken i handen blev denne avrättad direkt. Elvarn beklagade djupt att han skrivit boken, då han först vid utgivningen fått höra att runt trettio dödats på grund av hans bok. Boken hade också långt senare efter utgivningen gett upphov till ytterligare fler dödade.
När brodern och systern frågade Elvarn vilka tankar han hade om livet, universum och allting, förstod han inte vad dom menade. Han frågade vad ”universum” var för någonting och tittade frågande med stora ögon på dem. De förklarade att det var det som syns på himlen om natten tillhör universum, eller rymden; stjärnorna, månen, solen, planeterna osv. Att universum är oändligt stort och rymmer ett okänt antal galaxer och solsystem. Men han förstod inte vad de menade med det hela, och de fortsatte prata om något annat.
Även om denna värld var en avspegling av jordens klimat och miljö, så hade det inte studerats någonting om stjärnhimlen, solen, månen eller planeterna i vårt solsystem.
De hade inte möjlighet till det och var inte heller i stånd att göra det. De inte en aning om vad som fanns utanför deras egen värld.
Elvarn fortsatte berätta, tagen av det hans besökare just hade berättat för honom, om ett fynd han hade gjort. Han tände ett stearinljus som stod på bordet vid det de satt. Det började bli mörkt. Elvarn avbröt sig genast när han plötsligt ute från gatorna hörde folk som grät och sörjde. Han anade oråd och rusade ut genom ytterdörren för att fråga någon vad som stod på.
Han fick veta att det hade varit en våldsam uppståndelse vid Vargträsket och många blivit dödade. Elvarn gick in genom dörren igen och satte sig tungt ner vid bordet och log sorgset mot sina gäster. Han sa att det var tur att han stannat kvar i huset denna dag, och berättade för dem vad som hade inträffat. De satt alla tysta en lång stund. Stearinljuset fladdrade litet av vinddraget från ett fönster som stod på glänt. Från skorstenen hördes ett sus då vinden lätt yrde igenom den. Där ute på gatorna började folket lugna ner sig och gå in till sina hus. Tystnaden föll i den lilla byn sent på kvällen. Endast då byns kyrkklockor ringde in varje ny timma, ekade det längs gator och gränder, därefter föll den kusliga tystnaden åter.
Elvarn reste sig upp från stolen för att tända en brasa vid eldstaden. Han tog god tid på sig och stapplade veden noggrant, lade in lite fnöske och tände på. Elden började ta fart och det knastrade till om den torra veden han huggit själv året innan. Flammorna kastade ljus över väggarna i rummet och värmen kom sakta krypande.
Elvarn vände sig om emot hans gäster som satt vid matbordet. Han frågade om de ville ha något varmt att dricka. Det ville de, så han satte på en kanna med vatten över brasan.
Elvarn gick tillbaks till dem och satte sig ner vid bordet. Han sa till dem att det inte var första gången i Voltania som de styrande rått hade massmördat, det hade inträffat flera gånger tidigare. Han berättade om den gången då de styrande Höga Herrarna hade skickat iväg av flera stora patruller av vakter för att leta reda på en misstänkt som gömt sig någonstans. Vakterna fick inte veta vem det var eller hur denne såg ut. De bara skulle ta tillfånga eller döda denne någon. Dumma som vakterna var gick de på det hela och vandrade dit de blivit beordrade. Långt uppe på fjälltopparna frös de sedan alla ihjäl då de inte hade varma kläder.
Elvarn berättade sedan om den gången då befälhavaren fått order av de styrande att offra levande kreatur inför midnattssolståndet. Befälhavaren offrade då inte bara djur utan också folk ifrån byar. Han ansåg att folket var mer likt kreatur, och valde därför att slakta ett större folkantal och ett mindre djurantal. Offringen ägde rum i trädgården utanför borgen Crypos där de styrande Höga Herrarna med deras fruar hade samlats för att hälsa in sommaren.
Elvarn avbröt sig och gick bort till eldstaden, tog kannan och hällde upp det varma färdiga teet i tre bägare. Han gav en bägare till vardera av sina gäster. Han drack själv en stor klunk ur sin bägare och rös till lite efteråt. Det var ett strävt men uppfriskande te, med en ljuvlig arom av bladväxt. Teet kom långa vägar ifrån och var inte så vanligt i dessa trakter. Bara de som var någorlunda välbärgade hade råd till det. Att nyttja detta te hade blivit ett beroende för Elvarn. Dess underbara arom och smak gjorde honom något tillfreds när han drack den och han kände sig lite starkare inom sig. Brodern och systern däremot smuttade på teet och tyckte inget vidare om det, men sa det förstås inte.


KAPITEL V

Elvarn fortsatte berätta, men nu om något helt annat. Han berättade för dem om ett fynd han hade gjort, och tog ännu en stor klunk av sitt te. En dag, sa han, hade han under en vandringstur på en äng hittat en mystisk bok. Boken bara låg där dold i gräset som tappad från skyn. Han hade intresserad plockat upp boken och bläddrat lite i den. När han skuggläste genom den fann han att han aldrig tidigare läst något sådant som stod i den boken. Den var häpnadsväckande bra och välskriven och handlade om sådant han inte hade någon aning om. Eftersom boken såg så övergiven ut, visste han inget annat än att ta med sig den hem.
Elvarn tog ännu en klunk av sitt te. Han såg att hans gäster blivit intresserade av hans historia. Desto mer han berättade mera intresserade lyssnade hans gäster. Nästan som om de skulle ha någonting att göra med den boken. Men vem skulle inte vara det.
Brodern och systern frågade om han fortfarande hade boken och om de kunde få se den. Elvarn tvekade litet, och begrundade vad han skulle säga. Det fanns många tjuvar och opålitligt folk i denna värld, och tjuvarna var oftast ute efter det som någon värdeskattade mest. Elvarn tänkte att det skulle ha varit bäst om han bara hållit tyst om boken, nu när den avslöjats kunde den försvinna ur hans händer. Det ville han absolut inte. Han tog en sista klunk av sitt te, och ändrade sig: han kunde lika gärna gottgöra dem och visa dem boken.
Elvarn tog fram ett mörkt träskrin som låg under en lös bräda i golvet under hans säng. Han öppnade träskrinet och tog fram den. Boken var litet sliten i kanterna och litet vattenskadad. Brodern och systern häpnade. Det var den boken de var ute efter, den ”Goda Boken” om världen Alicia. Fast i något annorlunda skick än det de senast sett den i.
Elvarn lade ner boken på bordet och öppnade den försiktigt. Han bläddrade igenom den och visade dem att boken inte hade något slut på sista sidan i boken. Det var något han gått och funderat på enda sedan han upptäckt det. Han trodde att någon kunde ha rivit ut den sista sidan, men det såg inte ut så. Eller att det kunde vara feltryck i boken. Vilket av vardera svaren eller var det nu var skulle han aldrig få bekräftat.
Det var nämligen så, som tidigare nämnts, att den sista sidan inte fanns i någon av böckerna den ”Onda Boken” om världen Voltania eller i den ”Goda Boken” om världen Alicia. Den sista sidan från de båda böckerna fanns i tryggt förvar i den här världen, och tillhandhölls av dess författare. Bokens slut var lämnat öppet, därför att annars skulle inte bokens värld fungera. Om ett slut skulle finnas i boken skulle dess värld bara existera inom bokens ramar. Författaren och hans syster befann sig nu i Voltania, där de hittat den ”Goda Boken” om världen Alicia…
Elvarn sa till dem att han trodde boken förmodligen härstammade från en tid då livet i Voltania varit bättre. Då den som skrivit boken hade mod och lust att skriva om sådana saker som den handlade om. Boken handlade om en värld i fröjd och harmoni. En värld som kallades för Alicia. Elvarn hade inte orkat läsa så långt i boken för den bara handlade om en sak, godheten. Han såg istället boken som ett annorlunda fynd han gjort. Det var tur det.

Det som också tidigare nämnts är att på den etthundrasextiotredje sidan av bokens fyrahundratrettiosju sidor fanns ett kort stycke text med en kod. Om man läste den koden högt kom man in i bokens värld. Den stora faran för den ovetande läsaren var att läsa boken, utan att läsa koden högt. Koden läses då omedvetet in. Efter några sidor var man fast. Instängd i boken som en fånge. Till slut hamnade man mot sin vilja i den främmande bokens värld för evigt, utan att veta koden för att komma tillbaka till den här världen.
Elvarn visste naturligtvis ingenting om att denna kod fanns där i boken. Men det visste hans gäster som satt framför honom vid bordet. Brodern och systern frågade om de kunde få titta i boken själva. Elvarn nickade och skickade försiktigt över den till dem. De bläddrade framåt i boken till sidan 163. Där fanns den: Koden.
Plötsligt bultade det med kraftiga slag på dörren. Elvarn kände igen det där ljudet till knackning på dörren. Han visste att det var vakter. Han sa åt sina gäster att fort följa med honom ner i källaren där de kunde gömma sig. De tog med sig boken och rusade ner i källaren till gömstället. Elvarn öppnade luckan i golvet och brodern och systern klättrade ner i det trånga utrymmet. Med en smäll stängdes luckan efter dem.
Elvarn skyndade sig så gott han kunde upp igen för att öppna ytterdörren. Vakterna började bli otåliga och skrek att de skulle slå in dörren om någon inte öppnade snart. Elvarn öppnade. De fyra vakterna klev rasande in, knuffade undan Elvarn så han föll ner på golvet, och började söka igenom huset. De välte runt möbler och hade sönder saker. Letade igenom skåp och lådor. Då vakterna gick ner i källaren kunde Elvarn inget annat göra än att hoppas att de inte skulle upptäcka hans gäster som låg gömda.
Vakterna hittade en lucka i golvet nere i källaren, men det var ingen där. De rotade vidare och insåg att de inte kunde hitta det de letade efter i det här huset heller. Vakterna hade redan sök igenom sjutton stycken hus i byn, och var ursinniga. Att det skulle vara så svårt att få tag på dem kräken, hade de sagt. De fyra vakterna gick upp ur källaren, och knuffade till Elvarn som stod vid dörren så han hamnade på golvet en gång till, innan de gick ut och stängde igen dörren med en hård smäll.
Elvarn reste sig långsamt upp ifrån golvet och gick över till matbordet. Han tog med sig stearinljuset som stod där på bordet och skyndade sig ner i källaren för att se om hans gäster var kvar. Väl i källaren såg han att luckan i golvet till gömstället stod öppen. Han tittade ner i det trånga utrymmet med ljuset fladdrandes framför sig. Det var igen där. De var borta. Helt spårlöst borta.
Elvarn stod stilla, häpen och förbryllad. Han ropade efter dem i källaren, men det kom inget svar. Han letade runt i källaren med tanke på att de kunde vara någon annanstans. Han gick igenom rummen, skåpen och kistorna. Till sist slutade han sitt letande efter dem och gav ifrån sig en djup suck. De var borta, så var det, och vart de tagit vägen var ett mysterium.
Elvarn gick ur källaren upp i huset igen. Han satte sig tungt ner vid matbordet och stirrade på det tomma träskrinet som hans bok legat i. Boken var också borta. Lika spårlöst försvunnen som hans gäster. I sin förtvivlan mindes han inte vad det var han egentligen letade efter. Han kände sig trött och sliten och kunde knappt hålla ögonen öppna. Med tunga ben gick han över till sin säng, lade sig ner och somnade direkt.
Elvarn skulle aldrig få se sina gäster igen. Han skulle aldrig få veta vilka de var och vart de kom ifrån. Boken skulle han heller inte återse mer. En bok som varit hans största upptäckt i livet hade gått om intet för honom. Vart hans gäster och boken tagit vägen skulle han aldrig få veta.
Koden hade uttalats. Brodern och systern färdades nu genom stjärnljuset. De föll i en tunnel av ljus med hög hastighet. Ovetande om de skulle komma tillbaks till den här världen eller inte. De kunde bara hoppas. De väntade. Ljuset avtog, allt blev mörker. De hade landat. De båda såg sig omkring, upptäckte att de hamnat rätt. De var tillbaka.
Det var natt. Stjärnorna stod klara på himlen. Fullmånen lyste upp himlen med dess svepande ljusskära över de stora landskapen. Broderns och systerns hem var nära i den lilla stad de befann sig i. De gick skiljda vägar åt tillbaks till vardera av sina hus.
Det återstod fortfarande ett litet problem. Författaren var medveten om det. Den ”Onda Boken” om världen Voltania var kvar i borgen Crypos i Voltania. Men boken existerade bara i bokens värld, så den boken skulle förhoppningsvis inte utgöra någon fara längre för den här världen vi lever i. Fast han var inte säker på det, det kunde hända igen.
Efter att författaren satt in den sista sidan i boken om världen Alicia blev den avslutad. Han placerade boken i en av sina bokhyllor. Boken lämnades där, orörd för evigt.


Epilog
”I stjärnljuset färdades några helt främmande varelser i ett evigt tomrum. För alltid vilsna i det, för alltid förlorade i det…”


Författarens ord
När jag förstod att den här berättelsen skulle bli något av en dagbok från min resa, tänkte jag att det kanske inte skulle vara någon idé att skriva ner det hela.
Jag har försökt att glömma det hela, men min kreativitet gav upphov till att jag nu skrivit ner min resa och mitt möte med denna främmande värld. Jag kan inte förstå mig själv. Kanske är det för jag inte kunde fullföra min resa på ett bra sätt som jag nu berättat denna berättelse. Eller kanske så är det för den här berättelsen är en fortsättning av min resa.
I vilket fall som helst handlar denna berättelse om det jag varit med om. Mitt möte då jag kom till en annan värld.

Skriven av: Christer Mattsson