Publicerat 02.01.2024
Kategori: Övernaturliga noveller

Den violetta bubblan

Mörkret, lidandet och sjukligheten i livet föds ur de dunklaste djupen av vansinnets bottenlösa hav och uppenbarar sig i tragikens mångfacetterade former, iklädandes de fasansfullaste skepnader, vida överskuggande de vildaste fantasier och de vederstyggligaste mardrömmar.

Mitt namn är Ernst Brückner. Dagens datum är den 24 januari 1955, en helt ordinär och kylig vinterdag utan någon egentlig betydelse, förutom det simpla faktum att det är min sista dag i livet. Framför mig på det gamla, smutsiga och nedslitna skrivbordet ligger en cyanidkapsel i glas, samt en oskriven och ännu obesudlad dagbok med läderomslag, där jag nu ämnar att med min ostadiga och darrande hand nedteckna en fasansfull, otrolig och dessutom fullständigt sann berättelse, eller kanske ska jag istället i ärlighetens namn kalla det för en bekännelse. Hur som helst, är den så enastående märklig och så vedervärdigt avskyvärd att den vandrar bortom allt förnuft och all rimlig sans. Här i hörnet av min trånga kammare, i det svaga gulaktiga skenet från min lampa, nedtecknar jag härmed dessa rader med en stegrande melankoli och en sorgens kvävande dysterhet i sinnet. Samtidigt som jag emellanåt blickar ut över de vackra öde milsvida vidderna i den blåskimrande skymningen utanför mitt fönster, för att så här i desperationens mörkaste timme försöka finna någon slags själslig frid och tröst i mitt ständigt degraderande tillstånd av hopplöshet, sorg och ånger.

Jag hade som läkare, verksam i mitt fädernesland Tyskland under de två världskrigen, bevittnat de allra avskyvärdaste fasor och de vedervärdigaste lidanden. Men aldrig, inte ens i mina allra vildaste och morbidaste fantasier hade jag någonsin kunnat föreställa mig något så skrämmande och så outhärdligt sönderslitande smärtsamt som bevittnandet av den violetta bubblan och dess brutala uppenbarelse. Den där så outhärdligt fasansfulla dagen då jag beskådade den hänsynslösa och ödesdigra kampen, en infernalisk kamp där döden var den obestridliga och självklara segraren. Det var något som så ofantligt förändrade allt och så tvärt tillintetgjorde mig. Det definitiva och abrupta slutet på hela min långa och framgångsrika karriär som läkare. Min fullbordade ödeläggelse! Vad som sedan följde var den smärtsammaste förpassning till isoleringens dunkla tillvaro och dess förödande och oundvikliga nedbrytningsprocess. Gång på gång återkommer jag ständigt i tankarna till den violetta bubblan och den horribelt omänskliga död som den frambringade för min älskade vän som jag förrådde så obegripligt och så avskyvärt hänsynslöst. De vedervärdiga minnesbilderna finns alltid där, inpräntade djupt inom mig med samma skärpa och intensitet som om det vore en skräckens upprivande mardröm som spelades upp på insidan av mina ögonlock varje gång jag slöt mina ögon.

Det var under min tid som hudläkare i Heidelberg som jag först lärde känna henne. Den nu, sedan ett par år tillbaka avlidna Wilhelmine Heintz. Jag minns vårt första möte med den intensivaste klarhet och skärpa, som om det vore igår, den där så melankoliskt gråmulna och småregniga höstdagen i oktober 1946 på min mottagning. Det var ett på så många vis märkligt, skrämmande och samtidigt starkt möte som berörde mig på djupet. Hon berättade med tårar i ögonen att hon sedan ungdomstiden lidit av en extremt ovanlig och även obotlig och dödlig hudsjukdom. En åkomma som sedan den dagen då hon drabbades orsakat henne ett stort, både fysiskt och psykiskt lidande, och efterhand även drivit henne iväg från andra människor i hennes närhet. Denna exceptionellt ovanliga och så plågsamt degraderande sjukdom var så sällsynt att det bara existerade två tidigare kända fall i hela världshistorien. Med anledning av detta faktum var kunskaperna och även forskningen på området tämligen begränsade, även om sjukdomen självklart intresserade läkarkåren världen över, då symtomen yttrade sig på ett sådant ytterst våldsamt och besynnerligt sätt. Det var just det som gjorde hennes liv så svårt och komplicerat att leva, att ett normalt liv i princip var uteslutet då människor helt enkelt var rädda för att vistas i hennes närhet, trots att åkomman inte var det minsta smittsam. Allt på grund av det våldsamma och väldigt påtagliga sätt som sjukdomen yttrade sig på.

Hon var mäkta förtvivlad och utstrålade en hopplöshet och uppgivenhet som gjorde mig sorgsen till mods. Jag kände den djupaste sympati och en fullständig förståelse för hennes smärta. Hon hade desperat sökt hjälp hos ett flertal olika läkare och specialister, och genomgått ett otal olika behandlingar utan att ha upplevt någon som helst förbättring av sin plågsamma och ständigt accelererande sjukdom. Läkarna hade stått som handfallna och verkade ha agerat mestadels på måfå, av antingen okunnighet eller ovilja, vart hon än hade vänt sig. Hon hade till sist varit på väg att ge upp hoppet helt, men hade då av en annan läkare, som även var en nära bekant till mig, blivit rekommenderad att vända sig till min mottagning. Jag hade genom åren skaffat mig ett synnerligen välrenommerat rykte som en framgångsrik och erfaren läkare, och hade som specialinriktning att ta mig an de svåraste sjukdomsfallen. Jag antog mig det komplicerade och till synes hopplösa fallet utan den minsta tvekan.

Låt mig nu, i korthet redogöra för sjukdomens ytterst märkliga och anmärkningsvärt aggressiva symtom. Det var uteslutande i ansiktets hud som Wilhelmine fick det som från allra första början endast var små röda och till synes harmlösa utslag, men som sedan efterhand utvecklades till en våldsamt accelererande cancer, en egendomlig och elakartad form av hudcancer som utvecklades med en sådan hastighet och kraft att själva tumören lämnade huden i form av en slags bubbla som sedan svävade upp i luften där den sprack eller rent av exploderade med en knall. Proceduren upprepades relativt frekvent och verkade dessutom påverkas och förvärras av vissa yttre faktorer som exempelvis stress och intagande av vissa födoämnen. Cancern var inte direkt dödlig då själva tumören av egen kraft själv avlägsnade sig från kroppen, men i ett längre perspektiv, stod det dock klart i dokumentationen från de tidigare två kända fallen, att sjukdomen på lång sikt hade en dödlig utgång. Även om det angående detta faktum förelåg en hel del oklarheter, kunde man inte dra några andra slutsatser än att döden på längre sikt var oundviklig. Döden inträdde då den slutgiltiga violetta bubblan uppenbarade sig ur en våldsam eruption ur den sjukes ansikte.

Wilhelmine berättade för mig i min mottagning om en förgången tid i sin sena ungdom då sjukdomen ännu inte hade blommat ut för fullt. Då bubblorna uteslutande var små, klart ofärgade och uppenbarande sig endast vid enstaka tillfällen. Det var en tid då livet fortfarande kunde fungera någorlunda normalt för henne. Med stigande ålder kom dock de större, färgade och betydligt mer aggressiva bubblorna, som på ett betydligt mer våldsamt och smärtsamt sätt tryckte sig ut ur variga små kratrar som bildades i hennes alltmer vanställda ansikte, sjukdomen accelererade och progredierade alltså i takt med stigande ålder. Att försöka finna ett sätt att bromsa eller reversera förloppet blev till den högsta prioritet för mig. Det var tveklöst den största och svåraste utmaning jag ställts inför under hela min långa yrkeskarriär.

Det fanns i de två tidigare kända fallen vissa oklarheter angående sjukdomens slutstadium. I det första kända fallet som inträffade i Japan för över hundrafemtio år sedan, hade ingen läkare varit på plats och bevittnat själva slutförloppet i sjukdomen. Patienten, som var en äldre kvinna, hade avlidit ensam på natten och hittats död i sin säng av sin läkare dagen därpå på morgonen. Dokumentationen i det fallet saknade allt för många vitala delar för att jag skulle kunna komma vidare med min forskning och kunna dra några nya slutsatser. I det andra fallet som inträffade för cirka 70 år sedan i Frankrike, hade patienten, en man i 60 års åldern, haft sin läkare konstant närvarande vid slutstadiet av sjukdomen. Den violetta bubblan hade uppenbarat sig i den sjukes ansikte och bragt patienten om livet ganska så omgående. Det märkliga och högst anmärkningsvärda var att hela sjukdomsförloppet var synnerligen väl dokumenterat ända fram till själva slutstadiet som beskrevs väldigt abrupt och kortfattat utan den ingående och precisa beskrivning som genomsyrade hela dokumentationen i övrigt. Läkaren, en fransman vid namn Pascal Duvert, var en ytterst erfaren och för sin tid banbrytande läkare och tillika medicinsk expert inom ett flertal områden, och att Pascal skulle ha beskrivit något av så stor betydelse med så korta ordalag, både förvånade och förbryllade mig i det högsta. Det fanns dock ett märkligt rykte som möjligen skulle kunna förklara en del i det hela. Han skulle enligt detta rykte ha gjort en stor och sensationell upptäckt i samband med patientens död, men av någon outgrundlig anledning valt att hålla tyst om det. Pascal skulle dock ha berättat om sin stora upptäckt för en nära vän och läkarkollega som lär ha avrått honom det bestämdaste från att publicera sina anteckningar om händelseförloppet, och allt skrivet material om händelsen skulle sedan ha gömts undan av Pascal och aldrig återfunnits. Det hela verkade vara ett stort och besynnerligt mysterium. Ryktet om hans mystiska och okända upptäckt var något som väckte mitt intresse på ett sådant extremt och intensivt sätt, att det till slut övergick i en ren manisk besatthet till den milda grad att jag till sist tappade kontrollen över mig själv och mitt handlande, och blev fullständigt och totalt besatt av att till varje pris lösa sjukdomens komplicerade gåta.

Wilhelmine och hennes ytterst märkliga sjukdom var något som ständigt ockuperade mina tankar, och vid våra allt mer frekventa möten, såg jag förbi hennes svåra, nedbrytande och dödliga sjukdom, såg människan på djupet bakom den sargade ytliga fasaden. Jag upptäckte den inre skönheten som låg dold och nedtryckt bakom den yttre vanställdheten. Våra samtal kom att efterhand handla om så mycket mer än bara själva sjukdomen. Vi var onekligen själsfränder och känslan av att vi alltid hade känt varandra i evinnerliga tider fanns där närvarande på ett märkligt sätt. Det var en villkorslös och stark kärlek som efterhand utvecklades mellan oss. Jag kände det så intensivt och starkt, det var något jag aldrig någonsin hade känt för min hustru som jag hade gift mig med redan i ungdomen, och jag insåg alltmer att jag aldrig egentligen hade älskat henne, inte ens då hon hade befunnit sig på toppen av sin ungdomliga skönhet. Det var Wilhelmine jag älskade. Detta var i en tid då mitt sinne fortfarande var rent och min tanke fortfarande var obesudlad och klar. Jag förstod inte då att min starka kärlek till henne även skulle väcka besatthetens vilande demon inom mig, att jag skulle vandra så långt in i vansinnets mörker att jag till sist skulle leda henne medvetet till undergången, där hon skulle gå den allra fruktansvärdaste död till mötes. Precis som det i glädjen kan finnas en slags smärtsam melankoli och en outhärdlig sorg som bottnar i rädslan av att förlora den flyktigt svårfångade känslan, fanns det även en märklig och befriande glädje i den djupaste sorgen. Ja, det var så motsägelsefullt men ändå så uppenbart för den som fallit ner på förvirringens absoluta botten, uppslukad av psykosens förvridna villfarelser. Hon var glädjen och ljuset i mitt liv men också sorgen och mörkret. En upprivande och smärtsam känsla jag varken kunde kontrollera eller styra. Hon väckte känslor hos mig av en intensitet som jag fick allt svårare att hantera, det enda jag kunde göra var att fly in i mitt arbete. När mitt fokus inriktades på hennes sjukdom och dess svårlösta mysterium inföll ett lugn som stillade min nervositet, oro och smärta. Världen utanför upphörde tillfälligt att existera och jag inneslöts i en slags trygghetens omfamnande bubbla som skyddade mig från omvärldens kaotiskt stressfyllda realitet. Sjukdomen var onekligen en djup sorg för mig eftersom den till sist skulle ta henne ifrån mig, men också en slags underlig glädje då den gav mitt liv en mening som jag tidigare saknat, vilket var drivkraften att finna en bot, men det fanns även något annat där djupt inom mig, ett galenskapens mörka frö såddes i det fördolda och växte långsamt till sig till en storslagen blomma av vansinnets fulla prakt. Hennes degraderande hänsynslösa sjukdom gav mig en ständigt stegrande energi och drivkraft jag aldrig tidigare i mitt liv upplevt på ett så påtagligt och märkligt intensivt sätt. Jag kände mig mer levande och upprymd än på länge då jag stod inför denna digra och till synes omöjliga utmaning. Inledningsvis var mitt sinne dock fullständigt rent och min tanke obesudlad och klar, min vilja var uteslutande att försöka finna en bot och stoppa en annars oundviklig död, men efterhand så växte sig en mörk och fasansfull sida inom mig sig allt starkare och blev allt mer dominerande och ostoppbart kraftfull och började att mer och mer tränga undan förnuftet och den sunda klarheten i både min tanke och i min handling. Det skrämde mig på djupet, men sjukdomens progression väckte en tidigare slumrande del av mig själv, den hade väckt något långt där inne i själens innersta dunkla skrymslen, ett nattsvart mörker som vilade på djupet av min existens och väcktes upp som ur en djup sömn.

Ja, hur mycket jag än så innerligt önskade att jag kunde förneka och förtrycka det, så fanns det ett avgrundsdjupt mörker inom mig. En vansinnig och ondskefullt uträknande sida hos mig själv, som var så mäkta fascinerad och eggad till extasens högsta höjder av den dödliga sjukdomens märkliga och destruktiva förlopp, att det fanns något motsägelsefullt inom mig som faktiskt längtade och trånade efter den dagen då den dödsbringande violetta bubblan skulle uppenbara sig för henne. Det var en slags oemotståndlig perverterad lidelse som det ständigt stegrande vansinnet och den tilltagande besattheten inom mig inte med den starkaste viljeansträngning kunde motstå. En högst obehaglig, svårbemästrad och oönskad sida hos mig själv som jag i det längsta, utan framgång försökte att kuva och förneka. Det var en alltjämt pågående mental inre strid som utkämpades i mitt innersta väsen, en kamp mellan ljus och mörker, en kamp mellan det sårbart emotionella hjärtat, och den analytiskt beräknande hjärnan, för hur mycket jag än älskade henne, fanns alltid de där sjukligt morbida tankarna där någonstans i det fördolda, ständigt växande, ständigt närvarande. Det är fullständigt bortom mitt förstånd, så här i efterhand hur jag ens kunde tänka och agera på det sättet som jag gjorde, för föga kunde jag då i mina vildaste fantasier föreställa mig hur fasansfull hennes död skulle bli, och att den storslagna upptäckten som jag trånat så efter att få uppleva skulle leda till min egen förintelse och undergång.

Jag har genom mina allt mörkare, destruktivt förvridna tankar tvingats till en smärtsam och upprivande resa in i mitt djupaste inre, för att desperat försöka finna svaren på de frågor som kanske inte ens har några svar. Konfrontera mina egna inre demoner som tidigare vilat sovande på djupet, men som så brutalt väcktes till liv och så hänsynslöst tog över min redan sargade själ. Jag har kommit till de smärtsammaste insikter om mitt eget komplicerade och svårbegripliga psyke som jag tidigare förtryckt och förnekat, insikten om att lyckan jag fann i kärleken, på samma gång också var en slags outhärdlig smärta som jag inte kunde uthärda. Jag hade funnit en lycka av ett slag jag inte hade upplevt tidigare, men känslan blev för intensiv, för övermäktig och övergick alltmer i någon sorts melankolisk mardröm där smärtan växte upp ur mitt inre till något som inte gick att kontrollera eller trycka tillbaka. Mitt arbete och min forskning blev min räddning och min flykt och vägen tillbaka in den trygghet jag tidigare levt i, det blev en fixering för mig som jag desperat försökte låsa fast mig vid för att slippa känna vad som växte inom mig som en mäktig ostoppbar storm av infernaliskt kaos, men till sist hann verkligheten ifatt mig. Jag kunde inte längre uthärda min inre känslostorm, den växande smärtan, den tilltagande oron. Lycka var smärta, kärlek var lidande, det var något som måste förgöras för att få allt att återgå till ett normaltillstånd, vilket jag givetvis insåg var omöjligt, men det fanns ändå ingen annan utväg. Det fanns inom mig en längtan till den dagen smärtan hon orsakade mig skulle upphöra, en längtan till den dagen hon skulle dö. Ett vansinne som alltid måste funnits där djupt inom mig som ett litet embryo, växte sig större, starkare och mäktigare, för att till sist flyta upp till ytan och där blomma ut för fullt. Vad jag förvandlades till var helt enkelt en mörkrets trogne tjänare, en simpel och bestialiskt känslokall mördare som medvetet med berått mod gick över gränsernas yttersta gräns och förpassade mig själv till vämjelighetens nedsänkta skara.

Vad som tidigare låg begravt i oklarhetens dunkelhet blev nu allt klarare och tydligare. Det fanns en annan sjukdom än hennes med i bilden och det var min egen. Min förvirring blir allt starkare, min tanke allt mer grumlig och ofokuserad. Ibland tycker jag mig höra hennes röst som en viskning i vindens sus. I mina mörkaste stunder har jag sett hennes skugga i ögonvrån, i det dunkla ljuset i min dystra kammare om kvällen. Ja, nog är det så att mina sinnen sviker mig. Jag har under lång tid befunnit mig i ett nedbrytande tillstånd av ständig nervositet och oro. En oro för vad jag blivit, ett ondskefullt monster som bragte livet ur någon jag älskade. Min besatthet, mitt ständigt växande och sjukligt intensiva fokus som helt och hållet inriktades på hennes fasansfulla sjukdom. Tänk om jag hade förstått att jag själv var sjuk. Som erfaren läkare borde jag givetvis förstått, men det gjorde jag aldrig förrän det var för sent. Där under den papperstunna ytan av förnuft, professionalism och sans fanns något annat som sakta grodde och hänsynslöst förtärde allt i sin väg. Jag hade som läkare sett flera skrämmande exempel på de snabba, förödande och nedbrytande förloppen av en accelererande mental sjukdom, men att jag själv skulle drabbas eller ens kunde drabbas, var för mig fullständigt otänkbart och överhuvudtaget inget jag ens reflekterade över. Eller var det kanske rent av så att inte jag inte alls led av någon sjukdom utan använde denna påstådda sjukdom som en förevändning för att rättfärdiga mitt vettvilliga handlade? En efterhandskonstruktion för att stilla min ånger och min sorg. Var min sjukdom egentligt bara ett ondskefullt och avskyvärt personlighetsdrag? Genom att skylla på sjukdomen kunde jag finna en sorts frid och ett lugn, då jag inte själv var ansvarig utan endast var en slav under sjukdomens ödesdigra direktiv och det blev därmed ett berättigande och ett förlåtande för mitt agerande.

Under mina allt oftare förekommande stunder av djupsinnighetens tankar, sänks jag till ångestens botten av tanken på om hon någonsin genomskådade mig? Om hon misstänkte eller kanske till och med till fullo förstod mina verkliga intentioner som blev allt starkare i takt med hennes sjukdoms ständigt nedbrytande process. Hon måste tveklöst ha lagt märke till min upphetsning och mitt överdrivna och onormala intresse över sjukdomen och dess allt mer tilltagande destruktiva utveckling. Ja, det måste hon ha gjort, jag kunde ju inte dölja det, min ivrighet och förtjusning gick knappast att dölja ens med den starkaste viljeansträngning. Mot slutet var det som att hon inte längre hade en sjukdom, utan hon blev själva sjukdomen. Det var sjukdomen jag i min osunda fixering och förvirring älskade och åtrådde, inte henne. Hon förminskades ständigt av mitt fixerade sjukdomsinriktade vansinne och hon tynade långsamt bort som människa, kvar fanns den fatala och groteskt vidriga sjukdomen och min motstridiga och perverterade längtan och åtrå efter den violetta bubblan.

Jag hade i min villa i de finare kvarteren i utkanten av Heidelberg inrett ett helt rum i källaren, avsedd för ingående studier och analyser av sjukdomen, bubblorna och dess utveckling. Det var ett högst oansenligt rum allra längst in i den stora källaren, ett rum som endast jag fick beträda och som jag alltid höll låst. Till och med min egen hustru var strängeligen förbjuden att att vistas där. Varje gång jag och Wilhelmine träffades, antingen på min mottagning eller i hennes hem, fotograferade jag bubblorna som alltmer frekvent och aggressivt uppenbarade sig ur små ilsket röda kratrar i hennes ansikte. Jag hade i detta märkliga rum fyllt väggarna med dessa oftast så makabra bilder. Det var under mina många långa timmar i rummet som mitt vansinne verkligen tog fart. Fotografierna blev fler och fler, väggarna var som tapetserade med dessa motbjudande och groteska bilder. Jag kunde bli sittandes där i hela dagar, studerandes nyansskillnader och variationer i bubblorna. Jag jämförde nytagna fotografier med bilder tagna vid tidigare tillfällen och kunde på så sätt noggrant studera sjukdomens utveckling och även försöka mig på att förutsäga tidpunkten för den violetta bubblan. Jag spenderade allt mer av min tid i detta rum. Jag tog allt fler bilder och till sist hade jag hundratals fotografier som jag studerade ingående, och med hjälp matematiska uträkningar och formler försökte jag mig på att beräkna när slutstadiet skulle inträffa med största möjliga träffsäkerhet. Det var som att rummet på sätt och vis blev ett självvalt fängelse. Jag hade mycket svårt att lämna det, men det blev också en slags trygghet för mig. Ett rum där jag accepterade och rättfärdigade mitt vansinne och kunde blunda för verkligheten utanför min egen lilla bubbla som jag var innesluten i. Jag kunde bli sittandes där i stillhetens tysta varande i timme efter timme och nöjsamt betrakta de olika fotografierna, låta mig förföras av bubblornas färgrikedom och den livliga prakt de trots allt utstrålade i all sin vidrighet. Det kunde förpassa mig till ett allt djupare meditativt tillstånd av frid och tillfredsställelse. Ett fåtal av bubblorna var så blanka och strålande färgrika att de påminde mig om min barndoms vackra kulörta glaskulor som min kära mor alltid hängde upp i granen till jul. Jag minns med en alldeles speciell klarhet den finaste kulan av dem alla. Det var den stora violetta glaskulan, som både var större och blankare än alla de övriga julgranskulorna, vilket fick de andra att nästan tyna bort och försvinna i jämförelse. Jag kände en oemotståndlig och märklig dragning till den, den var för mig något magiskt, något drömlikt. Den blänkte och reflekterade ljuset på ett så vackert sätt att den nästan hypnotiserade mig. Med dess hjälp drömde jag mig bort, in i den underliga och fantastiska fantasivärld jag ofta befann mig i som barn. En besynnerlig värld fylld av vackra violetta glaskulor som speglade och reflekterade ett lika vackert böljande landskap med en strålande violett himmel som lystes upp av en lika violett skinande måne. En gång sent en kväll fattade jag mig mod och tog av den vackra violetta glaskulan från granen och bar den försiktigt in till mitt lilla rum. Jag satt där på min stol, i ett nästan drömlikt tillstånd och betraktade den i skenet från mitt fladdrande stearinljus och märkte inte att någon närmade sig i korridoren utanför. Plötsligt rycktes dörren upp i en hast och in kom min ondskefulla far, vilket fick mig att hoppa till och den sköra glaskulan gled ur mina händer och föll ner på det hårda trägolvet där det flortunna glaset krossades i tusen bitar som for vida omkring och spreds ut över hela golvet. Vad som sedan hände minns jag inte med någon nämnvärd klarhet. Det första slaget träffade i alla fall mig så hårt att jag slog huvudet i väggen bakom mig. Hur länge det pågick på vet jag inte, men det måste ha varit i flera långa minuter. Det tog veckor innan jag var någorlunda återställd och kunde röra på mig normalt utan smärta. Det var inte den första och inte heller den sista gången som min brutale far tömde sin vrede över mig. För att undkomma ett lidande jag inte kunde uthärda flydde jag ofta in i drömmens märkliga värld, och kanske är det så att jag fortfarande inte riktigt lämnat den. Jag kunde verkligen drömma mig bort i detta så oansenliga lilla rum, jag fick ett lugn som dränkte och svepte bort min oro, en underbar känsla av tillfredsställelse som tillfälligt bedövade min smärta och sorg. En resa in i mig själv, in i själens mörka oändlighet där allt utanför upphörde att existera.

Skulle jag med mitt berömda och vida kända skarpsinne lösa denna komplicerade och märkliga medicinska gåta som läkarvetenskapen under alla dessa år inte på något sätt ens kommit i närheten av att lyckats förklara eller lösa? Skulle jag få kännedom om var det för storlagen upptäckt Pascal Duvert hade gjort vid bevittnandet av den violetta bubblan, den gången för så många år sedan i Frankrike? Det var tankar som hela tiden florerade i min hjärna. Detta gigantiska och märkliga mysterium som jag brann så intensivt för att lösa. Jag arbetade på övertid, dagar som nätter, med studier och medicinska experiment av alla tänkbara slag. Jag gavs även möjligheten att ingående med hjälp av sofistikerad och dyrbar teknisk och medicinsk utrustning på Universitetssjukhuset i Heidelberg, studera sjukdomens progression under en tidsrymd av ett flertal år. Jag utförde ett otal medicinska experiment och tester på Wilhelmine, något som så småningom ledde framtill till den experimentella bromsmedicin som jag hade så stora förhoppningar om, men det var otvivelaktigt en motsägelsefull önskan och känsla, då det hela tiden förelåg ett växande tvivel inom mig, på om det verkligen var min innersta önskan och vilja att bromsa sjukdomen och då kanske gå miste om tillfället att lösa sjukdomens tillsynes obegripliga gåta. Det var här som vansinnet tog ytterligare ett steg framåt och förde mig in i galenskapens allra mörkaste avgrundsdjupa hål, och fattade ett slutgiltigt järngrepp och kastade ett mörkrets blytunga täcke över min så förlorade själ. Jag upptäckte ganska så omgående, till min stora förvåning att bromsmedicinen förvärrade situationen än mer och påskyndade sjukdomens progression istället för att bromsa den. Det var ett fatalt misslyckande, kanske mitt största misslyckande någonsin, allt mitt idoga och hårda arbete var förgäves. Vad varje normalt funtad människa skulle gjort i den situationen var givetvis att genast avbryta behandlingen. Vilket jag även gjorde med omedelbar verkan, men en sjuklig och obegripligt förvriden tanke slog snart rot inom mig. En tanke som till en början endast var just en förvirrad tanke. Om det bara hade stannat där, vid en förvirrad och ond tanke, men jag kunde inte sluta tänka på det, jag kunde inte på något sätt få det ur mina tankar. Det var kanske inget misslyckande med bromsmedicinen trots allt, utan det förelåg snarare så att det var ett stort genombrott. Rent undermedvetet hade jag skapat något helt annat än vad jag hade förväntat mig med mitt medvetna sinne. Det undermedvetna hade effektivt slagit bort den medvetna tanken och obemärkt tagit överhanden och lett mig in på ett förödande spår in i den värsta tänkbara destruktiviteten. Medicinen var ingen broms för sjukdomen, utan en accelerator. Ja, det var en fasansfull idé som greppade tag i mig, en omöjlighet men ändå en möjlighet för en vettvilling som tappat greppet om förnuftet och glidit ner i vansinnets djupaste hål. Genom att påbörja behandlingen med bromsmedicinen igen utan hennes vetskap, kunde jag påskynda sjukdomen och med rätt dos kanske dessutom med hög tillförlitlighet kunna förutsäga dess slutskede. Jag förstod självklart innerst inne hur fel det var, hur vansinnigt och oförlåtligt mitt handlade var, men min ofantligt starka längtan att få lösa sjukdomens gåta var så mäktig och åtråvärd att den överträffade min kärlek till henne och jag var till sist tvungen att ge efter. Samtidigt började det även inom mig växa till sig en ännu morbidare och svårbegripligare tanke i bakgrunden, en ständigt stegrande längtan att få uppleva den märkligaste av känslor, känslan av att bevittna hennes undergång med vetskapen om att det var mitt eget verk. En intensiv längtan av att försöka finna en slags eufori, en märkligt stark och egendomlig glädje i sorgen och smärtan, en längtan efter en fullständig frid som endast kunde uppnås genom att få uppleva den stora ödslighetens befriande stillhet. Vägen dit gick genom smärtan och sorgen, det fanns inga genvägar.

Det var en galnings sanslösa och hänsynslösa beslut jag tog den kvällen, när jag slutligen bestämde mig för att skrida till verket. Jag var en psykotiskt besatt galning nedsänkt i sinnesförvirringens kaotiska bottenlösa svarta hav och det fanns ingen återvändo. Det kändes så fel men ändå så rätt. Kampen i mitt inre hade slutligen vunnits av mörkret.

Efter ett kort uppehåll med bromsmedicinen, då sjukdomens symptom verkade ha stabiliserat och normaliserat sig, satte jag åter in behandlingen igen utan hennes vetskap. Jag förklarade för henne med enkla termer att den brunaktiga vätskan jag gav henne dagligen var en ny form av medicin, innehållandes mestadels vitaminer och viktiga mineraler, och att behandlingen därmed var fullständigt riskfri. Inget kunde vara längre ifrån sanningen. Hon hade ett fullständigt förtroende för mig, både som läkare och människa, och ifrågasatte aldrig mina ord eller handlingar när det kom till hennes sjukdom, och detta var något jag så hänsynslöst utnyttjade.

Till en början gav jag henne en mycket låg dos för sedan successivt öka den mycket långsamt under noggranna observationer. Wilhelmine blev långsamt sämre precis som jag förutsett, och jag förde dagligen noggrann statistik över sjukdomens mista förändring. Jag fick ett slags tunnelseende och kunde inte se utanför mitt eget vansinne, inte ens i mina klaraste stunder. Bromsmedicinen var tveklöst en accelerator för sjukdomen, men en mycket långsam sådan. Även vid en ökad dos så påverkades hon inte i den omfattning jag hade förväntat mig. Mina tankar var vid denna tidpunkt så svarta och förvirrade att jag var bortom allt förnuft och sans. Besattheten tog över mig fullständigt och i ren desperation fick jag en idé som tog mig ytterligare ett steg mot den fullbordade galenskapen. En mindre mängd formaldehyd förekom redan i medicinen som ett konserveringsmedel för att förhindra den annars snabba bakterietillväxten, vilket på kort tid skulle kunna förstöra de känsliga ingredienserna. Genom att öka mängden av detta toxiska ämne i medicinen skulle den eftertraktade effekten kunna uppnås. Mängden formaldehyd skulle sedan ökas långsamt enligt en avancerad matematisk formel som tog hänsyn till alla parametrar vad gällde bubblornas färg, storlek och i vilken hastighet de lämnade kroppen. Det var nu som hennes sjukdom verkligen tog fart och accelererade med full kraft. Hon blev snabbt sämre och sämre, själsligt frånvarande, trött och även ibland aggressiv. De djupa samtal vi tidigare så ofta förde om livets väsentligheter var nu en omöjlighet att genomföra. Hon kunde dessutom plötsligt få en våldsam attack av sin sjukdom och kasta sig ner på golvet framför mina fötter, skrikande, gråtandes och med de smärtsamma bubblorna formligen sprutandes ut ur de ständigt växande blodiga kratrarna i ansiktet. Det var formaldehyden, det var tveklöst den som fick sjukdomen att accelerera med en sådan våldsam kraft att hon till sist gick en oerhört fasansfull död till mötes, en så fruktansvärd och omänskligt brutal död! Innan jag satte in bromsmedicinen hade bubblorna i huvudsak varit av en relativt harmlös karaktär, åtminstone om man gjorde en jämförelse med de efterföljande stadierna. De gröna och röda bubblorna åtföljs alltid av de blå, som sedan åtföljs av mörkare blå, som sedan på sikt leder till slutstadiet som består av den violetta bubblan, jag talar här alltså om en enda bubbla. Den är alltså direkt dödlig för den sjuke. De här olika stadierna i sjukdomens förlopp sträcker sig vanligtvis över ett flertal år, kanske till och med över flera decennier, men i Wilhelmines fall gick det mycket snabbare än så, i synnerhet mot slutet, detta var visserligen något som redan stod klart dokumenterat i de två tidigare kända fallen, men här var det ändå annorlunda. Det måste uteslutande berott på bromsmedicinen.

Jag uppskattade genom mina noggranna och omsorgsfulla beräkningar, där inget lämnades åt slumpen, att sjukdomens slutskede och den violetta bubblan skulle infalla inom en tidsram på några få veckor. Hennes tillstånd försämrades precis i den takt jag hade förutsett, allt gick enligt mina diaboliska planer. Bubblorna blev allt mer frekventa, större och antog en allt mörkare blåaktig färg för varje dag som gick. Hon ansåg att hon trots sitt degraderande tillstånd kunde bo kvar i sitt hem, det var egentligen något som varje läkare skulle ansett som både vansinnigt och opassande i hennes tillstånd, men det passade mina dunkla planer perfekt, då en sjukhusintagning skulle kunna försvåra det för mig avsevärt. Själv så pendlade jag mellan mitt eget hem och hennes. Jag tog allt fler fotografier och spenderade mycket tid i mitt studierum, där jag med en dåres fixering analyserade och matematiskt beräknade på minsta lilla förändring i sjukdomen. Jag var upprymd, nästan euforisk när dagarna gick och tiden för det beräknade slutskedet närmade sig. Jag var bortom mig av förvirring och svärta i min så förvirrade och förtappade själ. Det fanns ingen reell klarhet, varken i mitt vedervärdiga agerande eller i mina morbida och förvirrade tankar. Det var nästan som om någon annan utanför mig själv styrde och beordrade mig, och jag var endast ett offer för någon annans perversa och ondskefulla agerande. Jag var besatt bortom mitt eget förnufts inverkan.

Jag kommer nu till den del i denna sanna och synnerligen tragiska berättelse där jag får svårt att hålla mina tårar tillbaka, även så ryser jag fortfarande av den djupaste fasa och det starkaste obehag när jag sluter mina ögon och ser det våldsamt snabba och oerhört brutala händelseförloppet framför mig. Vad jag nu står i begrepp att berätta för er kära läsare, är tragiken och smärtan över att bevittna den fasansfulla violetta bubblans ankomst, att bevittna Wilhelmines hopplösa sista kamp mot döden, en mäkta tragisk och smärtsam dödskamp mot en oövervinnlig och hänsynslös fiende. Och som om det inte vore nog med det, min längtan och åtrå efter detta horribla ögonblick fick min fasa och sorg att bli ännu större. Aldrig tidigare hade jag ändrat en uppfattning så snabbt och tvärt som vid detta tillfälle. Min åtrå och längtan blev istället på den kortaste tid transformerad till den största chock och fasa jag någonsin upplevt i mitt långa händelserika liv. Det var en förskräckelsens upprivande upplevelse som fick mig att skaka som ett asplöv, då åsynen försatte mig i ett tillstånd av avgrundsdjup chock, en chock så svår att den, på ett ögonblick botade mig från min morbida besatthet. Fick mig att hastigt nyktra till från den sjukliga psykosen och plötsligt komma till en smärtsam och omskakande insikt om vad jag hade ställt till med. Att det var mitt eget verk jag stod i begrepp att bevittna.

Det var en disig och ovanligt kylig höstmorgon i novembers början som jag packade min läkarväska med min kamera, ett anteckningsblock och en liten flaska med bromsmedicinen. Hon hade under de senaste dagarna insjuknat allt hastigare med allt mörkare blå bubblor som uppenbarade sig ur stora blodigt varande kratrar ur hennes nu uppsvällda och kraftigt vanställda ansikte. Allt som krävdes nu var en liten knuff för att leda henne över stupets kant. Att ge henne medicinen skulle enligt mina förhoppningar och beräkningar leda till ett mer eller mindre omedelbart slut och frambringa den violetta bubblan inom tidsramen av minuter eller möjligtvis någon timme. Under den halvtimmeslånga bilfärden till hennes bostad, kände jag mig både upprymd och glad. Det grådisiga, öde och dystra gryningslandskapet som jag färdades genom, uppfyllde mig med en märklig känsla av att jag befann mig i en underlig dröm långt bortom verkligheten. Nu skulle det äntligen ske. Jag hade väntat så länge, jag hade fantiserat om det, drömt om det på nätterna och levt med det så länge att det var allt jag numera var. Allt som fanns kvar av mig var fixeringen och besattheten vid denna horribla sjukdom och dess stundande final. Hennes död skulle skänka mig den största tillfredsställelse, den största eufori. Den jag hade älskat mer än någon annan skulle nu förgöras under mitt agerande och för alltid försvinna och lämna en tomhet och saknad jag inte kunde föreställa mig. Skulle jag finna glädjen i denna intensiva sorg, glädjen och friden i den ofantliga tomheten? Perversionens makabert lidelsefulla njutning skulle skänka mig en glädje med en intensitet jag tidigare aldrig upplevt. Det var perversionens fulländade lidelse!

Hon berättade för mig redan vid min ankomst att hon mådde väldigt illa med en kraftig yrsel och en tilltagande känsla av intensiv trötthet. Hon hade varit sängliggande i stort sett hela dagen, och hon beklagade sig redan från början ihärdigt över det tilltagande illamåendet och den brännande smärta som hon beskrev som en brinnande eld i ansiktet. Vi förde dock ett stillsamt samtal till en början, men efterhand mådde hon så dåligt att hon åter fick lägga sig ner i sängen. Hon bad mig ringa efter en ambulans då hon insåg att hennes tillstånd nu var så illa att hon måste till sjukhus omedelbart. Jag förstod givetvis hur rätt hon hade, och jag lugnade henne med att jag omgående skulle uppfylla hennes önskan. Jag gick sedan hastigt ut ur rummet och in i den angränsande hallen där telefonen stod placerad på ett litet bord i det ena hörnet. Jag drog mycket försiktigt och ljudlöst ur telefonens kontakt ur jacket i väggen, lyfte på luren och slog i all hast ett slumpartat nummer med den påtagligt ljudliga nummerskivan och låtsades sedan med hög röst kalla på en ambulans. Därefter gick jag med snabba steg tillbaka till Wilhelmine. Hon verkade mycket orolig och hade börjat svettas kraftigt. Jag lugnade henne med att ambulansen nu var på väg. Jag satte mig ner i fåtöljen som var placerad vid sängens ena långsida och sträckte mig efter min väska och rotade snabbt fram den lilla flaskan med medicinen. Jag fyllde försiktigt en matsked med den brunaktiga vätskan och gav den till henne. Hon svalde den illasmakande och beska lösningen utan att yttra ett ord. Hon såg på mig och gav mig en blick av tillit, jag vet att hon litade på mig, att hon älskade mig. Jag såg tillbaka på henne med ett leende på mina sammanbitna läppar, trots att jag precis hade passerat den yttersta gränsen och givit henne den oåterkalleliga dödsdomen. Så många dramatiska och intensiva tankar gick genom mitt huvud de följande minuterna. Vad hade jag precis gjort? Det kändes så storslaget och så rätt men även så oerhört fel. Det var den intensivaste glädje blandat med den djupaste sorg jag någonsin upplevt. Känslan var så märklig och svårgreppbar att jag fortfarande inte kan förklara eller ens försöka mig på att beskriva den.

Efter några minuter började hon att anta en illavarslande askgrå färg i ansiktet. Wilhelmine satte sig sedan upp i sängen då hon ansåg att det inte hjälpte henne nämnvärt att ligga ner. Färgen i ansiktet antog nu väldigt snabbt en nästan lila ton. Slutstadiet i sjukdomen hade påbörjats! Jag reste mig hastigt upp från min plats i fåtöljen och började i desperation rota efter min kamera i väskan. Hon såg på mig med smalnande blick och skakade på huvudet när hon fick syn på min kamera som jag nu höll i handen. Jag tog hastigt en serie bilder på hennes ansikte som tycktes svälla upp och vanställas mer och mer för varje sekund, samtidigt som hon med svag, förtvivlad och darrig stämma bad mig om att sluta och lägga ner kameran, men på inget sätt kunde jag sluta. Som om jag vore i en hypnotisk trans tryckte jag på kamerans avtryckare ytterligare några gånger i en snabb följd och kände att jag började svettas kraftigt och att mina händer skakade allt mer av någon slags underlig perverterad upphetsning av betraktelsen över hennes arma hjälplösa tillstånd av den närstående undergången. Jag blev samtidigt skrämd av mig själv och mitt själviska och hänsynslösa beteende, vilket givetvis borde fått mig att genast lägga ner kameran och på något sätt i alla fall försökt att hjälpa henne, men jag stod bara där med kameran i ett hårt grepp i mina darrande händer och försökte ta så bra bilder som möjligt av hennes pågående undergång. Hon spärrade plötsligt upp ögonen till max och såg rakt på mig med intensiv forskande blick. Jag frös till då jag kunde se skräcken i hennes mörka ögon, det var som om hon nu förstod vad det var som höll på att inträffa med henne. Ja, det fanns ingen tvekan, hon förstod till fullo. Utan att säga ett ord grimaserade hon alltmer av de tilltagande smärtorna i ansiktet. Hon föll plötsligt i gråt, av vad man kan anta var den vidrigaste tänkbara smärta, och av den fullständiga och ångestfyllda insikten om att hennes tid på jorden nu var till ända. Vad jag kände inom mig var en märklig skräckblandad förtjusning som sakta men säkert övergick till en bottenlös skräck av ett slag jag aldrig tidigare upplevt, och jag fick svårare och svårare att hantera min kamera då mina händer skakade så våldsamt jag knappt kunde hantera eller ens hålla den. Min puls var så hög att jag nästan trodde mitt hjärta skulle explodera. Hjärtslagen ekade våldsamt inne i mitt huvud.

Hon sträckte sig krampaktigt efter det inramade fotografiet som stod placerat på det lilla sängbordet, det var fotografiet på henne själv och mig, tagit av oss två i en tid då sjukdomen ännu inte blommat ut för fullt och då jag fortfarande var ren och klar i sinnet. Med tårarna rinnande längs kinderna stirrande hon med stel blick på det gamla fotografiet. Jag kände plötsligt den djupaste sympati men då jag närmade mig henne föste hon genast bort mig. Ett skrik av stark smärta fick henne att rycka till kraftigt och det inramade fotografiet gled ur hennes skakande händer och föll ner på golvet. Wilhelmine reste sig med ett utdraget rosslande läte upp från sängen och gick ett par vacklande osäkra steg in mot rummet, men stannade plötsligt. Hon blev där ståendes en stund med ryggen vänd mot mig. Jag närmade mig henne och skulle precis lägga min hand på hennes axel då hon ryckte till, skrek till och vände sig om. Jag for baklänges flera meter av synen som var så horribelt fasansfull att det är svårt att ens försöka beskriva den. En stor kraftigt pulserande och glansig lilafärgad vårta hade växt upp i pannan, nästan lika stor som en tennisboll. Det var bubblan, eller rättare sagt det som sedan skulle utvecklas till den fatala slutgiltiga dödsbubblan. En våldsamt elakartad cancerknöl som innebar början på slutet för den sjuke. Mina tankar var i ett fullständigt kaos av galenskapens förvirring, det var en svårbegriplig och kraftigt ångestfylld känsla av en grumligt mardrömslik overklighet som drabbade mig, en känsla av något som inte kunde vara verkligt men ändå var denna smärtsamma upplevelse allt för verklig för att kunna klassas som en dröm, det kunde snarare liknas vid ett hastigt och brutalt uppvaknande ur en djup och långvarig psykos och en plötslig insikt och klarhet om en ny realitet som tidigare legat undanträngd. Jag insåg trots allt att jag måste fotografera hennes undergång, hur oerhört smärtsamt och fel det än nu kändes för mig. Jag var tvungen till varje pris! Jag höjde min kamera, men mina våldsamt skakande och svettindränkta händer gjorde att den hastigt gled ur mitt grepp och föll ner på trägolvet där objektivet separerades från kamerahuset och dess glas krossades och gick i flera delar.

Hon lade sina båda darrande händer runt om den stora blodglansiga vårtan och försökte i desperation förhindra den från att växa, men det var lönlöst, den växte sig bara större och större och började nu även att växa neråt längs ansiktet och även inåt vilket ledde till att hennes ögon sakta började att pressas samman. Hon skrek åt mig i panikartad förtvivlan att hon inte kunde se, då vårtan långsamt tryckte in ögonen allt längre in i sina hålor och pressade dem samman så att de till sist punkterades. Händelseförloppet tog därefter en häpnadsväckande fart, och allt gick sedan så oerhört fort. Det var så fasansfullt, och så fruktansvärt plågsamt att bevittna.

Hennes en gång så vackra ögon var nu bara en blodig massa som sakta flöt ut ner längs ansiktet. Hon irrade i fullständig panik skrikande fram och tillbaka i rummet och var vid ett par tillfällen nära att snubbla, hon skrek så desperat och förtvivlat efter hjälp. Jag stod gråtande och skräckslagen och såg på, vad kunde jag göra? Vårtan glänste av slem och blod, starkt lilafärgad och nu mycket stor. Den verkade plötsligt dra sig utåt från ansiktet, skulle den nu lämna kroppen helt och bli till en bubbla tänkte jag förskräckt. Dock så växte den sig ner över hela ansiktet, ja man kan nästan säga att den rann ner och den började sedan att minska något i omfång, vilket förbryllade mig. Jag förstod dock strax därpå varför tumören hade minskat i omfång, den hade börjat att växa inåt, in i själva skallen!

Den blinda och ihärdigt skrikande Wilhelmine tog några stapplande steg bakåt, större delen av hennes ansikte täcktes fortfarande av tumörvårtan. Hon utstötte ett utdraget högt skrikande läte som fick mitt blod att isas av förskräckelse och samtidigt hördes ett kraftigt och illavarslande krasande från hennes huvud. Hon föll med ens handlöst ner på golvet med blodet sprutande som kaskader ur huvudets övre delar och blev där liggandes i svåra och smärtsamt våldsamma dödsryckningar. Hennes skalle hade spruckit, som om den vore ett ömtåligt ägg. Förskräckt bortom förståndets gränser betraktade jag hur huden på hennes huvud spräcktes upp på ett flertal ställen och blottlade så brutalt det rödglänsande köttet där under, och strax därpå då den aggressiva tumören växt sig ännu längre in i skallen och börjat trycka ut själva hjärnan, öppnades hela övre delen av skallen med ett kraftigt kras, och ut flöt en illaluktande och trögflytande massa av gulaktigt slem och blod. Hjärnan blottades nu helt och pressades sakta uppåt tills den helt och hållet tryckts ut av den stora fasansfulla tumören. Wilhelmine var nu död och låg i en gigantisk blodpöl på golvet med utsträckta armar, och med en vidöppen nerblodad mun som såg ut att hade fastnat i ett sista förvridet ångestskrik. Hennes tidigare lila ansiktsfärg antog nu en mer gråaktig ton, den halvt deformerade och blodiga hjärnan låg på golvet bredvid den helt öppna skallen. Jag betraktade med starkaste motvilja den livlösa kroppen för en stund och kände genast även den djupaste sorg över att ha mist henne. En gång i tiden hade hon varit mitt allt, nu var hon borta för alltid. Allt hade gått så oerhört snabbt och jag kunde varken till fullo greppa eller förstå vad som hänt.

Tumören hade nu med våldsam kraft tryckt sig ut fullständigt genom den spräckta skallen, varvid den plötsligt svällde upp kraftigt och svävade sedan långsamt upp i luften i en märklig virvelrörelse, den hade nu avlägsnat sig från Wilhelmines döda kropp och blivit till en vidrig gigantisk bubbla som var stor som en fotboll, knottrig och mörkt lilafärgad och täckt med synliga blå ådror. Den violetta bubblan var därmed ett faktum! Jag hade längtat efter den, den hade ständigt varit i mina tankar, jag hade i mitt sjukliga oförstånd älskat den, men nu när jag stod framför den kände jag bara en stor fasa och en ännu större sorg. Den flöt sakta upp från golvet i vibrerande cirkelrörelser och befann sig nu mitt framför mig. Jag kände ett starkt obehag och även en påtaglig rädsla och tog snabbt några steg tillbaka, då jag visste att knallen om den exploderade skulle bli avsevärd. Jag betraktade med en nästan obeskrivbar skräck denna vedervärdiga bubbla och gjorde genast en fasansfull och minst sagt häpnadsväckande upptäckt, som fick mig att hoppa till av den djupaste fasa och största förvåning. Vad jag såg framför mig var något jag aldrig någonsin hade kunnat föreställa mig. Allt förnuft sa att det inte kunde vara sant, men jag försäkrar er kära läsare att det var sant och att jag talar sanning och inget annat än den otroliga sanningen. Bubblan följde mina rörelser! Svagt pulserande svävade den långsamt fram genom den kvava luften i det stora rummet, och när jag flyttade på mig åt antingen höger eller vänster, följde den mina rörelser med en exakthet och precision som bara kunde betyda en sak. Bubblan var en livs levande och medveten entitet! En ny okänd livsform hade skapats ur den fasansfulla sjukdomen, en födelse ur en brutal dödsprocess, det var en sensation. Ja, det var något utan dess like, jag kunde inte på något sätt tro mina egna ögon, men jag kan garantera för er utan något som helst tvivel att jag varken drömde eller befann mig i någon slags hallucinatorisk förvirring, utan var i vakenhetens absoluta tillstånd. Det var en oerhörd upptäckt som på så många sätt förändrade allting och omkullkastade allt jag tidigare lärt mig om sjukdomen, om livet och döden. Wilhelmine hade gett bubblan livet och samtidigt så tragiskt och brutalt mist sitt eget liv. Bubblan var hennes avkomma, och det fanns en storslagen skönhet i dess avskyvärda vidrighet som jag varken kunde förneka eller motstå.

Halvt paralyserad av chocken betraktade jag hur den horribla bubblan långsamt svällde upp och blev större och större för varje sekund, samtidigt som den följde alla mina rörelser med en minutiös precision. Den iakttog mig, den analyserade mig, den var utan någon som helst tvekan en medveten intelligent varelse. I takt med att den växte och töjdes ut blev den allt mer genomskinlig och jag tyckte mig se hur blodet forslade fram i dess blå ådror som täckte hela bubblan som ett nät. Den pulserade med allt snabbare och kraftigare rytmiska rörelser, likt ansträngda och intensiva andetag. Bubblan var tveklöst något av det fasansfullaste jag någonsin bevittnat, men på ett märkligt sätt också det mest storslagna. Tänk om hon på något sätt levde vidare inuti bubblan? En vansinnig och fullständigt orimlig tanke men det var något jag inte kunde slå bort.

Min oro växte sig nu allt starkare att den skulle kunna explodera vilken sekund som helst. Jag sprang ut ur rummet så fort jag bara förmådde. När jag kommit fram till dörrhålet ut till hallen vände jag mig hastigt om. Bubblan var på väg rakt emot mig, den pulserade våldsamt och hade dessutom växt sig än större, den var otvivelaktigt på väg att explodera! Jag kastade mig ut i hallen samtidigt som knallen kom, en knall så kraftig att golvet skakade samtidigt som mina öron smärtsamt bedövades. Jag reste mig omtumlad upp och rusade in i rummet igen och möttes där genast av en vidrigt rutten stank, resterna av bubblan låg utsprida som små lilafärgade svagt genomskinliga hudstycken överallt i det stora rummet. Jag gick fram till Wilhelmine och betraktade med förfäran och ett starkt illamående den blodigt sargade kroppen. Nu var det över, nu hade hon i alla fall fått frid till sist, stackars arma människa. Ett tragiskt och ytterst märkligt livsöde var nu till ända. För henne var lidandet nu slutligen över, för mig hade undergången precis inletts. Från den dagen och framåt skulle allt i min tillvaro rasa samman, all mening med min existens upphöra. Jag var helt enkelt död för världen. För vem vid sina sinnes fulla bruk skulle tro på min häpnadsväckande upptäckt? Jag ansåg nästan själv till en början att mina egna sinnen måste ha svikit mig, men jag kan försäkra er att jag varken drömde eller fantiserade. Min oerhörda upptäckt den dagen borde blivit en världsomspännande nyhet, något som skulle gett mig både berömmelse och aktning. Jag hade, mitt i allt fruktansvärt elände och tragik bevittnat något så storslaget som födelsen av en ny livsform. En mäkta märklig, skrämmande och enastående livsform som föddes ur en destruktiv, elakartad och obotligt dödlig cancertumör. Jag hade bevittnat den fasansfulla violetta bubblans korta liv, dess födelse och plötsliga död, och jag hade för avsikt att berätta om mina häpnadsväckande upplevelser och iakttagelser för världen, men ingen ville tro på mina ord, hur förtvivlat jag än försökte övertyga dem. Det fanns ingen som helst möjlighet för mig att på något sätt kunna bevisa den nya livsformens existens som jag hade bevittnat med den violetta bubblans födelse, då den i stort sett hade förintats vid den kraftiga explosionen. Jag fann ingen möjlighet att frambringa någon som helst evidens för mina otroliga påståenden, som bara avfärdades som en galen mans psykotiska förvirring vart jag än vände mig. Jag hånades, misskrediterades och blev till åtlöje över hela landet. Ja, till och med utanför landets gränser pratades det om mig med nervärderande och förnedrande ordalag. Vad som förvärrade den redan katastrofala situationen än mer, var att det förelåg en misstanke om brott, vilket föranledde en rättsmedicinsk obduktion av Wilhelmines kropp, som ledde till upptäckten av flertalet olika mer eller mindre toxiska substanser i hennes blod. Bromsmedicinen och dess innehåll var något jag hade väldigt svårt att förklara och försvara användningen av, jag skyllde på ett fatalt misstag, att vissa ämnen hade förväxlats vid tillverkningen och att jag inte hade upptäckt misstaget i tid. De kunde inte bevisa mitt uppsåt och jag friades från brottsmisstankar, men det ansågs som synnerligen grov oaktsamhet från min sida, vilket ledde till att jag med omedelbar verkan miste min läkarlegitimation. Samtliga mina vänner och läkarkollegor vände mig ryggen. Min karriär som läkare vad därmed definitivt över. Min hustru lämnade mig också vid denna tidpunkt för att för alltid försvinna ut ur mitt liv. Förkrossad och utblottad beslutade jag mig för att lämna världen bakom mig för att aldrig återvända, och isolerade mig i denna ödsliga stuga där jag nu sitter, långt ifrån civilisationen, långt ifrån all mänsklig kontakt, med endast min inre värld och dess alltmer destruktiva tankar som enda sällskap. Min naiva och högst märkliga föreställning om att kunna finna en slags svårfångad euforisk lycka och en fullständig frid i tomheten, visade sig vara inget annat än tragiska och obegripliga villfarelser, sprungna ur den förödande psykosens själsfrånvaro och kaos. De upplevelserna fanns helt enkelt inte att finna någonstans i detta tomhetens oändliga och helvetiska mörker där den själsliga ödsligheten var allenarådande. Den fullständiga friden i stillheten som jag längtat så efter, var stod den att finna? Den smärtsamma insikten var att den endast fanns att finna i dödens befrielse.

Som otaliga gånger förr blickar jag ut genom mitt fönster, med den enda skillnaden att detta blir min allra sista gång. Fullmånen kastar sitt vita kalla sken över de öde slätterna i den bistra klara vinterkvällen, en vacker och nästan drömlik syn som alltid skänker mig en form av trygghet i otryggheten, en slags mening i meningslösheten, en klenhetens tröst i tröstlösheten. Jag är nu till fullo färdig och klar med min tragiska och så ofattbart häpnadsväckande berättelse och lägger därmed ner min penna för gott och släcker min lampa. Jag förväntar mig varken något erkännande över min sensationella upptäckt, eller någon som helst sympati eller förståelse för mina tvivelaktiga och avskyvärda förehavanden, det vore givetvis naivt och meningslöst att tro något sådant. Om någon kommer att minnas mig efter min stundande sorti, så är det sorgligt nog endast som en vettvilling, en psykotisk besatt galning som förlorade sitt förstånd. Ingen lär minnas mig som den framgångsrika läkaren med en lovande karriär som jag en gång i tiden var. Den bedrövliga och smärtsamma sanningen är att idag är jag ingenting, inte ens en skugga av mitt forna jag. Den violetta bubblan blev min undergång och död.