Publicerat
Kategori: Övernaturliga noveller

Ebbe

Ebbe hade blivit förlamad från midjan och neråt vid en älgkrock just efter det att han fått sitt körkort. Han hade varit 18 år gammal och hade varit ute och kört med sina föräldrars bil. Han hade inte kört fort, väl under tillåten hastighet, men älgen hade kommit plötsligt som från ingenstans och kollisionen hade inte gått att undvika. Det var en stor älg och biltaket blev ordentligt nedtryckt och Ebbe kom i kläm mellan ratten och taket. Ännu flera månader efter olyckan kunde Ebbe inte riktigt fatta att olyckan hade hänt och särskilt inte det att han inte skulle kunna gå på egna ben mer. Åtminstone var det vad läkarna hade sagt, lite inlindat kanske, men i sak var det så.
Först något år efter upprepade undersökningar på de bästa som fanns av svenska institutioner för ryggmärgsskador så hade budskapet till slut gått in med full kraft i Ebbes medvetande; han skulle inte kunna gå mer, någonsin.
Rent intellektuellt förstod han att det var på det viset, men känslomässigt hade han inte gett upp tanken på att någon gång åtminstone kunna stå på sina ben. En olycksfallsförsäkring som föräldrarna tecknat för honom redan i barnaåren hade resulterat i en livränta som betalades ut månatligen och räckte till livets nödtorft. Han hade kunnat köpa en liten bostad, en handikappanpassad bil, och hade ändå pengar över till hyra, mat och kläder.
Ebbe bodde i ett 5 vånings hus med garage under huset och med hiss från garaget upp till bostaden. Han var 25 år när den händelse som jag nu ska berätta om ägde rum. Något jobb hade Ebbe inte lyckats få trots gymnasial utbildning och studier i diverse dataanknutna ämnen på universitetet . Att han inte fått något jobb hängde till största delen samman med att han tränade i det närmaste halvtid på ett gym i staden och att träningen under årens lopp närmast blivit till en besatthet hos Ebbe. Träningen gick för allting annat, arbete, vänner, fritidsintressen och…. jobb. Besattheten med träningen kom av en tanke att om han tränade sina muskler, sin balans och sin koordination ordentligt så skulle han komma alla olyckskorpar på skam och en vacker dag kunna stå upp av sig själv, helt utan stöd. Kanske skulle han till och med sedan kunna ta några steg på egna ben för att slutligen kunna gå lika obehindrat som han hade kunnat göra en gång i tiden, före älgolyckan. Men han skulle vara nöjd om han bara kunde stå utan stöd.
Den dagliga träningen var som ett jobb för Ebbe. Han åkte iväg till gymmet någon gång på förmiddagen och tränade där intensivt fram till lunch. Han hade utvecklat en muskulös överkropp som många av kroppsbyggarna på gymmet avundades honom. Men överkroppen hjälpte inte Ebbe särskilt mycket när benen var som spagetti och ständigt vek sig om han försökte belasta dem med hela sin tyngd. Det var precis vad han försökte göra då och då, men alltid med samma resultat. Han damp i golvet. Ibland kunde han ta emot sig med händerna men ibland kom han fel i fallet och han slog sig då mer eller mindre illa.
Gympersonalen hade genomdrivit en överenskommelse med Ebbe att inte försöka stå utan den ståställning som fanns på plats i gymmet genom landstingets försorg. Skulle han absolut vilja försöka stå utan ställningen så måste två av gymmets personal vara till hands för att ta emot när han föll. Personalens syn på saken var just den, inte om, utan när han föll. Det var ingen överenskommelse som Ebbe gillade men den hade varit ett krav för att han skulle få tillgång till lokalen överhuvudtaget. Personalen på gymmet sade sig inte vilja att Ebbe skulle drabbas av flera skador. Dessutom skrämde han de andra gymbesökarna med sina fall i golvet.
I samma hus som Ebbe bodde i etaget under en pensionerad präst, en kyrkoherde emeritus, som av alla kallades ”T”. Hans förnamn var egentligen Teofil, men sedan barnaåren hade han kort och gott kallats för ”T”. T och Ebbe möttes då och då i hissen och de två förde då en kort och intensiv konversation på väg ner till källarplanet, eller ungefär lika ofta, upp till respektive bostad. Med tiden lärde de två känna och uppskatta varandra. Deras relation byggdes långsamt upp minut för minut under färden upp och ner i hissen. Minuten var det tidsspann som stod till förfogande när de träffade varandra. Kanske var det just därför att tiden var så kort varje gång som gjorde att de inte ansåg sig kunna slösa bort den på oväsentligheter, utan tvärtom så var det som sades dem emellan alltid av den karaktären att man aldrig kunde hänföra det till tomprat. Den uppfattning som gradvis växte fram hos Ebbe om den äldre grannen var att han var en varm, öppen och medkännande människa som verkligen intresserade sig för sina medmänniskor på ett djupare sätt än han var van vid i samhället i övrigt. Inte särskilt oväntat för Ebbe med tanke på det yrke som T hade haft och vilket han ännu var verksam i på vikariebasis trots att han var pensionär. Samtidigt var T´s uppfattning om Ebbe att han var en alltför ensam, alltför allvarsam ung man som bar ett stort och tungt ok och som bar på en allt överskuggande och brinnande längtan. Den att en dag kunna stå på sina egna ben igen. Denna insikt om Ebbe hade T fått relativt tidigt i deras bekantskap. I en bisats hade Ebbe förklarat att hans dagliga besök på gymmet, dit han nästan alltid var på väg då de möttes i hissen, hade som mål att han skulle komma den medicinska vetenskapen på skam och en dag kunna stå utan hjälp. Ebbe hade definitivt inte sagt det på skämt utan med blodigt allvar i rösten. När T hade sett Ebbes ansikte den gången så förstod T djupet och intensiteten i Ebbes beslutsamhet och från den dagen kändes sig T personligen involverad i det hela och också delansvarig för att det skulle bli så som Ebbe så hett önskade. Ebbes sak blev på något diffust sätt också T:s.
Dagar, veckor och månader förflöt och mycket av de korta samtalen i hissen handlade om Ebbes förestående försök att stå, om hans misslyckade försök att stå och efter de misslyckade försöken om det rent filosofiska och existentiella kring företeelsen att kunna stå. Hur viktigt var det egentligen att kunna stå på egna ben? Det visade sig att de två inte hade riktigt samma uppfattning om den saken. Den som redan kan stå och gå har givetvis inte samma inställning som den som inte kan det. T såg med tiden hur den inre nöden växte i Ebbe, hur tvivlet om att någonsin kunna stå igen sakta började slå rot i den unge mannens medvetande. En dag när de möttes i hissen vittnade skrubbsår i Ebbes ansikte om att ett nytt försök att stå hade ägt rum och att det hade misslyckats. T såg och hörde att Ebbes tro på vad han höll på med hade började vackla. Det var kanske mer än så, själva grundvalen för hans existens hade började skaka. Vacklande tro var något som T var väl bekant med. Det hade drabbat honom själv mer än en gång under hans tid som präst. Den ruelse och nöd som han då hade känt var han väl bekant med och den var minst sagt jobbig. Den gången när han mötte en tilltufsade Ebbe i hissen med synliga skrapsår och nedböjt huvud och med sorg i rösten så förstod T att det var kris i Ebbes liv. T följde med upp till Ebbes våningsplan och bad att få komma med honom in i hans lägenhet. T fick ett långt samtal med Ebbe om livet självt, om de förändringar som ständigt inträffade i tillvaron, somliga önskade andra oönskade. T talade om en inre kraft som finns hos alla människor och varifrån den kraften får sin näring. Han talade om tro och bön. Samtalet mynnade ut i att Ebbe lovade att komma till kyrkan påföljande söndag och delta i den förbön som T hade beslutat sig för att hålla för Ebbe. T hade noga förklarat för den först mycket motvillige Ebbe vad det handlade om, hur det skulle gå till och vad man kunde förvänta sig skulle hända. T hade sagt att med rätta tron kunde man ju enligt gammal tradition försätta berg, skulle man då inte med trons hjälp kunna ingjuta både mod och kraft i en ung man kropp och sinne så han inte ger upp i det han strävat efter så länge? Just det skulle kunna ske genom förbönen och just den formuleringen avgjorde att Ebbe sa ja till att komma och delta. För Ebbe hade bön aldrig tidigare varit på tapeten, men någonstans inom sig kände han att det kanske var ett alternativ. Inte som ett sista halmstrå att gripa efter utan mer som om han ändrat riktning på all den fysiska styrka han besatte mot något som kunde kallas tro. Beslutet gjorde Ebbe lugn men matt och han ställde för första gången på mycket länge in sina träningspass under återstoden av veckan.
Det var en solig marsdag, den påföljande söndagen då Ebbe tog bilen till kyrkan och parkerade på besöksparkeringen. Endast ett tunt snölager täckte marken och temperaturen var runt noll, vilket medförde en viss halka på ställen där det inte blivit sandat. Så var fallet med gången som ledde från parkeringen uppför mot kyrkan. Det slirade ordentligt när Ebbe rullade uppför den lilla backen och tidvis tycktes han stå still trots att han rullade intensivt på hjulen. I det ögonblicket, när han inte tycktes komma framåt, utan rullstolshjulen bara slirade, hörde han en mansröst bakifrån som frågade om han ville ha hjälp. Utan att ens vända sig om mot den som tilltalade honom tackade Ebbe nej. Det gjorde han rent reflexmässigt eftersom hans grundinställning sedan länge var att han alltid måste försöka klara sig utan hjälp. Han kunde helt enkelt inte bli beroende av hjälp så fort det tog emot lite och den lilla halkan var definitivt inte en situation i vilken han behövde be om hjälp. Han rullade på lite intensivare och kom så småningom upp till kyrkan och handikapprampen. Ebbe rullade uppför rampen och in i kyrkan. I dörröppningen stod en leende man och höll upp dörren, vilket Ebbe tänkte inte var nödvändigt eftersom dörren var utrustad med elektrisk dörröppnare. Han böjde i alla fall sitt huvud någon centimeter som ett tyst tack för hjälpen. Väl inne i kyrkan rullade Ebbe till den sista bänkraden på vänster sida om mittgången, låste stolen och hävde sig över till kyrkbänken och fällde sedan ihop stolen till samma platta paket som stolen blev till i utrymmet mellan förarstolen och baksätet i bilen. Han hade inte mer än hunnit sätta sig tillrätta förrän kyrkklockorna började ringa och förkunna inledningen av högmässan. Också i samma ögonblick kom den hjälpsamme mannen från dörren och satte sig på hans vänstra sida. Ebbe hade hoppats på att få sitta ensam. Den främmande mannen satte sig stilla ner, utan att hälsa och med blicken riktade mot koret. Ebbe noterade tacksamt att mannen ändå inte trängde sig på utan höll viss distans trots den relativa närheten. Mycket mer än så hann inte Ebbe tänka innan orgeln och psalmsången brakade loss med full kraft och effektivt dränkte alla mer eller mindre ovidkommande tankar i ett hav av ljud.
Gudstjänsten kom så småningom till den punkt i ritualen där förbönen skulle hållas. För Ebbes del kom det helt oväntat och plötsligt när T framför altaret mitt i koret, vänd mot församlingen sa att tiden nu hade kommit för församlingen att tillsammans med honom hålla förbön för en ung man som behövde Guds stöd att hitta uthållighet och kraft att vandra vidare på hoppet väg. En väg i vars ände fanns den mest efterlängtade rehabilitering en olycksdrabbad människa kunde nå. Andens seger över kroppens ofullkomligheter. Med Kristi hjälp skulle nu så ske. Alla skulle samla sina inneboende krafter och förhoppningar och rikta dem till hjälp för en broder i nöd. Ebbe såg hur några i församlingen diskret vände sig i hans riktning som för att bekräfta att de visste att det var honom, Ebbe, det gällde. På T´s uppmaning fattade församlingen, stående, varandras händer. Tvärs över mittgången och den yttersta i raden fattade handen hos den som satt i raden bakom. Alla höll varandra i handen från T och till Ebbe som sittande fattade handen hos mannen, som också satt, intill honom. Han var den siste i kedjan. Organisten spelade, denna gång milt, känsligt, ljust och himmelskt vackert, ett stycke av Lars-Erik Larsson, när T höll sin förbön för Ebbe.
-”Herre! Vi vänder oss till Dig med vår bön för vår olycksdrabbade broder Ebbe och ber Dig att Du måtte ge honom kraft och uthållighet i hans arbete med sin egen rehabilitering. Herre, ge honom mod och styrka att förverkliga sin innerligaste längtan, den att en dag kunna stå utan hjälp på sina egna ben. Rör vid honom, Herre, och ge honom på så sätt din välsignelse. Herre, ge honom hopp om att han en dag ska lyckas i sina strävanden. Amen.”

Orden landade som i bomull i Ebbes huvud. En känsla av tyngdlöshet och svindel kom över honom samtidigt. En intensiv värme rann in i hans kropp genom de båda som på ömse sidor om honom höll hans händer. Ebbe såg och kände hur värmen färgade insidan på hans slutna ögonlock röda. Han sveptes in i en virvel av ord, musik och mänsklig värme. Hela hans väsen fylldes genom våg efter våg av en euforisk kraft. Han kände en ohjedbar lycka och glädje välla fram och tårarna började rinna nedför hans kinder. Som inkapslad i en lyckodröm kände han hur musiken avtog, orden tystnade och greppet om hans högra hand släppte. Mannen vid hans vänstra sida höll sin hand hans hand länge efter det att det blivit helt tyst och stilla i kyrkan. När Ebbe efter en lång stund öppnade ögonen såg han att församlingen satt sig och T stod i koret med högra handen lyftad. T välsignade dem alla och bad dem gå i Guds frid. Först då släppte mannen till vänster om honom greppet om hans hand.
Ebbe vecklade ut rullstolen och satt sig i den och rullade sedan mot handikappdörren. Han var först ut ur kyrkan och hans tårar rann i strida strömmar när han rullade nerför den lilla backen mot parkeringen. Det måste ha varit tårarna som gjorde att han styrde stolen så galet att han sladdade iväg mot den snötäckta gräsmattan på sidan om gången. Hur det var så låg han plötsligt raklång på rygg i snön och stolen låg vält på sidan en bit ifrån honom. Det kändes inte som om han hade skadat sig. Han hade inte ont någonstans av fallet. Han låg med ansiktet uppåt mot den ljusblå vårvinterhimlen och log. Normalt skulle han ha varit mer än irriterad på sig själv över att ha gjort en sådan vurpa, men inte denna gång. Han log och tittade på den vackra himlen och njöt. Mannen från kyrkan, hans bänkgranne, stod plötsligt vid hans fotände och skymde en lite bit av utsikten av himlen. Han stod först helt stilla med tog sedan ett litet steg fram och stod så mellan Ebbes ben som var lite åtskiljda i snön. Mannen räckte lätt framåtböjd fram sin högra hand mot Ebbe som först inte förstod vad han menade. Men strax gick det upp för Ebbe vad mannen menade och Ebbe räckte mannen sin hand. Denne tog den i ett fast grepp och drog sakta men kraftfullt upp Ebbe i stående ställning samtidigt som han sakta retirerade. Ebbe och mannen kom till slut att stå framför varandra på armlängds avstånd som om de stod och hälsade på varandra. Kanske var det tårarna som rann i strida strömmar längs Ebbes kinder som gjorde att han inte för sitt liv senare säga hur mannen såg ut. Omvärlden fullkomligt badade i hans gripenhet och lycka. Han stod. Mannen släppte sitt grepp om hans hand. Just i det ögonblicket kände Ebbe igen handslaget ifrån kyrkbänken. Samma varma hand som nu släppte sitt grepp. Ebbe stod utan hjälp. Han stod av egen kraft. Svindelkänslan var så stark att han kände sig tvungen att sluta ögonen. Endast två ord kom över Ebbes läppar: Tack, Herre.
Många av kyrkobesökarna, med T i spetsen, kom till platsen för att hjälpa till, men ingen kunde förmå Ebbe att sätta sig i rullstolen som prydligt stod uppställd alldeles bakom honom. När man förstod att det inte fanns någon hjälp att ge, därför att ingen hjälp behövdes, så troppade folk av och lämnade den stående Ebbe. Endast T dröjde sig kvar på platsen. T såg att någon manövrerat rullstolen till positionen bakom Ebbes ben så att ett omisskännligt mönster bildats i snön. Bakom varje hjul syntes två stiliserade fiskar. När T såg hjulspåren och förstod vem som åstadkommit dem föll han på knä i snön och knäppte sina händer. Så stod de båda männen länge den söndagen efter gudstjänsten, den enda på knä och den andra upprätt, spik rak som en tennsoldat. Bådas blickar var hela tiden riktade snett uppåt mot den ljusblå marshimlen. Den enes ansikte uttryckte en allvarsam glädje över att han fått var ett verktyg i ett Guds underverk. Den andres ansikte uttryckte en jublande glädje över att ha nått sitt mål att kunna stå igen. Vem var den man vars hand han hållit i kyrkbänken och som lyft upp honom till stående? Ebbes tankar svindlade men han stod ändå, rak som en fura.

Skriven av: Mårten Sandberg

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck