En fullständigt vederstygglig slips

Det störde honom lite att hans händer darrade av iver, när han öppnade paketet. Det var ju bara en ny slips, inget att hetsa upp sig för. Han hade redan ett tjugotal. Han hämtade en sax i köket och klippte av snöret. Innanför omslagspappret fanns en avlång kartong och innanför den, hopvikt, den mest anskrämliga slips han någonsin skådat: Breda, sneda ränder i omväxlande vinrött och guld.

Nåväl, en slips är inte enbart ett prydnadsföremål. Den sänder även ett budskap, oklart vilket. Det beror på bäraren, åskådaren och sammanhanget. Klart var att Dickie Almcrona tänkte bära den anskrämliga slipsen under lunchen.

Fördelen med den anskrämliga slipsen var att den passade lika bra, eller illa, till alla hans kostymer och skjortor. Han valde en grå kostym och en ljusblå skjorta med mjuk krage.

Den dagen valde han att äta lunch på Operabaren. Det var en torsdag, så ärtsoppa och varm punsch stod på menyn. Sju och en halv centiliter punsch, noga räknat.

För ovanlighetens skull fanns ingen av Dickies bekanta i Operabaren. Däremot fäste en okänd mansperson avsevärd uppmärksamhet vid hans person och i synnerhet hans slips.

Mannen var lätt korpulent, tunnhårig, mustaschprydd, rödlätt och klädd i en brun kostym av den typ, med fyra knappar i kavajen, som nästan ser ut som en uniform.

Efter en stund tog mannen fram en monokel för att nogrannare kunna studera Dickies slips. Dickie blev honom in svaret skyldig, utan lade ner Dagens Nyheter på bordet, tog upp sin monokel ur skjortfickan och studerade mannens mustasch ingående. Den var gråsprängd, ovaxad och tillsammans med den uniformsliknande kostymen och monokeln gav den ett intryck av en brittisk officer av överstes rang, på ett ungefär.

Det där är en regementsslips, påstod den mustaschprydde mannen på engelska.

Det är helt riktigt, svarade Dickie på samma språk.

En brittisk regementsslips, förtydligade mustaschmannen.

Helt korrekt, genmälde Dickie.

Frågan uppstår då, hävdade mustaschmannen, är ni brittisk?

Nej, medgav Dickie, som alltid försökte att i mån av möjlighet tala sanning. Jag är finne.

I så fall, hävdade mustaschmannen, tämligen högljutt, samtidigt som hans ansiktsfärg antog en mörkare röd ton, är det en skymf mot hela det brittiska imperiet att ni bär den slipsen! En skymf som endast kan avtvås i blod! Jag ser inget annat val än att utmana er på duell, Sir!

Hans högljudda tonfall bröt i högsta grad mot etiketten i Operabaren, som strävade efter soignerad lågmäldhet, och Oscar, kyparen, var på väg med raska steg mot mustaschmannen, men hejdades av en avvärjande gest från Dickie och ställde sig att polera en silverkandelaber. Men han sneglade misstänksamt mot mustaschmannen.

Dickie funderade under några sekunder. Hans far, Staffan Almcrona, hade aldrig fäst något stort avseende vid släktens adelskap, men vissa adliga dygder, eller om man så vill skyldigheter, hade han hållit styvt på: Hans söner skulle lära sig att rida och att fäkta. Och utmaningar skulle antas. Det gick inte an att komma med förklaringar eller något som kunde tolkas som undanflykter. Utmaningar antas utan undantag.

Well, jag antar er utmaning, sa Dickie. Jag väljer värja. Har ni tillgång till sekundanter?

Jag har bekanta i den svenska generalstaben som säkert inser behovet av att försvara den brittiska hedern. Däremot har jag inte tillgång till en värja, svarade mustaschmannen mer lågmält.

Värjor kommer att tillhandahållas, liksom läkare. Jag antar att ni är medveten om att dueller är förbjudna och att officerare som sekunderar riskerar straff, allra minst hinder i befordringsgången.

Jag är övertygad om att det finns även svenska officerare som sätter hedern över karriären. Överlåt det problemet åt mig!

Dickie tog upp ett visitkort ur kavajfickan och skrev UGGLEVIKSKÄLLAN på baksidan.

Ugglevikskällan i Lilljansskogen är den traditionella platsen för dueller. Visa kortet för vilken droskchaufför som helst, så hittar han dit. Är klockan åtta i morgon tidigt nog för er?

Mustaschmannen muttrade något som Dickie tolkade som samtycke, grävde fram ett visitkort ur plånboken, av vilket det framgick att han var Colonel-Commandant Harold Todd-Fitzpatrick, OM, GBE, KCB, vinkade till sig Oscar, betalade sin nota och gick.

Oscar, ge mig en kaffe och calvados! En dubbel. Det kan jag behöva, bad Dickie.

Herrn vet att fram till klockan tre kan vi bara servera sju och en halv centiliter per måltid.

Fan ta doktor Bratt! Då får jag väl ta in två luncher. Ge mig en tallrik ärtsoppa till, till kaffet och calvadosen!

Får jag då be herrn flytta till bordet där vid dörren, så ska jag skicka en kypare som inte redan har serverat herrn lunch.


Väl hemma på Tyrgatan, hämtade Dickie en stegpall från köket och krokade ner de två korslagda värjorna ovanför salongsdörren. Hans käresta Karin tittade upp från senaste numret av Söndags-Nisse.

Tänker du ägna dig åt vapenvård? undrade hon.

Karin var officersdotter.

Nja, de behöver slipas. Jag har en duell i morgon bitti.

Karin lade ner tidningen i knät.

Du har vadå i morgon bitti, sa du?

En duell. Du vet, sådär som de tre musketörerna, i gryningen, när fanorna smattra för vinden.

Men är det inte lite väl gammaldags, även för dig? Vad föranleder denna återgång till medeltida sedvänjor, om man får fråga?

Det var en brittisk officer som inte gillade min slips.

Karin lade för första gången märke till slipsen och spärrade upp ögonen.

Han har min fulla förståelse. Det är en vämjelig slips. Riktigt vederstygglig. Om det inte vore för att slagsmål är ett så stenåldersmässigt vis att skilja mellan rätt och fel, hade jag kunnat utmana dig själv. Han är uppenbarligen estet.

Det vet jag inget om. Det är en brittisk regementsslips och han ifrågasätter min rätt att bära den.

Det blir allt dummare. Du menar alltså att ni ska slåss med blanka vapen om din rätt att bära en vederstyggligt ful slips.

Så kan man också beskriva läget, ja.

Karin suckade och tog upp tidningen igen.

Det är ju bra om du undviker att dö, sa hon.

Dickie tog med sig värjorna till Aleks för att be honom slipa dem. Före kriget hade Aleksandr med en hel rad efternamn och hans hustru Maria haft betydligt högre rang i den ryska adeln än vad Dickie hade i den finska. Nu var de hans gårdskarl och hushållerska med en liten tvårumslägenhet i husets bottenvåning.

Den kvällen superade Colonel-Commandant Todd-Fitzpatrick med överstelöjtnant Torsten Rendell från generalstaben på Nya Sällskapet på Västra Trädgårdsgatan, där Rendell var medlem och där man inte fäste så stort avseende vid spritrestriktioner.

Nya Sällskapet hade bildats 1874 av adels- och köpmän som ansåg att det äldre Sällskapet, bildat 1800, var befolkat av konservativa stofiler. Numera var även Nya Sällskapet tämligen konservativt. Exempelvis hade Rendell efter bara en kort tvekan gått med på att agera sekundant nästa morgon och att rekrytera ytterligare en sekundant bland sina kolleger.

Självklart vill vi stödja ett försvar av imperiets heder och ära. Jag skall telefonera till staben för att hitta en sekundant till. Om jag får låna kortet finnen gav er, så kan de samtidigt kontrollera vad vi vet om gynnaren.

Rendell var borta i tre minuter. Vid kaffet och punschen blev han kallad till telefonen igen. Den gången var han borta betydligt längre. När han återkom till bordet hade han ett fullklottrat anteckningsblock i handen och en allvarsam min.

Det har ordnat sig med sekundanten. Det är en subaltern, men det är en rekorderlig ung man och rangen spelar ingen roll vid en duell. Beträffande Almcrona är det lite krångligare.

Han är finne som sagt, fast av den svenskspråkiga arten. Ungefär tio procent av finnarna har svenska som modersmål. Finland var ju en del av Sverige i flera hundra år fram till 1809 och överklassen talar fortfarande i huvudsak svenska. Almcrona är definitivt överklass, adel fast obetitlad. Översatt till brittiska begrepp kan väl hans far och äldre bror betecknas som baronets, men Richard Almcrona är yngre bror utan arvsrätt.

Han satte sig och signalerade efter mera kaffe och punsch, innan han fortsatte.

Intressant nog har han brittiskt påbrå på mödernet. Hans mor var skotska, släkt med Mountbattens på håll och därmed också med i princip alla europeiska kungahus och större adelssläkter. Uppenbarligen tillbringade Richard och brodern Robert alla skollov hos släktingar runt om i Europa, vilket resulterade i att Richard talar ett halvdussin språk mer eller mindre flytande och åtminstone engelska och tyska utan utländsk brytning.

Todd-Fitzpatricks rödbrusiga fysionomi hade bleknat betydligt och han svepte den kalla punschen i två snabba drag.

Titeln på visitkortet är vicehäradshövding. Det är en märklig titel i Finland, som saknar motsvarighet i Sverige. Den säger egentligen bara att han är tingsmeriterad jurist. Och det är som jurist han försörjer sig. Egentligen kan han göra allt en advokat kan, utom att kalla sig advokat. Skulle han ansöka om medlemskap i advokatsamfundet, skulle han förmodligen få det, men av någon anledning har han avstått.

Men det var juridik han studerade, närmare bestämt internationell rätt, vid Cambridge, när kriget bröt ut. Och när rätt instanser fick klart för sig att han pratade tyska som en inföding, ville de självklart rekrytera honom. Och han var uppenbarligen inte nödbedd. Sedan tillbringade han hela kriget i Berlin för britternas räkning. När han så småningom dök upp i Stockholm, gjorde vi en noggrann utredning och britterna var mycket hjälpsamma. Och dessutom tacksamma. De har tilldelat honom både en DSO och en MBE.

Harold Tobb-Fitzpatrick bad Torsten Rendell att beställa in ytterligare kaffe och punsch.

Han är säkert en modig karl och en hjälte på många sätt och vis, men han tjänstgjorde civilklädd och inte i uniform och han tillhörde inte Kungliga Fysiljärerna. Då har han inte rätt att bära deras regementsslips. Det kommer han att bli varse i morgon vid den där Ugglevikallan.

Men rösten var inte lika självsäker som orden. Tobb-Fitzpatrick hade varit övertygad om att duellen skulle avgöras med pistoler. Skjuta först, skjuta rakt. Hur svårt kunde det vara? Förresten var det väl bara tyska studenter som duellerat med värja de senaste hundra åren. Och de duellerade med huggvärja utan skarp spets.

-------------------------------

Efter tjugo sekunders fäktning visste Dickie att han skulle vinna duellen. Britten var en skolad fäktare, inte tu tal om saken, men hans fäktning var mekanisk och förutsägbar.

I Dickies barndomshem, Randala gård, fanns givetvis en fäktsal, och när Dickie var tolv år och hans bror Robert var fjorton, engagerade deras far fäktmästaren vid Åbo akademi att två gånger i veckan hålla lektioner med dem. Fem år senare, när Robert börjat sina universitetsstudier vid Åbo akademi, fäktades de i stället två gånger i veckan i akademiens fäktklubb. Båda njöt både av striden och den fysiska utmaningen och blev snabbt allt bättre. Varje assautfäktning då alla deltagare i tur och ordning mötte varandra brukade avslutas med brödrafejden, när Dickie och Robbie möttes. Alla stannade och tittade, även elitfäktarna som tränade för OS-laget. Ynglingarna var skickliga och entusiastiska. När skickligheten inte räckte till, fyllde ivern upp mellanskillnaden. Bröderna Almcronas dueller i Åbo akademis fäktsal var lika spännande som en fäktscen med Douglas Fairbanks. Dessutom var de jämspelta, vann ungefär varannan gång.

Dickie Almcrona och Harold Tobb-Fitzpatrick var inte jämspelta, inte på långt när. Dickie hade ingen lust att döda sin motståndare, så frågan var hur han skulle kunna avsluta duellen så snyggt som möjligt för båda parter.

Utmaningen hade givits med stort allvar, så blodvite var oundvikligt, för att segern skulle vara odiskutabel.

Dickie fintade ett utfall, inväntade riposten, tog ett steg åt vänster och kände Tobb-Fitzpatricks värja svepa förbi hans högra axel. Ett verkligt utfall satte hans värjspets i engelsmannens högra lår. Det sänkte dennes värjarm och Dickie satte ögonblickligen värjspetsen i hans överarm och utropade: Touché!

Det var inte helt enligt regelboken. Egentligen borde Dickie ha markerat sin touché redan vid stöten mot låret, men då fanns en risk att engelsmannen hade envisats med att fullfölja duellen. Med värjarmen genomborrad, hade han inget annat val än att erkänna sig besegrad.

Medan Harold Tobb-Fitzgerald fick sina blessyrer omsedda och bandagerade av doktor Mogren, bredde gårdskarlen Aleks och en av Dickies sekundanter, ut filtar i gräset och dukade upp en frukostpicknick av halstrade höns, bourdeaxvin, bröd och ost. Duellanter, sekundanter och läkare slog sig ner runt matkorgarna.

Dickie korkade upp den första vinflaskan, hällde upp ett glas och överräckte till sin motståndare.

”Precis som den här platsen vid brunnen är en traditionell plats för dueller, är den en traditionell plats för frukostar i gröngräset. Enligt traditionen ska man egentligen frukostera på en nyss skjuten beckasin, men Djurgården är inte kungens jaktmark längre utan inkorporerad i Stockholm stad och i staden får man inte skjuta fågel. Därför får vi nöja oss med ett par tämligen nyligen halstrade höns. Får jag fresta med en vinge?”

Norra Djurgården visade sig från sin bästa sida. Solen hade hunnit börja värma och lärkan slog i skyn sin drill. All iver och energi som för en stund sedan fyllt duellanternas blodkärl var utrunnen. Harold Todd-Fitzgerald hade så smått glömt vad duellen handlat om och att han varit utmanare.

”Förresten, Harry, old boy”, sa Dickie, ”den där slipsen du störde dig på, jag har full rätt att bära den, ska du veta.”

Todd-Fitzgerald ryckte till över att bli tilltalad med förnamn, men antog efter ett ögonblicks övervägande att det ingick i segrarens privilegium.

”Hur kommer det sig?” undrade han misstänksamt. ”Jag har hört att ni tjänstgjorde civil.”

”Du borde veta hur armén fungerar. Det ska vara rullor och system och bokföring av intjänad lön. Och om någon råkar avlida i tjänsten, ska hans efterlevande ha sin efterlevandepension, även om den avlidne tjänsgjorde utan uniform. Och organisationen för allt detta finns hos regementena. Så vi civilister, som inte redan tillhörde något förband, skrevs in i rullorna i Kungliga Fysiljärernas tionde bataljon.”

Dickie gnagde förnöjsamt på ett hönsben och sköljde ned med en klunk vin. Harold Todd-Fitzgerald kände sig plötsligt skamsen.

”Jag är skyldig er en ursäkt, Sir!”

”Ägna det inte en tanke, Harry! Lite motion och en frukost i det gröna var en lysande idé. För övrigt finns det en annan god svensk tradition: Efter en duell, om båda kontrahenterna överlever, spottar de varandra i ansiktet, dricker en brorsskål och kallar därefter varandra vid förnamn. Det låter mer invecklat än det är – de spottar till exempel inte på varandra på riktigt – men de skålar, kallar varandra vid förnamn och betraktar varandra som bröder. Jag heter Richard. Mina vänner kallar mig Dickie. Cheers, Harry!”

”Cheers … Dickie!”

Kurt G Gustafsson

Författare in spe.
Kurt G Gustafsson är medlem sedan 2018 Kurt G Gustafsson har 2 publicerade verk