Ett författarporträtt

Jag vill gärna säga några ord om en av våra mest framstående författare, kanske den allra främste.
Den jag åsyftar är Gert-Gustaf Craage, verksam i det tidiga nittonhundratalet och med en utomordentligt rikhaltig produktion av såväl poesi som prosa.
Han föddes under senare fjärdedelen av adertonhundratalet, vid en tidpunkt som jag inte är människa till att erinra mig. Han uppfostrades efter tidens sed av guvernanter och informatorer och ådagalade tidigt en anmärkningsvärd vetgirighet då det gällde svenska språkets subtilare tillämpningar. Han läste så gott som dagligen någon bok, och var vid uppnådda tjugo år synnerligen beläst i jämförelse med sina jämnåriga.
Baron Oscar Kopparschöld blev tidigt hans förtrogne vän och tillika förläggare. Baronen hade nämligen som vederlag för en obetald skuld erhållit ett bokförlag, vilket han med nit och förtjusning drev. Hans utgivning omfattade ett mycket brett spektrum av litterära verk, men den första utgåva som gjorde verklig succé, ”Ekiwoka historier” av Konsulinnan Elfrieda Vogelphiert, inspirerade honom till att alltid se till att ha läsning för den breda massan på sitt program, dymedelst finansierande den mer seriösa delen av sin verksamhet.
Till den seriösa delen av verksamheten får man räkna den stora hängivenhet med vilken han tog sig an den unge Gert-Gustaf. Dock var han icke på något sätt okritisk i sitt närmande till den blivande store författarens verk. Det första manuskript han fick sig tillställt, jag kan nu inte minnas titeln, returnerade han efter genomläsning, bifogande en diger lista kritiska kommentarer.
Gert-Gustaf svarade i ett brev, som ännu finns bevarat, bland annat följande: ”Dina synpunkter rörande berättelsens ojämnhet, där Du påpekar att vissa avsnitt hava både fart och fläkt, medan andra däremot vid läsningen förefalla knaggliga och tröga såsom en skoluppsats, stämma väl överens med mina egna tankar. Emellertid menar jag att det långt ifrån är så att endast min bok vidlådes dessa brister, och då jämför jag ändock bara med utgivna verk, enär jag icke har tillgång till några outgivna manuskript.”
Klart besked således, från den trots sin ungdom med skinn på näsan försedde Gert-Gustaf.
Hans andra bok, en novellsamling betitlad ”Obeställda Skrifter”, ett passande namn eftersom han vid denna tidpunkt ännu inte hunnit få några beställningar, innehöll skildringar baserade på de djupa och ibland mörka tankar som Gert-Gustaf gått och burit på under sin ungdom. Den fick ett ampert mottagande av baronens hustru, som hellre hade sett något med litet mera ”flärd och glädje”. Baron Kopparschöld själv, emellertid, var entusiastisk, men vågade inte gå emot sitt dominerande huskors, och manuskriptet förblev därför outgivet tills det förstördes vid en lägenhetsbrand år 1926.
Men skam och vanära över den som ger sig, och Gert-Gustaf blev inte svaret skyldig. ”Gråbockens drömmar” blev titeln på hans nästa mästerverk, ja, han hade nu nått så långt i sin litterära utveckling att ordet mästerverk är på sin plats. Det är en fruktansvärd och gripande skräckroman som tilldrar sig på medeltiden. Det har framkastats att Gert-Gustaf möjligen i huvudpersonen Riddar Ekskäggs skepnad velat se sig själv, eller snarare en ungdomens idealbild av sig själv, en idealbild som han med åren fått allt svårare att leva upp till. I varje fall har han gjort huvudpersonen till sin namne; Riddar Ekskägg heter sålunda Gustaf i förnamn.
Utgivandet av denna på alla sätt nydanande roman kom av olika skäl att dröja ända till 1919, av en olycklig tillfällighet samma år som förlaget begärdes i konkurs. Upplagan bedömdes av den illiterate konkursförvaltaren vara i avsaknad av allt värde, och böckerna brändes innan så mycket som ett enda exemplar hunnit distribueras.
Men vi skall inte gå händelserna i förväg. Året är 1910, och den nu ungefärligen trettioårige Gert-Gustaf Craage gör sin första resa utomlands. Det blir en omvälvande upplevelse, som sätter djupa spår i hans författarskap. Han hade året innan, efter att under ungdomsåren genomlidit en rad trassliga kärleksaffärer, förälskat sig i samt äktat den förtjusande skådespelerskan Astrid Cedermera, som också skulle föda honom en son, och det var i sin hustrus ljuva sällskap han nu begav sig till det fjärran Bechuanaland, nuvarande Botswana, för att inandas nya vindar.
Under åren i Bechuanaland vaknade hans hittills slumrande intresse för poesi, och han blev enastående produktiv som diktare. Det mesta skrev han för byrålådan, men flera av sina bästa dikter kunde han inte underlåta att brevledes tillställa sin vän baronen. Tyvärr var postgången från Bechuanaland vid denna tid inte alldeles tillförlitlig, och de dyrbara originalmanuskripten försvann spårlöst.
Han arbetade också under afrikaåren på minst tre romaner, av vilka en redan därstädes färdigställdes. Det var den fantastiska berättelsen om den småländske gårdfarihandlaren Pepparknaggen och hans märkliga äventyr som rättare på en afrikansk majsodling. Man häpnar över det hejdundrande humör och den otyglade fantasi som kännetecknar detta nya mästerstycke. Den eftertänksamma och allvarliga ton, som varit Gert-Gustaf Craages särmärke under många år, märker man inte mycket av här. Samma förhållande kännetecknar de övriga romaner han under denna tid arbetade med, vilkas titlar han dock ej hann bestämma innan han omsider styrde kosan hemåt.
Vorden vis av incidenten med de försvunna dikterna behöll Craage samtliga manuskript, i avsikt att personligen föra dem till Sverige.
Emellertid kom återfärden av personliga skäl att anträdas så brådstörtat och snabbt att byrålådan med sitt värdefulla innehåll helt enkelt glömdes. Gert-Gustaf var ända tills de landstigit på fosterlandets jord övertygad om att hustrun medtagit manuskripten, hon å sin sida hade aldrig ett ögonblick tvivlat på att han i vederbörlig ordning föranstaltat om deras nedpackning.
Av hans rikhaltiga och enastående produktion under afrikatiden finns således inte en rad bevarad, en oersättlig förlust för forskningen och för alla litteraturintresserade. Till yttermera visso kom denna lilla skärmytsling mellan makarna att sätta fröet till den långa och varaktiga söndring, som på den tiden krävdes för att ett äktenskap skulle upplösas, och de skildes knappt två år senare som bittra fiender.
Under tiden hade kriget i Europa tagit sin början, och Craage, slagen och desillusionerad efter sin katastrofala afrikasejour, tystnade som författare. Han återtog inte sitt skrivande förrän 1922, då sviterna efter alla motgångar började kännas någotsånär avlägsna och därigenom lättare att uthärda.
Han är nu en mogen man på några och fyrtio år, och detta avspeglar sig i hans författarskap, som får en ny tyngd och skärpa. Han börjar under våren arbeta på sitt hittills största episka verk, trilogin om Agnar Wiktorsbane.
Han återknyter här till den svenska historia som han tidigare så framgångsrikt arbetat med i ”Gråbockens drömmar”, ehuru hans tankar nu söker sig till vikingatiden. Grundmotivet, den kämpande krigaren och ädlingen, är emellertid detsamma.
Gert-Gustaf hyrde en vindsvåning på norrmalm i Stockholm, där han inredde en skrivarlya med möbler i ek och skinn, primuskök med kaffekittel, välutrustat pipställ samt en nyinköpt skrivmaskin av märket Underwood. Här kom han att tillbringa nästan alla sina vakna timmar under de närmast följande två åren.
Fast besluten att skapa den definitiva romanen arbetade han intensivare än någonsin tillförne, och hans numera totala behärskning av sitt medium, språket, möjliggjorde för honom att nå nya, hittills oanade höjder av intensivt berättande. Borta var nu den raljerande, litet småfräcka ton, som kännetecknat afrikaromanerna. Istället flödade en allvarsam prosa av ny tyngd och klarhet, som inte kan annat än väcka en djup förundran hos läsaren.
Craages romantrilogi är utan tvekan en av höjdpunkterna i den svenska litteraturen.
Första delen av trilogin färdigställdes ”i ett huj”, som Craage själv tvivelsutan skulle ha sagt. Titeln på romanen, ”I vadmal och fjäderstål”, kan tyckas egendomlig, men den som läser boken kommer snart att förstå innebörden. Jag vill icke beröva läsaren nöjet att själv komma underfund med den saken, och berör den därför icke vidare.
Tillblivelsen av del två var en betydligt smärtsammare process för författaren. Den som är förtrogen med hans tidigare liv och verk kan mellan raderna finna många hänsyftningar på erfarenheter från hans stormiga ungdom. Romanen heter ”Agnar i Björkbacken”, och skildrar Agnar Wiktorsbanes ungdom och uppväxt. Här timar också första mötet med den Wiktor, vars tragiska bortgång senare skulle ge Agnar hans tillnamn.
Craages skildring av relationen mellan dessa båda unga män är mycket dubbelbottnad och har långt ifrån blivit föremål för så många lärda analyser som den förtjänar. Det har framkastats att han här velat konkretisera den inre strid, som han fått utkämpa under hela sitt liv. Med tanke på det besinningslösa allvar och den intensitet som kännetecknar romanen är detta förmodligen en riktig iakttagelse.
När han efter ett års hårt arbete äntligen fullbordat andra delen av trilogin inträffade ett av de få, men obestridliga, besynnerliga krumsprång, som, ehuru svåra att försvara, ändå visar vilken rik och sammansatt personlighet Gert-Gustaf Craage var. Synbarligen tillfälligt utled på den seriösa litteraturen skrev han, under pseudonymen Rox Worton, en detektivroman!
Det var en ordinär hårdkokt amerikansk deckare, som svårligen kunde skiljas från originalen i samma genre. Jag har fortfarande kvar ett tummat exemplar av detta häfte, betitlat ”Döden Håller Käft”, visserligen ett tjatigt och simpelt aktstycke av allra enklaste slag, som dock skiljer sig från allt Gert-Gustaf tidigare skrivit såtillvida, att det faktiskt utkom av trycket i februari 1924.
Det lär också ha givit en viss, om ock liten, intäkt, vilken måtte ha klirrat gott i kassan hos författaren, som de senaste åren huvudsakligen livnärt sig på att nära nog försnilla sitt farsarv.
Den tredje romanen i trilogin är kanske den mest märkliga. I romanens första del återknyter han till händelserna i de båda tidigare romanerna, men visar dem i en helt ny belysning. Läsaren bisprings sålunda med inte bara en, utan många, förklaringar till den tappre Agnar Wiktorsbanes handlingar i den avslutande andra delen.
Det är inget tvivel om att läsaren, i Agnar Wiktorsbane, får möta en av den svenska litteraturens mest särpräglade och sammansatta personager. Något liknande hade vid den tid då romanen skrevs aldrig tidigare kunnat skönjas på den svenska parnassen, och den bemöttes till en början, och även fortsättningsvis, kallsinnigt av de förläggare som erbjöds manuskriptet. Craages förre förläggare och vän, baronen Kopparschöld, hade redan årtiondet innan, av omständigheter såsom konkurser, sjukdom, djupgående familjetragedier och annan oredlighet, bringats till sådan misär, att han knappast var tillräknelig. Craage fick förlita sig på landets övriga bokförläggare, vilka han envist uppvaktade under en lång följd av år.
Medan han intensivt arbetade på att få dessa intresserade av hans storverk påbörjade han också en ny diktsamling. Den kännetecknas av en mörk men återhållsam ton, givetvis färgad av de motgångar han mött under sin diktarbana. Flera av dikterna tillägnas hans vän baronen, vars öde gripit honom djupt. Vi finner här många exempel på samtidens allra mest storslagna diktkonst, och det är med djup sorg jag måste konstatera, att detta manuskript gömdes undan av Craage själv, och att det efter författarens död aldrig kunnat spåras.
Gert-Gustaf Craage avled 1928 i sviterna efter en lunginflammation, som han ådrog sig efter en simtur i Stockholms skärgård på senhösten året dessförinnan, och det är inget tvivel om att vi här förlorade en av historiens främsta litterära gestalter. I hans ringa kvarlåtenskap återfanns mycket få manuskript, enär han hörde till dem som nogsamt förstörde allt, som han inte var fullständigt tillfreds med. Dessutom förspilldes mycket oersättligt material i den brand i hans hem år 1926, som tidigare omnämnts.
De tre romanerna i trilogin återfanns emellertid bevarade i fullständigt skick i hans skrivarlya. Eftersom Craage vid sin död hade stora personliga skulder hamnade manuskripten hos en av hans fordringsägare, kaptensdottern Sissideria Welling, som emellertid föga insåg deras värde, utan stuvade undan dem på sin vind bland allehanda dammsamlande bråte. Där blev de liggande, förmodligen i en gammal amerikakoffert, till dess ägarinnans tillgångar såldes på auktion efter en rättegång år 1936.
Det var oroliga tider i Europa, och det krigsutbrott som följde några år senare, liksom alla umbäranden i dess spår, gjorde att romanmanuskriptens öden under de närmaste årfjortondet är höljda i dunkel.
Av en ren tillfällighet råkade jag emellertid i början av femtiotalet uppsnappa en antydning om, att manuskripten kanske fortfarande fanns bevarade i oskadat skick. Jag fick då besök av Sissideria Welling, som just då frigivits från kvinnofängelset, där hon varit intagen efter en allvarlig förskingringshistoria. Hennes ärende var uteslutande att samtala om gamla tider, och hon hade inte en tanke på att den gamla amerikakofferten kunde vara av intresse för mig.
Emellertid föll sig våra ord så, att jag, då hon senare avlägsnat sig, greps av en våldsam upprymdhet. Det föreföll mig, som om ett detektivarbete rörande koffertens iråkanden skulle kunna visa sig fruktbart, och jag blev, då jag tänkte rätt på saken, övertygad om, att det var i denna koffert de saknade ovärderliga manuskripten skulle kunna återfinnas.
Sedan den dagen har jag, vid sidan av mitt betungande arbete som skattejurist, använt varje ledig stund till att forska efter koffertens vidare öden. Då jag pensionerades 1976 fick jag naturligt nog mera tid över för mina forskningar, och utan att gå in på detaljer vill jag härmed meddela, att jag nu är mycket nära målet: att ge ett av våra allra största författar- och diktargenier den plats i litteraturvetenskapen han otvivelaktigt förtjänar. Jag hyser inte det ringaste tvivel om, att dagens litteraturvetare kommer att inse hans ojämförliga storhet, och jag är också övertygad om, att dagens bokförläggare med glädje och tacksamhet kommer att mottaga manuskripten för publicering, då jag återfunnit dem.
Tyvärr har min med stigande ålder alltmer vacklande hälsa, jag är nu 88 år, jämte det faktum att jag numera endast kan förflytta mig med hjälp av rullstol, lagt många hinder i vägen för slutförandet av min uppgift. Just nu är jag bunden vid sängen av en envis feber, som läkarna står frågande inför.
Jag är dock fast besluten att lyckas i min föresats, och inte ge upp, då jag nu är så nära målet. Det skall gå! Det måste!!!

Lunds lasarett den 13 februari 1999
Gert-Oscar Craage

Skriven av: Mats Ekman