Gåvan

Det kom ett meddelande till en av Luleås två tidningar att en anonym större penninggåva skulle överlämnas en viss dag vid en bestämd tidpunkt på en namngiven allmän plats. Gåvan skulle delas lika av den lokala kvinnojouren och församlingarnas diakonikassa. Meddelandet var inte undertecknat och skulle därför normalt ha hamnat direkt i papperskorgen. Men denna gång tvekade redaktören. Han drog på munnen och tänkte: Hur lämnar man över en penninggåva på allmän plats med bibehållen anonymitet? Tanken kittlade fantasin en aning och meddelande fick därför bli en kul grej på tidningens första sida. Texten löd: ”Anonym givare ger på offentlig plats!” Hänvisning gavs till en liten blänkare på en av insidorna.
Lokal-TV nappade på idén i brist på andra lokala nyheter och gjordes ett inslag där man intervjuade chefen för Kulturens Hus, på vars huvudtrappa överlämnandet skulle ske några dagar senare. Den första frågan från reportern var om det var OK att någon okänd skulle använda Kulturhusets trappa för överlämnandet och svaret på den frågan var ett lite svävande men dock ett ja. Den andra frågan var om det fanns något problem med överlämnandet på en plats där hundratalet personer passerade och uppehöll sig stundligen. Chefen för Kulturens Hus såg det snarare som en positiv sak att fler människor kom att få upp ögonen för Kulturens Hus och dess utbud av kulturaktiviteter, inte minst för det fina biblioteket. Intervjun var upplagd som ett lite skämtsamt inslag med en god portion av mystik. Vem kunde givaren vara? Varför annonsera ut en anonym gåva? Framför allt, varför allt spektakel för överlämnandet av en gåva till två tämligen välkända organisationer, var och en av dem i barmhärtighetens tjänst.
Nyhetstorkan var uppenbarligen inte bara lokal utan även nationell så en mängd tidningar och TV-kanaler tog upp tråden med ”gåvomysteriet i Luleå” som det ofta kallades. Ett par dagar innan överlämnandet skulle ske fanns det troligtvis inte en enda Lulebo som inte hade hört talas om eller läst några rader om den just förestående händelsen.
Gåvomottagarna hade båda fått skriftliga instruktioner om vad som förväntades av dem på ”den stora dagen”. Det innebar bl a att man skulle ombesörja musikunderhållning mellan klockan 12.00 och 12.30 då överlämnandet skulle ske. Samråd skedde om detta mellan kvinnojouren och församlingarnas diakoner. De vidtalade en lokal orkester som lovade att ställa upp och spela gratis under den angivna tiden. En annan instruktion var att tala med sina respektive banker som skulle tillhandahålla två banktjänstemän vardera för kontrollräkning av den kontanta gåvan och därefter transportera den till banken för insättning på gåvomottagarnas konton. Sist och slutligen skulle mottagarna ordna så att en högtalaranläggning fanns på plats på Kulturens Hus trappa och att en liten avspärrning med band gjordes från gatan upp till och omkring mikrofonen. Inget av ”villkoren” var särskilt svårt att uppfylla. Kulturens Hus personal lovade välvilligt att ordna med ljudbiten och avspärrningen som tack för all den publicitet som Kulturens Hus fick i media, både lokalt och nationellt.
En spänd förväntan hade spridit sig i staden och särskilt märkbar var den dagen för överlämnandet av gåvan då en mycket stor folkmassa hade samlats kring Kulturens Hus trappa. Där fanns också minst ett hundratal massmediarepresentanter och ett dussin TV- och radiokanaler för att bevaka händelsen. Representanter för gåvomottagna stod i god tid färdiga innanför avspärrningarna, snett bakom mikrofonen. Så också fyra banktjänstemän med allvarliga ansikten. Orkestern, ungefär tjugo personer stark, hade fått en egen liten avspärrning överst på trappan. Några i orkestern stod och andra satt redo med instrumenten i sina händer.
Klockan närmade sig tolv och representanten för den lokala kvinnojouren nickade till orkesterledaren som tittade på sitt armbandsur. När visarna visade exakt tolv höjde han taktpinnen och musikerna fyllde den varma sommardagen med ett behagligt och avkopplande tonspråk. Man spelade ett potpurri på kända svenska örhängen från 50-talet och framåt. För den yngre publiken var repertoaren tämligen okänd men desto mera välbekant för den medelålders och äldre publiken. Minuterna sniglade sig fram medan folkmassan växte framför Kulturens Hus och den blev alltmer ett trafikproblem på gatan framför och i rondellen snett framför huset. Till slut stod biltrafiken helt still på Bodenvägen och så också på alla gator i närheten. Det fanns folk över allt. En uppskattning som senare gjordes med ledning av foton och TV-bilder var att cirka 10.000 människor samlats just innan klockan 12.30 då orkesterledaren slog av musiken. Tystnad lägrade sig och endast ett dovt förväntansfullt sorl hördes från åskådarmassan. Det gick någon minut i spänd väntan. Så hördes ett tutande från Kulturhusbyggnadens sydöstra hörn. Tutandet resulterade i kraftiga rörelser i folkmassan. De som stod uppe på trappan och hade lite överblick såg två personer komma kånkande på en trälåda mellan sig. Med ett visst besvär tog de sig fram till den plats där avspärrningen mynnade ut i gatan framför entrén. Männen som bar var båda iförda vita overaller med texten ”Hit och Dit” på ryggen. De ställde ner lådan på trappsteget nedanför mikrofonen. En av dem ställde sig sedan vid mikrofonen och tog fram ett papper ur fickan. Han knackade försiktigt på micken och sa hallå. Han kunde konstatera att mikrofonen var inkopplad. Tystnaden bredde ut sig efter ett massivt hyschande från publikhavet.
”Min firma, Hit och Dit, fick ett uppdrag att forsla den här kistan (han pekade på lådan) från Kulturens hus baksida, den östra sidan, hit till mikrofonen på södra sidan.(Han pekade åt det håll varifrån de kommit) Vi var där strax efter klockan tolv med vår skåpbil precis så som var överenskommet. Vi fick kontant betalt för arbetet, också som överenskommet, och vi fick det här meddelandet att att läsa upp. Nu ska jag läsa upp det som står på det här pappret, sen är vi färdiga med vår del i det hela.”. Mannen vecklade ut pappret och läste:
Kära medmänniskor! Vi som har tagit detta initiativ vill helst vara okända för er av olika skäl. Men inget av skälen har att göra med att pengarna som vi vill skänka bort skulle vara otillbörligt åtkomna. Det främsta skälet är att vi tror det blir helt tydligt när man ger något anonymt att vi inte vill ha någonting i gengäld. Det är med andra ord fråga om en ren gåva. Vi vill inte ha vare sig tacksamhet eller PR för det vi ger. Men det finns en baktanke med att göra som vi nu gör. Vi vill utmana er här församlade medmänniskor att matcha vår gåva med att lägga en slant, en stor slant i de håvar som ett antal ungdomar strax kommer att gå runt med, medan bankernas folk räknar upp vår gåva till de två organisationerna som vi ger vårt bidrag till och som vi tycker gör ett viktigt och välkommet arbete i barmhärtighetens tjänst. Medmänniskor, var med och skriv historia med era bidrag. Låt era hjärtan tala. Ta fram era portmonnäer och plånböcker. Glöm inte bort att man måste öva sig också i konsten att vara generös. Det här är ett utmärkt tillfälle till det. På kyrkans diakoners och kvinnojourens vägnar: varmt tack på förhand.”
I samma ögonblick som uppläsningen var slut öppnades huvuddörrarna till Kulturens Hus och mängder med ungdomar försedda med kollekthåvar strömmade ut nedför trappan och vidare ut i folkhavet.
Banktjänstemännen skred till verket med innehållet i kistan. Man fiskade upp den ena sedelbunten efter den andra. Varje sedelbunt var omgiven av en gördel där totalbeloppet var angivet. Sedelbuntarna räknades och kontrollräknades och summan anteckandes på ett papper. Valörerna var huvudsakligen tjugor och femtiolappar, men även buntar med hundralappar förekom. Efter kontrollräkning och registrering stoppades bunten i de medhavda penningsäckarna. Av antalet buntar förstod man lätt att det handlade om ett avsevärt belopp som fanns i kistan. När sammanräkningen var klar gick en av banktjänstemannen som räknat ihop med en miniräknare fram till mikrofonen och delgav publiken slutresultatet. Lådan innehöll 490.100 kronor. Nästan en halv miljon kronor.
Efter hand som insamlingen bland åskådarna blev klar så tömde ungdomarna sina kollekthåvar i trälådan och det blev en rejäl sedelhög, så stor att man fick pressa ner den med handkraft för att få plats. När så den sita håven tömts i säcken tågade banktjänstemännen i väg bärande på trälådan och penningsäckarna. Bankfolket åtföljdes av gåvomottagarna och ett stort antal entusiastiska åskådare och nyblivna välgörare som alla förstod att något ovanligt hänt framför deras ögon just denna dag.
Kvar på Kulturens Hus trappa stod bland många andra det pensionerade vårdbiträdet Alma Johansson som smålog och tittade i riktning mot domkyrkan som gav ifrån sig ett klart hörbart klingande eftersom klockan just passerade 13.00. Hon såg i samma blick att någon stod på taket intill ett litet blått hus, i riktning mot kyrkan, och hissade en flagga med ett rött kors. Hon tänkte i sitt stilla sinne att det ju var passande att Röda Korset hissade flaggan i topp just i denna stund då omsorgen om de behövande och utsatta kommit så i fokus och givmildheten haft sådan framgång. Alma Johansson kunde inte veta att det inte var Röda Kortsets flagga som hon såg utan de lokala frimurarnas flagga. Den hade också ett rött kors, men aningen olikt Röda Korset.
Redan samma kväll kunde lokal-TV i ett fylligt reportage om dagens händelser vid Kulturens Hus meddela resultaten av både de okändas gåva till kvinnojouren och diakonikassan och resultatet av insamlingen bland allmänheten: Det rätta resultatet var efter noggrann kontrollräkning från de förra, de okända, 491.000 och från allmänheten 162.518 kr samt motsvarande 14.200 kr i utländsk valuta. Sammanlagt 667.718 kronor.
Löpsedlarna nästa dags morgon skrek ut sitt budskap med fetast möjliga stil:
Över två tredjedels miljon!
Och med något färre punkter: Luleborna har agerat – med hjärtat.

Skriven av: Mårten Sandberg