Kvinnan och kompanjonen - kortnovell i brevform

11 Juli

Kära vän! Jag skriver till dig med visst tungsinne, dagarna jag vistas i är likartade i formen och det är svårt att skilja den ena från den tredje. I mitt inre rasar samtalen om hur man bäst kan lösa detta ledans och likformighetens problem. Ej ännu löst, men arbetet pågår för fullt. Men det är inte i detta ärende jag främst skriver dessa rader till dig idag, älskade vän, utan för att mitt sinne gläds något väldeliga och är sprängfyllt av längtan att få dela med sig av detta vackra till någon jag håller av. Det är förhållanden i min själ som jag under den längsta tid ej kunnat begripa eller tydligt se som nu äntligen börjat träda fram i dagens ljus.

Det är min förhoppning att detta glädjebudskap även skall komma dig till del då du lagt ögonen på detta ystra lilla brev och kanske en igenkännande nick och ett spår av sanning även för ditt eget liv står att finna här. Må väl och jag hoppas få höra från dig snart!



Kärlek, andlighet, syfte - Lättsamt umgänge, kamratskap, glädje. Jag slits mellan två ytterligheter och har så gjort så länge jag kan minnas. I mitt liv har många människor kommit in, passerat förbi, gjort en ofta stillsam sorti för att slutligen reduceras till dammiga tavlor i ett sällan besökt persongalleri. Stoff spritt i en namnlös massgrav långt ute till havs. Men just två gestalter tycks ha blivit mina eviga följeslagare. Två naturkrafter som ständigt och utan uppehåll verkar och värkar på min själs innersta och mest känsliga utrymmen. Två idéer med mänsklig figur som ständigt spelar en avgörande roll i mitt livs inriktning. Dessa har jag valt att kalla kvinnan och kompanjonen.

I: Kvinnan

Kvinnan talar till min andliga sida, det inom mig som alltid återstår när resten skalats bort, när illusionerna bryts ned och faller undan. Mina allra djupaste önskningar och drömmar. Hon är trofast och viker aldrig bort från mig trots att jag ofta slår henne ifrån mig och ger mig hän åt kompanjonens lättjefulla utsvävningar. Hon är evigheten, det beständiga. Hennes skönhet talar till drifternas hemlighetsfulla liv som jag, liksom många män före mig, försökt bemästra genom kontemplation och filosofiska trollkonster. Hon står där dock alltjämt i ett intagande skimmer som består även om man skulle få för sig att täcka över henne med en gammal smutsig filt. Tiden går och filten upplöses likt stenarna erroderar i rikenas högborgar. Kvar står hon alltjämt, oförändrad, kallande, evig.

II: Kompanjonen

Kompanjonen talar till och för ett bekymmersfritt här och nu. Han vet allt om morgondagens svårbetvingade argument. I morgon skall allt ske. Han tar till orda för spel och musik, mat och dryck, en aldrig sinande ström av sinnenas mättnad. Det krus som läcker ser han till att alltid hålla till brädden fyllt. När kallet till arbete och verksamhet inte kommer utifrån utan väcks av krafter i min egen själ, då är kompanjonen alltid där med förslag på andra sysslor. När en djup önskan om att förvandla tankar och idéer till skrift, då står han framför mig, alltid redo att erbjuda ett lockande nöje eller en bekväm förströelse. Kompanjonen representerar det som i vardagstal kallas lathet eller i den kristna idévärlden; Acedia – lättja.

Värken i huvudet, osäkerheten, den pinande värmen från en sol jag i hemlighet hatar och föraktar, den ständiga sömnigheten. Allt detta mildras och lindras av ett parti kort, en bägare kall öl, datorspelet, ett biobesök, en ciggarett, en tupplur på soffan, kompanjonens värld av behaglig dimma höljandes en verklighet för smärtsam att möta eller i vissa stycken ens beskåda.



När jag begrundar dessa ting och försöker följa dem då de uppstår inom mig har jag lagt märke till hur oföränderliga de tycks vara i sitt uppträdande. Man avlägger löftet om morgondagens flit hundra gånger, men motståndet är alltid detsamma, det viker aldrig undan, kompanjonen står där idag, precis som igår, otåligt väntandes på mig. Kvinnan är också där, lite mer på avstånd, jag skönjar henne ständigt men dagar då kompanjonen får greppet över situationen med ens när man slår upp ögonen om morgonen, då kan hon bli nästan helt passificerad och bortglömd.

Kvinnans verkan på mig får mig att tänka på vår tids självhjälpskult. En trollformel för god hälsa och förbättring av jaget kan ge ett lyckorus i det ögonblick man läser beskrivningen. Men det slutar oftast där, på fantasistadiet, ett kvickt avtagande rus. Det vore en orättvis parallell men när jag tänker på hur det skulle vara att förverkliga mina innersta förhoppningar, att skrida till verket och ta kommando över mitt livs irrfärd, då ger detta ett snarlikt lyckorus. Ju närmare själva handlandet jag kommer, när jag sitter där en morgon och verkligen tvingar mig att faktiskt börja handla, då möter mig ett motstånd så starkt att det ofta känns helt övermäktigt. I viss mån tillskriver jag detta problem till vanan som förlamande kraft men det tycks mig vara blott en av flera komponenter. Kompanjonen och kvinnan tog sin boning i min själ långt tidigare, detta är jag helt klar över.


Allt detta kanske du nu tänker älskade vän, inte riktigt infriar vad jag utlovat med det här brevet och är betydligt dystrare än väntat. Faktum är dock att jag upplever mig i viss mån befriad från mitt elände, både i det ögonblick dessa idé- och drömvärldens figurer började uppträda för min inre syn, men också då jag nedtecknar dessa rader och med det fördjupar och förtydligar mina tankar kring saken. Jag hoppas att detta är starten på en för mig personlig resa och att du som publik redan har hjälpt mig storligen innan du ens börjat läsa vad jag här har skrivit. Det kan tänkas att mycket av innehållet ter sig lätt obegripligt och förvirrat, men det spelar mindre roll. Om det så bara kokar ner till glädjen i att göra en vän till lags, så är det ändå mödan värt.



Denna lilla reflektion är i sitt innehåll riktad till båda mina följeslagare men är i slutändan en hyllning till och bekräftelse av kvinnan som aldrig lämnar mig. Min käraste av följeslagare som jag så ofta och rutinmässigt avfärdat. Det är i hennes tjänst den har kommit till. Den bör inte ses som en segersång utan mer som en bekräftelse av bägge sidor av min natur där båda till sist vinna sina rättmätiga platser i det som är mitt samlade jag.

Pestimisten

Pestimisten är medlem sedan 2016 Pestimisten har 3 publicerade verk