Paul LeBrun - En Biografi

För ett författarskap av Paul LeBruns dignitet kan synas överflödigt med en presentation som denna. Hans betydelse som förnyare av prosan är oomtvistligen av den magnituden att han bör betraktas som en av den franska 1800-talslitteraturens mest betydelsefulla namn. Beklagligt nog kan dock konstateras att LeBrun, utanför den akademiska världen, förblivit i det närmaste okänd och exempelvis har hans romaner aldrig översatts till det svenska språket.

Vid ett närmare studium kan konstateras att det dags dato tillgängliga kunskapsunderlaget är av ytterst knapphändig natur. Likt Baudelaire med sin ”Les fleurs du mal” förnyade poesin kom LeBrun ett drygt tiotal år senare, genom sina verk ”Une Tetralogie” och ”Le Journal d´Elinoure”, att förnya prosan, men emedan Baudelaire flitig översats, blivit föremål för ett otal biografier och forskarnas intresse, har icke sedan den av Peter Birch publicerade ” Paul LeBrun – a philosophical study” (Dupin & Dupin: 1883) några ytterligare studier offentliggjorts.

Känt är att Paul LeBrun föddes i det Osmanska riket (nuvarande Irak) den tredje april 1840. Att hans far, Gustave LeBrun - vilken tillhörde en släkt av berömda vetenskapsmän och läkare - var en vid den har tiden ansedd arkeolog, vilken vid tidpunkten för sonens födelse arbetade med utgrävningarna av Assurbanipals bibliotek.

Vad gäller modern är däremot det mesta höljt i dunkel. Vem hon var är okänt men obekräftade uppgifter gör gällande att hon avled i juli 1840, då sonen Paul var tre månader gammal. Enligt lika obekräftade uppgifter hävdas att dödsorsaken var självmord men någon tillförlitlig information står icke att finna.

Då Paul LeBrun är tretton skickas han till Frankrike för att där, enligt faderns önskemål, studera till läkare. De enda direkta minnesbilder vi har från den här tiden kommer från en studiekamrat, Lucien Cuif, vilken i en intervju 1883, tio år efter LeBruns försvinnande, mindes honom som en dyster och ordkarg drömmare.

Det enda som vid den här tiden fångar LeBruns intresse är litteraturen och i synnerhet författare som Hugo och Balsac. Studieresultaten blir icke de önskade och LeBrun kommer med åren att ägna allt mer tid åt sällskapslivet och kvinnorna (i synnerhet de på bordellerna). Tydligt är att faderns planer icke är liktydiga med sonens.

Det är vid denna tidpunkt LeBrun träffar Flaubert för första gången och denne uppmanar – efter att ha läst några korta aldrig utgivna texter - LeBrun att börja skriva. Deras vänskap blir djup och varaktig och det är tack vare Flaubert som LeBrun blir introducerad för dåtidens litterära etablissemang. Genom Flaubert stiftar han bl.a. bekantskap med George Sand – med vilken ryktet gör gällande att han hade en kort kärleksaffär – och bröderna Goncourt, vilka kommer att förbli hans trogna vänner fram till försvinnandet (Jules Goncourt fram till sin död i syfilis 1870)

1867 avlider den nu sextiotreårige fadern och tack vare ett ansenligt arv kan LeBrun börja skriva på heltid. 1869 publiceras, genom Flauberts försorg och under pseudonymen Thomas Grey, debutromanen ”Les lys de la mort”. Förläggare är Auguste Poulet- Malassis (mest känd för att ha publicerat Baudelaires ”Les fleurs du mal”)

Det av Swedenborgs mystik influerade verket får ett tämligen kallsinnig emottagande och passerar i stort obemärkt förbi. Främst har verket kommit att kritiseras för sin oklara filosofiska eklektisim och tydligt är att författaren ännu icke funnit formeln för sitt skapande.

I april 1872 publiceras LeBruns andra roman ”Une Tetralogie”, även denna under pseudonymen Thomas Grey. Boken röner stor uppmärksamhet, publikt inte minst på grund av det åtal för sårande av sedlighet som följer på utgivningen. Av domstolen åläggs LeBrun att inför den andra upplagan skriva om bokens sex sista sidor i syfte att tona ned den ”vådliga och fördärvliga moraliska excentricitet” vilken upphovsmannen här visar prov på.

I ”Une Tetralogie” beskriver LeBrun, genom fyra olika själstyper, samhället som en av sjukdom anfrätt organism. Genom vad som i det närmaste bör beskrivas som en samling surrealistiska bilder beskriver författaren den blinda egoistiska människans strävanden mot ett meningsfullt varande och LeBruns dystopiska syn på människan och samhället blir, i detta verk, skoningslös i all sin tydlighet. Läsarna förfasas och LeBrun beskrivs i pressen som ”en man vilken för sitt eget och samhällets bästa borde spärras in”.

En kort tid efter publicerandet av ”Une Tetralogie” gifter sig författaren med Justine Lenoir, dottern till en förmögen och ansedd normandisk läkare. LeBrun hinner dock, redan samma år, färdigställa och låta publicera sin tredje roman, den brutala och genom sin iakttagelseskärpa framstående ”Le Journal d´Elinoure”. En roman i vilken LeBrun genom sin pseudonym Thomas Grey tillfullo blottlägger sin misantropiska människosyn. Genom den prostituerade Elinoures dagboksanteckningar får vi här, i det som skulle komma att bli författarens sista roman, ta del av en illusionslös betraktelse av världen och samhället och bl.a. angriper LeBrun den förljugna rättsstat vilken låtit döma hans tidigare roman.

Den tredje januari 1873 föds paret LeBruns son Stephane, men lyckan blir kortvarig. Den tredje april fattar deras bostad eld. Paul LeBrun som vid tidpunkten befinner sig på resande fot undkommer branden men fru och son förolyckas. De exakta omständigheterna kring branden blir aldrig klarlagda men ryktet gör gällande att det var modern själv som orsakade branden. Att hon brutits ned av skandalerna kring sin man – författarskapet och de många kvinnoaffärerna – och att det med andra ord var frågan om ett självmord, en teori som dock varit omöjlig att leda i bevis.

En kort tid efter denna händelse försvinner LeBrun spårlöst och även om en rad mer eller mindre sannolika teorier framlagts har författarens öde förblivit ett mysterium. Den franske författaren Pierre Bouleau d.ä. hävdar i sina efterlämnade anteckningar att han så sent som 1910 träffade Paul Lebrun men uppgifterna har, då Bouleau vid tidpunkten led av den sinnesjukdom som två år senare skulle orsaka hans död, starkt ifrågasatts.

Enligt vännen George Sand, vilken en kort tid före försvinnandet träffade LeBrun, var författaren vid tidpunkten ”en förvirrad och bruten man” och av alla teorier som förts på tal synes den mest sannolika vara att han av sorgen efter sin förlorade familj drevs att ta sitt liv, någon kropp påträffades dock aldrig.

Vad gäller LeBruns författarskap och förhållande till litteraturen kan konstateras att han i sin tidiga ungdom svärmade för den realistiska skolan. Likt naturalisterna bröt mot romantiken kom Lebrun i sitt författarskap själv att bryta mot sina förebilder och de samtida litterära strömningarna.





Genom sitt författarskap kom LeBrun att ifrågasätta den rådande tanken om författaren som vetenskapsman och det analytiska förhållningssättet som en metod att beskriva verkligheten. Själv ansåg LeBrun att det endast var genom en ”fantasins frihet” som verklighetens sanna natur kunde blottläggas. Att man endast genom ett karikerande av densamma gavs möjlighet att beskriva och tydliggöra det som oftast förblev osynligt för en betraktare.

Likt flera av sina föregångare och samtida formulerade LeBrun en lång rad regler för sitt skrivande, icke minst på det stilistiska området och ryktet gör gällande att han skrev om sin sista roman ”Le Journal d´Elinoure” icke mindre än tio gånger. Att han ändock lyckades färdigställa denna under en relativt kort tidsrymd – enligt Edmond Gouncourt under perioden april till november 1872 – visar med vilken enorm ihärdighet LeBrun författade sina verk. Det tidskrävande arbetssättet i kombination med en tillsynes aldrig vilande skaparlust fick dock till följd att han, enligt vännen Flaubert, ständigt visade tecken på överansträngning.

Redan efter sin andra roman ”Une Tetralogie” började LeBrun tala om att förena sina romaner – de skrivna och de ännu oskrivna – till ett sammanhängande helt, i vilket hans avsikt var att blottlägga civilisationens förljugenhet och det illusoriska i vårt kulturella varande. Lebrun önskade, med den formel han själv skapat, beskriva det groteska och sjuka hos människan och samhället, men med ett i samma andetag konstnärligt fulländat språk.

För att återvända till de efterlämnade romanerna kan konstateras att deras betydelse icke går att överskatta. Hans verk och då i synnerhet ”Une Tetralogie” och ”Le Journal d´Elinoure” har varit av enorm betydelse för senare konstnärliga strömningar och surrealisterna, med André Breton och Salvador Dali i spetsen, såg i LeBrun en banbrytare och ett geni. I ”Une Tetralogie” föregår LeBrun dessutom psykoanalysen då han här talar om ” det omedvetna” på ett sätt som Freud senare skulle komma att göra till sitt.


Joachim Birke

Skriven av: Pierre Bouleau