Preteritum 3

Då jag klev in i mitt bibliotek, ett bibliotek som genom åren även kommit att fungera som arbetsrum, föll min blick genast på skrivbordet. Fram till för ungefär ett år sedan hade jag spenderat de flesta dagar och många långa nätter vid detta bord. Skrivandet hade givit mig en känsla av tillfredsställelse och orden hade strömmat till mig som från en inre röst, en röst sprungen ur tankar och drömmar. En trogen vän som, om än icke utan vedermödor, bibringat mig de tre romaner jag hade bakom mig.
Men inget tycks mig vara för evigt. En dag hade så, plötsligt och helt utan förvarning, rösten tystnat. Vad jag inledningsvis avfärdade som något övergående och ett resultat av en på en längre tids ihärdigt arbete följande trötthet, visade sig utvecklas till en regelrätt skaparkris. Månaderna kom och gick och årstiderna passerade revy, men den inre rösten förblev tyst och det raspande ljudet från min penna kunde icke längre höras i detta rum.
Det var därför av naturliga skäl jag med en viss tvekan och med en, om än knappt förnimbar, känsla av högtidlighet styrde mina steg mot det som beskrivits som författarens heliga tempel, hans helgedom, platsen till vilken ingen ’icke särskilt inbjuden’ är välkommen – skrivbordet.
Då jag förpassat mig till den fåtölj som därtill hörde, infann sig en ny, om än ytterst vag känsla av att jag nu var på väg att återtaga min rättmätiga plats i tillvaron – den invid skrivbordet - och tanken slog mig att jag dagen till ära borde skriva några rader i den under dagen införskaffade anteckningsboken. Jag hade ingen klar bild av vad, eller vilken avsikten var. Som jag nu minns det var det inte så mycket en fråga om att formulera något specifikt, utan snarare att söka bevisa för mig själv att jag fortfarande besatt en formuleringskonstens gåva.
Jag plockade fram den grå anteckningsboken, placerade en ny bläckpatron i min reservoarpenna och beredde mig att med pennans hjälp ta till orda, men avbröts i samma stund av en tyst knackning på dörren. Det var Madame Daudet som kom med teet. Vis av tidigare erfarenhet beslutar jag mig att omedelbart intaga den varma drycken och först därefter fatta pennan. Då jag försjunker i mitt skrivande tenderar jag allt som oftast att förlora uppfattning om såväl tid som rum och jag kan ej längre erinra mig vid hur många tillfällen, jag som en följd av detta, missat möten såväl som middagar. Om jag icke ville riskera att behöva dricka mitt te kallt, var den enda lösningen att låta penna och anteckningsbok vänta.
Att jag så i detalj kan erinra mig både tankar och händelser från dessa timmar kanske ter sig något märkligt men jag kan utan att gå händelserna i förväg avslöja att alla dessa detaljer bidrog till att jag tragiskt nog, kom att öppna den grå anteckningsboken först på eftermiddagen och att det, om jag avstått från mitt te och den slummer som därpå följde, möjligen stått i min makt att rädda ett människoliv. Men ännu en gång, denna dag, kom det nyckfulla ödet att spela en avgörande roll för händelseutvecklingen.
Jag drack med andra ord mitt te, slumrade, såsom jag tidigare antytt, för en kort stund, och väcktes av att min husa förklarade att lunchen var serverad. Efter att ha inmundigat densamma återvände jag så slutligen till skrivbordet, där jag åter försjönk i tankar. Vilken den idé eller tanke var, som slutligen fångade mitt intresse och som jag då uppfattade som en möjlig väg ut ur min litterära paralysi kan jag inte längre erinra mig. Vilken den än var så har den troligtvis gått för alltid förlorad. Det jag minns är endast hur jag lyfte min penna, öppnade anteckningsboken, och med stum förvåning stirrade på det som där mötte min blick.

Skriven av: Pierre Bouleau