Preteritum 7

II

Det var icke utan att förundras över den brist på klarsyn vilken syntes mig varit rådande i mitt inre, jag långt senare blickade tillbaka på de följande två dygnen, en tidsrymd under vilken jag helt tycks saknat förmågan att uppfatta det den uppkomna situationen givit vid handen. Vid närmare eftertanke finner jag det egna agerandet, på ett närmast mystiskt vis, oförklarligt och det förefaller mig rentutav som om jag, dessa timmar, icke tillfullo var mig själv. Som om jag dessa timmar likt en marionett, var styrd av någon okänd, med som sin enda uppgift att vilseleda mig.
Att jag, efter att, under i det närmaste tjugofyra timmars tid, studerat vad anteckningsbokens grå pärmar fram tills nu dolt för min blick, förblev overksam, får mig näst intill att betvivla faktum. Att det verkligen var jag som befann mig där, i mitt bibliotek, invid mitt skrivbord, med den uppslagna anteckningsboken framför mig.
Men måhända är det så, att jag, vid denna analys av mitt handlande, begår ett misstag, ett rentutav klassiskt misstag. Att jag nu, ställd inför vad som utan tvivel bör betecknas som fait accompli, felaktigt tolkar tidigare händelser i ljuset av nyvunna erfarenheter och möjligen bör, det sätt på vilket jag då reagerade och hur jag därefter valde att handla, i motsats till vad jag tidigare hävdat, uppfattas som helt i enlighet med all logik.
Efter ett hastigt flyende ögonblick under vilket jag förundrad och förargad betraktade det som mötte min blick, föddes så en rad frågor och med dem en tilltagande nyfikenhet. Vems var boken, vad dolde sig i dess inre och på vilket sätt hade den funnit sin väg till den butik jag besökt?
Även om en anteckningsbok kan sägas vara en ytterst privat egendom kunde jag icke, i detta nu som då var för handen, stävja min nyfikenhet. Jag började, först något förstrött, därefter med ett allt mer tilltagande intresse, studera dess innehåll och då jag, i samma stund som klockan i mitt bibliotek förkunnade att ett nytt dygn infunnit sig, lade ifrån mig boken, var det med stor förvåning jag konstaterade att jag befunnit mig i det närmaste absorberad av densamma i närmare nio timmar.
Den text vilken mött min blick företrädde inga som helst likheter med något jag tidigare skådat. Från första stavelsen fördes jag av en snirklande piktur vilse i ett oöverblickbart litterärt landskap. Ett landskap där varje enskilt ord syntes mig välbekant men där, sammanfogade som de var, enligt en mig osynlig logik, ändock inget sammanhang gavs och där varje menings syfte närmast syntes mig vara att omöjliggöra närmast föregående mening. Att det var frågan om någon form av dagbok stod mig klart, men alla eventuella jämförelser med gängse dagböcker vore direkt missledande. Det jag här söker ge en bild av är en irrande palimpsest, en text vilken helt tycktes mig sakna struktur och kronologi och i vilken upphovsmannen syntes mig vandra fritt mellan presens och preteritum. Jag läste och läste om och allt i ett försök att finna en öppning, men texten förblev mig ogenomtränglig och jag fann mig trevande fram i en vindlande mental labyrint av svårtolkade tankar och reflektioner. Tankar och reflektioner vilka alla gav sken av att sakna både början och slut och där varje fråga besvarades med en ny fråga. Det som slutligen fick mig att ge upp var dock upplevelsen av att jag, för varje timma, allt mer fjärmade mig från en förståelse av textens innebörd. Som om den punkt från vilken jag utgått var fel och som om jag, som en följd av detta, förlorat tanken ur sikte.

Skriven av: Pierre Bouleau