Bakfull assistent

Han kommer nittio minuter för sent. Ögonen är rödaktiga och andedräkten avger en stark lukt. Han nickar fram ett leende..
- Hej Petri! sa han.
- Vad ska vi göra för kul idag då?
Jag glor på honom. Dagens träning blir inställt. Han kommer närmare, står kvar och nickar.
- Så du kommer till jobbet påverkad? sa jag.
- Äh, jag drack bara fem öl, sa han.
Jag biter ihop. Vem kan ersätta honom? Sätter mig i duschen. Kroppen tvålas in. Jag tappar balansen och glider framåt stolskanten. Kroppen blir stel som en stålfjäder. Han kommer in. Jag spänner kroppen för att inte glida. Jag får inte ut ett ord. Han står bredvid.
- Är det något jag kan göra? Undrar han.
Jag kan bara nicka. Han står kvar:
- Vad ska jag göra då?
Jag kan bara kvida. Hjälp!
Han står kvar:
- Jag förstår inte. Kan jag gå?
Jag släpper greppet och kroppen glider av stolen. Bakhuvudet slår mot stolskanten och svanskotan dunsar mot golvet. Aj! Han lyfter upp mig. Jag viftar mot vattenkranen. Han skruvar på vattnet. Sedan vänder han sig om och smyger sig ut. Säger inte ett ord.
Jag duschar och klär mig.
I köket sitter han med ena benet på det andra.
- Tjena! nickar han.
- Jag fick en bula sa jag.
- Ja men jag lovar bli bättre, sa han.
- Du borde ha sjukskrivit dig, sa jag.
- För vad? sa han.
- Alkoholism! sa jag
- Nej, nej. Ruskar han på huvudet och han tystnar och glor.
- Du är påverkad av sprit! Sa jag
Han fortsätter att ruska på huvudet.
- Du har fel!
- Är det respekt att komma packad till jobbet? frågar jag..
Han lutar sig framåt och glor på dammråttorna.
- Kaffe, ska vi inte dricka kaffe? sa han.
- Är du blind och döv? Tror du att jag har någon förtroende för dig nu?
- Jag ska förbättra mig, sa han.
- Du säger alltid att du ska förbättra dig. Men du saknar helhetssynen över en situation. Du utgår bara ifrån dig själv. Du såg ju hur jag satt och höll på att glida, sa jag.
- Nej, det såg jag inte, sa han.
- Det första tecknet på alkoholism är att man får tunnelseende. Du såg att jag höll på att ramla men du reagerade inte. Alkoholen gör dig trög, sa jag.
- Nämen, jag är inte trög. Jag fattar långsamt. När du hade ramlat så förstod jag, sa han och går till kaffebryggaren.
- Vet du verkligen vad respekt är? frågar jag.
- Ja vi har ju snackat, ba! Jag tycker du är hård, sa han.
Jag sitter kvar och glor.
Han glor på mig. Jag äter mat. Tröttheten sliter min kropp.
- Det är bäst att jag slutar. Du är inte nöjd med mig, sa han.
- Varför tror du det?
- Det händer ofta att du hackar på mig! sa han.
- Ja, vi passar nog inte ihop. Trots att vi har talats vid tusen gånger, så är det som om du inte vill förstå, sa jag.
- Jag kan inte. Jag kan inte, sa han.
Det blir tyst. Vi fortsätter glo. Jag tuggar smörgås. Känner spritlukten ifrån honom.
- Vill du lära dig? frågar jag.
Han sitter framåtlutad på köksstolen drar in luft genom näsan, så att det låter högt. Han släcker lampan och lämnar mig.

Skriven av: Mika Ihanus