BONDEPRAKTIKA FRÅN MIN BARNDOM

BONDEPRAKTIKA FRÅN MIN BARNDOM

Under den vita husgaveln ligger ett fågelskelett. En notskrift. Varje ben rymmer en ton från andra världar än våra.

Äldre tiders människor var bekanta med både gengångare och varsel. Har vi förlorat ett särskilt sinne, eller är det i drömmen som dåtid och samtid fortfarande tränger in och ut i varandra? Med meddelanden som vi i vaket tillstånd inte längre kan tyda.

Trutar cirklar över åkrar. Avsigkomna letar de efter musslor. De äter sig mätta på dödens pärlor.

Yxan lyser. Löv hänger i skägg. Bredvid huggstubben skålar han med sitt eftermäle.

En stor gulsvart humla klang. Bondens minne skärptes. Faderns ord om det orörda där ingenting finns utan tystnad, tomhet och mening.

Hammaren for på spiken. Spiken kröktes. Hammaren skrek.

Författare:

Publicerat

Dela: