Cancer på hjärnan

Tankar från natt till dag.
Levande drömmar som talar om framtiden.
Jag måste gå upp och snart strilar vattnet nedåt nacken, i ett försök att skölja bort gårdagen.
Jag möter dig, du frågar hur allting är och hur min dejt har gått.
Exalterat hör du varje detalj, med ögon som talar om glädje.
Mitt leende är förstrött, men inte falskt, och påsarna under ögonen är tydligare än förut.
För min mamma har cancer i hjärnan, och det finns inget jag kan göra åt det.

Jag gör din glädje till min, väl medveten om att jag kan krossa den på en sekund.
Tänk om du skulle höra vad jag har att säga.
Fikabrödet och den sötade kvargen försvinner i en iver över att vi i alla fall har varandra.
Ty, den här stunden är så ovetandes lycklig.
Ni alla skrattar och jag skrattar med er.
För vad ni inte vet är att min mamma har cancer i hjärnan, och det finns inget jag kan göra åt det.

Vi sitter i bilen, dagen är slut.
Snön slår emot framrutan och däcken slirar lätt i de hala svängarna.
De talar om en bräcklighet som ingen inser innan det är försent.
Men nu tänker jag på den varje dag.
Jag säger något roligt och du skrattar.
Men varför? Varför skrattar du?
Min mamma har ju cancer i hjärnan, och det finns inget jag kan göra åt det.

Jag kliver innanför dörren.
Du lägger till mig i ditt liv och jag känner en strimma av ljus.
Varför är den dämpad av dimma?
Där står ni nu i ett välkomnande spektakel.
En upplyftande social interaktion som lämnar mig full av energi.
Men så fort jag stänger dörren så minns jag.
Min mamma har cancer i hjärnan, och det finns inget jag kan göra åt det.

Jag ligger så tryggt i min säng.
Det är varmt och sövande, men jag kan inte sova!
För min mamma har cancer i hjärnan och det finns inget jag kan göra åt det.
Finns inget annat jag kan tänka på.
Inget annat jag drömmer om.
Inget annat än att hennes cancer ska bli min.
Så att mamma inte lider mer.
För att livet ändå inte är värt att leva om man inte kan ta hand om de man älskar.

Jag känner hur sorgen stiger i bröstet.
Men jag kan inte gråta.
Plågorna stannar kvar i kroppen.
För min mamma har cancer i hjärnan, och det finns ingenting jag kan göra för att rädda henne.

Författare:

Publicerat

Dela: