Carissimi daemonium

I den mörka korridoren befinner sig pojken
Ögon följer honom vart han än går
Ansikten stirrar honom rakt in i själen
De mest bekanta ansiktena känns som främlingars

Pojken springer snabbt bort från ansiktena
Vilket håll han springer åt spelar nu ingen roll
Overklighets känslan slukar pojken igen
Sinnet försvinner i en dagdröm

Sinnet är någon annanstans
Melodier från en fiol spelas i hörlurarna
Kroppen och sinnet kopplar i en sekund
En tår rinner ner över det uttryckslösa ansiktet

Känslan av ensamhet ökar i takt med klockvisaren
Pojken har aldrig lärt sig att visa hur han mår
Ensamheten avtar sakta i snöfallet
Att hjälpa sig själv på sitt sätt kan han inte längre motstå

De beniga händerna börjar bli blå
Pojken minns mannen han en gång nästan träffat
Förut var tanken otäck men den blir mer intressant för varje dag
Om jag tar mannens erbjudande så lovar han att allt blir bra



Författare:

Publicerat

Dela: