Där står jag

Där står jag. Vacker som en dag. Där går jag, ljudlöst och försiktigt tror jag men mina klackar avslöjar mig.
Där finns jag. Full av välbehag. I ena stunden. I andra stunden vänder jag ryggen mot det varma och på huk med ena handen för ögonen vågar jag mig ut i det mörka och okända. Likt ett barn. En röst från barndomen. Min egen. Jag är liten. Söt som socker. Orörd. Nyfikenhet. Jag växte. Blev lång. Blev grann. Blev omtalad. Vem är hon? Vem tror hon att hon är? Många killar ligger hon med. Kanske inte nu, men endast gudarna vet hur många hon varit med under årens lopp. Slår vad om att hon inte minns det själv. Så pratar dom. I sagans värld är jag prinsessan. Med det långa böljande håret. Det rena samvetet. Den oskuldsfulla kroppen. Jag fantiserar mig bort från sanningen. Om så blott för ett litet tag. Ett andetag eller två. Jag är någon annan. För den jag är just nu gör för ont att leva med. Men jag släpper henne inte. Inte fullt ut. Jag överger henne inte. Jag älskar henne. Men samtidigt föraktar jag den där sorgen hon bär på. Jag går längs gatan och några vänder sig om. Jag känner deras blickar i ryggen. Beundrande. Förundrande. Bedårande. Jag gav mig in i en värld jag gömt mig för i många år. Sanningen. Det onda möter det goda. Inom mig. Jag valde en annan väg än den jag först gav mig in på. Ett tungt bagage att bära. Där går jag. Stark som en oxe. Skör som en slända. Med människans överlevnadsinstinkt. Med kärlek omkring mig.

Där står jag.

Författare:

Publicerat

Dela: