Daydreams

Jag heter Gabriella och går i andra ring på musikgymnasiet. Jag hade precis fått reda på att jag och Nea, min bästa kompis sedan dagisåldern skulle få åka till USA och sjunga upp inför någon skivbolags direktör. Det är ungefär 2 veckor tills vi ska åka. Mamma som alltid är negativ till resor nästan förbjöd mig men pappa som är raka motsatsen till mamma övertygade mamma om att jag skulle få åka. Det var nog så hemma hos Nea också. Alla mammor är nog så.

Vi stod på flygplatsen och skulle precis checka in väskorna fick mamma nångon slags ångerkänsla att hon hade gått med på det här. Hon började gråta. Å gud va jag skämdes inför Nea och alla andra så vi skyndade och checka in väskorna och gå in i väntrummet. Bara för att slippa se mamma så här.

På flygplanet var vi förväntansfulla. Vi visste ju inte var vi skulle och så men det gick bättre när man har en kompis med sig. Då känner man sig tryggare.

Nu hade vi landat på New Yorks flygplats. Vi skulle hitta en kort liten knubbig person som höll en skylt där det stod Music-master. Där. Där bland vimlet av folk och resväskor stod han. En liten tjock sak med en skylt i famnen. Vi gick till honom och hälsade sedan gick vi ut på gatan till hans bil. En liten Ford. Trodde vi. Nej. Hjälp. Han svängde av och gick vidare en bit. Det var en limousin. Ska vi åka limousin? Vi satt oss i bilen och blev serverade champagne. Bilresan tycktes lång men var bara ungefär 2 km.

Han stannade till vid ett stort hus. Med darriga ben steg vi ur limousinen gick in till receptionen och presenterade oss och fick en skylt bestående av siffror runt våra halsar. Vi blev hänvisade att åka upp till våning 15 och rum 151. Med lätta händer knackade Nea på dörren. Vi stod där en stund tills vi hörde steg där inne. En lång medelålders man öppnade. Han bar skjorta och pressveckade byxor och en slips där det stod Glory Records. Richard Style hette han. Vi presenterade oss för 3:dje gången den här resan och han bad oss sitta ner. Han hade bokat ett rum till oss på ett hotell. Imorgon skulle vi provsjunga en låt som Glory Records låtskrivare hade skrivit. Fire Hotell hette den visst. Vi fick med oss en skiva med låten på och texterna så vi kunde kolla låten. Limousinen väntade på oss så att vi kunde åka till hotellet. Hotellet var minsann inte något vandrarhem precis. Nej, det var rena rama lyxhotellet. Vi hade till och med tillgång till en alldeles egen pool med rutschkana. Vi hade ett varsitt sovrum fast i samma ”lägenhet”.

På kvällen gick vi ut och åt. Självklart betalade Richard Style maten. Efter vi hade ätit lammkotlett och nån potatis som var kluven och stekt i massor av olja gick vi ut på stan och kollade. Varken jag eller Nea hade varit i New York förut.

I studion nästa dag stod vi och diskuterade med managern hur vi skulle lägga upp låten. Efter det var det dags att sjunga. Jag kände hur det pirrade till i magen. Jag är säker på att Nea också hade fjärilar i magen. Låten började och vi började sjunga. Det gick bra. Det tyckte jag faktiskt och managern tyckte också att det gick förvånansvärt bra för att vara första gången. Men vi tog om ch om igen flera gånger fasten det gick bra. Jag undrar vad dom ville med den här låten. Att vi skulle bli artister? Att låten skulle slå igen precis som Jennifer Lopez låtar?

Några dagar i studion och framsteg så kallade Mr. Style in oss på hans kontor. Han ville att vi till imorgon skulle hitta på ett gruppnamn för oss två. Den kvällen satt vi och skrev upp namn på en lång lista. Namnen blev allt ifrån Esculptura och Mascot men efter ett tag bestämde vi oss för Daydream. Mr. Style gillade namnet. När vi sen undrade varför vi skulle bilda ett gruppnamn sa managern att vi skulle bli deras nya grupp som skulle ta låten på list 1:orna. Vi blev överlyckliga.

Några dagar senare visade managern in oss i en fotostudio där vi skulle ta fotot till skivomslaget. Vi fick på oss några urläckra kläder. Jag fick en klänning som var ljuslila och en sorts keps till nätstrumpbyxor. Nea däremot fick en lång tröja som var ljusrosa och ett par byxor i lite mörkare nyans. Även hon fick en keps. Fotografen tog några kort och sen fick vi vara med och hjälpa till och välja ut två bilder som skulle vara med. Jag tyckte att en bild var ful. Det var det första kortet. Jag skulle aldrig gå med på att ha med det. Nea gillade det inte
heller. Istället tog vi ett kort då vi kastade upp kepsarna i luften och ett där vi låg på en stor puff. Några veckor senare var Daydreams singel ute i butiken och radiokanalerna var förtjust i låten. När vi gick på stan kände många igen oss och många gick fram till oss och ville ha autografer. Endel till och med gick och sjöng på refrängen ”I´m comming from the Fire Hotell ohohoh….” vi ringde våra föräldrar den kvällen och dom hade också hört låten och singeln hade släppts i Sverige också. Nu hade vi varit här i nästan 5 månader och det var dags på en liten turné här i USA där vi var störst. Vi var förband åt några stora artister och band. Tänka sig att Gabriella Lövf skulle bli stor artist i USA. Efter turnén ville vi åka hem. Vi hade varit här i nästan 6 månader nu och hemlängtan var stor. Singeln hade samlat ihop massa pengar också. Vi fick ungefär 100 000 kronor var nu och mer skulle det bli när singeln skulle släppas i övriga Europa.

Väl hemma igen och kul att vara tillbaka till gymnasiet. Bara några veckor kvar men då skulle jag ägna all tid åt mina kompisar och min familj innan sommarlovet för då var det dags för turné i Sverige.




© Louise

Skriven av: Louise