Den vita nötta bänken


Du sitter där på den vita nötta bänken
och din hud är fårad av livet
livet som du alltid älskat
men som lämnat spår i ditt vackra ansikte
En gång var du en ung flicka
dina ögon var som en blå sommarhimmel
och din hy glänste och var mjuk som sammet
Kindkotorna var höga och rosiga
och dina lockar slingrade sig runt ditt ansikte

Dina händer var mjuka och lena
och din röst var fyllig och varm
du sjöng alltid de vackraste sånger
och jag ville aldrig att du skulle sluta

Nu har din röst blivit tunn och svag
och dina ögon är grå och matta
dina kinder har tappat sin glans
och håret har en silvergrå färg
Livet var inte så snällt emot dig
men jag hörde dig aldrig klaga
Vi pratar om tiden som gått
och om den tid du har kvar
om alla minnen vi hade tillsammans

Nu måste jag gå ifrån dig
och du tar mina händer i dina
sen ser du på mig med en kärleksfull blick
Nu lämnar jag dig där på den nötta bänken
som jag minns att vi suttit många gånger
tillsammans med din hand i min
Jag ser en tår i din ögonvrå
den rinner sakta ner på din kind
men jag ser ser också ett leende
och jag glömmer dig aldrig

Författare:

Publicerat

Dela: