Drakblod

©Björn Kauppi 2005

Drakblod!

Det verkade inte vara Tolfasts dag, helt enkelt. Först hade spegeln spruckit när han tittade sig i den, sen hade gröten bränt vid. Möglet i hans hatt hade kommit tillbaka och dessutom låg ugglan död på farstubron. Nu kunde inget mer ske som kunde sänka hans humör ytterligare. Eller? Frågan han inte ville ha svar på hängde som ett stort svart moln över den mögliga, stukade hatten, synlig för alla som han var tvungen att besöka. Han klev ut i den uppvaknande stadens begynnande myller. Först ut att beskåda hans miserabla typ skulle Albrecht, alkemisten på Skarvargatan, bli.

Men vem var han då, Tolfast? Trollkarl såklart. Tills för bara några veckor sen hade han fullt upp med det gamla vanliga, ett par välsignelsebesvärjelser här, någon andeutdrivning här. Allt gick som smort. Ingen som klagade alls, kanske med tanke på att han ju faktiskt VAR trollkarl. Det första som gått snett var en mycket gammal och ovanlig ritual för att driva ut mjöldamm ur en nedlagd kvarn. Han hade med nöd och näppe lyckats släcka de tjugotal bränder som blivit resultatet, men det var nära. Obehagligt nära.

Det var väl inte så konstigt egentligen. Han lärde den sig när han var ungefär tio år gammal. Nu hade skägget grånat, han hade fått den där ihopsjunkna gången och den lömska blicken som utmärker en ärketrollkarl, och såg fram emot kanske hundra år som respekterad och fruktad invånare i staden. Dessutom var han snart 88 år gammal. Det andra var en riktigt pinsam tillställning. Han var inbjuden till ett bröllop och skulle stå för fyrverkerierna, men det gick också åt pipan. Återigen var det dags att släcka många små bränder på kort tid. Han kanske borde sadla om till eldstävjare på ålderns höst?

Med bedrövad uppsyn som han försökte omvandla till något respektingivande såg han ut som en besynnerlig korsning mellan gubbe med ålderskrämpor och kejsare med skoskav. Kort sagt: inte respektingivande alls. Det bleka diset som täckte staden i morgontimmarna dolde tacksamt alla tecken på svaghet, och han bultade lätt på Albrechts port. Alkemisten öppnade yrvaket och såg det breda brättet i dörren. Han bjöd sin gäst stiga in, vilket skedde med ovanlig snabbhet. Albrecht gäspade och tog genast upp den våg och den kulram med vilken han beräknade kostnader och vikter. Han betraktade Tolfast, som suckande tittade ut genom fönstret.

– Tolfast. Det vanliga?
– Hmm… jag tror jag tar det, ja… Nånting med trollkarlens hela uppsyn och beteende var liksom inte rätt, tänkte Albrecht för sig själv när han tog fram ingredienserna och började mäta upp. Skulle han chansa en fråga?
– Hur står det till?
– Alltså, i morse… började Tolfast trevande. Han såg sig lite tafatt runt, inte alls van att hantera situationen.
– Jo, alltså… Det var så märkligt, förstår du… Han sökte orden, men visste att det skulle låta märkligt. Folk kom ju till honom för att få råd, och så visste han inte själv vad han skulle göra. Tankarna malde innanför den rynkade pannan. Till slut bestämde han sig för att anförtro Albrecht sina problem.

Han berättade om de konstiga tillbuden veckorna innan och om hur han redan hört hur det pratades om att han förlorat stinget. Han nämnde inte nåt om osäkerheten och rädslan, eller nåt om maktlösheten han kände inför det som höll på att hända.

– Menar du att allt du gör resulterar i små bränder, flammor och eldsvådor? undrade Albrecht försiktigt. Han började genast se ett mönster.
– Precis! Det hela är riktigt pinsamt! Tolfast tryckte ner hatten så hårt över öronen att Albrecht darrade till av skräck. Irriterade trollkarlar var inte att leka med.
– Jag tror jag har läst om det här. Låt mig få konsultera mina böcker och kom tillbaka imorgon, så kanske jag kan hjälpa dig. Rösten avslöjade både nyfikenhet och iver. Rädslan för trollkarlen dolde han bakom det professionella yttre och han visade artigt sin besökare ut. Tolfast grymtade något som kunde tolkas som ett tack och förflyttade sig med raska steg mot sin nästa fasta punkt för dagen. När han slank iväg mellan husväggarna kunde Albrecht svära på att det slog gnistor om hans stövlar.



KAPITEL 2

Det var inte länge sedan allt gick som smort, grymtade Tolfast för sig själv när han hasade längs gränden, ner till Mor Mocca, den enda som nu kunde lysa upp hans tillvaro. Hon bryggde det mest otroliga kaffe, och gillade att ta hand om sina gäster. I hans eget fall var det alltid så att han fick en pläd (en riktigt prålig sak) värdig en kung, och ett stycke piptobak till pipan. Pipan var för övrigt hans käraste ägodel av någon outgrundlig anledning. Han log och tänkte på det där med pyrande glöd. Hur var det möjligt att det kunde var så lugnande? I vilket fall var tobaken OCH framförallt, det viktigaste, kaffet, bra. Han skyndade på sitt hasande.

Dråpslaget var direkt och dödande. Mor Mocca hade stängt. Plötsligt flammade det till från Tolfasts pipa. En halvmeters låga slog upp från den ebeholtz-färgade pipans kammare. Tolfast blev häpen, på gränsen till handfallen. Han tittade uppåt och insåg att hans hatt numera pyrde kring främre delen av brättet.
− Vad ända in i glödheta? muttrade Tolfast.
När han insåg hur dråplig kommentaren skulle ha tett sig för en utomstående log han, men bara i tre sekunder. Dagens första leende. Alltid något. Det tog sig, var det någon som hade sagt för länge sen. Något om mordbrand pilade förbi i Tolfasts huvud och han kom ihåg vad det var som gjort honom upprörd.

Han sprang runt till baksidan på huset och tittade in genom gluggarna som skulle föreställa fönster. Mor Mocca hade nämligen aldrig satt in några. Inte ett spår av liv syntes. Modfälld rättade han till hatten och harklade sig osäkert. Det där med oanade krafter hos trollkarlars artefakter hade han hört om, inget om pipor dock. Han tog långsamt ut pipan ur munnen och betraktade den. Den rykte fortfarande från hålet. Det fanns ingen tobak där, och hade heller inte funnits när elden sköt fram.

Han insåg till sin förvåning att han måste ha tillverkat spontanmagi, något han inte gjort på tiotals år och det var innan han disciplinerats på akademin. Som regel blev pojkar disciplinerade redan vid femton års ålder, men honom hade man inte fått styr på förrän han blivit tjugotvå. Han skakade misstroende på huvudet och började dra sig mot hemmets lugna vrå när en skrikande mansröst plötsligt väckte honom ur hans misär.

– Eld i staden! Bilda kedja! Eld i staden! Bilda kedja! skrek en myndig stämma och Tolfast såg ingen annan råd än att inställa sig som lagen påbjöd. Ett par minuter senare skickades de första spannarna vatten fram mot slutpunkten, någonstans ett par hundra meter fram. Om man inte hade sett någon som såg både skamsen och förbryllad ut samtidigt, var det bara att titta på Tolfast. Han hade kört ned hatten så långt att han knappt såg sina kedjebröder, och allra minst skulle han låta någon av dem se HANS uppsyn.

Branden släcktes tack och lov rätt snabbt, men det var mest beroende på att den smedja det gällde legat på jämt avstånd från två brunnar, och man fått till stånd två kedjor som släckte från varsitt håll. Vad det var som orsakat branden fick Tolfast reda på till eftermiddagen, då han gick förbi Smedsgillets lokaler på Smedjegatan (!).

De flesta lediga smeder tillbringade tid här då de inte var upptagna för att köpa järn, koppar eller tenn. De flesta hade suttit tysta och bara tittat ut mot staden, men en livlig diskussion satte igång om hur den ansvarige smeden skulle straffas, eftersom vederbörande hade klivit in i egen hög person. Han hade satt sig, alldeles uppbragt, och beställt in tre stånkor öl och en sup och skakat på huvudet som om han inte trodde på vad han just gått igenom. Folket lugnade ner sig, mest tack vare god uppfostran, och man frågade ut honom om vad som hänt.

Tydligen hade plötsligt en enorm eldsflamma från härden smekt hela innertaket med en gigantiskt låga och bälgarna blivit som besatta. Blåsbälgarna hade vräkt på med allt vad de höll för medan elden förtärde hela smedjan. Det var ren och skär magi, resonerade man. När Tolfast hade hört detta hade han hört nog, och för sin egen säkerhets skull sprang han de sista metrarna hem. Han kom in med andan i halsen och bommade för dörren. Tecknen fanns där och han gillade dem inte, än mindre förstod han dem, fast fakta grinade honom rätt upp i ansiktet. Fast det skulle han inte få veta förrän dagen efter, runt soluppgången.

Skriven av: Björn Kauppi