En regnig höstmorgon vid Himmelriksgränden

En regnig höstmorgon vid Himmelriksgränden

Utanför det kala, för mycket länge sen´vitmålade köksfönstret, regnar det. Och det förmodligen kalla regnets, spetsiga droppar, trummar hårt på raden av soptunnor, som står uppställda därnere på gården, lutande sig mot grannfastighetens spruckna, putsade tegelvägg.

Allt är grått denna dystra, taggiga höstmorgon och även jag känner mig trött och grå. Morgonseg och smådeppig lämnar jag min plats framför fönstret och går fram till det runda, brunbetsade köksbordet och slår mig ner på den gamla pinnstolen.

Där, på tallriken framför mig, ligger tabletterna, de eviga tabletterna som jag måste ta´, enligt doktorn.

Varför är så gott som alla medicinska tabletter vita?. Det har jag frågat mig många gånger. Men jag har aldrig fått nåt´ svar. Jag får väl ringa Pfizer och fråga.

Varanen, råttgiftet, är undantaget, den tabletten är ljust grön och den luktar pyton.

Jag tar min medicin och jag äter den evinnerliga, men nyttiga havregrynsgröten och jag brer´ mig ett par mackor. Precis som på instutitionerna tar jag äppelmos på gröten och ost och prickig korv på mackorna.

När jag har ätit min gröt och druckit min mjölk (' Bara två glas om dan´, kom i håg de´') återvänder jag till fönstret. Det regnar fortfarande men det har blivit en aning ljusare och det grådaskiga gryningsljuset når nästan ända ner, till bakgårdens

soptunnor och piskställningar.

Jag återvänder till stolen vid köksbordet och jag får svårt med att hålla igen ett bistert skratt, när jag får fatt i de smutsgrå, slafsiga gympadojorna, som har åkt in under bordet. Inte mycket att ha på fötterna i sådant här väder,

men - jag har ju inga andra...

Skriven av: Boris Söderberg