En saga till Therese

Ty hör på så skall jag tala om en tid för länge sen
om hur lyckan då fick komma, som förgången nu är den.
Ack att minnen än får värka, i en armes själ och bröst
kring den saknad jag nu känner att en gång fått hört din röst.
Dock att tala ger väl inget, det kan varje man förstå
men att ära sig vid handling ledd av kärlek gör dock få.

Den där aftonen en höstdag, då min kärlek visat sig
kom jag ridandes längs vägen men en värja in till mig.
Satt då välklädd högt i sadeln, med en ynglings kraft och log
Kunde enbart känna livslust, dock med strebert höghetsmod.

Upp på slottet var det storbal och där klev jag hastigt på
i alla pompa, ståt och välstånd ty av arma fanns de få
hur då tanken då fick driva, ”lägg din tid att här förmått”
att fått träffa nobel folket och förbättra så din lott.

Lät mig se, vad hände sedan, i den praktens storhet sal
jo kring niotid på kvällen skulle skulle greven hålla tal.
Presenterade familjen inför gäst från vitt och brett
men det enda jag kan minnas var att dottern hade lett.

Våra ögon skulle mötas, fastän hastigt, då och då
varje blick gav större intryck av en längtan känd därpå.
Valde senare i afton under molnens klara sken
att i parkens stämma möte då när aftonen blev sen.

”Vem är ni ack fagre yngling med en blick så ljuv och blid”,
var de ord som hon först sade över rosensnår så vid.
”Blått en kärlekslysten främling som vill träffa er igen
där två själar kan få mötas, komma närma var och en.”

”Bör nog ej”, gavs svar som hastigt med en tveksamt flickas flin
men då jag fick tid att tala, gavs det in med glädje min.
”När skall återseendet vi göra” fråga jag som återetjänst
”Nästa kväll vid stjärnljusklippan då dess namn gör den förtjänst”

Så den plats som hon fick stämma var en klippa brant och vid
med en vy som vackert täckte upplyst stad och mångt därvid.
Hon fick rida dit i doldhet för att se mig nattetid
och då orden fritt fick strömma tog den första kyssen vid.

Varje kväll vi återsågs där framtills lärkans morgonsång
och sånäktergal fick sjunga allt den vill all natten lång.
Ty dock ingeting fick hindra all den glöd som växte fram,
all passion och evig bärkraft som jag höll där i min famn.

Men i världen hölls vår kärlek, i blott tanke ren och hög
tills den dag jag kunde äkta med välsingelse som dög.
Men herr greven krävde självklart man av högre börd därvid
eller rikedomen hade som jag ännu ej kommit vid.

Åh fördömt att denna blomma, hon som hjälpte mig förstå
att ej börd ej penningsumma var en lycka att befå
och att kärlek till varrandra fick med henne bli min sed,
av allt hatet samt dess förveckling skulle skörda henne med

Ty en dag kring juldagsafton fick jag brev från fädershand
att få resa bort och kriga för min kung och fosterland
”Reser du ifrån vår kärlek all den ödmjukhet vi lärt
är vad våran djuphet blivit är dig då knapp något värt”

”Du har fel, min kära älskling”, sa jag då och såg bort på
all den is som låg läng havet som från klippan vi då såg.
Över dessa kalla böljor ligger möjlighetens hand
att få rikedomen röva och bli hjälte för ens land

Hon försjönk i djupa tårar då hon tryckte mig bort från
medan hon vek härdan genast för att rida där ifrån
Innan hon försvann från branten vände hon sig hastigt som
”minns mig väl sa hon i gråten, för jag vänder aldrig om”

”Men min kärasta” blev svaret, handling gör jag för vår tid
då med rikedomens frälsning jag får äkta dig invid.
” Jag skull hellre med dig rymma från min faders hårda hand
än att se dig segla bortom, härja vilt i främman land

Då du för med dig ett mörker som blott övertäcks med blod
skall jag sällan skövla tårar för ett bräckligt falskhets mod
Hellre lever jag vår kärlek i blott tanke samt med ord
än att låta kyrkans klockor ringa bröllop köpt i mord”


Den där natten blev en vånda, en fördrycken av dess slag
men till slut så kom den morgon och beslutat hade jag.
För jag kunde aldrig tänka att Therese hon må förmå
att mig så lätt kunna glömma och för alltid mig förgå.

Så jag sade ja till till striden, skepen stod vid Venheims kaj
då när isen börjat smälta då det närmade sig maj
Men likväl jag var vi slottet vid tillställningar ibland
och jo visst blev jag för lycklig då vi blickar gav varann.

Jo, jag tänke väl den kvällen innan resan lämnat stad
att hon kanske ändock älskar nu herr löjtnan värd i grad.
Och seså jag hade trott rätt denna kvällen jag fick mitt brev,
hör nu på de sista orden som Therese hon till mig skrev.

”Hur skall jag för er förklara dessa ord som då blev vid
den där kvällen utmed klippan som förändrar all vår tid.
Men som upptäckt kan jag inte glömma våra hjärtans bro
ändlös länk kring våra öden har förevigat min tro.

En vission om återträffen efter år jag här dig giv
bär nu med den brosch jag medsänt och bespara där med liv.
För med broschen vid ditt hjärtat kan du minnas väl ibland
att det band som vi vill forma skall du ära med din hand”

__

Ut till sjöss vi for i veckor, en armada stark och stor
till en land långt över havet var ett jämlikt folk där bor.
Vi kom fram vid sommars början, vinden förde oss mot land
med musköt och vassa värjor vi gick upp på främman strand.

Som besatta tog vi kriget var skärmytsling blev en lek
där vår lust till makt och storhet var vad slutligen mig svek.
Men det folket vi vill härska i dess eget trygga hem
var så starkt av egen vilja vi fick kämpa väl mot dem.

Det blev jämt och vi förstod då att vår seger blev nog dyr
men det var dock ett problem som, vi tog hand med små bestyr.
Ty vår kung klev upp en morgon skrev ett brev långt enda hem
där han krävde mera trupper samt resurser till ock dem.

Och de kom i tusentalen då de lydde väl hans svar
samt bevämpnade med yxor ifrån almogens förvar.
Ty att hålla denna styrka hade rikets styre sagt
att på enkla folkets bördor har vi kostnaden belagt.

Men att kamperna blev lång, dock vi vann vårt krig tillslut
och i huvudstaden fira, dricka vin till flottsalut.
Vi i officerarstaben blev belönta hedervärt
Blev här landets nya adel, till mig så så mycket värt.

Kunde härmed fara hemmåt med sigill av höga rang
Be till greven av vårt Venheim om hans dotters sköna hand.
Nästan två år efter ankomst var det dags att segla ut
ifrån krigens alla fasor, till jag trodde, lyckligt slut.

Ack så fel jag skulle ha mig denna dag då vi kom fram
en grå-regnig sommarmorgon vi for närma Venheim strand.
Allt läng kusten av vår rike där de fina slott förr stod
låg ruiner vi i fasa fick beskåda med rått mod.

Jag beslutade den dagen innan Venheim föll i syn
att i nattens svala dunkel gå i strand vid denna byn.
Efter någon timmes skogsgång, stod vi världshus,ett bebott
där min räddning blev då bladet vilket hängde på dess port.

”Här är ord från republiken, då med adelns blod blev fött
för de sista som ska komma ska ock bilan färga rött,
så se upp för kungafolket som med skepp ska komma hit
från ett krig som lät oss svälta ner i döden bit för bit...”

Så förfärad in till själen, vad för hat har nu vi lagt
som en grund för våra landsmän som förmodligt liv bragt.
Men då mins jag väl de orden som Therese för en gång sagt
”Då du för med dig ett mörker” var den tanke mig belagt.

Efter att jag kläder skiftat till en medborgares dräkt
slängde jag ifrån mig min väskan, länge funnits i min släkt
Med dock vissa saker medtag en del pengar i min börs
och ja visst, får aldrig glömma, den där broschen på mitt bröst.


I all dag och natt jag vandrat mot ett slott för länge sen,
jag fick skåda med mitt öga vill då se det nu igen.
Men vildvuxna törnrabatter längs en ogräs prydda gårdsgång
upp mot grevens slott så praktfullt, mins vi enbart nu i sång.

Stora hallen låg helt skövlad av allting som där var värt,
av att rikedom betrakta, ”ÅH THERESE VAD HAR JAG LÄRT”
Skrek så högt tills ropen hördes en bit bort mot närmasta hus
Kom strax väpnad man med värja, sökte valplats i mitt rus.

Bladen ljöd i höga ekon, han föll bak då jag högg till
han parerade dock skickligt men det krävdes mer därtill.
Då med hatet som jag skapat, nu med klarhet blev bemött,
då min värjspets mot hans mage, fördes han till allting dött.

Stal hans häst och red till skogen där jag väntade tills natt,
till Therese vars rum jag sprang till, där vid fönsterbord jag satt.
Fick då syn på hennes dagbok som nu låg där i en hög,
mot en smutsig stol längs väggen det var knappt en plats som dög.

”Åh i afton kom gardister för att föra far bortfrån
ner till torga rättegången under skrik och hatfullt hån.
Han till morgonen blir dömda med all resten av vår släkt
att vid söndagsmorgon huggas med all giljotinens skräck.

Tårar tagit slut nu redan har en sorg nu djup inom,
varför kan ej du min älskling vara hos mig just som dom-
dära kvällarna vid klippan utvid stjärljusbrantens ven,
då vår kärlek var som vackrast under molnens klara sken.

För nu ligger enbart ätter och försspills vid Hades lust
för det krig som skulle föras som ej jag vill kalla just.
Och då tiderna vad fina fann jag minnen i min sång
medan nu enbart det kan göras längs en kyrkogårdens gång.

Men seså, åh tack skall sägas, för imorgon bli jag fri,
då all sorg skall mig försvinna glömmas bort allt som var vi.
För den hjälp skall folket ge mig, då jag tillhör fars mins ätt,
då schvotten de mig föra och därpå mitt liv besläckt.”

Med de orden jag var tvungen under skrik och djävulston
att bege mig ner till griftgård för att se om hon förskon,
eller låg där med de andra, snälla fader, hör nu mig
när jag ber för min livs kärlek, jag nu vänder mig till dig.

På var gravsten jag fick läsa, men ett hopp som snart var dött,
tills den sista raden funno, där jag slutet hade mött
”MIN THERESE VAD HAR DE GJOT DIG, DINA SPÄDA ANLETSDRAG
VAR DET DETTA VÄRLDEN GAV DIG, NEJ ÅH NEJ DET VAR JU JAG”


Mina tjut förgick i timmar blev då hörda säkerligen
Då när näktergalen fortfort med sin sång, som då, igen
Då vid läkarnas första toner när den natten var förång
skulle stora skaror fotfolk höra vid min sorgens sång.

Blev då gripen där på platsen, förd mot toget dan därpå
där jag dömdes rätt och riktigt, för min dygt mot allt för få.
Så jag fick i cellen vänta tills de förde med mig ut,
till den bila som mig väntat för att föra mig mot slut

Jag här står jag nu kring de massor, nu i dimmig morgonbris
har nu levat klar mitt liv här, åh har nog då blivit vis.
För se detta var min saga om en tid för längesen,
hur en lycka jag förstörde genom övermod till den.

Ack att minen än får värka men nu tas de snart nog ut,
hur den kärlek som vi kände aldrig fick ett kärt beslut
Min Therese jag ser dig ännu då mitt torg snart blivit fyllt,
där min avrättning skall hurras för en frihetsdröm förgylld

Jämlikhet skall världen hyll när min tid är nu förbi
”ÅH THERESE DU ÄR MIN ÄNDA, SKREK JAG HÖGT VAR ÄR NU VI”
MINA BRÖDER HÖR MIN TALAN DENNA KVINNA HAR MIG LÄRT
ATT DÅ KÄRLEKEN FÖRKASTAS FÅR MAN LOTT SOM FÖGA VÄRT”

Mina sista ord nu ljudat nu jag stänger ögonlock
och med huvudet nedböja, minns jag då vad jag förgått.
Att i broderskap fått leva fritt med dig i enkelhet
var den tanke du ju hade som jag hastigt mig förslet
att i skogens vackra gläntor, dansa med dig aftonvals
ty iställe nu förtystas,
då de högg nu av min hals...

Skriven av: Henrik Sundin