En utstötts tragiska liv........

Har du gjort någonting riktigt dumt någon gång?
Någonting du helst skulle vilja glömma, stryka ett sträck över och försvinna?
Det har jag. Det är därför jag skriver det här.

Visst, jag har alltid hatat min kropp, men inte förrän förra sommaren slog det mej hur otroligt ful man kan vara.
Det var så det började...

Ibland kan jag tro att jag kan se in i framtiden. På skolavslutningen kändes det som om någonting skulle bli helt fel, men jag visste bara inte vad.
Jag var rädd, men försökte tvinga bort mina misstankar och hålla huvudet högt.
Jag hade en sådan där känsla av att det var någonting i luften, något som skulle hända som skulle göra mig ledsen.

Sommar lovet började väl ganska bra. Jag var med mina kompisar i bland och vi hade kul ihop. Men efter några veckor hände någonting underligt... Mina vänner undvek mig mer och mer och höll sig borta från mig. När jag ringde dem så kunde de inte träffa mig för att de skulle göra tusentals andra saker.

En annan sak den sommaren var att jag hade lovat mig själv att bli smal.
Inte tänkte jag skämmas för att visa mig i badkläder längre. Jag började cykla. Cyklade väldigt mycket. Varje dag praktiskt taget. Samtidigt fortsatte det där med kompisarna. Det var som när jag varje gång ringde dem och de sa att de var upptagna var som en lättnad på något vis. Då tänkte jag så här: ' Då kan jag lika gärna cykla ett tag i stället , efter som jag ändå inte har någonting att göra'
Men samtidigt kände jag också hur ensam jag kände mig. Efter varje samtal i telefonen lade jag dyster på luren, sakta, med tårar i ögonen. Jag kände mig helt bortglömd.

Det var då den där känslan växte i mig. Den känslan att jag skulle visa mig stark på något vis. Jag ville lysa.
Och det sättet som skedde för mig att visa mig stark skulle bli att visa att jag kunde bli smal, eller snygg.
Jag hade börjat sluta äta onyttigt och det var inget fel på det, jag gillade det.
Men när jag till slut ställde mig på vågen och såg att jag inte hade gått ner något, även fast jag cyklat varje dag och ätit mycket nyttigt, blev jag förtvivlad.
Det var då jag började lägga av med vissa mål. Ibland åt jag ingen frukost, ibland jätte lite på lunchen och så vidare. Det blev en vana. Och att cykla långa turer varje dag blev maniskt.
Om jag någon dag hoppade över cyklingen så blev jag arg och besviken på mig själv. Det kändes som om jag hade misslyckats.
Mina vänner var långt bort vid det laget. Jag kände att de inte ville ha med mig att göra så jag vågade inte prata med dem. Jag var rädd att jag bara skulle bli sårad.
Väl när sommarlovet var över hade jag bara gått ner ett kilo, och jag som var på jakt efter ännu mer viktminskning , blev åter igen besviken på mig själv.
När skolan började var allt en stor katastrof.
Mina vänner tittade inte ens på mig längre. De hade börjat vara med dem populära i klassen och de var helt förbytta. Alla utom en. Jag hade en kompis under första halvåret. Hon är den som har betytt väldigt mycket för mig under den svåra tid som jag har gått igenom. Jag grät nästan varje dag i skolan den första skolveckan.
Jag var helt förtvivlad över mina gamla kompisars beteenden.
Jag hade fått en lapp där det stod varför. Jag dög inte, jag var för töntig.
De ville förnya sig på högstadiet, nu när vi började sjuan. Inte kunde de va med en sån barnslig person som mig.
Mitt hjärta var krossat och nu slutade jag äta i skolan. Den där starka känslan av att visa att jag minsann också kunde bara växte i mig. Ganska snabbt hade jag gått ner 3-4 kilo till. Jag började bråka med mina föräldrar mycket.
De var visserligen oroliga för mig, men jag tyckte att de bara överreagerade.
De tyckte att jag hade blivit jätte smal, medan jag såg mig själv som en tjock kossa. Nu kände jag mig ännu mer ensam när jag inte hade så bra kontakt med mamma och pappa eller mina syskon längre.
När jag gått ner ca 7 kilo tvingade de med mig till hälsokontroll och efter som mitt hjärta börjat slagit mycket saktare, var det ett klart tecken på viktminskning, och mina föräldrar var helt säkra på att jag blivit sjuk.
När jag först hörde deras misstanke om anorexi skrattade jag. Sure, jag hade fått anorexi! Det var väl bara smala tjejer som hade anorexi? Sådana som såg ut som ett skelett? Jag vägrade acceptera sanningen.
Jag förstår knappt över hur jag tänkte då, det känns som om det var jätte länge sedan, men ändå minns jag det mycket väl.
Efter hälsoundersökningen började mina föräldrar och jag åka till en ungdoms motagning en gång i veckan.
Det gjorde mig verkligen inte mycket gladare. Jag kände aldrig att jag fick säga hur jag kände det. Dem behandlade mig som om jag var en exakt likadan robot som de andra, att jag var helt sinnesvrickad och inte hade några känslor. Så efter några besök vägrade jag prata med dem. Allt var så kasst att jag började prova att skära mig, eller vad man nu ska kalla det. Jag tog en sax, klippte upp ett sår i handleden och började klippa ännu djupare och gräva runt i såret. Det var skönt, men det gjorde ont samtidigt. Jag gjorde det inte så ofta. Jag tror jag gjorde det bara tre fyra gånger innan jul.
Men i slutet av höstterminen hände någonting jag verkligen blev glad för.
Mina gamla vänner hade bett om förlåtelse och ville vara med oss igen. De hade inte trivts att vara med dem andra, och de visste inte varför de igentigen dumpade mig och min kompis. Men jag tror att de också kanske hade en samma känsla som jag: Att vilja visa sig stark, eller lysa.
Jag ville inte förlåta dem först. Men sedan efter ett tag förstod jag att de inte bluffade. De hade saknat oss. Mycket.
Det var den lyckligaste stunden jag hade varit med om under hela terminen.
Jag var så lycklig att få tillbaka mina vänner igen.
Men det gjorde ändå inte sjukdomen bättre, men jag hade inte lika svårt att äta längre. På julafton gick de mycket bättre än jag trott. Vi hade det trevligt tillsammans.
Jag glömde för en gång skull bort mina problem ett tag.
Varje gång jag hade gått ner i vikt var mamma och pappa förbannade och jag lycklig men ledsen på samma gång, jag ville inte göra mina föräldrar besvikna, men inte heller mig själv besviken.
Varje gång jag gått upp i vikt var de glada och jag förtvivlad. Ibland fick jag sådana där sammanbrott igen och tog fram saxen.
Den andra eller tredje månaden på 2004 hade jag gått upp fem kilon från det jag vägde då jag vägde som allra minst. Vi hade då slutat att åka in till ungdoms mottagning, vilket jag mådde bättre av. Vi hade gjort upp en överrännskommelse jag och mina föräldrar. Ända sedan den överrännskommelsen gjordes har jag mått bättre , och jag tror , eller vet också att mitt beteende också är mycket friskare. Kanske inte helt frisk som jag var förut, men ändå så pass att jag mår mycket bättre och inte längre får skuldkänslor av att äta eller inte röra mig.
Och det är faktiskt mycket skönt. Nu för tiden har jag också börjat tycka om att köpa kläder, vilket jag aldrig gjort förut. Jag vill inte erkänna det, men jag tycker faktiskt om min kropp, nåja kanske inte super mycket, men ganska mycket. Men så kan jag fortfarande känna att jag är rädd att förlora min kropp ,att jag inte vill gå upp mer.
Men det är väl någonting som försvinner med tiden.
Nu har jag mycket roligare med min familj, och jag tror de tycker mycket mer om mig nu än vad de gjorde förut. Igentigen önskar jag att vi alla kunde börja om från början.
Jag är inte heller ledsen lika mycket längre, vilket också är en fördel. Jag kan ha roligt med mina kompisar och träna. Jag känner mig tusen gånger friare och gladare nu än vad jag gjorde i början av hösttermminen.
Fast fortfarande kan jag känna att jag är bunden och att det kan kännas att mina föräldrar kan vara misstänksamma så fort jag gör någonting som jag gjorde förut. Det kan ibland kännas som om de glor på mig eller flåsar mig i nacken och kontrollerar saker jag gör, som en chef över de som ligger under. Men de vill säkert bara att saker inte ska upprepa sig...
Men jag skulle aldrig orka gå igenom det igen. Då tar jag mycket hellre livet av mig.
Nu förtiden så är allting nästan som det var innan allting startade och det är bra.
Snart är det sommarlov igen och jag fasar för det. Det känns som om jag har fått fobi för sommarlov, eller lov i huvudtaget. Det är nog mest för att jag är rädd för att bli ensam och börja fantisera konstiga tankar igen...

Skriven av: frida