Ett år av mitt liv

Ett år av mitt liv

En kall vind drog hennes medvetande till verkligheten för en stund där hon satt vid stranden med en filt virad tätt om kroppen. Hon rös till när den letade sig in
under mössan och vidare ner mot halsen. Hon blickade ut mot den snötäckta vattenytan som döljde ett tjockt lager med is under sig. Allt var lugnt och skönt förutom vinden som ilade kall runtomkring. Hon sträckte sakta handen efter termosen med varm choklad, och hällde med skakande hand upp lite i en kopp. Sedan förde hon den varmt osande chokladen mot munnen och kände värmen följa strupen ända ner till magen. Vintern hade kommit för 4 veckor sedan och den hade kommit för att stanna. Hon mindes julafton utan snö, och hon hade varit så besviken då det inte kommit någon. Men det fick hon igen i mellandagarna, och visst var det härligt med snö. Hon drack upp den sista klunken med choklad och drog sedan filten närmare sig igen. Hon andades in den friska luften och kände lungorna kylas ner. Det bästa som fanns var att bara sitta ute i naturen och känna lugnet, och tystnaden som omslöt en. Inga bilar, inga människor, inget tjat om ditt och datt. Man bara satt där, och tänkte på sitt liv, på allt som händer runtomkring. Hon reste på sig.
– Det är dags att gå in, tänkte hon.

Hon vaknade morgonen dagen därpå och strök håret ur ansiktet medan hon såg solens strålar tränga in genom persiennerna. Det gjorde livet lite mer värt att leva. Efter det som hänt förra veckan kunde hon inte se mer ljus än minsta möjliga. Hennes medvetande såg alltid hans läppar, hans underbara hår, hans sprudlande ögon och hans eviga leende. Hur kunde hon få ut de där bilderna? Hon ville på ett sätt ha dem kvar, hon älskade dem. Men samtidigt ville hon att de skulle försvinna, de upptog hela hennes minne, hennes liv präglades av dem. Det kom scener förbi flygande då och då. Som när de hade träffats första gången, hans otroliga leende. Som den gången de hade sovit i tält vid en strand och haft en helt underbar helg tillsammans. Det var slut med det nu, han hade flyttat. De hade gråtit i varandras famn, och kysst varandra farväl. De skulle aldrig mer träffas så som de gjort. Hans föräldrar hade sagt hejdå och så hade de farit till flygplatsen. Den flygplats som skulle ta mitt livs kärlek till andra sidan Atlanten, till USA. Tårarna började tränga fram igen och hon snyftade. Vad kunde de hitta på nu? Han hade säkert fixat sitt nya rum i deras nya hus, och han hade säkert redan hittat nya vänner. Han var ju sån, hennes Anders, han fick alla att lyssna, alla att se upp och tänka wow. Själv låg hon ensam i sin säng och grät tyst. Hon strök tårarna ur ansiktet och torkade handflatan på kudden. Hon hade bestämt sig för att gå upp och äta lite frukost i alla fall.

Efter frukosten gick hon sakta upp till sitt instängda rum igen och satte sig på sängkanten. Hon behövde verkligen luft. Hela natten och kvällen innan hade hon legat i sängen och lyssnat på musik samtidigt som hon tyckt synd om sig själv. Hon hade funderat på vad Anders gjorde nu, och om han tänkte på henne så som hon tänkte på honom. Varför kunde hon inte gå vidare? Hon visste att det skulle bli såhär, de skulle ju aldrig kunna vara tillsammans när de bodde så långt ifrån varandra. Efter 1,5 år var det svårt att inse. Hon älskade honom lika mycket nu som hon hade gjort när de träffats. Alla varför var inte så konstiga egentligen. Men nu längtade hon verkligen ut. Så hon drog på sig en tjock stickad tröja och gick ner för att ta på sig och gå ut.

Solen glänste i vattnet bredvid stigen hon gick på och fåglarna kvittrade svagt uppe i träden. Kunde våren vara på väg nu äntligen. Hon nynnade svagt på en melodi hennes mamma hade sjungit för henne när hon var barn. Doften av frisk luft och känslan av att vara fri gjorde henne gladare. Medan hon strövade fram i skogsbrynet tänkte hon på vad hon skulle hitta på i sommar. Det var alltid lika roligt att planera vad man skulle se fram emot hela våren. Hon skulle jobba som badvakt nere vid stranden, med Lydia och Hannes precis som förra året. Ända skillnaden detta året skulle vara att inte Anders kom med glass när de hade rast. Han skulle inte se på henne och skoja om att hon var underbarare än glassen han åt. Annars visste hon inte vad hon skulle göra. Det var så svårt att veta. Hon kanske skulle fråga Annika om de skulle dra ner till Västervik en vecka och sola och bada. Det kunde ju bli riktigt mysigt. Hon skulle nog ta och göra det. Plötsligt dök det upp en människa bakom hörnet, men ingen av dem hann märka det förens de krockade. Det ända hon kände var hur hon slungades bakåt och smärtan i bakhuvudet. Hon öppnade sakta ögonen och tittade upp på den blå himmeln. Hon hörde en röst som frågade hur det var med henne, men hon kunde inte se vem det var. Hon försökte resa sig upp och då kände hon händer som hjälpte henne upp. Hon slog en blick bak och såg att det var en kille som höll ett stadigt tag om henne. Han såg skrämd ut, han var troligtvis lika chockad som hon.
– Hur gick det, frågade han?

Hon kisade mot solens strålar medan hon pratade med Kristian, för det var så han hette, killen hon hade krockat med. Han skrattade härligt när hon sa något ironiskt, och hon log smått. Efter en timmes promenad tillsammans kom de fram till hennes hus. Hon frågade om han hade lust att hänga med in, och ja, det hade han faktiskt! Hon gjorde i ordning 2 koppar te, och tinade ett par bullar. De satte sig vid tv: n och pratade medan de avnjöt värmen av teet som fyllde dem. Hon kände att hon trivdes i hans sällskap, och hon slappnade av…

Skriven av: Malin Gustafsson