Ett boxarliv i Västerås

Jag gillar inte boxning. Det är bara smuts och förnedring. Även så, du vet inte vad stolthet är förrän du känt en boxare. Som om du är på skid row och allt du har är dina muskler. Det vär vad dom lärde mig i Västerås på sent 90 tal. Nyflyttad och okunnig om gatans lag. Stick härifrån tyckte dom. Du är inte från gatan. Gav mig bara blåtiror och näsblod, ständig förnedring. Men så småningom med blod svett och tårar kunde även jag förtjäna respekt. Men jag fick ingenting ut av det fast jag gav allt. Och nu står jag här på gatukanten utan allting utom min stolthet och mina muskler. Och förhoppningsvis visare för nu har jag börjat med karate. Det är rent och uppbyggande där boxningen var nerbrytande. Morgonsolen reser sig över västerås. Staden håller på att vakna. Min flickvän sover ännu. Dags för min löpningsrunda runt Västerås industrikvarter.

Författare:

Publicerat

Dela: