Fördärvad

Det står ingen på din plats. Den är öde och inget fyller dess tomrum. Nu kan vinden fläkta där din rygg för hindrade dess framfart. Nu bränner solen marken där din skugga för gav den svalka. Avsaknad av något som aldrig hörde mig till är skrattretande och samtidigt så tärande. Jag lovade mig själv att inte skapa en verklighet ur tomma intet. Men det växte fram hur jag än vände mig bort. Nu står den där, så närvarande som den kan bli och kastar sina långa skuggor över mitt desperata försök att ignorera. Står där Utan att någonsin ha funnits.

Mina sinnen verkar bli min död. De skapar, och lyssnar, luktar och ser något som aldrig någonsin kommer existera. De spelar mig spratt som ostämt klingar illa även i de mest tondöva öron. De är falska och vilseledande och lockar mig mer än något jag tidigare vetat. Låt mig vara, jag ber. På böjda smutsiga knän bönar jag om frihet från detta luftburna fängelse. Detta leder ingen vart. Detta ger mig inget. Detta kommer jag inte undan.

Den styrka jag trodde jag bar så lätt finns inte längre. Den verkar ha tynat bort i samma takt som din närvaro slog rot i det som är jag, och nu livnär sig utan samvete på mina försök att se vidare. Det som förr var av vikt driver nu iväg med vinden och det som jag med förakt såg bort från tar nu upp hela mitt synfält. Du är som solen i ögonen, ljus och underbar men förblindande. Du är som en svalkande bris som blåser sand i mitt ansikte. Jag drunknar efter en lång torka i det skyfall som är du, som en naturkraft. Oundviklig, livsnödvändig och dödlig. Inget kommer bli sig likt nu när jag är fördärvad.

Författare:

Publicerat

Dela: