Havet Speglar Vatten,Över öppna havet,Till Karin Boye,Ensamma själar,Till en höstmelodi,och Skuggor av ljus.

havet speglar vatten


i allt vatten finns en spegel av havets-
fundament,romantiken och evigheten
alla speglar fångar tidens flöde
i den hand som gud ger.



varje vattendroppe som upplöses
är en spegel av havets oändlighet
är en liten del av ett vattendrag
som blir en damm,och en å och en älv
och sedan det stora havet.



som en människa växer och blir större
och som allt blir gammalt
men ligger ännu ungt och
är källan till evig ungdom.



havet ger dig mod,och ger dig
friska anletsdrag,i havet finner du
dig själv på djupet av och inom
till det yttre,och det inre själsgemenskap
i det skarpa ljuset skär det genom hela formen.




havet speglar vatten och du vadar i
på stället,ingen tid och inget rum
bara friden sänker sig ner över
dig och modern som är sol
kysser din panna.



och månen kyler dig,är en skugga
som hugsvalar alla brännpunkter
du skär igenom vattenytan
blandar dig med elementen
och vaskar fram de olösliga banden
mellan dig o alltet.




du finner botten av dig själv
du rinner vatten,och kastar alla
orden över land.



kenneth insulahn





till en höstmelodi



hösten är inte enbart,fallande ljudlösa
löv som singlar i luften för att
plötsligt falla till evig ro.



det är där vi sitter med
rykande koppar fyllda med te
läsande,filosoferande över en bok
med rötterna i djupet.



hösten melodi är poesi,en allvarlig
men ändå en viss ironi,en glimt
i ögonvrån och inte alls bara en
melodi om mörker som sluter
tät runt husen.



hösten är en cello,fylld med vemod
när stråken möter strängen
ger den hösten melodi
och en vidare mening.



vi kommer närmare intill
där sommarens flyktiga tankar
sprang förbi,allt det tidigare
fördolda stiger fram och får ljus.



alla trådar finner sig vara
vid samma källa,där ursprunget
fått dem att komma till lugn
och för att stranda i sig själva.



det är där vi finns,med eftertänksamhet
i efterföljd,våra steg möter marken
med ett närmare intill och vi hör
höstens melodi i våra öronsnäckor.



kenneth insulahn





ensamma själar



i skuggorna när mörkret faller vandrar några
ensamma själar
utan egentligt mål för sin vandring
bara i sällskap med sin egen skugga
försöker de ändå att värna sin
intigritet.



ensamma själar vandrar aldrig i mörker
bara vilar under strängare lagar
och ett djupare skeende berör deras inre
likt en lyra som fångat ljuden
från något vi ej alls förstår.



ensamma själar vandrar till en ensam
fiol,ett långsamt virvlande till toner
som håller sig kvar
sakta dröjande och ett våldsamt crecendo
som upplöses i skuggornas dal.



under och över spinner alla de
tidiga dagar innan skuggorna
fallit,vandrar ensamma själar
gömmer sig själva,medan hjulen rullar
igång,och själens färger förbleknar.



ensamma själar vandrar aldrig i samma spår
sökande något utanför sig själva
en tankegång för en blomma
som slaget ut i fullaste blom
ett fallade löv och en cello
illustrerar vandrarens ensamma gång.




Ensamma själar aldrig att någon
egentligen ser dem,bara med sinnena öppna
ges intrycken färger och kulörer till en vidare sfär.



så tolka in allt du behöver och allt som berör
innan du vänder,och se något djupare innanför
skalet medan musiken ännu finns kvar.




kenneth insulahn





till karin boye




din spröda röst ett stilla vårregn
genomtränger,så ljus och vacker
klar och fulltonig.



bara en röst i dimman,som när en
klocka kastar ljudvågor
och marken skälver till.



över landen sprider orden sitt
hemliga väsen och finner
sig själva.



och allena står du där
med dig själv
i tankens rena klarhet.



kenneth insulahn






över öppna havet




över djupen,över havet finns ett
land,där är himlen alltid blå
där är taket högt och
bortom horisonten.



över öppna havet finns en dörr
och en port till frihet
där bottnar själen
i en rymd av harmoni.



på en strand vid havet
går du ensam
och längtan blir en bro
över öppna havet,intill dig.



och med rymden utom dig
bygger du ett slott av sand
och leken är en fantasi
ett land som blir en utopi av drömmar.




och vinden kastar byar av ett
öppet hav,och till musik
av vågorna strandar de vid
landet bortom allt.



vid ett öppet hav en bit
av universum
seglar du med alla drömmar
format till ett brev.



över öppna havet bor en fantasi
och ett luftslott på en strand
med ett snäckskal bygger du
din längtan,och solen är en lampa ovanför.



kenneth insulahn






skuggor av ljus




inom och utom djupet av din egen skugga
försvinner alla spår,under ljuset och i skuggornas
brytning finns inte tiden
bara evighetens mönster
når fram till det som är i mellan tingen.



och i spelet mellan skuggor finns du
dansande till en strumplös orkester
inom och utom dig själv
bara med skuggorna samlade till en
bottenlös känning av det större och
mindre i karmat.



in från mörker till ditt eget ljus
in igen,skuggor bryter ljus
samlat till en ö,där bara
mönster av ett spår finns kvar
tills allting öppnar de portar
som utestängt brytningen i dig själv.





kenneth insulahn


havet speglar vatten


i allt vatten finns en spegel av havets-
fundament,romantiken och evigheten
alla speglar fångar tidens flöde
i den hand som gud ger.



varje vattendroppe som upplöses
är en spegel av havets oändlighet
är en liten del av ett vattendrag
som blir en damm,och en å och en älv
och sedan det stora havet.



som en människa växer och blir större
och som allt blir gammalt
men ligger ännu ungt och
är källan till evig ungdom.



havet ger dig mod,och ger dig
friska anletsdrag,i havet finner du
dig själv på djupet av och inom
till det yttre,och det inre själsgemenskap
i det skarpa ljuset skär det genom hela formen.




havet speglar vatten och du vadar i
på stället,ingen tid och inget rum
bara friden sänker sig ner över
dig och modern som är sol
kysser din panna.



och månen kyler dig,är en skugga
som hugsvalar alla brännpunkter
du skär igenom vattenytan
blandar dig med elementen
och vaskar fram de olösliga banden
mellan dig o alltet.




du finner botten av dig själv
du rinner vatten,och kastar alla
orden över land.



kenneth insulahn





till en höstmelodi



hösten är inte enbart,fallande ljudlösa
löv som singlar i luften för att
plötsligt falla till evig ro.



det är där vi sitter med
rykande koppar fyllda med te
läsande,filosoferande över en bok
med rötterna i djupet.



hösten melodi är poesi,en allvarlig
men ändå en viss ironi,en glimt
i ögonvrån och inte alls bara en
melodi om mörker som sluter
tät runt husen.



hösten är en cello,fylld med vemod
när stråken möter strängen
ger den hösten melodi
och en vidare mening.



vi kommer närmare intill
där sommarens flyktiga tankar
sprang förbi,allt det tidigare
fördolda stiger fram och får ljus.



alla trådar finner sig vara
vid samma källa,där ursprunget
fått dem att komma till lugn
och för att stranda i sig själva.



det är där vi finns,med eftertänksamhet
i efterföljd,våra steg möter marken
med ett närmare intill och vi hör
höstens melodi i våra öronsnäckor.



kenneth insulahn





ensamma själar



i skuggorna när mörkret faller vandrar några
ensamma själar
utan egentligt mål för sin vandring
bara i sällskap med sin egen skugga
försöker de ändå att värna sin
intigritet.



ensamma själar vandrar aldrig i mörker
bara vilar under strängare lagar
och ett djupare skeende berör deras inre
likt en lyra som fångat ljuden
från något vi ej alls förstår.



ensamma själar vandrar till en ensam
fiol,ett långsamt virvlande till toner
som håller sig kvar
sakta dröjande och ett våldsamt crecendo
som upplöses i skuggornas dal.



under och över spinner alla de
tidiga dagar innan skuggorna
fallit,vandrar ensamma själar
gömmer sig själva,medan hjulen rullar
igång,och själens färger förbleknar.



ensamma själar vandrar aldrig i samma spår
sökande något utanför sig själva
en tankegång för en blomma
som slaget ut i fullaste blom
ett fallade löv och en cello
illustrerar vandrarens ensamma gång.




Ensamma själar aldrig att någon
egentligen ser dem,bara med sinnena öppna
ges intrycken färger och kulörer till en vidare sfär.



så tolka in allt du behöver och allt som berör
innan du vänder,och se något djupare innanför
skalet medan musiken ännu finns kvar.




kenneth insulahn





till karin boye




din spröda röst ett stilla vårregn
genomtränger,så ljus och vacker
klar och fulltonig.



bara en röst i dimman,som när en
klocka kastar ljudvågor
och marken skälver till.



över landen sprider orden sitt
hemliga väsen och finner
sig själva.



och allena står du där
med dig själv
i tankens rena klarhet.



kenneth insulahn






över öppna havet




över djupen,över havet finns ett
land,där är himlen alltid blå
där är taket högt och
bortom horisonten.



över öppna havet finns en dörr
och en port till frihet
där bottnar själen
i en rymd av harmoni.



på en strand vid havet
går du ensam
och längtan blir en bro
över öppna havet,intill dig.



och med rymden utom dig
bygger du ett slott av sand
och leken är en fantasi
ett land som blir en utopi av drömmar.




och vinden kastar byar av ett
öppet hav,och till musik
av vågorna strandar de vid
landet bortom allt.



vid ett öppet hav en bit
av universum
seglar du med alla drömmar
format till ett brev.



över öppna havet bor en fantasi
och ett luftslott på en strand
med ett snäckskal bygger du
din längtan,och solen är en lampa ovanför.



kenneth insulahn






skuggor av ljus




inom och utom djupet av din egen skugga
försvinner alla spår,under ljuset och i skuggornas
brytning finns inte tiden
bara evighetens mönster
når fram till det som är i mellan tingen.



och i spelet mellan skuggor finns du
dansande till en strumplös orkester
inom och utom dig själv
bara med skuggorna samlade till en
bottenlös känning av det större och
mindre i karmat.



in från mörker till ditt eget ljus
in igen,skuggor bryter ljus
samlat till en ö,där bara
mönster av ett spår finns kvar
tills allting öppnar de portar
som utestängt brytningen i dig själv.





kenneth insulahn

Skriven av: Kenneth Insulahn