I rännstenen

Där ligger du i dvala,
som en rejält berusad svala,
utan förmåga att tala,
vi hade det liksom på känn.
Lycklig du var men ned dig gick,
tog ett glas för mycket sa hick,
ännu en sliten men glad prick,
jag kunde kanske räddat dig än.
Nu har du rusat långt från vägen den smala,
med utsikter långt bortom skrala,
begravd av det sociala,
min allra käraste vän.

Författare:

Publicerat

Dela: