Kärleken fanns inte där

Kärleken bara rann ur. Jag kunde inte hjälpa det. Jag var inte beredd. Du stod och höll om mig, i kylan, jag var så kall, du var så varm. Ena sekunden kände jag mig trygg att ha dig så nära, att känna din varma kropp, att känna ditt huvud vila mot min axel. Känna dina varma andetag i min nacke. Men plötsligt rann allt ur mig. Älskade jag verkligen denna kille som stod mig så nära? Hade jag någonsin gjort det? Jag visste inte. Kanske det en gång i tiden var spännande, kul att testa på ett förhållande igen, och då spelade det väl ingen roll vem man blev ihop med? Men nu när det gått så långt, när man hade gått igenom allt, då var det en sak som saknades, kärleken.. Älskade han verkligen mig? Jag kände efter. Nej, jag älskade inte honom, precis när tankarna for genom huvudet, kände jag att han sakta släppte taget om mig. Han kollade mig i ögonen. Sen tog han bort händerna från mig, som han höll runt min midja, och satte dem i fickan, sänkte ner blicken, vände sig om och gick. Han gick utan att säga något, utan att vända sig om. Först kände jag ingenting. Det var ju slut, vi älskade ju inte varann, nu hade vi förstått. Men efter 3 sekunder, kom en sorg, en sorg som skar i bröstet, jag fick svårt att andas, satte mig ner i snön och grät. Jag grät högljutt, och tårarna rann, som dem aldrig gjort förr. Jag vet att du hörde, men du vände dig inte om. Inte ett ord, inte en blick. Jag ville att du skulle vända dig om, ville se vad som fanns i dina ögon? Medlidande? Saknad? Sorg? Eller ingenting? Var du ledsen? Jag visste att det var rätt det vi gjorde. Även om jag saknar dig så mycket, så kan jag inte älska dig. Men jag ville veta hur du kände det? Jag ville veta vad jag betydde för dig. Om jag nu betydde nåt. Jag ville få en blick, bara en enda blick, så att jag kunde se… Se om det fanns nåt där…

Skriven av: Tina