Katastrofens smak & andra dikter

KATASTROFENS SMAK

Jag undrar
om vi träffas igen
innan livets cirklar
drar nya varv
kring världshjulets krets
som huvudsakligen
är ständigt nya
lidanden och begär
och en ny handfallenhet
evigt lik den gamla
Jag känner smaken i luften
av den upprepade katastrofen
honungssöta oundviklighet
den mättar luften
med mina tankar om dig
före uppvaknande
och bitter frälsning
En ny cirkel
ett nytt namn
och en ny ensamhet



VITA SENSUALIS

Ett par läppars fyllighet
en duvblek hals, ett glansmörkt hår
endast åsynen därav
och jag är förlorad i nuet
Tiden har trängts åt sidan
och i nästa ögonblick
har även drömmarna
kastats åt sidan
Ty här finns inte dagdrömmens skugga
inte dess skuggas svalka
blott ett par läppar röda
fyllda med livets svekfulla blod
De kommer aldrig att vidröra mina
och andedräkten emellan oss
är fylld av främlingsskapets motstånd
Vad finns därbakom?
Finns ännu en dröm
att öppna i ensamhet
Finns frälsning, förtröstan
förräderi, flyktighet..



DEN STÖRSTA AV LIVETS DEMONER

Alla livets demoner
måste en gång excorseras
och den största av dem
är Skönheten, Skönheten
Den kommer ej nära
i nattens gyllene timmar
ty den kan inte närma sig mig
jag kan inte vidröra
dess helgad anlete
En madonna vars korpsvarta hår
är frigjort från tidens törnen
ler mot mig likt ett återsken
för ett ögonblick, för ett ögonblick
och lämnar mig sedan
likt ett återsken, likt en skugga
av det som aldrig skall bli
det förevigt fördolda
som är Skönheten, som är Skönheten



AVSTIGNING

Tiden blir till ett radband
rasslande mellan Fader Tids händer
har en storslagen själ lagt sig att dö
är detta koronans flackande
kring Europas helgade sol?
När jag steg av vid landets gräns
avtecknade sig inte förfallet
likt ett fotokontrast
Trädens evigt vackra grenverk
och katedralens sorgesamma klippa
tycktes inte mer än spröda ruiner
Har vulgaritetens och tomhetens kniv
vridits om i skönhetens hjärta
och lämnats åt ett lågt och öde slut



BLÄCKETS FANTOMER

Jag slår mig ner och fattar pennan
och tänker roat att det har gjorts förr
likt en rörelse i en maskin som rostande
närmar sig evighetens slut
De kommer till mig likt fantomer
från en tid då livet kunde vara konst
Novalis begrundande sin Sophies
porträtt, det evigt unga
i det välsignade skenet
från poetens blåa blomma
George försjunken i epifana
grubblerier om Maximilian, halvguden
även han i det evigt unga landet
vid hans sida de tre unga bröderna
med ansikten allvarliga som kejsares
Mishima, ledandes en träningsmanöver
i Fujis skugga, i ren vit snö
drömmande om konsten, om döden
Jünger, i urglasens och insekternas skugga
förlorad för en stund i en annan värld
med andra värden, i ungdomens strider
De är välsignade, dessa döda
välsignade i glömskan
de är evigt före fallet
evigt utanför tiden
i ett evigt då
av hjärtats eld och högre ting
för alltid före romantikens död
före dess att dess gyllene Något
löstes upp och spreds för intet

Skriven av: Sven André