Längtan efter min bror

Jag drömde om dig inatt. Jag drömde att du letade upp mig och att du bara stod där en dag. Du kom till mitt jobb och sa att det var du som hade smygit omkring överallt. För jag hade kännt mig lite förföljd den senaste tiden. Det var HAN och han hade bara smygit för att han ville vara helt säker på att det faktiskt var jag. Han var lik mig. Han hade pappas ögon,liksom mig. Du min bror var pappa upp i dagen. Jag kunde verkligen känna att du var min bror. Ända in i benmärgen. Jag kände hur mycket jag hade saknat dig. Du hade ju fattats hela mitt liv! Jag hade fått tillbaka min pusselbit. Du tittade på mig. Du riktigt studerade mig, sedan sa du - Om du bara visste hur mycket jag älskar dig syrran. Han log brett med tårfyllda ögon. Sekunden efter så hade jag dig i min famn. Jag hade min lillebror i min beskyddande famn. Jag var så lycklig att jag inte visste om jag skulle skratta eller gråta. Det blev lite både och, skulle jag tro. När jag vaknade så började jag gråta på riktigt. Och den här gången så var det inte för att jag var lycklig utan på grund av sanningen. Jag kände något gripa tag i min mage. Som ett hugg! Sådan smärta kände jag utav att du inte var här. Jag vet ju inte ens om du känner till min existens. Du är ju för fan mitt kött och blod! Att inte få träffa dig är värre än något jag vet. Drömmen var så verklig. Jad trodde det hände på riktigt ju! Men som sagt så vaknade jag upp och fick som vanligt känna av den bittra sanningen. Den här upplevelsen kändes som att ligga utslagen på marken. Sedan skulle någon räcka ut en hand för att jag sedan skulle slås ner av verkligheten...igen. Jag är så arg och ledsen. Filip...jag älskar dej.

FAN.

Skriven av: Rebecca Cikos