Ledsen att det blev så.

Jo det började med att jag skulle cykla en sväng med min kompis, vi träffade många vi kände och hälsade.

Vi var nog ute en timme eller mer. Vi hade ändå mött redan tio stycken på en kvart.

Micke och hans kompisar var också ute och cyklade men det visste vi inte för dom träffade vi inte. Micke cyklade mot övergång stället och över, hans kompisar kom strax bakom. Dom cyklade förbi kyrkan och mot mitt gamla hus. JUST DIT VI VAR PÅ VÄG.
Vi fick syn på varandra. Vi tittade på varandra och jag kände hur pinsamheten vällde upp i mig.
- Men titta det är ju Micke och Niklas och Rasmus. Utbrast min kompis Klara.
Mina kinder blev röda och alla mina kompisar tittade på killarna och blev tomater dom med. Alla utom Klara, som aldrig blev det. Hon tyckte inte nåt var pinsamt.
Plötsligt cyklade vi alla i grupp och tävlade fram till nästa stoppskylt mot gatan.
Micke och jag tog täten, jag började komma längre fram då jag såg att vi nästan var framme och bromsade in. Men Micke gjorde inte det, han tänkte vinna!
Han for över linjen och över samtidigt som han skrek: -jag klarade det!

Alla mina kompisar och Mickes vände sig när vi hörde ett välbekant ljud:
- EN BIL!!MICKE SE UPP!!
Men micke hörde inget hur mycket vi än skrek. Bilen kom närmre och nämre.
Ingen vågade titta när bilen var framför oss. Micke hade stått precis på den fläcken.
När jag öppnade ögonen igen, låg ingen Micke där , men cykeln och han var på väg i fullfart mot en brant nerförsbacke. Alla tittade sig flr, och sprang över vägen.
Vi hoppade upp på våra cyklar och försökte komma i kapp Micke, men insåg snart att vi inte kunde nå högre hstig het än Micke. Istället cyklade vi och fick fina synvinklar på vad som hände, och såg hur Micke cyklade.
- Hjälp!! Bromsarna funkar inte, skrek Micke, så högt att vi hörde det, vi stog 300 meter bort.
Vi såg nu vart han var på väg slängde cyklar åt sidan och sprang igen.
Samtidigt såg vi nu Micke köra rakt in i en stenmur och flyga över och landa bland några stenar.
Jag skrek genast: - Nån, ring någon som kan hjälpa.
Klara tog upp sin mobil ssamtidigt som jag och Mickes vänner sprang ner mot Micke.
Vi kom fram lagom nog till att se att hans cykel också for över stenmuren.
Vi hoppade smidigt över stenmuren och såg en avsvimmad Micke ligga där, samtidigt hörde vi ambulans komma.

När ambulansen åkt, så hade vi ingenting att göra. Alla bara satt där och tänkte på samma sak som dom andra. Men vad?
Efter en kort stund gick alla hem till sig. Det var skola imorgon och klockan var 8.
Jag somnade hemma sen , men kunde bara inte sluta tänka på Micke, han som jag var så kär i .

Nästa morgon i skolan undrade fröken vart Micke var, hon hade ringt till Mickes mamma och hon visste inte, hon hade gråtit sa fröken.
Mickes vänner och mina vänner reste oss upp. Alla sa i en kör men Klara började:
- Vi var ute och cyklade.Nu stämde alla in i kör:
- Då vi körde en tävling, Micke vann, höll på att bli överkörd och for ner för brantbacken och flög över en stenmur som han krockade i, hans bromsar funkade inte. Sen blev han hämtad av en ambulans. Vi glömde ringa hans mamma men han är nog på sjukhus. Alla blev röda i ansiktet och sänkte blicken när dom talat färdigt.
- Jaha, sa fröken, vad sägs om ett klass besök?
Micke hade brutit en arm och fått en stark hjärnskakning.
Micke och jag blev ihop någon vecka innan vi slutade skolan och alla var lyckliga, micke hade klarat sig.





















Författare:

Publicerat

Dela: