Lockelse.

”Ärligt talat Nora, du kan ju inte ta och dricka allt den där spriten själv! Du har ju redan druckit massor!” Upplyste Jenny, med ögonen så spända de kunde se ut att vara, i onykterhet.
”Jasså? Inte? Kolla här då!” Nora tog klunk för klunk ur innehållet i flaskan. Svepte i sig allt och gjorde en min efteråt som visade tillräckligt hur innehållet smakat.
”Fy fan, du är ju inte riktigt klok.” Jenny tittade på Nora och skakade på huvudet.
Nora skrattade till, bad Jenny att lugna ner sig. ”Det var väl inget.”
Jenny kunde inte låta bli att skratta åt det och började gå ut från köket de stod i. Mot musiken som strömmade i vardagsrummet. Hela huset var smockat med folk, så de fick tränga sig fram bland fulla som strulade, nyktra som tryckte mot väggarna och de tjafsande som skrek. De ställde sig och dansade till musiken. Rörde höfterna efter musikens varma, svettiga luft den gett de dansande.
En kille kom bakifrån Nora. Ställde sig tätt in till och följde hennes rörelser. Sökande fingrar för att beröra. Varma pulsar i het hud. Onyktra kroppar med suddig blick.
Vinglande tog de sig ut ur massan. Ställde sig i ett hörn och kysste varandra. Hon visste vem han var. Men det sket hon i. Hon ville bara. Ville bara ha.
Hon stod lutande mot väggen. Kände hur illamåendet började komma ifatt henne.
”Jag måste gå ut och ta lite luft…”
Han svarade inte. Kollade bara på henne med sin blick. Följde henne ut och tog runt hennes midja. Som stöd för två stapplande ben som rörde sig framåt.
”Vi kan ju gå en sväng, in på den lilla vägen där borta.” Han tittade allvarligt på henne. Mötte hennes ögon för någon sekund innan de började knalla till den lilla cykelvägen genom skogen. Det enda som lös upp vägen var några svaga gatlyktor. Hon ställde sig vid skogsbrynet och spydde som en kalv. Han började skratta lite smått och tittade på henne på avstånd.
”Jag brukar alltså inte spy…” Nora klämde fram ett svagt skratt. Torkade sig runt mun och tog upp en cigg. Hon fumlade med sin tändare. Han gick fram till henne, tog ciggen ur handen på henne. Sökte läpparna sakta och började kyssa henne. Hans mörka blick och hans händer. Hon förstod vad han ville ha.
Han flinade lite och kysste henne på halsen. Rörde sig lite inåt mot skogen. Hon frågade inte ens. Följde bara efter, snubblande.
Han smekte henne varsamt först, men sen övergick han till något våldsamt hon inte kände till. Det kändes lustigt och obekvämt när han la sig ovanpå henne på den buckliga barrskogsmarken. Hans händer var inte längre hans. Hans andetag var inte längre hans.
Nora kved och vred sig. Ville inte längre bara ha.
Hans starka tag ville att hon skulle stanna. Men det var inte kul längre. Kunde han inte bara lägga av?
Han var som ett rovdjur som skulle bita i ett stycke kött. Hon bad honom att sluta, men han slutade inte. Hon försökte söka efter något. Hon var tvungen att tänka. Inte gråta.
”Snälla sluta, jag vill inte!”
Han flinade bara andfått och innan hon visste ordet av det var trosorna av. Hon letade efter hjälp. Hon visste att skrika inte skulle hjälpa, ingen skulle höra.
Fattade tag om en sten som låg i närheten. Tog ett kraftigt tag och svingade den rakt i ansiktet på rovdjuret. Han föll åt sidan direkt och med en tyst suck av lättnad kom skräcken inpå. Vad hade hon gjort? Hur hade hon hamnat här?
Hon skakade av sig honom. Knuffade bort honom, med tårarna rinnande ner för kinderna.
Hela kroppen skälvde av skräck och gråt. Visste inte vad hon hade gjort. Ingenting kopplade. Reste sig sakta upp med värk i hela kroppen.
Hon var som ett djur i natten. Som en tyst leopard i det mörka skogsbrynet. Förmådde knappt att andas. Rörde sig endast sakta och säkert i den gropiga marken. Buskar och träd var fortfarande blöta efter regnet. Hennes huvud kändes tungt och hennes ögon flimrade.
Hennes tankar virvlade runt i huvudet. Hon var trött på allt utnyttjande. Hon var trött på alla killar, alla fester, alla ytliga kompisar. Allt hon förstod i denna stund var att hon var förbannat less på sitt liv. Hennes fötter ledde henne, vart hon inte visste. Men hon gick och gick. Hon orkade inte gråta. Bara gick med matta och vingliga steg. Ställde sig på bron vid den stora forsen och tittade ut i det mörka och dansande vattnet. Det lockade henne. Allting lockade henne. Alltid.

Skriven av: Karolina Klasander