Månskenspromenad

Han tog min hand i sin.Den passade perfekt.Som en en pusselbit som äntligen funnit sin plats.Det är nog meningen att det ska vara Han & Jag. Vi stod på stranden och tittade ut över havet.Månens sken blänkte i det lugna vattnet.En förtrollad sommarnatt.Gjord för oss två.Vi stod där en lång stund utan att säga ett ord.Men det behövdes inte.Vi började sedan sakta vada i det ljumma vattnet som räckte oss till knäna.Vi gick längre och längre ut till vattenhöjden var upp till midjan på oss.Han tog mitt ansikte i sina händer.Höll det länge å försiktigt som om jag vore en skör liten fågelunge.Han tittade mej djupt i ögonen men sa inget.Hans himmelskt blåa och vackra ögon blänkte till.En stor ensam tår rullade ner för hans lena kind.Jag visste varför han grät.Inte var det för att han var olycklig eller rädd utan för att han äntligen kunde känna sej trygg och lyckligare än någonsin.När han gråter gråter jag.En stor salt tår kommer rullande längs min kind också.Av samma anledning som han.Lycka och trygghet.Vi tog av varandra kläderna långsamt och passionerat.Allt var så oänderligt vackert.Vackrare än någonsin.Två lyckliga människor blir ett.Länge älskade vi under vattenytan.Stranden var öde och när vi älskat i timmar i vattnet och i sanden började vi långsamt gå vår väg.Men vart? Till en plats där ondska inte kunde nå oss.En plats för bara oss.En plats som var förtrollad.En plats där vi kunde vara ensamma och bara älska varandra.

Författare:

Publicerat

Dela: